Vilken är den rättvisa räntan? Kritisk kommentar till förslag om räntelag
Inledning
I 9 kap. 10 § handelsbalken föreskrivs att en gäldenär är skyldig att betala 6 % s. k. dröjsmålsränta på skuldbeloppet efter det skulden förfallit till betalning. I det fall inget avtalats om förfallodag erhåller borgenären 5 % ränta först efter att ha stämt gäldenären. Regler om räntor förekommer också på andra håll i den svenska lagstiftningen. I t. ex. 6 kap. 16 § expropriationslagen är det fastlagt att ränta skall utgå med 6 % från den i lag fastställda förfallodagen. I anslutning till regressanspråk tillämpas 5 eller 6 %. Vid underhållsbidrag utgår 6 % i ränta från betalningsdagen.
    Valet av räntesatserna 5 respektive 6 % går tillbaka till 1734 års lag. Då ansågs gränsen till ocker ligga vid 6 %. Den i lagen fastställda dröjsmålsräntan överensstämde alltså med den högsta som ansågs moraliskt försvarbar. En ränta på 6 % var också en relativt hög ränta ända fram till efterkrigstiden.
    Under senaste decenniet har de nominella räntorna stigit påtagligt, delvis beroende på den tilltagande inflationen. En penningränta på 6 % framstår idag som mycket låg. Den kompenserar inte ens för penningvärdesfall, vilket medför en negativ realavkastning på kapitalet.
    När dröjsmålsräntan är så låg som för närvarande kan det framstå som lockande för gäldenären att tilltvinga sig en förlängd kredit av borgenären genom att inte fullfölja det ingångna avtalet om betalning. Incitamentet att fullgöra sina betalningsåtaganden avtar i takt med att dröjsmålsräntan sjunker i relation till ränteläget i övrigt, vilket kan antas undergräva betalningsmoralen och även öka antalet civilrättsliga processer.
    Liknande argument mot den låga dröjsmålsräntan framfördes i 1965 års riksdag. År 1968 bestämdes att en översyn av reglerna för dröjsmålsränta och övriga räntor inom förmögenhetsrätten skulle ske i anknytning till det nordiska samarbete som redan då försiggick på det köprättsliga området. Inom justitiedepartementet bestämdes att de köprättsliga reglerna vid konsumentköp skulle behandlas med förtur, varför köplagsutredningen i första hand utarbetade förslag till lag om konsumentköp (SOU 1972: 28). Därefter grep sig utredningen an med uppgiften att se över räntesatserna i de olika lagarna. Resultatet föreligger nu i form av ett förslag till räntelag (SOU 1974: 28).

 

Utredningens förslag
Utredningen är upplagd på konventionellt sätt. Efter inledningen följer en historik och översikt över gällande rätt. Dessa avsnitt utgör en väsentlig del av den analys som föregår utredningens förslag. Man lägger relativt stor vikt vid den historiska utvecklingen och rådande rättstillämpning. De argument som framförs angående köparens och säljarens situation behandlas i huvudsak i avsnittet "Allmänna överväganden". För att avgöra vilka regler som är att föredra analyserar man hellre nuvarande — som man utgår ifrån — föråldrade lagstiftning och domstolspraxis än de realiteter i den del av affärslivet som man avser att reglera.

 

    Utredningen föreslår att de nuvarande räntebestämmelserna i olika lagrum ersätts med en särskild räntelag som skall vara allmänt tillämplig inom det förmögenhetsrättsliga området. Tanken är att lagen skall vara av dispositiv karaktär och alltså endast tillämpas i fall då det inte föreligger avtal om räntesatser. Är förfallodagen bestämd i förväg utgår räntan från förfallodagen. Är däremot inte förfallodagen avtalad så utgår räntan från 30 dagar efter det borgenären, ställer krav på betalning t. ex. i form av en faktura. För närvarande måste borgenären inlämna stämningsansökan för att få ut sin lagstadgade ränta då förfallodagen inte är avtalad mellan parterna.
    Enligt förslaget skall dröjsmålsräntan fastställas till gällande riksbanksdiskonto plus 4 %, alltså till cirka 11 % vid nuvarande diskonto. Denna räntesats ligger i jämnhöjd med affärsbankernas genomsnittliga utlåningsränta för kortfristiga krediter med säkerhet.
    I vissa fall skall räntan sättas till diskontot plus 2 %. Denna ränta kallas i utredningen för "avkastningsränta" och överensstämmer med utlåningsräntan vid långsiktiga säkra krediter. Tankegången är i stort att varken gäldenär eller borgenär skall gynnas av en från den genomsnittliga bankräntan avvikande räntesats. På detta sätt garanteras också borgenären en viss ersättning för gjorda ränteförluster.

 

Finns det behov av lagstadgade räntesatser?
Vid affärer mellan väletablerade företag avtalas i regel om räntor eller skadestånd för det fall att kontraktet inte fullföljs av endera parten. Även vid småaffärer finns räntesatsen vid dröjsmål ofta angiven på t. ex. säljarens faktura. Dessa villkor betraktas i regel som bindande. De fall då det inte finns något uppgjort om dröjsmålsränta begränsar sig därför i huvudsak till betalningar mellan enskilda personer och småföretag utan standardiserade faktureringsprinciper.
    Lagstiftningen om dröjsmålsränta har redan begränsad tillämpning. Förslaget att stärka lagens dispositiva karaktär innebär i realiteten att man minskar tillämpningsområdet för lagstadgade räntor ytterligare och hänvisar till rådande praxis inom affärslivet. Man frågar sig då om man inte borde gå ett steg längre och slopa lagen helt och hållet.
    Lagen har en funktion att fylla. Det kan upplevas som otympligt eller besvärande att i alla avtal innesluta eventualiteten att köparen inte betalar i tid. Avtalen skulle försvåras och vissa rent av inte komma till stånd. Samtidigt kräver rimligtvis säljaren någon rättslig garanti för att han skall erhålla ersättning för ränteförluster vid dröjsmål. Det är också angeläget att detta regleras utan kostsamma civilrättsliga processer. En lagstiftning om dröjsmålsränta har alltså en funktion i den mån den underlättar byten, d. v. s. minskar transaktionskostnaderna i handeln. För att belysa detta kan man antaga att den "perfekta" lagen införs, d. v. s. den som alltid ger en för parterna acceptabel ersättning i fall av dröjsmål. Med denna lag skulle det inte behöva förekomma några enskilda dröjsmålsavtal. Handeln skulle underlättas genom färre komplicerade avtal, färre dröjsmål, färre civilprocesser och mindre misstroende. I praktiken är problemet att utforma lagen så att handeln underlättas så mycket som möjligt — med hänsyn tagen till eventuella bieffekter.
    I utredningen föreslås att man i vissa fall skall tillämpa den så kallade

 

"avkastningsräntan", d. v. s. riksbanksdiskontot plus 2 %. I anslutning till t. ex. arv, expropriation eller skadestånd uppkommer ofta den situationen att dödsboet, exproprianden eller den skadeståndsskyldige inte kan göra en omedelbar utbetalning, t. ex. av utredningstekniska skäl. Det kan då vara berättigat med ett räntetillägg, eftersom den ersättningsberättigade går miste om avkastningen på beloppet. Då en fordran förfaller till betalning befinner sig gäldenären i en valsituation där ett alternativ består i att inte fullgöra betalningen. För att detta alternativ inte skall framstå som lockande fordras en relativt hög ränta på det till betalning förfallna beloppet. Vid dödsfall, expropriation eller skadegörelse görs beräkningen av beloppen i efterhand, varför räntan får sättas efter andra grunder än vid dröjsmål, t. ex. efter gällande inlåningsräntor i den mån insättning i bank kan anses vara ett rimligt alternativ för borgenären.
    I utredningen utgår man ifrån att bankernas räntor kommer att följa diskontot på ett speciellt sätt. Diskontots betydelse för räntenivån i bankerna är dock osäker, speciellt i den framtid då lagen får antas gälla. Det är svårt att i lag ange en räntesats som överensstämmer med en genomsnittlig ersättning på kapital. Därför förefaller det mer ändamålsenligt att lagstifta om "avkastningsräntan" definierad i allmänna termer som "inlåningsräntan på långsiktigt kapital" och låta rättspraxis avgöra vad som kan anses med detta. Vill man vara mer konkret så kan man kanske införa normen att räntan skall överensstämma med räntan på statens senaste obligationslån eller sparbankernas inlåningsränta vid 12 månaders uppsägning eller dylikt.

 

Den föreslagna dröjsmålsräntan är för låg
I utredningen föreslår man en dröjsmålsränta som motsvarar genomsnittsräntan för kortsiktiga krediter i affärsbankerna. I och med att det är en genomsnittsränta så kommer den för många att framstå som låg. Lagförslaget är ju också konstruerat för att ge borgenären ett minimum av ersättning för ränteförluster. För de gäldenärer som reflekterar över att inte fullfölja sina åligganden (med de goodwillförluster det medför för kommande affärer) gäller sannolikt att de inte kan få krediter till denna ränta, t. ex. beroende på kreditrestriktioner eller därför att kunden inte kan uppfylla bankernas krav på säkerhet.
    För att det inte skall föreligga ett ekonomiskt incitament till dröjsmålfordras att dröjsmålsräntan är hög i förhållande till gäldenärens alternativa kreditmöjligheter. Vilka möjligheter har då gäldenären att skaffa kredit på annat sätt än genom att tilltvinga sig fortsatt försträckning av borgenären? En möjlighet är att låna på den privata "grå" marknaden, men då sannolikt till en högre ränta än den föreslagna dröjsmålsräntan, speciellt om gäldenärens ekonomiska ställning anses svag. En annan möjlighet är att förskjuta betalningarna på andra köp, t. ex. köp där dröjsmålsräntan är avtalad. I dagsläget är de avtalade dröjsmålsräntorna väl så höga som den föreslagna räntan, varför gäldenären sannolikt föredrar att dröja med betalningen för den skuld där räntan ej är avtalad. En ytterligare möjlighet är att ersätta kontantköp med avbetalningsköp, men den effektiva räntan— inklusive olika avgifter — ligger ofta över 20 %. En möjlighet är att skaffa kreditkort. Det förutsätter dock att gäldenären klarar den kreditvärdering som genomförs i anslutning till kreditansökan. Räntan ligger för

 

närvarande kring 18 % för dessa krediter, varför de ändock inte förefaller attraktiva. Pantbelåning är heller inte attraktiv, eftersom kostnaderna härför omräknat i årsränta ligger mellan 18 och 35 %, beroende på pantbankens höga förvaltningskostnader.
    Den föreslagna dröjsmålsräntan minskar incitamentet till avtalsbrott i förhållande till den nuvarande 6 %-regeln. Räntehöjningen är emellertid för liten för att incitamentet skall elimineras. Den absoluta höjningen kan synas stor men kommer fortfarande att upplevas som liten på den aktuella lånemarknaden. Under 1700-talet ansågs 6 % vara den högsta försvarbara räntan, men det kan inte sägas gälla den nu föreslagna dröjsmålsräntan. Eftersom det finns ett allmänt intresse av att ingångna avtal följs så brukar man i dröjsmålsräntan inlägga ett "straffmoment". Någon sådan komponent finns inte med i utredningens förslag.
    Ett vanligt argument för en lag om en relativt låg ränta är att man vill skydda betalningssvaga gäldenärer. Den skuldsatte har traditionellt ansetts som den svagare parten. Om gäldenären är på obestånd så förvärras också dennes situation genom den höga räntan. Det finns dock knappast anledning att låta detta påverka den allmänna dröjsmålsräntans höjd. Om gäldenären inte kan betala sin skuld så får skulden nedskrivas. Borgenären får ta denna risk som en komponent i affärsuppgörelsen. Borgenärens förlust beror av skuldbeloppets storlek och ränteförlusten. Hur mycket av den totala skulden som måste avskrivas får bero på gäldenärens betalningsförmåga. Då reduceras också ränteskulden — hur mycket beror på det speciella fallet. Därmed finns det ingen anledning att genom en låg dröjsmålsränta genomföra generella subventioner för samtliga gäldenärer.
    En låg dröjsmålsränta kan synas gynna gäldenärens och köparens ställning i största allmänhet. Så behöver emellertid inte vara fallet. Fastställer man en låg räntesats så medför det att kreditgivaren undviker riskfyllda placeringar, vilket innebär att de gäldenärer som kan tänkas komma i dröjsmål får svårt att erhålla krediter. Redan Adam Smith konstaterade att om man lagstiftar om en låg ränta för att gynna gäldenärer i svag ställning, så uppnår man lätt motsatt resultat. Kreditgivaren med reglerad ränta tvingas avvisa den som bäst behöver krediten. Låntagaren hänvisas till mer eller mindre tvivelaktiga kreditformer med högre ränta än vad som skulle vara fallet utan reglering.

 

Vilken dröjsmålsränta är för hög?
Den föreslagna dröjsmålsräntan är alltså för låg. Man frågar sig då vilken dröjsmålsränta som utgör en övre gräns. Man kommer då in på den gamla frågan om vilken ränta som är den högsta acceptabla ur social synpunkt, d. v. s. var gränsen till ocker går.
    Man kan säga att om (1) gäldenären har möjlighet att erhålla en alternativ kredit och (2) gäldenären är informerad om kostnaderna för denna och kostnaderna för att överskrida förfallodagen, så finns det i principingen övre gräns för dröjsmålsräntans höjd. Det står nämligen i så fall i gäldenärens makt att fullfölja betalningen och på så sätt undvika den höga dröjsmålskostnaden.
    Dessa båda villkor är inte alltid uppfyllda. Gäldenären kan komma i svårigheter som han inte förutser vid avtalets ingående. Även om vissa kreditmöjligheter finns så kanske man heller inte vill tvinga gäldenären ut

 

på t. ex. den "grå" okontrollerade kreditmarknaden eller tvinga denne att utnyttja anhöriga eller annan tredje part.
    Om dröjsmålsräntan är hög och gäldenären är utestängd från alternativa krediter så kan borgenären gynnas av gäldenärens tvångssituation. Om t. ex. en säljare ej informerar en betalningssvag kund om lagen om dröjsmålsränta så kan säljaren tillskansa sig en förmånlig kreditgivning efter förfallodagen. En hög dröjsmålsränta av dispositiv karaktär kan alltså missbrukas då kunden är obetänksam eller oinformerad om lagen.
    I detta sammanhang kan det vara av intresse att studera nuvarande former för avbetalningsköp. Ofta används så kallad rak ränta, vilket innebär att gäldenären betalar samma räntebelopp oberoende av hur stor del av skulden som amorterats. Detta innebär att räntan stiger efterhand som avbetalningarna fortgår och blir mycket hög då en liten del av den ursprungliga skulden kvarstår. Det blir alltså mycket dyrt att ha kvar skulden då en mindre del av denna återstår. Köparen bemödar sig kanske därför om att bli kvitt skulden. Ett vanligt sätt är att lösa krediten genom att byta vara och ingå ett nytt avbetalningskontrakt. Inom t. ex. bilhandeln är detta inte ovanligt.
    Avbetalningskontraktet är försåtligt, eftersom det för den som inte har möjlighet att erhålla alternativa krediter lätt leder in i en serie avbetalningsköp på ofördelaktiga villkor. Avbetalningskontrakten är också försåtliga därigenom att det kan vara mycket svårt för köparen att för sig klargöra vilka kostnader köpet egentligen för med sig beroende på den raka räntan, men också beroende på olika avgifter och pålägg som förekommer. Det ligger i detta sammanhang nära till hands att som långivare utnyttja den betalningssvage och dåligt informerade kunden.
    I utredningen diskuterar man inte alternativa kreditformer för en gäldenär i dröjsmål annat än i mycket allmänna ordalag. Man konstaterar kort och gott att floran av krediter är mångskiftande, alltefter marknadens behov. I den mån man varit ute i konsumentskyddande syfte så borde man ha gett sig in på en analys av de kreditformer som den obemedlade konsumenten ställs inför. Det allvarliga är i regel inte att räntorna är höga utan att gäldenären kanske inte vet hur höga de verkligen är.

 

Den rättvisa räntan
Räntan utgör priset för att under viss tid disponera en resurs motsvarande skuldbeloppet. Om man lagstiftar om räntesatser så är det analogt med annan prisreglering. En allmän erfarenhet från prisregleringar är att de är svåradministrerade och inte alltid får de effekter som åsyftas. Hindras prisbildningen på marknaden uppkommer andra — ofta ineffektiva — fördelningsmekanismer. I viss mån kommer också regleringen att kringgås.
    Den idag lagstadgade dröjsmålsräntan är mycket låg, men borgenären har möjligheter att gardera sig mot eventuella ränteförluster. Räntan kan höjas indirekt genom att försäljningspriset sätts högre, samtidigt som större rabatter ges vid snabb betalning. En annan möjlighet är att införa diverse avgifter i anslutning till faktureringen. En ytterligare möjlighet är att vägra kunder med svag eller okänd betalningsförmåga annat än kontantköp eller avbetalningsköp så konstruerade att man tillförsäkrar sig en tillräckligt hög ränta. Det utvecklas också goodwill-relationer som försvårar utnyttjandet av de låga räntesatser som lagstiftningen tillåter. Om det inte vore så

 

är det svårt att förklara varför gäldenärer inte i större omfattning redan tilltvingar sig de billiga krediter som lagstiftningen medger. Marknadskrafterna fungerar alltså — om än bristfälligt och tillkrånglat — trots lagstiftningen.
    I och med att man lagstiftar om räntesatser så uttalar man sig — även i en dispositiv lag — om vad som skall anses rättvist eller normerande. Om denna ränta är låg så får det en återhållande effekt på utlåningen till osäkra projekt eller kunder. Inom handeln motiveras man att dölja höga räntor genom att väva in dem i komplicerade avtal, typ avbetalningsköp. En kostnad motsvarande 25 % är idag inte ovanlig — och behöver inte vara oförmånlig för köparen — men en redovisad ränta av denna storlek skulle kanske betraktas som otillbörligt hög. Föreställningarna om ocker och vilka räntor som är rättvisa sänker alltså inte lånekostnaderna för obemedlade. Däremot kompliceras kreditmarknaden, vilket i sin tur kan medföra ett otillbörligt utnyttjande av betalningssvaga, obetänksamma och illa informerade kunder.
    En lagstiftning om rätt till dröjsmålsränta har dock en funktion att fylla i den mån den kan sänka transaktionskostnaderna i handeln. En lagstiftning som uttryckligen anknyter till marknadsmässiga dröjsmålsräntor kan underlätta förhandlingarna mellan parterna i en rad situationer där det upplevs som komplicerande med dröjsmålsöverenskommelser.
    Risken varierar från gäldenär till gäldenär, varför olika räntor rimligtvis bör tillämpas på olika kundkategorier. Marknadsläget varierar också starkt över tiden varför en bestämd ränta med största sannolikhet kommer att skilja sig från räntan på den aktuella kreditmarknaden. I stället för att bestämma räntesatsen förefaller det ändamålsenligt att i allmänna termer fastslå att borgenär har rätt till ränta vid dröjsmål och att denna ränta skall stå i överensstämmelse med gäldenärens möjligheter till alternativa krediter på marknaden, vilket kan antas motsvara kundkrediter utan speciell säkerhet. Räntan för dessa krediter ligger för närvarande mellan 15 och 25 %. Det bör i lagen också beaktas att det är olämpligt att sätta räntan så högt att lagen kan missbrukas i bedrägligt syfte.
    Om man av lagtekniska skäl måste vara mer konkret och anknyta till en mer etablerad räntesats som t. ex. diskontot så bör man ändå kunna höja den föreslagna dröjsmålsräntan till mellan 2 och 3 gånger dagens diskonto.
    En dylik lagstiftning skulle inte bara utgöra en sengångaraktig anpassning till realiteterna i affärslivet utan också få en väsentlig funktion att fylla. Lagen skulle förbättra betalningsmoralen då dröjsmålskontrakt ej är formulerade, vilket gynnar handeln genom att behovet att gardera sig mot betalningssvaga kunder minskar. Följden skulle sannolikt bli en större andel enklare avtal utan skrivna dröjsmålsklausuler. Lagstiftningen kommer därmed att få viss normerande betydelse, eftersom man kommer att hänvisa till den i ett större antal fall. En i lagstiftningen accepterad hög dröjsmålsränta kan medföra en tendens till öppnare redovisning av lånekostnaderna vid t. ex. avbetalningsköp. Härmed öppnas också vägen för en lagstiftningmot vilseledande uppgifter om lånekostnaderna. Dessa följdeffekter gynnar handeln i allmänhet och den betalningssvage och illa informerade konsumenten eller gäldenären i synnerhet.
Göran Skogh