Kvittning jämfört med panträtt i samband med konkurs; några rättsfall
Tvistiga spörsmål, som sammanhänger med kvittningsyrkanden i konkurs, är långt ifrån sällsynta och de kan avse stora ekonomiska värden. Inom näringslivet samarbetar ofta företag, som hör till en och samma koncern eller liknande intressegemenskap. Företagens ekonomiska förbindelser hänger samman med varandra; därvid kan pantsättning och överlåtelse av fordringar m. m. ha skett för att möjliggöra erforderlig finansiering inom affärsverksamheten. Det kan under dessa omständigheter ibland bli svårt att avgöra, vem som äger kvitta vad gentemot vem, då de ingångna avtalen skall granskas med den skärpa, som kräves vid konkurs; därvid gäller det ju att tillse, att alla rättsägares behöriga intressen blir beaktade strikt enligt konkurslagen.
    Den som har att handlägga en fråga av detta slag känner sig emellertid ha tämligen fast mark under fötterna, om han har tillgång till en dom av Högsta domstolen i ett likartat fall. Men givetvis gäller det då att tolka rättsfallet rätt och även beakta de mer eller mindre väsentliga avvikelser i fråga om de faktiska förutsättningarna, som kan vara för handen, och konsekvenserna därav.
    Just beträffande kvittningsfrågor i konkurs och likartade rättsliga spörsmål finns det några rättsfall, som kan ge god ledning, om de tolkas och tilllämpas rätt. Jag tänker härvid särskilt på tre rättsfall NJA 1929 s. 433, NJA 1937 s. 63 och NJA 1944 s. 571. De berör rättsförhållanden som — i varje fall vid första påseende — har ganska stor likhet med varandra. Icke desto mindre blev utgången i rättsfallen av 1929 och 1944 olika. Även rättsfallen av 1929 och 1937 strider i ett visst hänseende mot varandra. Affärsjurister emellan har det förekommit diskussion beträffande dessa skiljaktigheter. Vilka olikheter i fråga om de faktiska och rättsliga förutsättningarna blev avgörande för de olika resultaten? Och hur kan rättsfallet NJA 1929 s. 433 egentligen stämma med utgången i rättsfallet NJA 1937 s. 63? Nedanstående utgör ett försök till analys av dessa rättsfall, i syfte att såvitt möjligt besvara de nu berörda spörsmålen.
    De ovan berörda rättsfallen förutsättes vara bekanta för den som läser denna artikel. I det följande berör jag därför rättsfallens innehåll endast till den del så synes vara erforderligt för resonemanget. Därvid behandlas endast de huvudsakliga principiella frågor, som enligt referaten i NJA varit under bedömande; biyrkanden och andra bispörsmål lämnas å sido.
    Först och främst behandlas här rättsfallet NJA 1929 s. 433, dess innehåll och de principiella slutsatser, som man enligt min mening därvidlag kan komma fram till.
    Tvisten gällde här ett rättsförhållande, där i huvudsak tre juridiska personer var inblandade, nämligen Filmindustriaktiebolaget Kärnan (nedan kallat Kärnan), AB Fribergs filmsbyrå (nedan kallat filmbyrån) och AB Svensk Filmindustri (nedan kallat SF). Flera avtal mellan dessa parter förelåg. Slutresultatet blev emellertid följande rättsläge dem emellan:
    Kärnan inspelade en viss film och upplät åt filmbyrån ensam uthyrningsrätten till filmen för Sverige. Filmbyrån skulle för varje månad till Kärnan avge redovisning för uthyrningar under föregående månad och samtidigt överlämna Kärnans överenskomna andel av vad som influtit. SF skulle —enligt avtal mellan Kärnan och SF — tillhanda hålla material och utföra allt laboratoriearbete för filmen. SF skulle få betalt av Kärnan på det sät-

 

tet, att filmbyrån skulle vara skyldig att av först inkommande medel betala den fordran, som SF kunde ha hos Kärnan. Vid upprättandet av detta kontrakt mellan Kärnan och SF iklädde sig filmbyrån förbindelse att ställa sig kontraktet till efterrättelse.
    Kärnan försattes sedermera i konkurs. SF hade, då konkursen inträdde, fordran på Kärnan för laboratoriearbeten överstigande kr. 10 304: 75.
    Konkursboet stämde filmbyrån och begärde, att filmbyrån skulle redovisa till konkursboet belopp som influtit dels före och dels efter konkursbeslutet med sammanlagt kr. 10 304: 75. Till sistnämnda belopp hade filmbyråns skuld beräknats efter avdrag för en del kostnader. Nettoskulden bestod av dels kr. 4392: 94, som influtit till filmbyrån före konkursen, dels ock kr. 5 911:81, som influtit efter det Kärnan försatts i konkurs. (Det framgår inte av referatet i NJA, i vad mån de influtna beloppen belöpte på uthyrningstid, som låg före eller efter konkursbeslutet.) Filmbyrån bestred skyldighet att betala beloppet å kr. 10 304: 75 till konkursboet.
    HD fann, att konkursboet inte förebragt någon omständighet, på grund varav filmbyrån under de nu angivna förhållandena skulle vara skyldig att utge någon del av beloppet till konkursboet.
    Såsom jag anser rättsfallet böra tolkas, är kvintessensen den, att SF gav Kärnan kredit beträffande betalningen av laboratoriearbetena m. m. samt att Kärnan för att säkerställa och täcka in krediten överlät sin fordran på redovisning från filmbyrån till viss del, nämligen så att filmbyrån skulle i första hand betala Kärnans andel av intäkterna till SF i stället för till Kärnan, tills SF fått full betalning för sin fordran på Kärnan. Kärnans ifrågavarande fordran på redovisning av filmbyrån måste anses vara villkorlig; den var ju beroende av i vad mån uthyrning av filmen kom till stånd och i vad mån ersättning härför inflöt. Först sedan dessa villkor uppfyllts uppkom ifrågavarande redovisningsfordran definitivt.
    Kärnan överlät alltså till SF Kärnans blivande — vid överlåtelsetillfället villkorliga — fordran på filmbyrån intill det belopp, som erfordrades för att täcka SF:s fordran på Kärnan. Själva filmen blev emellertid kvar under Kärnans rådighet; den var inte pantförskriven och än mindre traderad till SF. För Kärnans räkning omhänderhades den av filmbyrån.
    Vederbörlig denuntiation beträffande överlåtelsen till SF av fordringen måste anses vara verkställd i och med att gäldenären-filmbyrån förband sig att ställa sig kontraktet mellan Kärnan och SF till efterrättelse. I och med att fordringen definitivt uppkom, måste en behörig pantsättning och/eller överlåtelse av fordringen anses vara fullbordad.
    Det finns inte fog för ett yrkande, att den i behörig ordning gjorda överlåtelsen till SF skulle ogillas under hänvisning till att överlåtaren sedermera gått i konkurs — såvitt angår sådan fordran, som uppkommit under tiden intill dess konkursbeslutet fattades. Det är att märka, att en tillämpning av återvinningsreglerna (t. ex. 30 § konkurslagen) inte ansågs komma ifråga. Beroende på omständigheterna hade detta väl eljest i och för sig kunnat vara värt att diskutera.
    Däremot har man anledning att vara fundersam beträffande HD:s dom i vad den innebär att filmbyråns skuld till Kärnan å kr. 5 911: 81 — som uppkommit efter konkursens inträdande såsom redovisningsskuld för filmbyrån— också skulle få oavkortat redovisas av filmbyrån till SF på grund av det före konkursen ingångna avtalet mellan Kärnan och SF.

 

    Rubriken till referatet i NJA talar om fråga om tillämpning av 121 § konkurslagen. Men enligt referatet åberopas denna paragraf i konkurslagen varken i parternas argumentering eller i domstolarnas domskäl. Ingen av dem tycks alltså ha ansett att den paragrafen var tillämplig. Jag delar också helt och hållet den uppfattningen. Avtalet mellan parterna är enligt min mening klart och tydligt att tolka så, att överlåtelse har skett till SF av Kärnans rätt till betalning av filmbyrån (intill ett visst belopp). En överlåtelse av en befintlig eller före konkursen uppkommen fordran (jämte avkastning därå) bör otvivelaktigt vara rättsligen hållbar även efter konkurs, såvida inte återvinningsreglerna kan bringas i tillämpning. Men detta sistnämnda har inte ens ifrågasatts i målet.
    Däremot skulle jag vilja göra en reservation beträffande en viktig delfråga, nämligen hur överlåtelsen skall tillämpas i vad angår kr. 5 911: 81, där Kärnans resp. SF:s fordran måste anses ha definitivt uppkommit först efter konkursbeslutet. Härvidlag torde de allmänna principerna enligt rättsfallet NJA 1937 s. 63 böra träda i tillämpning, enligt vad som numera torde anses vara gällande rätt. (Se exempelvis även rättsfallet NJA 1953 s. 465, som särskilt berör frågan om rättsverkningarna av pantförskrivning och utmätning av fordran före den tidpunkt, då fordringen definitivt uppkommit.)
    Det är intressant, att rådhusrättens dom i målet av år 1929 helt synes överensstämma med vad som sedermera blev utgången i rättsfallet NJA 1937 s. 63. Men rådhusrättens uppfattning i rättsfallet 1929 vann inte gehör vare sig i hovrätten eller i Högsta domstolen. Såvitt jag förstår måste detta helt enkelt bero på att den uppfattning, som framgår av utgången i 1937 års rättsfall, ännu inte hade slagit igenom.
    Det torde finnas anledning att i detta sammanhang dröja särskilt vid rättsfallet NJA 1937 s. 63. Då detta rättsfall kom, väckte det mycket stor uppmärksamhet inte minst hos bankerna och deras jurister. En fideikommissarie Th. hade till en bank pantförskrivit framtida avkastning av fideikommissegendomen, bestående av arrende- och hyresbelopp. Th. försattes i konkurs. Tvisten gällde, huruvida banken efter Th:s konkurs skulle äga göra gällande panträtt i de belopp, som förföll efter konkursbeslutet.
    HD säger att banken inte på pantförskrivningen kan grunda bättre rätt än Th:s övriga borgenärer "till ifrågakomna arrende- och hyresbelopp, som förfallit till betalning efter början av" konkursen.
    Tankegången är alltså mycket knapphändigt återgiven; av ordalagen skulle man rent av kunna få den uppfattningen att förfallotiden i och för sig hade den avgörande betydelsen. En tyngdpunkt synes emellertid böra ligga i orden "ifrågakomna hyresmedel". Om man skulle försöka bygga ut tankegången, så skulle den, såvitt jag kan se, böra kunna utformas så här: I detta mål är det fråga om en fideikommissaries rätt att uppbära viss avkastning av fideikommissegendom efter hand som avkastningen uppkommer. Han har före konkursen pantförskrivit denna rätt till avkastning till en viss borgenär. Det han sålunda har pantförskrivit är emellertid endast enblivande, ännu inte uppkommen fordran. Först i och med att fordringen definitivt finns (= då dessa arrende- och hyresbelopp skall betalas), är panträtten fullbordad. Men under tiden har Th. blivit försatt i konkurs, vilket innebär att han inte längre råder över avkastningen. I den mån avkastningen uppkommer efter konkursbeslutet, tillfaller den konkursboet, så

 

länge konkursen varar. Konkursgäldenären råder inte över sådan avkastning. Detta torde vara att betrakta som en tvingande regel; gäldenärens dispositioner i annan riktning kan inte godtagas, eftersom detta skulle innebära ett avsteg från lagens regler om borgenärernas inbördes rättigheter vid konkurs.
    Man torde vara berättigad att i detta rättsfall se en bekräftelse av en allmän regel: Jämsides med återvinningsreglerna är även att beakta, att en gäldenär i princip inte skall kunna genom sina förtida dispositioner avhända konkursboet avkastning eller annan förmögenhetstillgång, som uppkommer efter konkursens inträde och som härrör från konkurstillgång. De i rättsfallet aktuella fordringarna torde få anses ha slutgiltigt uppkommit först i och med att förfallotiden inträtt beträffande arrende- och hyresbeloppen.
    Den enligt ovan formulerade regeln torde få anses gälla i princip. Ett viktigt specialfall må emellertid genast påpekas: Antag att en blivande konkursgäldenär skaffar sig likvida medel genom att taga upp ett lån, för vilket han i behörig ordning pantsätter en räntebärande fordran hos tredje man. Den ränteskuld, som uppkommer för tredje man före eller efter konkursens inträdande och som är ett accessorium till den i vederbörlig ordning pantsatta huvudfordringen, skall av tredje man betalas till panthavaren. I ett sådant fall måste en panthavares rätt uppenbarligen respekteras, liksom panträtt över huvud taget skall accepteras och ge förmånsrättenligt konkurslagstiftningens tvingande regler.
    Räckvidden av rättsfallet NJA 1937 s. 63 har diskuterats. (Se exempelvis Henrik Hessler "Allmän sakrätt", 1973, s. 34 f.) Högsta domstolen bedömde ju endast ett rättsförhållande, där det gällde förfogande över framtida avkastning av fideikommissegendom. Kan domen då ha räckvidd när det är fråga om annat än fideikommiss? Enligt min mening talar motsvarande skäl för att bedömandet bör vara detsamma, därest det är fråga omförfogande över framtida avkastning av t. ex. en hyresfastighet och även då det kan vara fråga om avkastning från lös egendom under motsvarande omständigheter. Rättsfallet bör alltså kunna vara en utgångspunkt för att komma fram till en allmän regel, formulerad ungefär enligt ovan. — Däremot anser jag att det med fog torde kunna ifrågasättas, huruvida rättsfallet NJA 1929 s. 433 alltjämt bör betraktas såsom prejudicerande, efter tillkomsten av NJA 1937 s. 63.
    Vad därefter beträffar rättsfallet NJA 1944 s. 571 noteras följande:
    Ett entreprenadkontrakt hade upprättats mellan HSB såsom ombud för en beställare i Karlskoga och entreprenören Onell. Onell skulle leverera och utföra värmeledning m. m. för beställarens räkning. Onell förband sig att köpa material hos "Allt för byggnadsfacket, aktiebolag" (nedan kallat bolaget). Beställaren ägde enligt kontraktet rätt att vid sin betalning till Onell för entreprenaden avdraga fakturabeloppen för det material som bolaget levererat till Onell. Parterna hade alltså uttryckligt och otvetydigt konstruerat sitt rättsförhållande såsom ett avtal om rätt till kvittning på ett speciellt sätt, nämligen med begagnande av tredje mans fordran.
    Beställaren betalade den 30 mars 1942 till bolaget kr. 8 162: 28 såsom avbetalning på Onells skuld till bolaget för material; detta belopp skulle beställaren enligt kontraktets bestämmelser äga avdraga vid betalning till Onell av entreprenadsumman.
    Onell försattes i konkurs den 6 maj 1942, efter ansökan den 17 april

 

1942. Konkursboet stämde bolaget och begärde, att bolaget enligt 30 § eller, i andra hand, 29 § konkurslagen skulle förpliktas att utge kr. 8 162: 28 jämte ränta till konkursboet. Bolaget gjorde gällande att beställarens betalning till bolaget endast innebar en kvittningsåtgärd. Eller också var kontraktet att förstå så, att bolaget tillerkänts panträtt i Onells tillgodohavanden hos beställaren.
    HD:s dom innebar följande: HD ansåg att betalning av fakturorna skett inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes. Onell var då på obestånd och bolaget hade skälig anledning till att anta att det förhöll sig så. Betalningen skulle därför jämlikt 30 § konkurslagen gå åter. — Invändningen att betalningen inneburit en kvittning av bolagets fordran hos Onell och invändningen om panträtt ansåg HD inte förtjäna avseende.
    Med den tolkning av de båda rättsfallen NJA 1929 s. 433 och NJA 1944 s. 571, som jag ovan framlagt, anser jag att dessa rättsfall principiellt går väl ihop.
    Rättsläget var helt olika i de båda målen enligt de av parterna vidtagna arrangemangen. Det var därför naturligt, att den materiella utgången i de båda målen måste bli olika. I rättsfallet av 1929 bör de mellan parterna träffade avtalen inte rimligen kunna tolkas och bedömas annorlunda än såsom vederbörlig pantsättning eller säkerhetsöverlåtelse; denna rättshandling skall respekteras vid konkurs, enligt de strikta regler som gäller beträffande panträtt och överlåtelse, till behörigt skydd för alla rättsägarna. Men i rättsfallet av 1944 var det uteslutet att anlägga panträttsliga synpunkter ty panträtt hade inte etablerats av parterna. Här förelåg då enbart ett yrkande att en gäldenär skulle ha rätt att i konkursen kvitta en skuld mot en betalning, som han hade gjort till tredje man. Detta måste emellertid anses stå klart i strid med de kvittningsregler, som skall tillämpas i konkurs enligt konkurslagens bestämmelser.
    Såsom gammal affärsjurist kan jag inte avhålla mig från den lilla reflexionen, att det skulle ha varit relativt lätt att ordna de affärstransaktioner, som förelåg mellan de tre rättssubjekten enligt rättsfallet av 1944, en aning annorlunda så att bolaget fått en sådan rätt till betalning via beställaren, som inte kunnat återvinnas ens vid betalning under de enligt konkurslagen kritiska perioderna. De ömsesidiga avtalen kunde ha getts den formen, att beställaren i vederbörlig ordning tecknat proprieborgen för Onells skuld till bolaget för materialköp. I så fall hade bolaget kunnat när som helst kräva och erhålla betalning av borgensmannen; denne hade enligt konkurslagens regler ägt kvitta med sin regressfordran för alla utlägg enligt borgensförbindelsen, som ägt rum och styrkts före den tid, då kungörelse om slututdelning utfärdats (konkurslagen 121 § andra stycket). Och vad beträffar rättsfallet NJA 1929 s. 433 hade SF enligt min mening kunnat få en mera betryggande rätt till betalning ur filmintäkterna (med bättre skydd mot återvinningsrisk), därest det kunnat ordnas så, att filmen såsom sådan med alla därtill hörande rättigheter hade pantförskrivits till och omhändertagits av SF, varefter SF givetvis hade kunnat uppdraga åt en filmbyrå att för SF:s räkning uthyra filmen, med skyldighet att redovisa intäkter av filmen i första hand till SF såsom panthavare och i andra hand (nämligen överskottet sedan SF:s av panten säkerställda fordran täckts) till filmens ägare.
    Det kan här även förtjäna framhållas, att det föreligger ett mycket

 

färskt rättsfall NJA 1973 s. 635, som — bland mycket annat — även behandlar en del av de frågor om pantsättning av blivande fordringar, som jag har försökt att belysa här ovan. Detta rättsfall är ovanligt innehållsrikt och behandlar över huvud taget åtskilliga rättsliga spörsmål, som kan bli aktuella i samband med en konkurs. Vad särskilt beträffar frågan om rättsverkningarna av sådan pantförskrivning eller säkerhetsöverlåtelse, som avser ännu ej uppkomna fordringar, torde utgången av detta rättsfall få anses bl. a. innefatta en bekräftelse av det synsätt, som jag här gjort mig till tolkför och som jag anser fastslaget genom de redan tidigare förekomna rättsfallen.
    I sistnämnda rättsfall av 1973 behandlas bl. a. också följande, till synes enkla men likväl praktiskt sett mycket betydelsefulla fråga om rätt denuntiation. Problemställningen är denna: En pantförskrivning av en viss blivande fordran har ägt rum och gäldenären har vederbörligen denuntierats härom; därefter har den avsedda fordringen definitivt uppkommit. Skall denuntiationen frånkännas betydelse i fråga om denna fordran, som vid denuntiationstillfället ännu inte hade definitivt uppkommit? Skall man alltså behöva göra ny denuntiation efter det att en sådan fordran har uppkommit? Hovrätten förklarade, att denuntiationen äger full giltighet även beträffande en med pantförskrivningen avsedd, blivande fordran; i och med att fordringen sedermera uppkom blev den sålunda pantsatt med giltighet mot övriga borgenärer (såvida inte återvinning kan äga rum enligt konkurslagens regler) och ny denuntiation behövdes ej. Högsta domstolen godtog enligt sin dom den ståndpunkt hovrätten intagit beträffande detta principiella spörsmål om sättet för denuntiation. Högsta domstolen gjorde endast den ändringen, att återvinning ansågs skola ske beträffande viss del av fordringen, eftersom den slutgiltigt hade uppkommit inom den tid och under de omständigheter, som anges i 29 § konkurslagen.
    Det är synnerligen tillfredsställande att det sålunda nu föreligger ett klart uttalande av Högsta domstolen beträffande den praktiskt betydelsefulla frågan om rätt denuntiation med avseende å blivande fordringar. I själva verket har det praktiska rättslivet sedan decennier handlat i enlighet med den ståndpunkt som nu är stadfäst av Högsta domstolen. Det skulle i praktiken vara helt ogörligt att ha en annan allmän arbetsrutin beträffande denuntiation rörande blivande fordringar.
    Till slut ber jag även få notera att Lars Welamson har berört rättsfallet NJA 1929 s. 433 i sitt arbete "Konkursrätt", 1961, s. 478. Han torde vid sitt bedömande av detta rättsfall ha kommit till ett i någon mån annat resultat än det jag ansett mig böra stanna för enligt ovan. För min del känner jag mig emellertid övertygad om att det resonemang, som grundas på de hävdvunna civilrättsliga principerna om panträtt och överlåtelse enligt ovan, torde göra det lättare att inordna detta prejudikat i vårt rättssystem. Jag har framför allt svårt att acceptera Welamsons uttalande, att en med gäldenären före konkursen träffad överenskommelse om rätt till kvittning med tredje mans fordran skulle vara principiellt giltig även i en konkurs.För mig framstår kvittningsreglerna i konkurs som tvingande lagbestämmelser; de bör inte kunna försättas ur spel genom avtal mellan gäldenären och annan eller andra personer, hur generellt ett sådant avtal än må utformas. Om sådant avtal träffas, är det enligt min mening otvivelaktigt gällande utanför konkurs, eftersom avtalsfrihet i princip råder inom förmögenhets-

 

rätten (inom de i lag givna gränserna), men dock icke i konkurs, där konkurslagstiftningens tvingande regler skall gälla.
    Jag håller gärna med Welamson såtillvida, att skillnaden — enligt min mening — är hårfin mellan avtal om pantsättning, som delgives gäldenären i vederbörlig ordning, och avtal om rätt till avräkning, som likaledes delgives och godkännes av den tredje man som beröres därav. En rätt till avräkning, som i princip skulle gälla gentemot övriga borgenärer, skulle i och för sig kunna tänkas accepterad av rättsordningen under vissa förutsättningar, motsvarande dem som gäller för pantsättning. Men för min del anser jag detta dock f. n. inte vara praktiskt sett tillfredsställande. Panträtt är nämligen ett begrepp, som vi har vant oss vid sedan århundraden och som i regel torde kunna varseblivas på ett tillfredsställande sätt av borgenärer, som beröres av denna ändring i förmögenhetsmassan. Men om ett avtal om kvittning på motsvarande sätt skulle gälla gentemot kvittningsborgenärens borgenärer i hans konkurs, skulle rättsosäkerhet komma att råda under en lång övergångstid, tills rättslivet hunnit smälta den nya rättsfiguren och utforma den på tillfredsställande sätt. Rättssystemet och näringslivet skulle sålunda, enligt mitt bedömande, knappast gagnas av en nykonstruktion, innebärande att avtal om rätt till kvittning — under vissa förutsättningar — skulle gälla gentemot övriga borgenärer även efter konkurs. Näringslivet torde vara bättre betjänt av väl avvägda, tvingande lagregler om kvittning i konkurs än av en mer eller mindre vildvuxen avtalsflora, förbunden med ett sökande efter hållbara rättsprinciper beträffande det nyskapade rättsinstitutet. Jag tror inte att någon erfaren affärsjurist skulle vilja tillråda sin huvudman att så att säga experimentera med en avtalad kvittningsrätt istället för att ordna panträtt eller borgen enligt hävdvunna regler, då så kan ske.
Erik Burling