Förslag om en öppnare domarbana
"＿ ＿ ＿ Jeg vil tro at dersom man kunne rekruttere domstolene fra de forskjellige grener av det juridiske yrke, med andre ord få et tverrsnitt av hele den juridiske erfaringskrets representert i domstolene, ville det være den beste ordning — også bedre enn den engelske ordning hvor domerne utelukkende kommer fra advokatstanden."
Høyesterettsjustitiarius Terje Wold vid det Nordiska Juristmötet 1966.
Det sätt på vilket domare utbildas, rekryteras och tillsätts skiljer sig i betydande grad från ett land till ett annat. Den lösning som har valts i en viss stat beror givetvis på domstolsväsendets historiska utveckling och nuvarande uppbyggnad i just den staten. Grovt sett kan dock ordningen förutbildning, rekrytering och tillsättning av domare i stater som har liknandestatssystem som Sverige ofta hänföras till endera av två typer, nämligen den europeisk—kontinentala och den anglosachsiska. Den förra, som tilllämpas främst i Västtyskland och Frankrike, innebär att domaren får särskild utbildning för sitt yrke och följer en utstakad karriär. Den senare typen, som tillämpas bl. a. i England och USA, kännetecknas av att ingen utbildning anordnas just för blivande domare och av att det inte finns någon särskild domarkarriär. Till domare utses i länder med denna ordning framstående advokater eller framstående jurister ur skilda yrkesgrupper. Sverige och Finland samt i huvudsak också Danmark hör närmast till den europeisk—kontinentala gruppen, medan den ordning som används iNorge har starka drag av den anglosachsiska typen.
Mot bakgrund av den viktiga funktion domstolarna har i ett rättssam-
hälle är det naturligt att frågor som rör domare och domstolar tid efter annan tas upp till översyn. I Danmark framlades 1951 ett betänkande om domarnas utbildning. I Norge utreddes domarutbildningen och domarrekryteringen under åren 1967—70. En vittutseende översyn av rättsväsendet försiggår sedan några år i Finland. I vårt land har domstolsväsendet genom fortgående och omfattande reformverksamhet anpassats till den allmänna samhällsutvecklingen. Utformningen av domarutbildningen och formerna för domarkarriären har dock inte närmare behandlats under det hittillsvarande reformarbetet.
År 1972 tillsattes en utredning med uppdrag att företa en översyn av nuvarande domarutbildning och domarkarriär vid de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utredningen hade även i uppdrag att överväga frågan om domfört antal ledamöter i hovrätt och i samband därmed frågan om hovrättsavdelnings organisation. Uppdraget omfattade slutligen utredning av frågan om deltagande av lekmän i hovrätt och kammarrätt. Utredningen — som antog namnet 1972 års domarutredning — har nyligen avlämnat sitt betänkande En öppnare domarbana (SOU 1974: 96). I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i betänkandet.
Domarutbildningen och domarkarriären
I betänkandet understryks värdet av att domstolarna tillförs erfarenheter från verksamhetsområden utanför domstolsväsendet. Det framhålls att domaryrket visserligen självt i betydande grad ger inblickar i samhällslivet, i gällande värderingar och i mänskliga relationer, men att rollen som domare ändå i allmänhet får anses lägga hinder i vägen för den nära kontakt med parterna och de inblickar i deras personliga förhållanden som exempelvis advokaten eller åklagaren får i sin verksamhet. En ordning som innebär att den blivande domaren ofta har erfarenhet inte endast av domstolsverksamhet utan även av verksamhet som advokat eller åklagare anges vara ägnad att stärka domstolsväsendet. Även verksamhet inom andra delar av rättsväsendet än som nu har nämnts sägs ge den blivande domaren erfarenheter, som är av stort värde för honom i den dömande verksamheten. Detta gäller inte minst lagstiftningsverksamhet. Tjänstgöring utom domstol låter den blivande domaren se domstolsverksamheten även ur andra synvinklar än domstolens, vilket sägs främja förståelsen för de skilda frågor han får att bedöma. Mot denna bakgrund har utredningen sökt utforma domarutbildningen och domarkarriären på sådant sätt, att domarkåren som helhet kommer att i högre grad än hittills tillföras erfarenheter från andra juridiska verksamhetsområden än domstolarna.
Genom betänkandet läggs fram förslag till en ny ordning för domarutbildning och domarkarriär, som innebär att domarkarriären blir gemensam för de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den föreslagna ordningen innebär i stora drag följande.
Den nuvarande grundläggande domarutbildningen — fiskalsutbildningen— behålls och utformas ungefär på samma sätt som f. n. men pågår under något längre tid, ett år och sex månader. Denna grundläggande utbildning föreslås för hovrättsaspiranternas del innefatta omkring sex månaders tjänstgöring i tingsrätt. Kammarrättsaspiranterna bör få tjänstgöra sex månader vid länsskatterätt och länsrätt, om detta går att ordna. Praktiska möj-
ligheter saknas f. n. att låta alla kammarrättsaspiranter tjänstgöra vid länsskatterätt och länsrätt.
Efter utbildningens avslutande skall aspirantens anställning inom domstolsväsendet i princip upphöra på motsvarande sätt som nu är fallet efter avslutad notariemeritering. Fortsatt anställning vid domstol förutsätter att aspiranten söker och får icke-ordinarie domartjänst, vilket antas bli förhållandevis vanligt. Sådana tjänster skall finnas för tingsfiskaler, assessorer i hovrätt och kammarrätt, revisionssekreterare i högsta domstolen och regeringsrättssekreterare i regeringsrätten. Till skillnad från vad som i allmänhet gäller f. n. skall de nämnda tjänsterna tillsättas efter ansökan. Tjänsterna innehas tills vidare. Möjligheterna att vid länsskatterätterna och länsrätterna inrätta någon motsvarighet till tingsfiskalstjänster anges böra undersökas närmare. Det nuvarande antalet tingsfiskalstjänster minskas tillföljd av att den grundläggande domarutbildningen delvis förläggs till tingsrätt. Assessorerna avses utgöra en vikariatskader i hovrätt och kammarrätt. Revisions- och regeringsrättssekreterarna blir som f. n. föredragande i högsta domstolen respektive regeringsrätten.
I övrigt får de domarutbildade söka sig till andra juridiska verksamhetsområden och knyts då organisatoriskt till dessa. Sådana verksamhetsområden blir bl. a. åklagarmyndigheter, allmänna eller enskilda advokatbyråer, kronofogdemyndigheter, länsstyrelser, statliga verk, kommunala myndigheter, företag, organisationer och banker. Statsdepartementen och riksdagen förutsätts liksom hittills ha behov av ett stort antal domarutbildade jurister. Rekryteringen av sådan personal antas i betänkandet vanligen ske bland dem som har tjänstgjort några år vid domstol efter den grundläggande domarutbildningen. Särskilda tjänster förutsätts bli inrättade i statsdepartementen för sakkunniga och kommittésekreterare, eftersom enligt utredningens mening domare i princip skall uppehålla sina tjänster. Den nuvarande ordningen att domarna i mycket stor utsträckning beviljas tjänstledighet för offentligt uppdrag bör alltså enligt förslaget inte bestå i framtiden.
Enligt förslaget medför alltså godkännande efter genomgången grundläggande domarutbildning inte som nu att domaraspiranten inordnas i en organiserad domarkarriär. Utredningen har undersökt också möjligheterna att tillgodose önskemålet om vidgade erfarenheter från skilda juridiska verksamhetsområden inom ramen för nuvarande ordning. Den har emellertid bedömt det som mindre troligt att man på frivillig väg skulle kunna åstadkomma nämnvärd förändring i fråga om frekvensen av domstolsjuristernas verksamhet utanför domstolsväsendet på de omåden dit en del nu söker sig för en begränsad tid eller att man skulle kunna praktiskt åstadkomma att andra områden av rättsväsendet öppnas för tjänstgöring under begränsad tid. Skulle å andra sidan den eftersträvade breddningen av erfarenheterna nås på detta sätt, blir enligt utredningen följden att antalet tjänstlediga fiskaler och assessorer ökas ytterligare. Tillhörigheten till domarbanan kommer då i praktiken inte längre att medföra, att de som är inne på domarbanan kan räkna med sluttjänst inom denna bana, även om man utgår från en viss ökning av antalet ordinarie domartjänster i framtiden. Domarkarriären skulle därigenom i realiteten efter hand komma att förlora sitt innehåll. Enligt utredningens mening bör mot denna bakgrundden nuvarande ordningen med en sluten domarkarriär överges vid en reformering av domarbanan.
I fråga om den obligatoriska adjunktionen i hovrätt pekas i betänkandet på svårigheten att behålla denna vid en öppning av domarbanan. Det framhålls att en lång utbildningstid tenderar till att skapa en sluten karriär. För att det skall bli möjligt för den som genomgått domarutbildning att söka sig in på andra verksamhetsområden måste utbildningen vara förhållandevis kort. Redan en obligatorisk adjunktionstjänstgöring i omedelbar anslutning till den grundläggande domarutbildningen skulle enligt utredningen i alltför hög grad försena inträdet i andra karriärer. Förläggs istället adjunktionstjänstgöringen till ett senare skede, accentueras dessa svårigheter. Man anser det inte heller möjligt att i någon större utsträckning passa in annan verksamhet under mellantiden, eftersom vederbörande då förr eller senare måste avbryta denna för adjunktionstjänstgöring. De nunämnda svårigheterna antas medföra att intresse för utbildning i hovrätt i huvudsak kommer att finnas endast hos dem som från början siktar just till en domartjänst. Ett obligatoriskt krav på adjunktion kan enligt utredningen av nämnda skäl antas motverka en bredare och öppnare rekrytering till domartjänst. Den obligatoriska adjunktionstjänstgöringen föreslås därför avskaffad. Möjlighet till frivillig adjunktion i hovrätt och kammarrätt skall emellertid finnas kvar. Sådan frivillig adjunktionstjänstgöring anges kunna vara lämplig för bl. a. den som verkar utom domstolsväsendet och som vill pröva, om han trivs med domaryrket.
Förslaget öppnar möjlighet att låta flertalet aspiranter på hovrättssidan få tingsfiskalstjänst. Dessa tjänster står till följd av den gemensamma domarbanan öppna även för aspiranter på kammarrättssidan. De domarutbildade jurister i hovrätt och kammarrätt som inte söker och får sådan tjänst får enligt betänkandet i allmänhet genom domarutbildningen förutsättas ha goda utsikter i konkurrensen om andra arbetstillfällen inom den offentliga och den enskilda sektorn. Det betonas att man vid aspirantantagningen bör eftersträva, att det årligen antas det antal aspiranter som, enligt vad erfarenheten visar, kommer att efterfrågas inom och utom domstolsväsendet. Härigenom bör det i allmänhet bli möjligt att undgå att domarutbildade jurister annat än tillfälligt saknar anställning efter utbildningens avslutande. Övergången från domarutbildningen till verksamhet utom domstolsväsendet kan emellertid beräknas ibland vålla svårigheter. Det kan förhålla sig så att en ny tjänst har erhållits men att tillträde skall ske först senare. Det kan även hända att någon annan anställning inte har erbjudit sig vid tidpunkten för utbildningens avslutande. I betänkandet föreslås därför att anordningar tillskapas, vilka gör det möjligt att låta den domarutbildade övergångsvis stanna kvar i hovrätten eller kammarrätten. Utgångspunkten bör emellertid vara att anknytningen till hovrätt respektive kammarrätt i princip skall upphöra vid utbildningens slut. Ett kvarstannande i domstolen bör för den domarutbildade framstå som en helt tillfällig lösning. Utifrån dessa förutsättningar föreslår utredningen att hovrätterna och kammarrätterna tilldelas särskilda medel för att vid behov tillfälligt arvodesanställa ett visst antal av dem som har avslutat sin utbildning. När färdigutbildade på detta sätt går kvar i hovrätt eller kammarrätt bör aspirantantagningen i motsvarande mån inskränkas. Därigenom främjas en anpassning av aspirantantagningen till det aktuella behovet av föredragande och domarutbildade jurister.
De som söker ordinarie domartjänst kommer med den föreslagna ord-
ningen i allmänhet att ha varit verksamma såväl i som utom domstol. Längden av domstolstjänstgöring kommer att ha olika omfattning. Enligt utredningen torde man i huvudsak kunna dela in sökandena i följande grupper, nämligen dels de som i huvudsak har tjänstgjort vid domstol endast under utbildningstiden, dels de som därefter tjänstgjort några år på ickeordinarie domartjänst, i första hand som tingsfiskaler, dels de som har ytterligare domstolserfarenhet, främst tjänstgöring som assessor eller som revisions- eller regeringsrättssekreterare. Härtill kan komma en del sökande som inte har genomgått domarutbildning. Den föreslagna ordningen medför att de blivande domarna praktiskt taget alltid har genomgått domarutbildning. Den övervägande delen av dem kommer därutöver att ha tjänstgjort kortare eller längre tid som domare.
Vid tillsättning av domartjänst bör enligt betänkandet avsevärd viktfästas vid om sökanden har genomgått grundläggande utbildning i hovrätt eller kammarrätt. Sådan utbildning skall dock inte vara ett obligatoriskt krav. I fråga om meritvärderingen sägs att tjänstgöring inom departement, kommittéer eller riksdagen samt inom domstols-, åklagar-, exekutions- eller advokatväsendet i allmänhet bör tillmätas större värde än annan verksamhet vid tillsättning av domartjänst. Det betonas dock samtidigt att förhållandena i tillsättningsärendena kan komma att skifta starkt och att annan verksamhet i det enskilda fallet kan ha haft sådant innehåll, att den framstår som särskilt värdefull från domstolssynpunkt. Bredden av sökandens yrkeserfarenheter bör tillmätas särskild betydelse. Vid tillsättning av tjänstsom revisions- eller regeringsrättssekreterare skall särskild hänsyn tas till sökandens erfarenhet av tjänstgöring i domstol.
I betänkandet föreslås inrättande av en tjänsteförslagsnämnd, som skall yttra sig till regeringen i fråga om sökande till alla ledigförklarade domartjänster utom tingsfiskalstjänsterna. I den föreslås ingå chefen för den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet, ett justitieråd eller ett regeringsråd, en hovrättspresident, en kammarrättspresident, riksåklagaren samt varsin företrädare för advokatsamfundet, Sveriges Domareförbund och Jurist- och Samhällsvetareförbundet.
Under rubriken avslutande synpunkter på domarutbildningen och domarkarriären återkommer utredningen till vissa tidigare behandlade förutsättningar för förslagets genomförande. En avgörande förutsättning sägs varaatt det för de icke-ordinarie domare som tjänstgör i departement, inom det statliga utredningsväsendet, i riksdagen eller i centrala verk inrättas särskilda tjänster i departementen, riksdagen och verken. Utredningen nämner vidare att förslagets genomförande i hög grad hänger samman med vilka möjligheter de domarutbildade i praktiken får att övergå till andra yrkesbanor inom rättsväsendet. Av särskild vikt anges i detta sammanhang varade statliga juristkarriärerna. För dem som har utbildats i hovrätt gäller det främst möjligheterna att övergå till åklagar- och kronofogdebanorna samt till de statliga advokatbyråerna. I fråga om dem som har utbildats i kammarrätt träder länsstyrelserna och det statliga advokatväsendet i förgrunden. Det betonas att en stark slutenhet inom andra statliga juristkarriärer försvårar en reform som syftar till att öppna domarbanan. Utredningen — som inte har haft i uppdrag att se över andra juristkarriärer än domarbanan — betonar det angelägna i att en sådan översyn kommer till stånd, om syftet med reformeringen av domarbanan skall kunna uppnås. Slutligen
erinrar utredningen om att det inom förvaltningsdomstolsorganisationen inte finns någon motsvarighet till tingsfiskalstjänsterna, vilket medför svårigheter för dem som genomgår domarutbildning vid kammarrätt att få tjänstgöra vid en underrätt och försvårar rekryteringen av kvalificerade föredragande i regeringsrätten. Även denna fråga måste enligt utredningenses över. Det sägs vara högst angeläget att tjänster för domarutbildade jurister — liknande tingsrätternas fiskalstjänster — inrättas vid länsstyrelserna för tjänstgöring i första hand vid länsskatterätt och länsrätt.
Hovrätts domförhet och hovrättsavdelnings organisation
I betänkandet framhålls att frågan om att minska antalet juristledamöter för domförhet i hovrätt från fyra till tre tidigare har utretts. En svårighet har därvid varit att med en tredomarsammansättning bereda plats för den adjunktionstjänstgöring såsom ledamot i hovrätt, vilken nu är föreskriven för hovrättsfiskaler. Om, som föreslås i betänkandet, den obligatoriska adjunktionstjänstgöringen avskaffas, ändras förutsättningarna för bedömningen av domförhetsfrågan. Avgörande vid bestämmandet av antalet lagfarna ledamöter sägs under sådana förhållanden i främsta rummet bli kravet på rättssäkerhet. Till bilden hör också att lekmän föreslås medverka i rättskipningen i hovrätt. Enligt utredningens mening bör dock den omständigheten inte få bestämma valet av antalet juristdomare. Lekmannainslaget anges i stället böra ses som ett komplement till ett juristkollegium, som även ensamt måste fylla de krav som man från rättssäkerhetssynpunkt ställer på sammansättningen i en överdomstol.
Vid bedömningen av frågan var gränsen går för ett domförhetstal, som motsvarar ett rimligt krav på rättssäkerhet i hovrättsprövningen, bör enligt utredningen beaktas att det i själva överprövningen av målen ligger en särskild garanti för ett riktigt resultat. Man pekar även på att domstolskommittén i sitt betänkande Fullföljd av talan (SOU 1969: 41) fann en sammansättning med tre juristdomare godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt samt att den uppfattningen godtogs av de flesta remissinstanserna. Vidare hänvisas i betänkandet till bl. a. att kammarrätt är domför med tre ledamöter. Utredningen kommer för sin del fram till att ett domförhetstal i hovrätt på tre ledamöter är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt och även i övrigt lämpligt. Med hänsyn till bl. a. den fördel som en enhetlig ordning medför, avvisas tanken på en särregel om deltagande av fyra ledamöter när tre lagfarna ledamöter dömt i tingsrätten eller när icke-ordinarie ledamot ingår i hovrättssammansättningen.
Det betonas emellertid att sänkningen av domförhetstalet från fyra till tre ökar kraven på ledamöternas kvalifikationer. I betänkandet föreslås därför bl. a. att samtliga ledamöter på en avdelning i princip skall vara ordinarie. Flertalet mål förutsätts bli handlagda av enbart ordinarie ledamöter. Det kan dock inte undvikas att på grund av exempelvis sjukledighet eller ledamots arbete med remiss eller inläsning av större mål icke-ordinarie domare ibland måste delta i den dömande verksamheten. Mer än en icke-ordinarie domare bör emellertid enligt förslaget inte få ingå i hovrättssammansättning vid avgörande av mål.
I betänkandet jämförs lämpligheten av olika storlekar på en hovrättsavdelning. Femmannaavdelningen, som f. n. är vanligast, bedöms lämpligast även vid en sänkning av domförhetstalet till tre. Såväl fyrmannaavdelning-
en som sex- eller sjumannaavdelningen anses kunna användas som komplement till femmannaavdelningen. Förslaget medför i denna del endast begränsade förändringar i hovrättsorganisationen.
Lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt
I betänkandet behandlas frågan huruvida lekmannainflytandet vid domstolarna bör vidgas genom att lekmän deltar i dömandet också i hovrätt och kammarrätt. Det framhålls att den frågan i första hand bör besvaras med utgångspunkt i principiella hänsynstaganden, vilka också anses tala för att sådan medverkan sker. En sådan ordning sägs vara ägnad att ytterligare stärka allmänhetens förtroende för domstolarna i vårt land, oavsett om lekmannamedverkan i och för sig kan sägas leda till en säkrare och bättre rättskipning eller inte. Det framhålls emellertid att det otvivelaktigt är avvärde för rättskipningen i hovrätt och kammarrätt att lekmän medverkar som domare där och bidrar med sina erfarenheer från och kännedom om det praktiska livet och därigenom att genom dem allmänt rådande värderingar bland medborgarna kommer till uttryck. Sådan medverkan anges vara särskilt värdefull i bevisfrågor, påföljdsfrågor och skälighetsfrågor.
Vissa praktiska svårigheter uppkommer genom en ordning med lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt. Det framhålls emellertid i betänkandet, att intresset av insyn och medinflytande från allmänhetens sida kan tillgodoses även om lekmän deltar endast i en del av avgörandena. Enligt förslaget bör lekmän medverka i mål som innefattar för den enskilde mera väsentliga avgöranden.
I hovrätt föreslås lekmän delta vid huvudförhandling i familjemål samt vid huvudförhandling i brottmål som rör brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än två år. Detta innebär för brottmålens del att lekmän skall delta så snart som fängelse i mer än två år ingår i straffskalan. Enligt förslaget kommer de grövre typerna av förmögenhetsbrott att avgöras under medverkan av lekmän, som även skall delta i handläggningen av mål om allvarligare brott mot liv och hälsa samt frihet och frid och i fråga om allvarligare sedlighetsbrott. Vidare kommer enligt förslaget lekmän att delta i handläggning av mål rörande flertalet slag av allmänfarliga brott liksom i handläggning av mål om grov urkundsförfalskning, mened, upplopp samt våld eller hot mot tjänsteman.
I kammarrätt skall lekmän enligt förslaget medverka bl. a. i mål angående utvisning, tvångsintagning enligt lagen om nykterhetsvård, omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen, behörighet att utöva vissa yrken eller verksamheter inom medicinalväsendet, avstängning från tjänstgöring samt disciplinär bestraffning, när fråga är om avsättning, liksom i mål som rör verkställighet av dom m. m. rörande vårdnad.
När lekmän skall medverka i hovrätt eller kammarrätt, bör två nämndemän ingå i rätten. Nämndemännen föreslås bli utsedda av landstingen. Särskilda kompetenskrav för nämndemän föreslås inte. Det förutsätts att landstingen utser personer som genom sin tidigare verksamhet eller eljest är lämpliga för uppdraget.
Ikraftträdande, övergångsfrågor m. m.
I betänkandet förordas att den föreslagna reformen genomförs i sin helhet vid ett och samma tillfälle. Dessförinnan bör emellertid göras en del utred-
ningar som en följd av vad som har föreslagits. Detta gäller bl. a. den närmare organisationen av utrednings- och sakkunnigpersonalen i statsdepartementen samt förutsättningarna för att rekrytera domarutbildad personal till exempelvis åklagarväsendet. Viktigt är att undersöka hur man bäst skall ordna för att bereda den som genomgår domarutbildning vid kammarrätt möjlighet att få tjänstgöra vid skatterätt och länsrätt samt huruvida dessa domstolar på motsvarande sätt som tingsrätterna bör tillföras fiskalstjänster.
Utredningen anser det med hänsyn främst till berörda personalkategorier vara viktigt att ett principbeslut snarast fattas om hur domarbanan skall se ut i framtiden. Det bedöms inte som uteslutet att de utredningar som behöver göras innan principbeslut kan fattas hinns med på så kort tid att en reform av domarbanan kan träda i kraft den 1 januari 1977.
I fråga om dem som vid ikraftträdandet redan innehar tjänst som fiskalsaspirant eller, i några fall, som icke-ordinarie domare föreslås särregler i vissa hänseenden. Fiskalsaspirant och fiskal i hovrätt samt tingsfiskal med tillsvidareförordnande, vilka vid ikraftträdandet uppehåller tjänst vid domstol (hyresnämnd), skall enligt förslaget fortsätta i sina arbetsuppgifter. Fiskalsaspiranten prövas enligt gällande ordning och förordnas efter godkännande till fiskal. De nya bestämmelserna föreslås dock fullt ut gälla ifråga om aspirant som har börjat den 1 juli 1976 eller senare. Fiskal gesförtur till ledig tingsfiskalstjänst. Utan hinder av att tingsfiskalstjänst enligt den föreslagna ordningen tillsätts efter ansökan föreslås, att tingsfiskal med tillsvidareförordnande vid ikraftträdandet skall få förordnande på ny tingsfiskalstjänst. I fråga om vidare avancemang vid domstol kommer däremot den nya ordningen att tillämpas också på nu berörda personalgrupper. De nya bestämmelserna om grundläggande domarutbildning träder alltså i tilllämpning först efter hand som fiskalsaspiranterna och fiskalerna lämnar hovrätten.
Särbestämmelser har ansetts nödvändiga också för de fiskaler som vid reformens ikraftträdande fullgör adjunktionstjänstgöring i hovrätt. Det föreslås att tjänstgöringen får fullföljas och att under en övergångstid förordnande som hovrättsassessor meddelas enligt tidigare gällande bestämmelser.
De assessorstjänster som genom reformen föreslås bli inrättade i hovrättskiljer sig i olika hänseenden från nuvarande tjänster som hovrättsassessor. I betänkandet föreslås att de nya assessorstjänsterna redan från början tillsätts efter ansökningsförfarande. Den som har erhållit förordnande som hovrättsassessor enligt den gamla ordningen bör emellertid ges förtur till de nya tjänsterna.
Hovrättsfiskal och hovrättsassessor som inte erhåller jämställd eller högre extra ordinarie eller ordinarie statlig tjänst får personlig tjänst.
Den som vid ikraftträdandet tjänstgör som revisionssekreterare behåller sitt förordnande.
Fiskalsaspirant och fiskal i kammarrätt fortsätter på motsvarande sätt sin tjänstgöring vid reformens ikraftträdande. Aspirant som har börjat före den 1 juli 1976 förordnas till fiskal enligt tidigare gällande ordning. På övriga aspiranter tillämpas den nya ordningen. Fiskal som så önskar får tjänstgöra som fiskal i kammarrätt utan särskild tidsbegränsning. Adjunktionsprövning äger emellertid inte rum. De nya assessorstjänsterna i kammarrätt tillsätts redan från början efter ansökningsförfarande. Innehavare
av assessorstjänst av nuvarande typ eller göromålsförordnande på sådan tjänst bör enligt förslaget ges förtur till de nya tjänsterna. Detsamma föreslås gälla fiskal som vid reformens ikraftträdande har godkänts för adjunktion. Kammarrättsfiskal och kammarrättsassessor, som inte erhåller annan jämställd eller högre extra ordinarie eller ordinarie statlig tjänst, får personlig tjänst.
I fråga om regeringsrättssekreterare föreslås samma ordning som beträffande revisionssekreterare.
Utredningen har övervägt en regel av innebörd att under en övergångstid av exempelvis tio år efter reformens ikraftträdande ej mer än en viss kvotdel, exempelvis en fjärdedel, av lediga domartjänster skulle få tillsättas med andra än dem som tillhörde den tidigare domarkarriären. En sådan regel har emellertid bedömts vara onödig, eftersom enligt förslaget ej annat än undantagsvis till domare skall utses någon som saknar grundläggande domarutbildning.
Särskilda yttranden av vissa av utredningens experter
Fem av utredningens experter har avgett särskilda yttranden. Yttrandena hänför sig till de delar av utredningens förslag som avser domarutbildningen och domarkarriären. Här kan framhållas att tre av dessa (Börjesson, Montgomery och Wilhelmson) anser att utredningens förslag beträffande domarutbildning och domarkarriär, om det genomförs, kommer att få så negativa effekter på rekryteringen av jurister för domarutbildning och av domare i rådsklass att de inte finner sig kunna förorda att det genomförs. De anser också att anställningstryggheten för de yngre domstolsjuristerna kommer att försämras på ett sätt som inte ter sig godtagbart. De menar att det mål som eftersträvas — nämligen att vidga domarkårens samlade erfarenheter av tjänstgöring utom domstolsväsendet — väsentligen bör kunna nås successivt genom mindre långtgående åtgärder än dem utredningen har föreslagit. Börjesson anför dessutom att vad som föreslås i fråga om fiskalsaspiranternas anställningsförhållanden strider mot tankegångarna bakom den nya lagen om anställningstrygghet.
Vad experterna i övrigt anfört hänför sig till frågor om domarutbildningen och domarkarriären som inte närmare behandlats i det föregående.
Gerhard Wikrén