Våldtäktsbrottet

 

Av medicine doktorn BERTIL FALCONER

 

 

 

 

Impulserna till denna studie har kommit dels från de direkta kontakterna med såväl anmälare som anmälda i det rättsmedicinska rutinarbetet, dels från ett antal rättegångar och dels från diskussioner med polismän och jurister. Den uppfattning som samtliga tre källor lett fram till är att såväl våldtäktsbegreppet som tillämpningen av detsamma i de enskilda fallen är av en svårighetsgrad, som ställer både den juridiska, den polisiära och den medicinska expertisen på de hårdaste prov. Ur rättsläkarnas synpunkt, baserad på naturvetenskaplig utbildning och träning samt i praxis vunna erfarenheter, synes ofta en diskrepans föreligga mellan de i ett givet fall föreliggande, objektivt registrerbara medicinska fynden jämte värderingen av de inblandade personernas ofta kontradiktoriska uppgifter å den ena sidan, och den bedömning som mot bakgrund av gällande lagbestämmelser göres av åklagare och domstolar å den andra sidan. Liknande tankegångar framföres ej sällan av de tjänstemän inom polisen som under sitt utredningsarbete kommer i nära kontakt med parterna.

 

1. Notiser om våldtäkt i äldre lagstiftning
Utan tvivel tillhör själva ordet våldtäkt ett av dem som det gått troll i. Det är i själva verket så känsloladdat att det, utsagt utanför fackkretsarna, är väl jämförbart med "mord", "dödsmisshandel", eller de s. k. "runda ord" till vilka det har en stark bindning, dock rent negativt. Den rent semantiska innebörden kan illustreras genom hänvisning till ett populärt uppslagsverk, Svensk uppslagsbok, Malmö 1955: "Ett av mannen genom våld eller svårt hot mot kvinnans vilja framtvingat utomäktenskapligt könsumgänge", eller till Nuttall's Standard Dictionary of the English language, London och New York 1936: "The carnal knowledge of a woman against her will", denna senare definition i sin klara expressivitet svår att överträffa.
    Av visst intresse är uppgifterna i vad mån våldtäktsbegreppet förekommer i äldre lagstiftning och på vad sätt samhället genom straffbestämmelser reagerat mot våldtäktsbrottet.
    För snart 4 000 år sedan gavs i Hammurabis lag följande definition och stadgande: "If a man force the betrothed wife of another

 

11—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

162 Bertil Falconerwho has not known a male and is living in her father's house, and he lie in her bosom and they take him, that man shall be put to death and that woman shall go free." Citatet kommer från Harpers översättning, och i densammas index rubriceras textavsnittet som "Rape of betrothed maiden, by prospected father-in-law" resp."Rape of daughter-in-law, by father-in-law". Vidare utsäger lagen om "Rape of betrothed maiden, by prospected father-in-law" resp."Rape of daughter-in-law, by father-in-law" att straffet för det förra brottet blir "They shall bind that man and throw him into the water", och för det senare brottet "He shall pay her one half mana of silver and he shall make good to her whatever she brought from the house of her father" etc. Det skall framhållas att stadgandet icke gäller våldtäkt generellt utan stadgandet tycks gälla de välbärgade och högre klasserna. Det samhälle till vilket lagen gavs var skiktat i tre lager, och den citerade lagen tycks ha gällt enbart för det högsta,"awilum" och "awilim".
    I Corpus Juris Civilis (Ottos, Shillings och Shintines översättning) har jag endast funnit ett avsnitt om att bortförande (av "Jungfrauen, Witwen und Nonnen") straffats med döden. Det framgår emellertid enligt mitt förmenande att sedlighetsbrottet som sådant varit i hög grad aktuellt för författaren eller författarna, då det i originalet på tal om straffsatsen står: "maxime cum virginitas vel castitas corrupta restitui non potest".
    I 1917 års bibelöversättning följer efter den 5:e Mosebokens 22:a kapitel, vers 22, som talar om äktenskapsbrott, först ett stadgande som berör utomäktenskapligt samlag mellan trolovad kvinna och en man inom staden (meningen härmed framgår av det följande): det får anses att begreppet våldtäkt här kan användas då vers 24 meddelar att straffet för båda blir stenande till döds, "flickan därför att hon icke ropade på hjälp i staden, mannen därför att han har kränkt en annans trolovade. Du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är". Tydligen föreligger här en reaktion från den sammansvetsade folkgruppen mot allt handlande som klart stred mot den dominerande uppfattningen. Verserna 25 till 27 tar upp samma situation "ute på marken", och straffsatsen blev då döden för mannen, medan kvinnan gick fri eftersom det ansågs att ingen hjälp kunde ha nått henne även om hon ropat. Slutligen behandlar vers 28 det fallet att kvinnan var "icke trolovad"; i sådant fall kunde brottet sonas med böter och vidare fanns det bestämmelser om att mannen skulle taga kvinnan ifråga till hustru och icke äga rätt att skilja sig från henne.
    Omkring år 600 f. Kr. tillkom inom den hellenska kultursfären stadsrätten i Gortyn, vilket som samhälle blommade ungefär samti-

 

Våldtäktsbrottet 163digt med Knossos och där en social skiktning av nästan samma typ som i Hammurabis rike förekom; kvinnans ställning anses ha varit friare än i Aten. I den nämnda lagen behandlas temat icke uttryckligen, men på tal om våld mot kvinnor använder de tyska översättarna (Kohler och Siebart) termen "vergewaltigen", och det säges att bötesstraff av olika storlek tillämpades.
    Den första lagkodifikation som skulle gälla för hela vårt land med undantag för de små och föga betydelsefulla städerna, Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet, berör icke problemet. Enligt Holmbäck och Wessén (Lund 1962) behandlas äktenskapsbrott i landskapslagarnas kyrkobalkar.
    I 1734 års lag bestäms dödsstraff för våldtäkt, och böter för ej fullbordat försök. Samma bestämmelser gällde för otukt med kvinna som var avvita eller ej fyllt 12 år. I den nämnda lagen finns ett intressant stadgande i 12 kap. 2 §: "Nu är qvinna våldtagen, och gifver thet ej genast tillkänna, och kärer ej ther å vid nästa Häradsting, eller inom en månad in för Rätten i staden; hafve sedan ej macht at öfver våldet klaga, ther hon ej laga förfall viser." Det framstod tydligen för lagstiftarna som ett memento, om den förfördelade ej snabbt anmälde det inträffade.
    Diskussionerna om våldtäktsbegreppet som sådant och samhällets reaktion mot detsamma har förts vidare i samband med den modernare lagstiftningen, för vilken någon redogörelse icke synes vara nödvändig. Mot bakgrund av innehållet i de lagbestämmelser som i det föregående citerats kan det verka som om våldtäktsbegreppets definitiva utformning dröjde ganska länge. Det har påpekats att den sociala skiktningen i olika kulturer resp. de speciella förhållandena hos det genom yttre tryck och under en allt genomsyrande religiös påverkan levande judafolket tycks ha krävt speciella rekvisit för att s. k. äkta våldtäkt skulle anses ha förelegat. Liksom för andra förhållanden torde det för våldtäktsbrottets definitiva avgränsning ha varit av avgörande betydelse, att en fast statsbildning förelåg, men också att densamma åtminstone teoretiskt medgav alla medborgares lika rätt inför lagen. Något sådant kunde givetvis icke komma ifråga vid tillstånd av lös statsbildning, under långvariga krigsperioder, och i all synnerhet icke i samband med att det samhälle, inom vilket en lag gavs, var sammansatt av stora heterogena grupper som t. ex. folk som höll på att assimileras med ett annat, under erövringsperioder, eller under tider då kvinnan betraktades som bruksföremål.
    Till den uppfattning av våldtäktsbrottet, som numera är socialt baserad i vårt land, torde de stabila förhållandena under en lång fredsperiod, arbetarrörelsens genombrott med dess starka framhål-

 

164 Bertil Falconerlande av individens rätt, det senkomna erhållandet av rösträtt för kvinnorna och de allmänt ekonomiska förhållandena med kvinnans definitiva inträde på alla delar av arbetsmarknaden ha varit av avgörande betydelse.
    De av de äldre laggivarna bestämda svåra straffen för våldtäkt står således sedan tusentals år som flammande utropstecken kring själva ordet, och det verkar inte helt osannolikt att den på detta sätt gjorda klassifikationen givit ordet dess alldeles speciella innebörd.
    En mera detaljerad genomgång av definition och rekvisit beträffande våldtäkt göres i ett senare avsnitt.

 

2. Översikt av anmälda våldtäktsfall
Antalet i hela riket anmälda våldtäktsbrott har stigit, vilket kan illustreras av siffrorna för en del av åren 1952—67. År 1952 anmäldes sålunda 310 sådana brott, 1957 356, 1962 516 och 1967 672; en ökning till mer än det dubbla antalet har skett under perioden. Emellertid bör dessa siffror ses mot bakgrund av hur många gärningsmän som blivit fällda. Under fyraårsperioden 1965—1968 dömdes resp. 74, 71, 95 (jämför antalet anmälningar år 1967: 672 stycken) och 98. Härtill får dock läggas ett antal fall av frihetskränkande otukt och otukt med barn och ungdom m. m. men likaväl påpekas av Nelson (i "Sexologi", redigerad av J. Israel, Stockholm 1970) att det inte oväntat visar sig att många anmälningar varit ogrundade och att det förmodade brottet inte alls ägt rum.
    Enligt de uppgifter, som Rikspolisstyrelsens dataenhet välvilligt ställt till förfogande, anmäldes under 1968 141 fall, år 1969 168 fall och 1970 193 fall av våldtäkt/våldförande i polisdistrikten i Stockholms län. Totalantalet anmälningar dessa tre år var alltså 502. Av dessa gällde 457 kvinnor över 15 år och 45 flickor under 15 år, fördelade på följande sätt:

1968: 126 över 15 år, 15 under 15 år,

1969: 155 över 15 år, 13 under 15 år,

1970: 176 över 15 år, 17 under 15 år.

    De anmälda händelserna fördelade sig på månader enligt följande: 

jan.febr.marsaprilmajjuni
383931385442
juliaug.sept.okt.nov.dec.
473653403232

eller i allt 482, var jämte 20 fall icke kunde preciseras till någon bestämd månad.

    Under den tid, som i en förstudie till det föreliggande arbetet betecknas som "sommarhalvåret", april—september, var de anmälda

 

Våldtäktsbrottet 165fallen 270, och under "vinterhalvåret" oktober—mars 212. Differensen uppgår till omkring 12 %.
    Händelserna fördelade sig på följande sätt på veckodagar:

månd.tisd.onsd.torsd.fred.lörd.sönd.
45505271568871

eller sammmanlagt 433, varjämte dagar icke kunde angivas för 69.
    Beträffande korrelationen av händelserna till veckodagar ger uppställningen vid handen att hälften (215) av de 433 med bestämd dagsangivelse inträffat under veckoslutet fredag—söndag. I realiteten är antalet högre, då ytterligare ett antal fall är att hänföra till natten mot måndagarna. Då härtill kommer, att av de kvarvarande åtskilliga härrör från helgdagsaftnar och helgdagar är tendensen till anhopning kring veckoslut och helger fullt tydlig.
    Det sålunda i stora drag redovisade materialet härrör som nämnts från åren 1968—1970. De fall, som särskilt bearbetats, har följts redan från det tidiga skede, då patienterna undersökts på statens rättsläkarstation, på sjukhus eller på annan plats. Frekvensen av undersökningar har ökat under senare år, vilket torde bero på att de speciella frågeställningarna rörande skador och deras uppkomstsätt är aktuella för rättsläkarna, som följaktligen har de bästa möjligheterna att uttala sig om skadornas natur och uppkomstsätt.
    Sammanlagt har 106 av de anmälda fallen bearbetats med utgångspunkt i en i varje fall från vederbörande polismyndighet till rättsläkarstationen överlämnad besiktningsanmodan, de vid undersökningen av patienten gjorda iakttagelserna och de därav dragna slutsatserna. Nästa steg har varit efterforskande av de till fallen hörande personakterna, och slutligen har dessa kompletterats med från olika myndigheter insamlat material, bl. a. domstolarnas domar. Sex fall, vilka måst bedömas som simulerade, har ej tagits med i de följande avsnitten, utan redovisas för sig.

 

3. Våldtäktsfallens fördelning på månader, dagar och tider på dygnet
De 100 våldtäktsfallen (31 från 1967—1968, 49 från 1969 och 20 från 1970), fördelas på årets månader på följande sätt:

jan.febr.marsaprilmajjuni
105610147
juliaug.sept.okt.nov.dec.
9712695

    I likhet med vad som gäller för samtliga under tidsperioden inom polisdistrikten i Stockholms län anmälda fall finns maxima för de 100 fallen under månaderna maj och september. Den höga frekvens, som i den större sammanställningen föreligger för juni—oktober kan

 

166 Bertil Falconerdäremot icke återfinnas i det mindre materialet. De lägsta siffrorna i det större materialet kommer från mars, november och december, i det mindre från februari, mars, oktober och december. Med hänsyn till de små talen i den senare sammanställningen bör några säkra slutsatser icke dragas av vad nyss nämnts. Om man som förut sagts försöker sig på en uppdelning av året i ett sommarhalvår, gällande april—sept., och ett vinterhalvår okt.—mars, ger det större materialet siffrorna 270 resp. 212, det mindre 59 resp. 41, vilket visar procentuella differenser på omkring 12 %. Härmed torde kunna sägas att en ganska säker skillnad föreligger medan "sommar"- och "vinter"halvåren på sådant sätt att flera fall blivit anmälda under det förra än under det senare.
    Av stort intresse är fördelningen mellan veckodagar resp. veckoslut och helger. Ur det stora materialet kunde utläsas att mer än hälften av fallen kunde relateras till tiden fredag kväll—natten till måndagen eller till helgdagsaftnar och helgdagar (kl. 18—24—0—24—06). Motsvarande bedömning för de 100 fallen ger vid handen att 47 fall inträffade vid motsvarande tidpunkter. Det får anses att dessa siffror på ett markant sätt pekar på veckoslut och helger som de dygn, då ifrågavarande händelser utspelas. Karakteristiskt för dessa tider är den stora rörlighet och den intensitet i nöjeslivet som gör kontakterna mellan människor speciellt livliga, och härmed gives också förutsättningar för de sexuella kontakterna. Förs resonemanget vidare, kommer man fram till att dessa kontakter i allmänhet etableras under de tidpunkter på dygnet, då folk är i rörelse, befinner sig på nöjeslokaler och nöjesresor eller arrangerar festligheter av olika slag.
    Av de 100 fallen var det ej mindre än 65, i vilka händelserna utspelades på kvällen och natten (från kl. 18), medan 28 ägde rum under dagen och eftermiddagen (kl. 12—18) och blott 7 på förmiddagen (kl. 06—12). Vad som i det föregående teoretiskt kunnat beräknas visar sig alltså hålla streck, och än säkrare blir bedömningen om man, som i det följande skall ske, analyserar fallen med hänsyn tillderas olika arter.
    Voigt har från Köpenhamn funnit ett markant maximum för sexuella övergrepp under sommarmånaderna och dessutom konstaterat att våldtäkter företrädesvis anmäldes ha utförts på kvällen och natten.

 

4. Lokaler för kontakter mellan parterna
    De inträffade händelsernas bestämda relation till veckoslut och helger samt till kvällar och nätter är sålunda klarlagd, och härmed också två av de moment, som konstituerar den allmänna bakgrunden till majoriteten av fallen. Det tredje momentet, platsen där kontakten

 

Våldtäktsbrottet 167mellan parterna etablerades, återstår att redovisa. Härvid har jag delat upp lokalerna på följande sätt: inomhus, utomhus, i eller vid bilar, på T-banestationer eller i T-bana, på järnvägsstationer eller tåg samt "annat".
a) Inomhus:bar, restaurang, kafé, klubb, diskotek, ungdomsgård                          18

kvinnans bostad                                                                                                                   17

mannens bostad                                                                                                                    0

gemensam bostad                                                                                                                 2

gemensam bekants bostad                                                                                                  5

b) Utomhus:

gata, väg, park, plantering, trappa                                                                                  27

c) I eller vid bilar                                                                                                                 16

d) T-banestationer eller T-bana, järnvägsstationer, tåg                                               7

e) Annat:

"skönhetsinstitut", varuhus, bibliotek, hall, dusch, portgång,gård, gemensam arbetsplats                                                                                                                              8

                                                                                                                                              100
    Det är tydligt att parternas sammanträffande i de flesta fall skett inomhus, enligt ovanstående 42 gånger, eller, om man lägger till åtminstone 7 fall från gruppen "annat", 49 gånger. Offentliga lokaler i form av restaurang och liknande var mötesplats 18 gånger, och härtill kan läggas 6 från gruppen "annat" (duschen tillhörde en offentlig institution, portgången och arbetsplatsen har ej medtagits).
    Dessa inomhuskontakter togs 24 gånger i bostaden, och lika påfallande som det är att kvinnans bostad utgjorde lokalen ej mindre än 17 gånger, är det att ingen första kontakt ägde rum i mannens bostad. I samband med dessa 17 fall förekom hemfridsbrott eller inträngande ett flertal gånger. Vid ett par tillfällen kom gärningsmannen in i (öppna) bostadsrum eller på en tomt, och i andra fall hade gärningsmannen först övertygat sig om att kvinnan var ensam hemma innan han kom in. Inträngande i kvinnans portgång förekom i ett fall. I utomhusfallen etablerades kontakten i det stora flertalet på ett ordinärt sätt; blott några få kan karakteriseras som rena överfall.
    Med fullföljande av iakttagelserna om att parterna ofta sammanträffat vid veckoslut och helger samt på kvällstid och natten visar det sig att kontakten minst 72 gånger, eller i 3/4 av fallen, etablerats på sådana ställen, som är mer eller mindre typiska för stiftandet av tillfälliga bekantskaper (restaurang etc. 18, utomhus 27, i samband med bilfärder 16, på T-bana etc. 7, varuhus 1, bibliotek 1, gård 1,"skönhetsinstitut" 1 = 72).

 

168 Bertil Falconer5. Lokaler för de anmälda övergreppen
a) Inomhus:

kvinnans bostad                                                                                                                  18

mannens bostad                                                                                                                  33

gemensam bostad                                                                                                                 2

gemensam bekants bostad                                                                                                  3

barack                                                                                                                                      1

uppställd husvagn                                                                                                                 2

biutrymmen (garage, vindskontor, hall, dusch, toalett)                                               5

offentliga byggnader                                                                                                             4

b) Utomhus:

terrängen                                                                                                                                5

öde eller föga trafikerade platser                                                                                       6

c) I bilar (19 personbilar, 1 sjuktransportbil)                                                               20

d) I båt                                                                                                                                     1

                                                                                                                                              100
68 av händelserna ägde alltså rum inomhus, och härtill kommer en i båt. Bilar kom till användning i 20 fall, och endast 11 övergrepp anmäldes ha ägt rum utomhus.
    Vid en jämförelse mellan de ställen där kontakten togs och de ställen, där händelsen sedermera ägde rum, finner man rent siffermässigt samma förhållanden (17 resp. 18) med hänsyn till kvinnans bostad. Däremot, och i skarp kontrast till frånvaron av en första kontakt i mannens bostad, skedde de anmälda övergreppen hela 33 gånger i denna. Det övervägande antalet förflyttningar mellan kontaktplatsen och platsen för själva händelsen skedde per bil, mannens eller taxi.
    Flertalet utomhusfall och 2 av händelserna i vad som betecknats som biutrymmen (hall, dusch) får anses som överfall.
    Så när som på det mindre antal fall, där händelserna utspelades utomhus, utfördes alltså huvuddelen av övergreppen i lokaler av olika slag, bilar etc. Ett intressant förhållande är det, att så många sexuella övergrepp angivits ha skett i av männen disponerade bostäder och bilar. Granskningen av förhållandena i de enskilda fallen visar att kvinnorna i praktiskt taget alla fall befunnit sig på dessa platser av egen vilja. Den slutsatsen ligger närmast till hands, att den föregående kontakten mellan parterna haft sådan karaktär, att sexuella relationer varit avsikten med det fortsatta sällskapet. Hur än de i efterhand lämnade uppgifterna, speciellt från kvinnorna, formulerats, är det svårt att bortse från den närmast till hands liggande förklaringen, den att en öppet uttalad eller tyst överenskommelse ifråga om

 

Våldtäktsbrottet 169motivet för den fortsatta samvaron förelegat: parterna har varit överens om samlag, vare sig detta uttryckligen sagts eller det för mannen framstått som logiskt och i full överensstämmelse med händelseutvecklingen i situationer av samma och förut upplevd natur.

 

6. De agerande människorna
Sedan nu tidsramen och miljöerna presenterats, är det dags att införa de agerande.
    De 100 kvinnorna tillhörde följande åldersgrupper:

 196819691970summa
under 15 år4127
15 - 20 år1216634
21 - 30 år1019938
31 - 40 år28212
41 - 50 år1304
51 - 60 år1214
61 - 1001
summa314920 100


    Det är alltså påfallande, men kan också sägas vara väntat, att de lägre åldrarna, upp till och med 30 år, visar en sådan dominans. Ej mindre än 79 av de 100 kvinnorna tillhörde dessa åldersgrupper. Det torde knappast vara någon tvekan om att detta beror på å ena sidan att kvinnorna i dessa åldrar utgör sexualobjekt av hög valör, och å den andra att deras egen sexuella aktivitet, manifesterad även genom ett rörligare liv med möjligheter till kontakter med motsatta könet, är något mycket påfallande.
    Enligt kvinnornas egna uppgifter var 80 ogifta, 17 gifta och 3 frånskilda. Det kan väl sägas att dessa förhållanden är vad som kan väntas med hänsyn till vad som nämnts i det föregående stycket.
    Vad nationaliteten beträffar visar det sig att 76 kvinnor uppgav sig vara av svensk nationalitet. 15 var finska medborgare, 5 jugoslaviska, och vardera 1 hade dansk, tysk, brittisk och italiensk statstillhörighet. Ungefär 1/4 var alltså utländska medborgare, 1/6 finska. Med hänsyn till sammansättningen av befolkningen i landet som helhet föreligger alltså en överrepresentation av utländska kvinnor, men ett flertal faktorer torde göra att siffran blir så hög: anhopning av utländska medborgare till framför allt Stockholms-området, bostadsförhållanden, kontaktbehov o.s.v.
    De undersökta kvinnornas relationer till samhället i övrigt framgår av de uppgifter som kriminalinspektören Sven Lerheden vid Stockholmspolisens kriminalavdelning lämnat:

 

170 Bertil Falconer    Av kvinnorna var 22 prostituerade, 25 möjligen prostituerade, 5 alkoholister och ytterligare 1 möjligen alkoholist. Någon som med säkerhet var narkoman fanns däremot ej. Som sinnessjuka eller möjligen sinnessjuka kunde 9 av kvinnorna betecknas, och 1 var säkert kriminellt belastad. Det torde knappast vara för djärvt att påstå att omkring hälften av de kvinnor, som sålunda anmält att de varit utsatta för våldtäktsbrott, varit prostituerade.
    Går man nu till de angivna gärningsmännen finner man att i de 100 fallen 88 kunde höras: år 1968 34, 1969 36 och 1970 18. Av dessa 88 var 19 mellan 15 och 20 år, 41 mellan 21 och 30 år, 20 mellan 31 och 40 år, 5 mellan 41 och 50 år samt 3 mellan 51 och 60 år. Det var alltså bara några få av dessa misstänkta våldtäktsförbrytare som hade en ålder över 40 år, och den största gruppen var den mellan 21 och 30 år. Man kan säga att praktiskt taget samma åldersfördelning som för kvinnorna förelåg.
    Om männens civilstånd fanns i allmänhet inga säkra uppgifter. Tillgängliga uppgifter tyder dock på att de flesta var ogifta.
    Vad nationaliteten beträffar var 48 av de misstänkta gärningsmännen svenskar, 13 finska medborgare, 15 jugoslaver, 4 nordamerikanska medborgare, och 1 vardera polack, medborgare i Ghana, portugis, britt, turk, marockan, algerier och västtysk: misstänkta gärningsmän med utländskt medborgarskap uppgick till nära hälften av samtliga. En sådan dominans kan inte vara slumpmässig, och i det följande återkommer jag till de möjliga förklaringarna härtill.
    Ej mindre än 36 av de 88 som gärningsmän angivna hade en kriminell belastning. Enligt kriminalinspektör Lerhedens anteckningar kunde 12 män bedömas som alkoholister, 1 som möjlig alkoholist samt 2 som narkomaner.
    Redan här bör meddelas att ej mindre än 28 av männen i samband med den angivna händelsen torde ha varit alkoholpåverkadesamt 1 påverkad av narkotika.
    Av männen hade 9 visat mer eller mindre säkra symptom av sinnessjukdom, och i ytterligare 4 fall kunde sådan sjukdom misstänkas.
    Med hänsyn till det stora antalet prostituerade eller möjligen prostituerade bland kvinnorna undersöktes också förekomsten av kopplare bland männen utan att något bestämt yttrande kunde ges pådenna punkt, men 3 rubricerades som misstänkta kopplare.

 

7. Övergreppen och skadorna
Medan tider, platser och personer utgör säkra bitar i pusslet, är de faktiska omständigheterna i övrigt vid övergreppen i allmänhet

 

Våldtäktsbrottet 171osäkra. Ibland finns blott uppgifter från kvinnan, oftast är hennes uppgifter helt andra än den hörde mannens, blott ett fåtal gånger överensstämmer beskrivningarna av händelseförloppet, och vittnesuppgifter av värde är sällsynta.
    Givetvis är bedömningen av de skador, som den kvinnliga parten kan ha fått, av betydande intresse, och detsamma gäller de skador, som kan påvisas på den manliga. Till detta slag av objektiva vittnesbörd bör också räknas resultatet av den tekniska undersökning som ibland utförts: härvid kan frågan om våld förekommit eller ej kompletteras dels genom en platsundersökning, dels genom undersökning av kläder, varvid i båda fallen sökning och analys av blod- och spermafläckar har dominerande betydelse.
    a) Vid granskning av de grunder, på vilka kvinnorna stött sig vid anmälan, finner man till att börja med 12 fall, där det med bestämdhet måste antagas att betalning för sexuella tjänster av olika slag uteblivit. Givetvis har detta motiv icke anförts i den ursprungliga anmälan, men förhållandet har klarlagts genom utredningen. I ett av dessa fall var spaningsresultatet negativt, och i ett återtogs anmälan. I ett av dessa fall blev kvinnan slagen (verifierat vid undersökning) och försvarade sig med naglarna (verifierat vid undersökning) samt hindrades att lämna rummet: gärningen rubricerades i domen som försök till våldförande.
    Av de 9 återstående fallen gällde ett en berusad prostituerad, som följt med på en runda till olika män och haft flera samlag, och två andra ett par likaså alkoholpåverkade prostituerade, som kom i bråk med männen om pengar innan någon sexualhandling företagits; den ena fick en örfil. En gång synes kvinnan ha inbjudit till petting, varvid parterna "överraskats" av hennes "make", som torde ha försökt sig på utpressning.
    I ett fall drack sig den 39-åriga kvinnan berusad och somnade vid ett besök tillsammans med fästmannen hos en bekant till denne. Hon vaknade vid att den likaså berusade gärningsmannen hade samlag med henne. Mannen uppgav att fästmannen "bjöd på henne". Sannolikt sökte fästmannen få pengar (ett vittne); han kallades till förhör men infann sig inte. Ännu ett fall synes få bedömas som försök till utpressning från kvinnans fästman.
    I det sista fallet begärde kvinnan, som vid händelsen var berusad, 5 000 kr för psykiskt lidande. Något våld hade icke förekommit, men rädsla för graviditet torde ha spelat in i ärendet. Mannen uppgav sig ha fått anbudet att ej bli anmäld, därest han betalade 1 000 kr. Anmälan skedde det 4:e dygnet efter händelsen.
    Till gruppen får också räknas två sextonåringar, som följt med en

 

172 Bertil Falconeräldre man till hans bostad och där dels agerat lesbiskt, dels accepterat avancerad petting och dels bevittnat hur mannen masturberade.
    b) De två sista arterna av sexuella handlingar (jämte i ett fall fellatio) visade sig ha företagits i 5 fall; anmälan återtogs i 2 och ärendena nedlades 3 gånger sedan utredning skett.
    c) I anslutning till brottsbalkens beskrivning om "vanmakt" eller "annat sådant tillstånd" bör 2 fall föras till en speciell grupp. Båda gällde kvinnliga narkotikamissbrukare, som på jakt efter narkotika hamnade i en s. k. knarkarkvart och under en 1 1/2 dygn lång vistelse där, sannolikt påverkade av fenmetralin, hade samlag med möjligen flera män. Den ena anmälan återtogs, det andra ärendet nedlades.
    d) Till en visserligen diffust avgränsad grupp kan sammanföras 11 fall, där mannen agerat på ett sätt, som kan betecknas med något av orden beslutsamt eller aggressivt.
    Samlag förekom 10 gånger, och dom avkunnades i 6 av fallen, medan ärendena nedlades 4 gånger. En gång var spaningsresultatet negativt.
    De sex fall, där männen blev fällda, torde ha ett speciellt intresse, då de tillhör den förut nämnda kategori, som ger ett intryck av att kvinnorna själva varit upphov till den situation i vilken männen på ett i och för sig aggressivt sätt fått samlag till stånd,
    I de två första hade två 17-åriga flickor via liftning stiftat bekantskap med två färgade amerikaner och följde vid ett andra sammanträffande med till en av männen disponerad bostad, där samlag ägde rum. Underrätten framhöll att flickorna haft svårt att precisera påstått våld och hot, att de ej kunnat förklara det långa uppehållet i lägenheten (där måltid intogs mellan samlagen) och att de ej ropat på hjälp, samt fann sammanfattningsvis att deras berättelse om kränkningens intensitet i ej ringa mån överdrivits. Båda patienterna företedde vid undersökning sugmärken å bröst, rygg och armar samt därjämte ytliga hudskador av risp- och blåmärkeskaraktär, medan deras kläder var oskadda, och männen icke visade spår efter uppgiven klösning. Domen löd på 6 månaders fängelse för vardera mannen, och hovrätten fastställde denna dom.
    Det tredje fallet utspelades i flickans rum och säng, där den bakrusige gärningsmannen i samband med samlaget tilldelade flickanen örfil, som vid undersökning ansågs ha kvarlämnat en liten hudrodnad samt några små rispor. Efter samlaget skaffade mannen vodka och öl, vilket han bjöd på: flickan drack 3 snapsar och en starköl tillsammans med gärningsmannen och sin bror. Underrätten dömde jämlikt 6 kap. 1 § BrB till fängelse i 10 månader.
    I det fjärde fallet hade en afrikan träffat flickan förut och även te-

 

Våldtäktsbrottet 173lefonerat, innan han blev hembjuden till henne "för att prata". Kvinnan synes ha hjälpt till med avklädning men påstod också att mannen hade hållit för hennes näsa och mun med handen i samband med samlaget. Efter detta kom en väninna, och damerna gick på dansrestaurang. Anmälan skedde efter 3 dygn. Kvinnan visade vid undersökningen blott ett litet blåmärke på insidan av ena låret (mannen uppgav att han sett detta före samlaget). De två dagarna närmast efter händelsen sökte mannen kontakt men blev då angiven för ofredande. (Flickans ordinarie spanske vän synes ha spelat enviss roll för hennes agerande.) Under ärendets behandling gjorde afrikanen två självmordsförsök. Underrätten ansåg att ett mindre grovt våldförande förelegat och utdömde tre månaders fängelsestraff (detta dock med vissa andra brott beaktade). Hovrätten fastställde domen.
    Ett ärende rörde samlag i komplicerad ställning vid en bilfärd, till vilken mannen inviterat sin kvinnliga arbetskamrat. Kvinnan företedde små hudblödningar å ena armen, båda benen och möjligen även ryggen. Underrätten dömde till fängelse i 2 år och hovrätten fastställde domen. I HD, där mannen sökte revision och där kvinnan medgav petting, bedömdes det inträffade som våldförande; eftersom mannen var psykiskt sjuk, beslöts om sluten psykiatrisk vård.
    I det sista fallet träffades parterna på en dansrestaurang, och så småningom skulle mannen i sin bil skjutsa flickan hem. Samlag kom till stånd efter det mannen arrangerat framsätet samt tagit av sig skorna; vid ett tillfälle hindrade han flickan, som sedermera sade sig ha gjort allt motstånd hon var mäktig, att lämna bilen. Hon visade några små blåmärken på armar och ben, en bräcka i en nagel och en liten hudavskrapning på ena fotryggen. Hennes strumpbyxor hade en mindre skada baktill. I bilen anträffades några hårstrån; mannen var oskadd. Underrätten, som icke ansåg det uteslutet att kvinnan kunnat undkomma, fann våldet icke ha varit av allvarligare slag, och ansåg med hänsyn till omständigheterna i övrigt att våldförande förelegat; ordföranden bedömde fallet som våldtäkt. Domen löd på fängelse i 6 månader, hovrätten fastställde domen och HD, där mannen sökte revision, meddelade icke prövningstillstånd.
    De nu refererade sex fallen, slutligen medförande fällande dom, bör jämföras med de fyra av samma typ, där ärendena nedlades.
    I det första anmälde flickan efter en lång tid, 4 veckor, att hon, som var rörelsehindrad, i en sjuktransportbuss tvingats till samlag av chauffören. Tydligen hade petting förekommit vid ett tidigare tillfälle och undersökningen visade att immissio icke kunnat ägarum; mannen medgav samlag och utlösning. Utredningen komplet-

 

174 Bertil Falconerterades genom psykolog som ansåg att intet tydde på att mannen använt våld eller hot.
    Fall 2 anmäldes av fadern till den 14-åriga flickan som haft sitt första samlag med en 18-åring.
    I det tredje fallet förekom först fotografering i ateljé, sedan dans och närmanden före samlaget, allt efter det parterna, en man från Ghana och en dansk kvinna, arbetande (topless) i ett popband, träffats mellan klockan 3.30 och 4.30 på gatan och känt igen varandra från ett föregående möte, vid vilket någon sexuell kontakt icke torde ha förekommit. Kvinnan påstod sig ha utsatts för ett grepp om halsen, och obetydliga hudförändringar å halsen registrerades vid undersökning. Deras utseende stödde icke antagandet om strypningsgrepp.
    I det fjärde fallet träffades parterna på bibliotek, hade teträff, var på restaurang, dansade på en klubb och kom till mannens rum, där, efter ett ordinärt närmande utan samlag, kvinnan låste in sig på toaletten; efteråt kom samlag till stånd och mannen följde kvinnan till T-banan. Hon företedde vid undersökningen smärre blåmärken, med sannolikhet av olika ålder, på armar och ben. Mannen, som fått omdömet "ladykiller", ville ha konfrontationsförhör, men kvinnan uteblev.
    e) De nu redovisade fallen är till antalet 30. I de 70 övriga fanns uppgifter om våld av olika slag, från användning av vapen och tillhyggen till mer eller mindre uttalat hot, från knytnävsslag, örfilar, knuffar och stötar till trängning, låsning och olika former av agerande för att hindra kvinnan att avlägsna sig. En detaljerad redogörelse synes ej nödvändig, utan det verkar lämpligast att med utgångspunkt i de iakttagna skadorna söka värdera uppgifterna.
    Ett panorama över skadebilden ter sig på följande sätt:

a) 19 av de 100 kvinnorna företedde inga som helst skador. 5 av dessa 19 visade ett positivt spermaprov, och en kunde visas ha sperma på trosorna.

b) 3 hade deflorerats, och av dessa visade en sugmärken, en ett litet blåmärke på det ena benet.

c) Sugmärken förekom hos ytterligare 12 patienter. En av dessa hade äldre och färskare injektionsmärken i ena armvecket, 3 hade obetydliga hudskador av typ som kan förekomma utan att egentligt våld förelegat ( enstaka greppmärken och smärre rivmärken), medan de 6 återstående visade kraftigare grepp-, stöt- eller rivmärken.

d) Lätta hudskador av nyssnämnda typ kunde konstateras hos 8 patienter som ej hade sug- eller injektionsmärken. Skadorna kunde bedömas snarast vara effekter av grepp etc. i samband med upphets-

 

Våldtäktsbrottet 175ning under samlag eller förspel härtill.

e) Okarakteristiska ytliga skador av typen blåmärken och skrubbsår utan typisk form eller lokalisation iakttogs i 2 fall.

f) Som misshandelsskador bedömda förändringar visade ej mindre än 54 fall. Fyra av dessa hade sårskador å de yttre könsorganen, alla bedömda som effekter av naglar, och tre av dessa patienterföretedde desutom blåmärken, rispor (och en skada å en tandprotes). 45 fall företedde skador vilka kunde anses vara orsakade av slag, stötar, grepp, rivning och fall, medan i 4 dessutom effekter av vapen (kniv), tillhygge (käpp) eller annat (en skada av krossat fönsterglas,en av cigarrettglöd) kunde konstateras. Ett femte, mer tveksamt, hade möjligen skador orsakade av batongslag.

g) 2 fall företedde skador som med sannolikhet var självförvållade: i det ena torde den alkoholpåverkade kvinnan ha fallit mot marken, och i det andra tydde omständigheterna liksom skadebilden på att hon klöst sig själv.
    Vad skadornas svårhetsgrad beträffar, kan det i två fall antagas att fara för liv och hälsa förelegat: båda kvinnorna hade utsatts för strypningsgrepp och en hade fått en kudde tryckt mot ansiktet; vid undersökningen kunde i det ena fallet märken efter (tum-)grepp ses på vardera sidan om struphuvudet, och dessutom typiska kvävningsblödningar i ögonens bindehinnor, i det andra ett betydande antal skador å halsen jämte kvävningsblödningar i bindehinnor, munslemhinna och ansiktshud.
    I 3 fall föranledde skadorna sjukhusvård; en gång för knivstick (i mjukdelar), en gång för en stukning samt ett brott å vadbenet, och en gång för suturering av en bristning i slidslemhinnan.
    Skadornas natur i övriga fall var, som förut nämnts, blåmärken, vilka i några fall var påfallande genom sin lokalisation till ansiktet, speciellt ögonlocken och kinderna, samt skrubbsår och rivmärken.
    Det bör måhända utsägas, att varken ett positivt spermiefynd eller förekomsten av skador i och för sig talar för att våldtäkt förekommit.
    Att spermier påvisas äger sin betydelse därigenom att ett mått på sanningsenligheten i kvinnans uppgifter erhålles, något som i samband med de ej sällan mycket svåra utredningarna har en bestämd betydelse.
    Bedömningen av förefintliga skador ger den utredande likaledes möjligheter att få en uppfattning om de lämnade uppgifterna angående den situation som förelegat.
    Av de 19 kvinnor som var helt oskadda återtog 2 anmälan. I 7 fall nedlades ärendet, och i 2 var spaningsresultatet negativt. I de 8 återstående dömdes sammanlagt 5 män (i ett fall 3 för frihetskrän-

 

176 Bertil Falconerkande otukt, i ett annat 2 för våldförande). Att inga skador i dessa 2 fall uppstått förklarades väl av situationsbilden: i det ena var kvinnan utvecklingsstörd och uppgav själv att hon ej kunnat värja sig mot de 3 angriparna, och den andra händelsen utspelades mellan en alkoholpåverkad kvinna, som frivilligt sökt kontakt med de två männen, till supkalas utomhus. De 6 återstående fallen medförde i 4— en serie, där samme man förgripit sig mot prostituerade — beslut om sluten psykiatrisk vård, i ett, där en solande kvinna tydligen helt överraskats, skyddstillsyn, och i ett, där ett halvhjärtat försök på en mörk vinterväg gjorts av en imbecill, steriliserad blottare mot en 16-åring, likaså skyddstillsyn.
    Blott 4 av de 88 anmälda männen läkarundersöktes med hänsyn till förekomst av skador. Av dessa visade en ett bettmärke i armen, en annan okarakteristiska blåmärken och skrapmärken, en tredje hudrispor, möjligen avsatta av naglar, å bålen och händerna, och den fjärde blåmärken och skrapmärken i ansiktet. Bettmärket synes icke ha tillmätts någon avgörande betydelse: mannen blev frikänd. De okarakteristiska blå- och skrapmärkena torde ha ansetts adekvata för det i fallet aktuella handgemänget: fällande dom avkunnades. Hudrisporna torde icke ha kunnat infogas i skeendet vid ett övergrepp: mannen blev frikänd; och skadorna i det fjärde fallet får anses ha tillkommit i samband med att mannen greps: han överlämnades efter dom till sluten psykiatrisk vård.
    För närvarande undersöks alltså blott enstaka av som gärningsmän anmälda med hänsyn till eventuellt förekommande skador, varför det icke är möjligt att närmare uttala sig om resultaten. Ur rättsmedicinsk synpunkt är detta förhållande otillfredsställande, då möjligheten att uttala sig om kvinnans uppgifter om aktivt motstånd med bett, rivning och sparkar o. s. v. bortfaller, och likaså möjligheten till jämförelse mellan parternas uppgifter om i vad mån skadebilden är adekvat för situationen. Exempel härpå är de skador som kan uppkomma på en gärningsman vid övergrepp i en bil, då blåmärken och skrapskador kan orsakas av inredningsdetaljer, skrapsår å mannens händer, armbågar och knän vid samlag utomhus, samt blödningar i huden, i textilmönster eller annat, då mannen utövat tryck mot kvinnan i ett trångt utrymme, på hårt underlag o. s. v.

 

8. Alkoholförtäring m. m.
Av betydande intresse är att klarlägga i vad mån alkohol och narkotika varit aktuella i de olika situationerna.
    Alkoholens urgamla roll som hämningslösande medel, ständigt utnyttjat i sällskapslivet, avspeglar sig i det här undersökta materialet

 

Våldtäktsbrottet 177på olika sätt. Dels har alkohol använts i ordinära sammanhang, dels till övermått, dels också som ett medel att förbereda samlag, ibland med en touche av tvång. Ej sällan har — som vanligt är — en kväll förberetts genom måttlig eller relativt måttlig alkoholförtäring; i andra fall har bekantskapen stiftats över glaset, och i åter andra har kvinnans smak för spriten verkat som ett lockbete.
    Effekterna har stundom koncentrerats på kvinnan, som blivit ordentligt berusad eller fått sin omdömesförmåga nedsatt, stundom på männen, vilka i några fall uppträtt flera tillsammans och då betett sig rått rakt på sak. Bland de analyserade fallen finns givetvis alla stadier av alkoholpåverkan och likaså alla kombinationer av densamma, relaterade till parterna.
    Det kan med visshet påstås att alkoholförtäring förelegat i ungefär hälften av fallen, men lika säkert är att utredning huruvida alkohol förekommit i samband med de anmälda händelserna icke företagits i samtliga fall.
    Enbart mannen eller männen hade förtärt alkohol av olika slag, oftast öl och/eller vodka samt starksprit av annan sort i 14 av fallen, enbart kvinnan i 11. Uppgifterna om kronisk alkoholism i samband med akut sådan finns i 3 av de nämnda fallen, medan en man betecknats som kronisk alkoholmissbrukare utan vid tillfället aktuell akut påverkan.
    Ur utredningssynpunkt viktigt förefaller det vara att i 23 av fallen båda parter förtärt alkohol, och oftast har det rört sig om sällskapsdrickande, ibland med varandra, ibland tillsammans med flera personer. I några fall hade föregående alkoholförtäring tydligen underlättat kontakterna mellan de förut med varandra obekanta parterna.
    Förekomsten av uppgifter om narkotika förutom alkohol är sparsam. Blott i 2 fall har angivits påverkan av Valium (i det ena i samband med öldrickning), och blott i 4 har injektion av narkotika förekommit. Typiskt nog var dessa fall grupperade: 2 flickor var narkotikahungriga, hamnade i en knarkarkvart och torde fått fenmetralininjektioner; 2 sammanboende nyttjade narkotika, och mannen var vid händelsen ifråga påverkad. Varken under upptagande av anmälan, vid förhör eller i samband med läkarundersökning har speciell uppmärksamhet ägnats åt möjligheten av att ett större antal av såväl kvinnorna som männen med hänsyn till sina antecedentia och levnadsomständigheter med sannolikhet varit narkotikamissbrukare. I detta stycke torde materialet vara otillförlitligt.
    Vid sökandet efter parallellen gemensamma måltider har blott 3 fall med sådana påträffats, men troligen finns ännu några sådana, som ej närmare registrerats. Den nämnda faktorn torde kunna avföras som betydelsefull i samband med sexuella övergrepp.

 

12—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

178 Bertil Falconer9. Simulerade fall
Det torde vara lämpligt att här i korthet redogöra för de sex fall vilka bedömts som simulerade.
    I det första skulle det ha tillgått så att kvinnan i bil följde med från centralstationen till Djurgården och tillbaka; övergreppet skulle ha ägt rum i bilen, men kvinnans berättelse var osammanhängande. Den rättsmedicinska undersökningen gav visserligen vid handen att hon hade en skada i ansiktet, men denna kunde bedömas som en fallskada. Spaningsresultatet var negativt.
    Fall 2, som rörde en 14-åring, skulle ha utspelats så att flickan på gatan blev indragen i en bil, fick en trasa indränkt i vätska trycktmot näsa och mun och kom in i en bostad där hon drack någon vätska som gjorde henne medvetslös, varefter 3 män hade samlag med henne. Den rättsmedicinska undersökningen visade att defloration skett. Anmälan återtogs, och bedömningen blev att den spännande berättelsen var helt uppdiktad: tydligen dissimulerades ett frivilligt första samlag.
    Det tredje fallet rörde en skallskadad och alkoholiserad 21-åring, som i en barack skulle ha tvingats till samlag med en man. När senare ännu en man uppenbarade sig "blev hon arg och gick hem". Några skador registrerades icke. Berättelsen om vad som hänt verkade helt otillförlitlig, och ärendet blev nedlagt.
    I ännu ett fall, som handlade om en 45-årig kvinna, vilken får anses ha varit sinnessjuk och möjligen narkoman, berättade kvinnan om en motorbåtsfärd, under vilken hon blev belagd med handbojor och där männen efter övergreppet dels rev sönder, dels brände upp 100-kronorssedlar; i ett senare skede skulle en skylt med ordet "maffia" ha förekommit. Kvinnan var oskadd. Ärendet nedlades.
    Det femte fallet rörde en 18-åring som berättade om överfall, varefter hon vaknade i ett skjul med bl. a. en trasig kappa. Teknisk undersökning av densamma visade att det var fråga om saxklipp, och spaningsresultatet var negativt. På halsen fanns ytliga skador, som väl kunde ha tillfogats av kvinnan själv.
    I det sista fallet uppgav en 18-åring sig ha blivit indragen i en port och ihälld en liter whisky, varefter hon blev våldtagen ungefär 6 gånger. Några små hudblödningar i ansiktet och på extremiteterna var snarast av typ som efter fall. Enligt en polisman som väl kände till kvinnan måste hon bedömas som sinnessjuk. Något spaningsresultat nåddes ej.

 

10. Sammanträffande av asocialt beteende
Av de 36 kriminellt belastade, som gärningsmän angivna, blev 12

 

Våldtäktsbrottet 179icke ställda inför rätta, beroende antingen på att anmälan återtogs eller på att ärendena lades ned. 9 män i denna grupp hade i sina personblad anteckningar om våldstendenser: anmälan för våldtäkt, straff för våldtäktsförsök, misshandel av kvinna, ofredande av kvinna, misshandel och våld, och dessutom för olaga hot. Vidare fanns i ett par fall anteckningar om otuktigt beteende samt sårande av tukt och sedlighet. Den mest belastade hade 56 anteckningar, täckande en period av 15 år och omfattande alkoholism, narkotikahantering, bedrägeri, häleri, stölder, inbrott och misshandel. (Han var år 1972 aktuell som patient på rättsläkarstationen på grund av misstänkt våldtäkt.) Antalet män som i förhistorien gjort sig skyldiga till heterosexuella övergrepp var 4.
    Bland de 24 sakfällda fanns 15 med våldstendenser, och av dessa hade 7 anteckningar om heterosexuella övergrepp. Två hade fällts för våldtäkt (en upprepade gånger), fyra för våldtäktsförsök (två upprepade och en även för otuktigt beteende och ofredande) samt en för exhibitionism. I övrigt förekom rån, misshandel, ofredande och motstånd vid gripande.
    Om man med utgångspunkt i de 36 kriminellt belastade männen undersöker de anmälande kvinnornas antecedentia och uppträdande, finner man att 1 var minderårig och 1 utvecklingsstörd, samt att ytterligare 7, samtliga överfallna utomhus eller i en portgång, likaså måste betecknas som utsatta för våld utan att de själva medverkat till att situationen uppkommit. 4 gånger var kvinnorna nära relaterade till gärningsmännen: 1 var gift och sammanbodde med honom, 2 var frånskilda men uppehöll kontakten med f. d. maken, och 1 sammanbodde med gärningsmannen. I intet av dessa 13 fall är något känt om prostitution, alkoholism, sinnessjukdom eller kriminell belastning vad kvinnorna angår. I ytterligare 1 fall skedde övergreppet mot en sannolikt prostituerad under en bilfärd, och ehuru vissa omständigheter är motsägande kan även detta fall möjligen anses höra till de ej provocerade.
    Det återstår alltså 22 fall där man kan tala om ett sammanträffande av resp. kvinnliga och manliga asociala, kriminella eller hur man nu vill beteckna dessa avvikande personer.
    I ett fall följde den sannolikt prostituerade, alkoholpåverkade kvinnan med mannen till hans bostad och kom efter samlag ihop sig med honom om "taxipengar". En annan gång raggades den sannolikt prostituerade flickan tillsammans med en väninna upp i en bil, där de drack vin med gärningsmannen och hans kamrat. Det tredje fallet rörde en på firmafest berusad prostituerad, som gick nattklubbsrond med flera män innan hon hamnade i en samlagssitution,

 

180 Bertil Falconermöjligen med flera män.
    Schemat kommer med variationer fram i praktiskt taget alla de kvarvarande 19 fallen. Till dessa hör ej mindre än 12 prostituerade eller sannolikt prostituerade (bland vilka också en alkoholist och en sinnessjuk), 3 sinnessjuka eller sannolikt sinnessjuka och 1 sannolikt alkoholiserad. De tre återstående rör människor med samma trista handikapp som beträffande de nyss nämnda dokumenterats genom kriminalinspektör Lerhedens kännedom. Den första var en tidigt utvecklad 14-åring på permission från ett flickhem; ensam i en tvivelaktig bekants lägenhet med 4 pojkar torde hon ha verkat alltför tillgänglig. Den andra, som bokstavligen togs på sängen av moderns "fästman", drack efter händelsen tre glas starksprit och en starköl tillsammans med sin bror och gärningsmannen, i lugn och ro vid köksbordet. Den tredje var en med gärningsmannen sammanboende narkoman, om vilken det fula men i vissa kretsar gångbara uttrycket "vandringspris" är tillämpligt.
    Fullständigt tydligt är att såväl kvinnan som mannen i ett betydande antal s. k. våldtäktsfall tillhör en kategori, om vilken åtskilligt negativt kan sägas. Sammanträffandena är påfallande många, så många att de bildar en grupp, inom vilken vanliga, eller av lagstiftaren presumerade, värderingar och beteendemönster synes tillhöra en annan värld. Det torde kunna ifrågasättas om det etablerade samhällets reaktioner mot vad som i det aktuella hänseendet utspelats mellan individer, tillhörande denna grupp, kan accepteras eller ens förstås av dem.

 

11. Kvinnor under 15 år
Med hänsyn till BrB 5 kap. 3, 9 och 10 §§, där övergrepp mot barn under 15 år behandlas, kan det vara av intresse att närmare redogöra för de 8 fall, som tillhör denna grupp. 7 av flickorna var 14 år, ett par gånger med blott dagar eller veckor kvar till 15-årsdagen, och 1 var 12 år.
    12-åringen bjöds på glass, föreslogs en promenad och fördes via en skogsväg till en av buskar omgiven bergsskreva, där den 20-årige alkoholpåverkade gärningsmannen började med kel, för att övergå till partiell avklädning och låsning. Ett samlag av typen coitus vestibularis kom till stånd och flickan visade sig vid undersökning vara virgo intacta; av skador företedde hon skrubbsår på det ena lårets baksida. Vad kroppsutvecklingen angår, motsvarade den i stort åldern. Åklagare, underrätt och hovrätt bedömde övergreppet som otukt med barn m. m. och straffpåföljden blev slutligen 1 års fängelse. Den för åldern avpassade presenten, förslaget om promenad, va-

 

Våldtäktsbrottet 181let av brottsplats, tekniken, allt verkar klassiskt, och frågan om gärningsmannen förut var straffad kan besvaras jakande: han hade flera gånger fällts för misshandel.
    En av 14-åringarna visade sig efter utredning icke ha varit utsatt för övergrepp utan ha gjort sin sexuella debut, och en annan, vars berättelse från början inrymde alltför många märkliga detaljer, visade sig likaså vara nyss deflorerad.
    En annan, sannolikt psykopat, hade haft samlag med flera pojkar före den aktuella händelsen, då hon blev indragen på en toalett, där den 17-årige gärningsmannen fick ett samlag till stånd. Spermiefyndet var positivt, och flickan hade som enda skador små blåmärken på knäna, motsvarande en situation i det trånga utrymmet för händelsen. Flickans kroppsutveckling motsvarade väl åldern. Enligt pojken hade samvaron inletts på en annan toalett, där paret blev stört. Hon hade känt pojken något år och bl. a. skrivit till honom. Åklagaren konsulterade barnavårdsnämnden, som för sin del ej vidtog någon åtgärd och som tillstyrkte åtalsunderlåtelse. Åklagaren ansåg attbrottet skett av förhastande och att åtal kunde underlåtas.
    Det tredje fallet, rörande en 14-åring, överväldigad av 4 tonårspojkar, har förut relaterats i avsnittet om sammanträffande mellan parter med säkert eller sannolikt avvikande beteende.
    Till samma kategori hör en 14-åring som tillsammans med sin förut för hot tilltalade pojkvän följde en 45-åring till hans kontorslägenhet, där, lagom för att avbryta parternas samvaro, pojken misshandlade mannen, sannolikt hotade honom med kniv och tillgrep hans plånbok.
    Även den sjätte 14-åringen, vars fall likaså relaterats i det ovannämnda avsnittet, får placeras i den där nämnda gruppen.
    Den sista flickan blev utsatt för ett fullbordat övergrepp, sedan hon överraskats i ett duschrum av en internationell våldtäktsförbrytare, vilken efter en serie brott av samma natur blev föremål för sluten psykiatrisk vård. Flickans skador inskränkte sig till ett blåmärke samt hudavskrapningar å halsen, orsakade av struptag.
    Av de 8 flickorna under 15 år utsattes sålunda 3 för säkra övergrepp, men en av dem kan icke helt uteslutas ha mer eller mindre provocerat detsamma, 2 gjorde sin sexuella debut, vilken dissimulerades, och de 3 övriga utgör en synnerligen tvivelaktig grupp.

 

12. Kvinnor över 50 år
I några fall, sammanlagt 5, utsattes kvinnor över 50 år för övergrepp.
    En 52-åring hade i tre kvarts år varit bekant med en (vid 2 tillfällen för bedrägeri misstänkt) 55 års man, och det kom i hennes bo-

 

182 Bertil Falconerstad efter avklädning av båda till ett intensivt förspel till samlag. Han påstod att parterna haft flera samlag förut. Kvinnan företedde sannolikt nagelmärken på armarna samt ett sugmärke å det ena bröstet. Anmälan återtogs sedan mannen betalat en rätt betydande summa pengar, och åklagaren ansåg åtal ej påkallat ur allmän synpunkt.
    En 53-åring kände igen den 49-årige mannen (en som farlig betecknad alkoholist, flera gånger dömd för bl. a. våldtäkt) på restaurang, bjöd hem honom på öldrickning och blev utsatt för fullbordat samlag efter hot och misshandel: hon företedde blåmärken å halsen samt kvävningsblödningar och dessutom ett blåmärke på ena överarmen. Mannen påstod att kvinnan givit honom inviter men att samlag ej kommit till stånd, beroende på hans impotens. Åklagare och underrätt bedömde fallet som våldtäkt och mannen ådömdes internering (samt skadestånd etc.).
    En berusad 54-åring följde den 28-årige, förut flera gånger straffade och som farlig alkoholmissbrukare kände mannen till hans bostad, där hon misshandlades till underkastelse. Åklagaren stämde för våldtäkt, underrätten dömde, med hänsyn till att kvinnan gjort närmanden och uppehållit sig ca 1 timme hos mannen, för våldförande (samt till skadestånd). I detta fall synes rättens motivering för att icke acceptera brottet som våldtäkt synnerligen väl motiverad, och fallet verkar tillhöra sådana, där äldre kvinnor söker kontakt med yngre män.
    En 57-årig kvinna överfölls när hon låg och solade sig iförd endast trosor och uppknäppt bh. Hon fick blåmärken efter armgrepp och ett skrubbsår på ena knät vid ett fall, men samlag kom ej tillstånd. Gärningsmannen, en sannolikt hypersexuell 18-åring, erkände och dömdes för detta (och ett annat) övergrepp.
    Det sista fallet rörde en 61-årig kvinna, som utsattes för ett överfall, i mörker och utomhus, och därvid blev skadad genom slag och sannolikt grepp mot ansiktet, fick en tandprotes spräckt och erhöll rivmärken i slidingången; något spaningsresultat nåddes icke.
    Inom denna lilla grupp faller det i ögonen att kvinnorna i 3 fall av 5 varit bekanta med eller uppmuntrat männen. Det naturliga kontaktbehovet visade sig i dessa fall leda till situationer, vilka kvinnan icke accepterade. I ett fall kompenserades detta på ekonomisk väg, medan männen i de två andra blev sakfällda. Båda dessa män kunde betecknas som farliga alkoholister, och det verkar som om båda först haft vad som kan betecknas som positiv kontakt med kvinnorna.

 

Våldtäktsbrottet 18313. Habituella sedlighetsförbrytare
Av de 88 anmälda männen dokumenterades 6 genom det undersökta materialet vara bundna vid flera sexuella övergrepp och kan sålunda betecknas som habituella sedlighetsförbrytare.
    Nr 1 hade sannolikt haft samlag med två narkotikapåverkade kvinnor, som under en mer än dygnslång tidsperiod uppehöll sig i en knarkarkvart. (Mannen var även under 1972 anmäld för våldtäkt.)
    Nr 2, som själv anmälde sig för att bli omhändertagen, torde utomlands ha utfört ett flertal övergrepp och blev förhörd och rannsakad för 4 fall inom landet. Mannen "hade tidigare varit i rörelsenattetid" men utförde numera övergreppen på eftermiddagarna, då han specialiserade sig på studenthem, hotell och liknande, där han 3 gånger stillsamt kom in i flickornas rum och en gång överraskade en i duschen. Med en blandning av hot och våld, vars natur delvis var på gränsen till lek, innefattande bl. a. lätt fängsling med snören, genomförde han sina avsikter; flickorna verkar till en del ha varit fascinerade av hans uppträdande.
    Nr 3, straffad för stöld, bedrägeri och bedrägligt beteende (och efter den aktuella händelsen sannolikt misstänkt för otuktigt beteende), anmäldes av två mycket avancerade, med all sannolikhet prostituerade 16-åringar för sexuella övergrepp, utförda mot dem båda samtidigt. Tydligen åsyftade mannen ej samlag utan var voyeur och exhibitionist.
    Nr 4, en som sexuellt abnorm betecknad 18-åring, arbetade som livvakt åt en sinnessjuk kopplare och gjorde två överfall på solande kvinnor, resp. 41 och 57 år gamla, misslyckades i sitt uppsåt en gång och fullföljde samlag den andra.
    Nr 5, den nyssnämndes chef, torde efter visst våld och hot ha haft samlag med två prostituerade, tillhörande hans stall. Omständigheterna kan icke sägas ha blivit klarlagda, men det mest sannolika torde vara att kvinnorna sökt bli av med mannen som företagsledare och själva övertaga rörelsen.
    Nr 6 hade i fem kända fall kontaktat prostituerade på gatan och överenskommit om samlag mot gängse ekonomiskt vederlag, varefter han i sin bil körde kvinnan till ödsliga platser och där genomförde samlag eller liknande handlingar, i ett par fall tillgrep handväskor och lämnade kvinnorna på platsen. Mannen, som enligt rättspsykiater handlat under inflytande av djupgående psykisk abnormitet, blev föremål för sluten psykiatrisk vård.
    Med möjligt undantag för nr 3, voyeuren och exhibitionisten, som vid ett och samma tillfälle hade kontakt med två flickor, kan alla de

 

184 Bertil Falconerandra männen betecknas som psykiskt abnorma, även om nr 1 ännu i skrivande stund icke blivit föremål för sakkunnig bedömning.
    Det har sitt intresse att konstatera det schematiska handlingssätt som kan utläsas av fallen 2, 4 och 6. Inriktningen på yngre kvinnor i fall 2, med samma beteendemönster, och på äldre i fall 4, med överfall utomhus i samma situation, samt det systematiska attackerandet av prostituerade i fall 6, ger associationer till liknande, i litteraturen beskrivna händelseserier.

 

14. Kombinationen flera män — en kvinna
Som särskilt grova framstår i det allmänna medvetandet de övergrepp som utförs av flera män mot en kvinna. 11 sådana fall ingår i materialet. A priori kan det antagas antingen att kvinnorna i denna situation blir svårt misshandlade eller att de ger vika inför det massiva hotet från flera män och på så sätt undgår misshandelsskador.
    Det förra kan sägas gälla två av fallen. I det första lär 4 män i en bil ha misshandlat en 19-åring, som vid undersökning var blåslagen över hela den vänstra ansiktshalvan, hade blåmärken å såväl bröst som rygg och företedde rivmärken, delvis som av naglar, på bål och lår. I det andra blev en berusad prostituerad misshandlad av 2 likaså berusade män och företedde skador efter sannolikt knytnävsslag och strypningsgrepp jämte fallskador.
    I fem av fallen hade kvinnorna obetydliga eller måttliga skador, medan fyra var oskadda.
    Skadebilden för de fem nu nämnda innefattade dels sugmärken å hals och bröstkörtel, dels blåmärken av ringa omfattning, delvis efter armgrepp eller åtskiljande av benen, samt diverse hudrispor, som kan ha varit nagelmärken.
    Av kvinnorna var 3 prostituerade eller sannolikt prostituerade (en dessutom alkoholiserad och en kriminellt belastad). Av de 4 helt oskadda var 2 sinnessjuka, medan av de 2 återstående 1 icke torde ha varit ovetande om den situation, i vilken hon försatt sig, och ej heller med säkerhet värjt sig; i det sista fallet var spaningsresultatet negativt.
    Beträffande de 11 kvinnorna framgår alltså sammanfattningsvis att 4 visat sig vara säkra eller misstänkta prostituerade och 2 sinnessjuka. De svårare effekterna av misshandel registrerades dels i samband med att 4 alkoholpåverkade män förgrep sig mot en 19-åring, dels i en situation där 2 berusade män utförde övergrepp mot den likaså berusade kvinnan. I det förstnämnda fallet fanns det flera omständigheter som talar för att prostitution förelåg även här: dels hade

 

Våldtäktsbrottet 185flickan sökt låna pengar, dels accepterade hon bilskjuts "hem" och dels inhandlades vid ett avbrott i färden sprit omkring klockan 23
— säker uppgift om att hon druckit finns ej — och slutligen skjutsades flickan efter händelsen av en fjärde man till Slussen — spritförsäljningsstället.
    Om man bortser från ett fall där spaningsresultatet var negativt, är 6 av 11 kvinnor inom den nu diskuterade gruppen att betrakta som avvikande. Fortsättes analysen att omfatta tid, plats och sätt för kontakten, finner man följande:
5 gånger etablerades kontakten lördag—söndag
6 gånger andra veckodagar
8 gånger på kvällar eller nätter
3 gånger på eftermiddagen
1 gång på en bar, 1 på T-centralen, 1 i en park, 1 på en väg eller gata, 3 gånger i samband med (illegala) spritköp, 1 gång vid och i en personbil, 1 i en lägenhet med obekant funktion och vardera 1 gång genom anrop från fönster (sinnessjuk) samt utanför ett garage (sinnessjuk).
    Bortsett från de två sista fallen (där flickorna snarast var viljelösa) och ytterligare ett, där kvinnans uppgifter var svävande, synes kontakterna ha etablerats på en bas av ömsesidigt intresse.
    Den bild, som är lätt att erhålla vid ett studium av de åtta mest renodlade fallen i denna grupp, är den av flera män, som i grupp uppträder som avnämare av tillgängliga kvinnor. Fenomenet, som av och till kan beläggas, torde vara värt ett noggrant beaktande, i all synnerhet mot bakgrunden av den oftast framförda uppfattningen att uppgivna övergrepp av flera män mot en kvinna är något alldeles särskilt allvarligt. Sanningen ligger snarare — i ett stort antal fall
— närmare påståendet att den kooperativa verksamheten betingas av ekonomiska och psykologiska faktorer, som icke med önskvärd tydlighet framgår av de erhållna uppgifterna. Slutligen kan det i enstaka — ej här relaterade — fall icke uteslutas att en kvinna avsiktligen inlåter sig på samtidiga sexuella relationer till flera män.

 

15. Kombinationen flera män — flera kvinnor
En alldeles speciell grupp utgör de fall, där flera kvinnor anmält sig vid samma tillfälle ha blivit utsatta för övergrepp av flera män. Fyra sådana dubbla fall har registrerats, och omständigheterna i dessa är väl värda ett relaterande.
    I första hand kan det påstås att samtliga åtta kvinnor var helt eller delvis prostituerade.
    Alla händelser utspelades på kvällen eller natten, alla efter kontak-

 

186 Bertil Falconerter ute "på sta'n": vid en bil, efter föregående liftning och senare färd i egen bil, på bar och restaurang, och alla i männens bostäder. I två fall bytte männen efter det första samlaget partner, i åtminstone två var det tal om ekonomisk ersättning, i ett fall förekom måltid mellan samlagen, i två gemensam alkoholförtäring (och illegalt spritköp i ett av dessa).
    Kvinnornas skador var i samtliga fall obetydliga, i 2 obefintliga. Sugmärken samt nagelmärken iakttogs i tre fall.
    Det kan förtjäna påpekas att två av fallen medförde fällande domar mot männen, medan de två övriga ärendena avskrevs. Det våld, hot eller hindrande av rörelsefrihet, som angivits föreligga i dessa fall, måste ses mot bakgrund av att i det ena coitus per anum förelegat och i det andra dörren till lägenheten reglats under den långa samvaron med måltid; i samma ärende lämnade flickorna liksom männen varierande uppgifter.
    I de fall, där kvinnor på sätt som här nämnts följer med män till deras bostad, har man all rätt att förutsätta prostitution (eller möjligen hypersexualitet) och dessutom att bråk om betalning, sprit eller annat förekommit.

 

16. Den rättsliga proceduren: översikt
Jämnt hälften av de 100 fallen kom till domstolsbedömning. De övriga 50 bortföll av följande anledningar:

a.) Spaningsresultatet var negativt i 9 fall.

b) Anmälan återtogs i 12 fall. Motiveringen var i allmänhet att anmälaren antingen medgav sig ha varit för omtöcknad av alkohol eller tabletter vid händelsen ifråga för att vid ett närmare övervägande vilja vidhålla de lämnade uppgifterna eller också ansåg sig ej stå ut med den psykiska påfrestningen vid en rättegång. En gång återtogs anmälan "eftersom mannen gått med på skilsmässa", en gång då kvinnan "ej ville spoliera den angivnesframtid", en tredje gång, då anmälaren "fått vetskap om att mannen är mentalt sjuk". En gång skedde uppgörelsen i godo.

c.) Ärendena avskrevs i 29 fall, då åklagaren fann att brott ej kunde styrkas eller åtal ej kunde anses påkallat ur allmän synpunkt.
    Av de 50 fall som bedömdes av domstol avgjordes 28 i underrätt och 21 i hovrätt. Ett enda fall behandlades i HD (som 3 gånger icke medgav sökt prövning av hovrätts dom).
    De från början som våldtäkt anmälda övergreppen rubricerades efter rättegångarna på följande sätt:

1. Våldtäkt ansågs ha förekommit i 15 fall, försök härtill i 4 samt försök i förening med misshandel i ett.

 

Våldtäktsbrottet 1872. Våldförande bedömdes ha förekommit 15 gånger och försök härtill en gång.

3. Frihetskränkande otukt var brottsrubriceringen 7 gånger, otukt med barn en samt en kombination av båda en gång.

4. Olaga tvång bedömdes ha förekommit en gång, detsamma jämte olaga intrång en, och kombinationen ofredande, olaga tvång och olaga hot en.

5. En gång dömdes för misshandel.

6. I ett fall beslöt HD, som bedömde gärningen som mindre grovt våldförande, att sluten psykiatrisk vård skulle fortsätta.
    Samtliga genom rättegång avgjorda fall medförde alltså fällande dom.
    Såvitt kan bedömas, ägde i de 100 fallen samlag rum i 66. Av dessa anmälningar återtogs 11, ärendena nedlades 18 gånger, och en gång nåddes intet spaningsresultat.
    36 gånger hade rätten alltså att bedöma sådana fall, där fullbordat samlag kunde antagas ha ägt rum, 14 gånger utan att man med tillräcklig grad av visshet kunde anse detta brottsrekvisit uppfyllt.
    I dessa 50 fall, som avgjordes genom rättegång, åtalades sammanlagt 53 män. I några fall hade en och samma man förgripit sig på flera kvinnor, i några flera män mot en eller flera kvinnor.
    Åklagaren yrkade 28 gånger ansvar för våldtäkt, ensam eller i förening med andra (sammanträffande) brott, 11 gånger för försök till våldtäkt (etc.) samt 1 gång för våldtäkt, alternativt våldförande; 6 gånger gällde åtalet våldförande, 2 frihetskränkande otukt (etc.) och 2 otukt med barn.
    Av de 53 tilltalade vidhöll 12 sitt ursprungliga nekande, medgav samlag som de ansåg ha varit frivilligt 9 gånger och erkände helt eller delvis 32 gånger. Som ofta förekommer i brottmål, ändrade ett antal av de tilltalade position i olika faser av det rättsliga förfarandet; det kan antecknas att blott en från ett föregående erkännande övergick till att neka i hovrätten.
    Vid en jämförelse mellan åklagarens yrkanden och underrättens bedömning finner man överensstämmelse i 38 fall, medan brotten ansågs kunna rubriceras mildare av rätten i 12.
    Av de 22 fall som fördes vidare till hovrätten bedömdes 19 i den senare på samma sätt som i underrätten (dock med skärpning av påföljden i 2). 3 fall bedömdes mildare.
    Den enda gång ett mål avgjordes i HD blev resultatet att gärningen i stället för att som i underrätten och hovrätten bedömas som våldtäkt erhöll rubriceringen mindre grovt våldförande.
    Sammanlagt 53 av ursprungligen 88 anmälda gärningsmän, eller alla åtalade, sakfälldes.

 

188 Bertil Falconer17. Brottsbalkens bestämmelser och kommentarer till dessa
BrB förutsätter ett tvång och preciserar detta som utfört genom a) våld, b) hot som innebär trängande fara, c) försättande av kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
a) Våld
Ehuru ej utsagt, torde det vara klart att arten och graden av våldet förutsättes kunna variera, och detta inom vida gränser. Det kan alltså icke fordras att kvinnan utsätts för exempelvis knockoutslag, strupgrepp, våld riktat mot flera kroppsdelar, långvarig utmattande misshandel eller skador till följd av vapen eller annat tillhygge.
    Ur medicinsk synpunkt styrkes denna uppfattning av att det väl är möjligt att mot annan person utöva grovt våld utan att spår av detsamma behöver avsättas på kroppen: exempel är tryck mot halspulsådrorna, som kan medföra omtöckning eller medvetslöshet, slag mot buken med ett chocktillstånd som följd, eller hinder för andningsrörelserna som följd av tryck mot eller kring bröstkorgen. Å den andra sidan kan skador, vilka kan tydas som effekter av medvetet utövat våld, uppkomma såväl under förspelet till som under ett vanligt samlag, och alldeles särskilt i samband med att detta genomföres i olika ställningar: greppmärken i nacken, å bålen och extremiteterna, hudblödningar, eventuella skrapmärken genom tryck av halssmycken, spännen, hakar och hyskor, vanliga kläder som kan ge textilmönster, skärp och andra accessoarer, sug- och bettmärken, sträckningar, skador till följd av häftiga rörelser med stötar mot möbler, bilinredningsdetaljer etc., eller rena fallskador utgör exempel härpå. Påpekas bör att påverkan av alkohol eller sömnmedel och psykofarmaka i detta sammanhang kan ha stor betydelse. Att rättsläkarens (eller annan undersökande läkares) uppfattning om tidpunkten för påvisade skadors uppkomst är av vikt bör understrykas.
    Att kvinnan vid en undersökning kan förete ej obetydliga skador som är självförvållade är väl känt. Vanligast torde vara effekter av under ett rus uppkomna skador genom fall etc.: under ett sådant tillstånd kan förändringar som av annan person tillfogade slag, stötar och tryck lätt uppkomma, och möjligheten av att ett frivilligt samlag under rus sedermera av kvinnan uppfattas eller bedömes som övervåld torde icke vara alltför sällsynt.
    En ytterligare typ av skador, som i samband med att fråga om våldtäkt uppkommer kan verka imponerande, är sådana som utgör resultatet av kombinationen sadism-masochism eller endera. Skador å bröstvårtor och yttre genitalia i form av smärre blödningar eller vävnadsdefekter, rakningseffekter kring genitalia, märken efter åtdragna snören eller band efter fängslande, brännskador efter cigarret-

 

Våldtäktsbrottet 189ter, ytliga snitt efter t. ex. rakblad är exempel på sådana effekter, som kan ha tillfogats med den för skadorna betaldes medgivande.
    Det våld, som ej sällan aktualiseras utan att direkt vara riktat mot kvinnans kropp, är låsning av dörrar i rum eller bilar. I sådana fall kan givetvis en ursprunglig gemensam önskan av ostördhet föreligga, varför detta slags hinder för kvinnans rörelsefrihet utgör ännu en punkt bland de många, som vid ifrågasatt sexuellt övervåld är svårbedömda.
    Av stor vikt är att de uppkomna skadornas ålder ställes i relation till den tidsuppgift som lämnats.
    Vidare sker coitus eller andra sexuella handlingar i det diskuterade sammanhanget ofta under omständigheter och i miljöer där chansen att vissa skador skall uppträda är stor. Exempel är coitus i trånga utrymmen såsom bilar, utomhus på rispande eller skavande underlag, eller under alkohol/narkotikapåverkan, då muskelkontrollen är dålig: härvid kan en hastig rörelse från mannen ge skador å kvinnan, kvinnan kan falla eller vackla, ramla ned från en bädd etc. Uppgifter om olika samlagsställningar är relevanta, ej blott med hänsyn till vad som nu nämnts, utan i minst lika hög grad därför att de kan ge en totalbild av situationen vid det påstådda övergreppet som är ägnad att stämma till ett helt nytt tänkande och ny bedömning.
    Det har sitt givna intresse att här exemplifiera ett par av de uppfattningar angående med tvång genomförda samlag, som förekommer i den medicinska litteraturen.
    Professorn i obstetrik och gynekologi Elis Essen-Möller uttrycker sig i sin tillsammans med kollegan Axel Westman 1944 utgivna"Föreläsningar i gynekologi" på följande sätt: "För övrigt kan det vara skäl att framhålla, att alla de fall av påstådd våldtäkt hos vuxna kvinnor, som jag haft att bedöma, icke visat en enda av de nyssnämnda förändringarna (skador kring och å könsorganen samt förekomst av spermier i vagina, förf:s anm.) med undantag av närvaron av spermier i vagina, och att "våldtäkten" i nästan alla fall skett med patientens medgivande. Förnekas skall icke, att våldtäkt av en vuxen kvinna är möjlig, om hon hotas till livet eller narkotiseras o. d., men jag betvivlar att våldtäkt är möjlig hos en vuxen kvinna, som vill värja sig."
    Den tveksamhet inför våldtäktsfall, som rättsmedicinen känner, fick redan 1926 ett uttryck i Hofman-Haberdas "Gerichtliche Medizin", där följande uttalande görs: "Die Frage, ob eine erwachsene, ihrer Sinne mächtige und zum Widerstande fähige Person von einem einzelnen Manne durch einfache Überwältigung zur Duldungdes Beischlafes gezwungen werden könne, wurde von älteren Ge-

 

190 Bertil Falconerrichtsärzten, so schon von Paulus Zacchias, Metzger, und selbst von ärtzlichen Korporationen mit mehr oder weniger Entschiedenkeit verneint." "Im allgameinen ist gegenüber Angaben erwachsener und widerstandsfähiger weiblicher Personen, es sei an ihnen Notzucht mit Gewalt vollzogen worden, die grösste Vorsicht und Objektivität anzuempfehlen, da die Erfahrung lehrt, dass derartige Anschuldigungen verhältnismässig häufig bloss erfunden werden, wobei Rachsucht, Scham über einen sexuellen Fehltritt, oft auch krankhafte psychische Zustände der Anzeigerin eine Rolle spielen und dabei zuweilen Situationen geschildert werden, in denen eine Überrumpelung und Überwältigung und ein Geschlechtsakt kaum möglich sind. Jeder einzelne Fall ist als solcher zu erwägen, insbesondere ist nicht nur auf die Körperkräfte des Weibes, sondern auch auf Zeit, Ort und äussere Umstände der Überwältigung, die Möglichkeit, Hilfe herbeizurufen, und darauf Rücksicht zu nehmen, ob der Widerstand beim Weibe vollständig zur Geltung gelangen konnte oder nicht."
b) Hot
Vad detta beträffar, kan situationen som sådan, utan uttalade hotelser, vara fullt tillräcklig. Om flera män bereder sig att våldföra sig på en ensam kvinna, eller om hon icke ser sig någon möjlighet att påkalla hjälp, kan en sådan situation anses föreligga, likaså i de fal ldär mannens uppträdande är ägnat att skapa ett bestämt intryck av att trängande fara föreligger. Vare sig mannen uppträder med kall beslutsamhet eller på ett sätt som ger den uppfattningen att han är psykiskt abnorm torde föreställningen hos kvinnan om det farliga i hennes läge vara väl grundad.
    Det verbala hotet kan variera, från ett yttrande om att kvinnan "skall få se på annat" till oförtäckta uttalanden om döden som alternativ till att hon ger med sig. Skulle det inträffa, att bedömningen av farosituationen för kvinnan står eller faller med det muntligt uttalade hotet, synes en av fackmannen-rättspsykiatern utförd exploration vara oundgänglig, detta försåvitt icke vittnesuppgifter kan anses lösa frågan.
c) Vanmakt etc.
I BrB 6 kap. 1 §, vartill det nyssnämnda anknutits, nämnes också "vanmakt eller annat sådant tillstånd". Det bör givetvis klargöras om en uppgiven alkoholförtäring skett i eller utan gärningsmannens närvaro, om parterna tagit kontakt vid en festlighet, om kvinnan accepterat alkoholförtäring t. ex. i mannens bostad, om parterna gemensamt skaffat sprit o. s. v. I stort sett samma synpunkter gäller förfall, där kvinnan varit påverkad av sömnmedel, centralstimulerande medel etc.: här liksom ifråga om alkohol får det anses att miljö och

 

Våldtäktsbrottet 191vanor spelar en stor, stundom avgörande roll för tydningen av vad som verkligen förekommit.
    Det i 6 kap. 2 § nämnda "annat hjälplöst tillstånd" kan ur strikt medicinsk synpunkt tolkas som att kvinnan är sjuk eller skadad, ev. handikappad. I sådana fall synes det befogat med ett av specialist utfärdat intyg om såväl art som grad av tillståndet, detta för att möjliggöra ett omdöme om kvinnans förmåga eller oförmåga att antingen själv rädda sig ur det supponerade tvångsläget eller ock tillkalla hjälp.
    Den av BrB ersatta SL behandlade våldtäkt som tillhörande frihetsbrotten och använde uttrycket "mot hennes vilja med henne övade otukt", detta i motsats till nuvarande formulering, som direkt utsäger att kvinnan tvingats till samlag. Eventualiteterna att hon försatts i yrsel, sömn eller vanmakt, antingen av gärningsmannen eller på annat sätt, samt att följden blev svår kroppskada eller döden, beaktades.
    I avsaknad av en definition av begreppet samlag uttalades under förarbetena till BrB att krav icke föreligger på att samlaget fullbordats, och vidare gjordes, i likhet med vad som gäller Danmark, ingen principiell skillnad mellan samlag inom och utom äktenskapet.

 

18. Några notiser om utländsk rätt
Utländsk rätt definierar våldtäkt som olika former av heterosexuella övergrepp, och speciellt i Norge och Turkiet omfattar begreppet även andra former av sexuella handlingar än samlag. Medan brottsobjektet i regel är kvinnan, täcker brottsbeskrivningen i flera länder även övergrepp mot män. Som medel angives mestadels våld eller hot, men inom flera länders lagstiftning upptages även skrämsel, list eller bedrägeri, frihetsberövande samt främjande av olika hjälplösa tillstånd genom fysisk eller psykisk påverkan av olika slag.
    Våldsbegreppet, som oftast icke närmare analyseras, preciseras i Sovjet, Österrike och Portugal till kroppslig våldsamhet etc. och i regel torde endast sådant våld som innefattar trängande fara för liv eller hälsa accepteras. Under vissa förutsättningar, innefattande bl. a. framkallande av svår könssjukdom, orsakande av havandeskap m. m., kvalificeras våldtäktsbrottet flerstädes, och det synes vara särskilt intressant att till dessa kvalificerande rekvisit hör också det under medverkan av flera personer fullbordade brottet (Frankrike, Belgien, Spanien, Rumänien, Turkiet, Bulgarien, Sovjet). Likaså kvalificeras i flera av de nu nämnda staterna brottet, då det riktas mot en minderårig. Försök till våldtäkt är i allmänhet straffbart, i

 

192 Bertil FalconerStorbritannien blott sedan 1948.
    Å andra sidan anger lagen i Danmark såsom förmildrande omständigheter att gärningsmannen tidigare haft sexuella relationer till kvinnan, och i Spanien och Turkiet är det förmildrande om handlingen riktar sig mot en prostituerad.

 

19. Bedömningen av våldtäktsbrott i HD
Vid genomgången och detaljanalysen av de i de föregående avsnitten redovisade fallen av anmälda våldtäkter har ett flertal för bedömningen relevanta förhållanden framkommit. Frågan hur dessa beaktas vid och haft betydelse för rättskipningen inställer sig vid ett övervägande av dessa resultat.
    Med ledning av register samt Regners "Rättspraxis i litteraturen" har jag, under kontroll av uppslagsorden "våldtäkt," "otukt" och "sedlighetsbrott", gått igenom de från HD mera utförligt refererade fallen från 1874 t. o. m. 1971. Under alla dessa år har sammanlagt blott ett fåtal våldtäktsfall varit föremål för bedömning, och denna har i alla fall utom ett inneburit en klassifikation av de föreliggande sexualbrotten, medan det återstående givit anledning till en bedömning av vilken relevans som skulle tilläggas en sen anmälan av sådant övervåld.
    Endast fall, där referaten kan anses tillräckligt fullständiga, har här medtagits. Sålunda föreligger sju fall, där referaten meddelar hur bedömning av åklagare och domstolar skett med ledning av den gamla strafflagen, och ett fall som bedömts enligt brottsbalken.
    Fall 1, från 1925, berättar om hur en 14-års, tydligen ganska outvecklad flicka, av en 23-åring fördes med på hans cykel, i början frivilligt, sedan under hennes protester, till en skogsplantering där gärningsmannen överväldigade henne under samtidiga uppmaningar till tystnad; efter fullbordat samlag kördes flickan på cykel till hemmets närhet. Referatet nämner intet om föregående bekantskap.
    Någon läkarundersökning för att utröna om samlag kunnat förekomma, om defloration skett, och om flickan erhållit skador i övrigt utfördes tydligen ej, liksom ej heller undersökning av gärningsmannen.
    Häradsrätten hänvisade i sitt utslag till 15 kap. 12 § samt 18 kap. 8 § och 4 kap. 1 § SL och utdömde straffarbete i 7 år. Hovrätten fann ej skäl till ändring.
    I HD ansåg majoriteten att gärningsmannen "icke mot sitt nekande vore till fullo övertygad att hava vid ifrågavarande tillfälle tagit NN med våld eller tvungit henne till otukten genom sådant hot

 

Våldtäktsbrottet 193som innebar trängande fara" och utmätte straffet jämlikt 18 kap. 8 § SL till 6 månaders straffarbete. Tre ledamöter fann däremot icke skäl till ändring i hovrättens utslag.
    Den bortförda 14-åriga flickan ansågs alltså i utslaget ha blivit utsatt för ett påtvingat samlag, men varken våldet eller hotet från gärningsmannens sida ansågs tillräckligt för att göra 15 kap. 12 § SL tillämplig.
    Avsaknaden av en medicinsk bedömning har i detta fall utgjort en sådan brist i utredningen, att domstolarnas bedömning icke kunnat fotas på de viktigaste förhållandena: frågorna om mannens kroppskrafter i jämförelse med flickans, om skador å hennes armar, ben och rygg, om tecken på att det uppgivna samlaget var det första, om flickan sökt riva, bita eller slå mannen är obesvarade.
    Fall 2, från år 1926, gäller frågan om 15 kap. 12 § eller 22 § vore tillämplig. Någon närmare redogörelse för händelsen lämnas ej, och ej heller finns någon uppgift om undersökning av kvinnan. Detta förefaller anmärkningsvärt, ej minst då hon begärde skadestånd för bl. a. skada å kläder. Det kunde alltså antagas, att någon form av våld förekommit.
    Rådhusrätten fann det visserligen utrett att gärningsmannen med våld förmått kvinnan till samlag men ansåg att gärningen, med hänsyn till dels mannens nekande, dels att kvinnans uppgift att hon ropat på hjälp icke kunnat styrkas, icke kunde medföra ansvar för våldtäkt. Jämlikt 15 kap. 22 § dömdes mannen till 6 månaders straffarbete. Hovrätten, där den fällde besvärade sig, fann ej skäl till ändring. En ledamot ogillade talan.
    HD fann ej skäl göra ändring i hovrättens utslag.
    Även i detta ärende saknades tydligen den del av utredningen, som kunnat ge svar på frågan om det angivna våldets natur och intensitet, nämligen läkarundersökning.
    I fall 3, år 1939, hade vid tre tillfällen 2 av de 4 gärningsmännen, som befann sig i 16—19-årsåldern resp. 26—27-årsåldern, med våld inträngt i den 17—18 år gamla flickans rum och därvid tilltvingat sig samlag; vid ett fjärde tillfälle hade 3 av männen gjort ett med"synnerligen starkt våld" utfört försök till samlag med henne på allmän väg, ehuru brottet förhindrades.
    Häradsrätten, som beträffande en av de svarande ansåg försvårande omständigheter föreligga, åberopade 15 kap. 14 § och 15 a § 1 st. samt 11 kap. 10 § även som 4 kap. 1 § SL, samma lagrum jämförda med 5 kap. 2 § SL beträffande den andre, och samma lagrum som för nr 1 beträffande nr 3, samt 15 kap. 15 a § 1 st., och 3 kap. 4 §, 15 kap. 15 a § 2 st., 11 kap. 10 § och 4 kap. 1 § SL beträffande nr 4,

 

13—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

194 Bertil Falconeroch utdömde resp. 2, 3 och 1 års straffarbete. Vidare utdömdes skadestånd. I hovrätten stod domarna fast, dock med den ändringen att de satser av straffarbete som utdömts ifråga om man nr 4 nedsattes från 1 år till 8 mån.
    HD fann ej skäl till ändring ifråga om straffsatserna.
    Målet exemplifierar dels upprepat sexuellt övervåld, dels ett agerande av flera gärningsmän. Gärningarna hade utförts vid fyra tillfällen under en fyramånadersperiod, och en av männen hade medverkat vid samtliga tillfällen, 3 vid 2, 1 vid 1. Angivelse hade skett först efter det sista tillfället.
    Referatet meddelar icke varför angivelse icke skett redan efter det första övergreppet, och ej heller om någon psykiatrisk undersökning av flickan förekommit. Det synes som om bägge dessa frågors besvarande kunnat vara av betydelse för ett klarläggande av fallet i dess helhet.
    I det 4:e fallet, från 1941, hade den 19-åriga flickan och den 25-årige mannen blivit bekanta på ett nöjesfält. Vid en efterföljande promenad övermannades flickan efter 15—20 minuters motstånd: hon deflorerades och erhöll skador å halsen, ena låret och ena ljumsken. Därjämte skadades hennes kläder.
    Efter händelsen hade parterna sällskap ett stycke; hemkommen berättade flickan för sin syster om det inträffade.
    Rådhusrätten ansåg det, mot mannens nekande, icke tillförlitligen styrkt att flickans motstånd upphört enbart till följd av utmattning och fruktan och lämnade åtalet utan bifall. Hovrätten, där åklagaren besvärade sig, ansåg däremot 15 kap. 15 a § SL tillämplig och utdömde straffarbete 1 år, men en ledamot fann ej skäl till ändring i rådhusrättens utslag.
    HD bedömde ärendet som våldtäkt; skäl till ändring i hovrättens utslag ansågs ej föreligga.
    De i utredningen förebragta fakta om defloration, hudskador, skadade kläder och det förhållandet att kvinnan var mycket spensligt byggd, jämte uppgiften om att hon gjort motstånd i 15—20 minuter och att hon omedelbart efter händelsen berättat om densamma för sina syskon, kunde ha kompletterats med en undersökning med sikte på mannens kroppsbyggnad och kraftresurser samt om han företett några skador.
    Fall 5, från 1947, rörde en tydligen efterbliven 30-åring som på en loge överfallits och tvingats till samlag av en berusad 27 års man.
    Strax efteråt iakttogs hon blöda från munnen, och vid läkarundersökning, utförd 3 dagar efter det inträffade, fann undersökaren ömhet å bröstkorgen och ena överarmen jämte en liten hudblödning på

 

Våldtäktsbrottet 195det förstnämnda stället.
    Häradsrätten fann att det utövade våldet ej var svårare än vad i 15 kap. 15 a § SL omförmäles. Domen löd på 2 månaders straffarbete. Hovrätten däremot åberopade 15 kap. 12 § SL och utdömde straffarbete i 6 månader.
    HD biföll icke mannens ansökan om tillstånd att fullfölja talan.
    Fall nr 6, år 1957, rörde två inom en kvarts timme av samme man förövade överfall på gata, resp. öppen plats, varvid gärningsmannen först fällt omkull en kvinna, hållit fast henne på marken och berört hennes könsorgan, samt sedan slagit och knuffat omkull en annan kvinna, hållit för hennes mun, fortsatt att slå samt berört hennes könsorgan. Den senare kvinnan erhöll ansiktsskador jämte blåmärken å den nedre kroppshalvan och måste vårdas å lasarett.
    Psykiatrisk undersökning utmynnade i omdömet att mannen begått gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet men att han inte var i behov av vård på sinnessjukhus.
    Rådhusrätten bedömde gärningarna som våldtäkt: domen löd på straffarbete i 4 år och 3 månader. Hovrätten fastställde denna dom.
    HD fann däremot att försök till våldtäkt förelegat och mildrade straffet till 3 års straffarbete. Det får alltså anses att den gällande lagstiftningen innebar att fullbordat samlag måste ha förelegat föratt våldtäktsbegreppet i dess helhet skulle kunna tillämpas.
    I fall nr 7, år 1959, diskuterades utförligt frågan om åtalspreskription.
    Svaranden gjorde gällande att åtalspreskription förelåg, då stämningsansökan inkommit mer än 6 månader efter det tillfälle då brottet skulle ha begåtts. Åklagaren ansåg att laga förfall förelegat, detta till största delen beroende på svaranden. Underrätten avkunnade fällande dom.
    Hovrätten yttrade, att syftet med preskriptionsbestämmelsen icke var klart men att den torde vila på den uppfattningen att en efter längre tid framkommen angivelse för våldtäkt ofta är mindre trovärdig samt att avsikten även torde vara att förebygga penningutpressning. I det aktuella fallet fann hovrätten att laga förfall förelegat och fastställde i själva saken underrättens dom. Målet fullföljdes till HD, som rekapitulerade den i doktrinen uttalade uppfattningen om preskriptionsbestämmelsen och slutligt ansåg att stadgandet med hänsyn till legalitetsgrundsatsen måste tolkas enligt sin avfattning. Omständigheterna i ärendet var sådana, att HD icke ansåg sig kunna motsätta sig åtalets avvisande.
    I det aktuella ärendet avvisades ansvarstalan.
    Fall nr 8, år 1967, rörde en variant av omständigheterna vid sex-

 

196 Bertil Falconeruellt övervåld, som domineras av aktuella förhållanden. En 23-årig alkoholpåverkad raggare hade i baksätet av en personbil överväldigat en på ett flickhem intagen 15-årig flicka, som frivilligt medföljt på en bilfärd. Vid den omedelbart efter händelsen utförda läkarundersökningen iakttogs flera ytliga sprickbildningar i mellangården jämte en minimal färsk bristning i den marginala mödomshinnan, men inga spermier, och för övrigt på kroppen inga tecken till yttre våld.
    Häradsrätten bedömde gärningen som våldtäkt. Straffsatsen, i vilken ingick villkorlig dom för andra brott, blev fängelse 2 år 3 månader.
    Hovrätten fastställde domslutet, men en ledamot bedömde det inträffade som våldförande. Härvid påpekades att flickan tillsammans med en väninna efter inbjudan av gärningsmannen omedelbart tagit plats i en typisk "raggarbil". I bilen förtärde mannen samt båda flickorna vin och sprit, varefter den aktuella flickan frivilligt satte sig i baksätet tillsammans med mannen ifråga. Han gjorde närmanden men avvisades. När bilen stannade hade hon förstått att något skulle hända, men hade till en början uppträtt passivt.
    HD bedömde gärningen som våldförande, vilket som sådant angavs vara av allvarlig beskaffenhet. En ledamot ansåg dock att det våld, varigenom samlaget kommit till stånd, med hänsyn till mannens kroppsstorlek och styrka samt sätt och plats för våldets utförande
    det närmaste fullständigt berövat flickan möjligheten att göra motstånd. Oberörd av flickans gråt och högljudda skrik hade mannen i en utdragen och hårdhänt könsakt med skador å flickans könsorgan fullföljt sina föresatser. En yngling ur mannens bekantskapskrets hade sökt förmå honom att avbryta övergreppet.
    Fallet avgjordes i HD med hänsyn till formuleringen i BrB 6 kap. 1 § 2 st., som rör "kvinnans förhållande till mannen eller eljest är att anse som mindre grovt". Påföljden bestämdes till 2 års fängelse.
    Helhetsintrycket av hur våldtäktsbrott bedömts av HD synes bli att under årens lopp allt fler detaljer i det enskilda fallet övervägts och att ett ökat hänsynstagande till relationerna mellan parterna liksom till situationsbilden kan förmärkas.

 

20. Olika uppfattningar av våldtäktsmannens personlighet
Materialet i detta arbete har visat att ett stort antal av de agerande personerna, både kvinnor och män, i olika hänseenden kan betecknas som avvikande. De avviker på så sätt, att många kvinnor är prostituerade, andra sinnessjuka, andra alkoholister, och bland männen är kriminell belastning snarast vanlig, liksom alkoholism och sinnes-

 

Våldtäktsbrottet 197sjukdom ofta förekommer. Det är påfallande hur ofta båda parterna i ett givet fall tillhör den kategori av människor, vilkas sociala och medicinska handikapp återspeglas i dessa uppgifter. Förhållandet är väl känt i litteraturen, och man har försökt att på olika sätt uttrycka våldtäktsmannens personlighet.
    Enligt Guttmacher kan våldtäktsförbrytarna indelas i tre grupper:

1. De äkta sexualförbrytarna, de för vilka våldsbrottet är ett uttryckf ör en överväldigande sexuell impuls.

2. De sadistiska våldtäktarna — de som åstundar att skada offret.

3. De aggressiva kriminella.
    Holmstedt indelade sedlighetsförbrytarna från psykosexuell utvecklings- och mognadssynpunkt: 1. De primärt ohämmade, som är personer med för litet av traderad sexualtabu, och som framför allt under perioder av sexuell abstinens kan göra sig skyldiga till surrogatsbetonade sexualövergrepp, medan de under perioder med tillfredsställande sexualliv är fridsamma. 2. De sekundärt avhämmade, som efter en normal sexuell utveckling förändrats till följd av skador å hjärnan, åldrande o. s. v. 3. De sexualångestdirigerade, som sedan den tidiga barndomen har ett starkt sexuellt ångestinslag; inom denna grupp finner man de farligaste och flesta individerna, som ofta begår serier av övergrepp, vilka i hög grad liknar varandra, och vid vilka övergreppet kan sluta med att offret dödas.
    Klassifikationerna bygger på helt olika utgångspunkter varför de ej kan sägas täcka varandra helt. Fråga kan också uppstå om det över huvud är möjligt att inpassa varje för våldtäktsbrott tilltalad och straffad person inom någon av de givna ramarna. Till diskussionen om detta kan anföras vad Nelson yttrar om de olika typerna av våldtäktsbrott: "En typ utgörs av fall där gärningsmannen inte i förväg haft någon kontakt med kvinnan. Här är det fråga om sexuella överfall vid vägar, parker och efter inträngande i rum. En annan typ kännetecknas av att mannen och kvinnan först inlåtit sig i vad mannen uppfattar såsom ett förspel till samlag utan att kvinnan är införstådd med denna fortsättning. En tredje typ utmärks av att mannen och kvinnan kanske under längre tid haft sexuell förbindelse med varandra, men att kvinnan velat avbryta denna."
    Guttmachers och Holmstedts klassifikationer utgår tydligt nog från erfarenheten av psykiatriskt studerade personer, medan i Nelsons beskrivning våldtäktsmannens person ur de givna exemplen på brottssituationer framstår som betydligt mera facetterad, som en människa bland andra, vars sexualdrift flammar upp på fel tid, fel plats, eller riktas mot fel person.
    Dessa mäns sociala situation framförs av Aubert genom följande

 

198 Bertil Falconeryttrande: "De är fattiga, underprivilegierade och isolerade människor som försöker tillfredsställa sina sexuella behov genom lagbrott."
    Ur de citerade bedömningarna erhåller man ingen väl definierad bild av våldtäktsmannen. Med övervägande sannolikhet kan någon sådan bild ej heller målas med några få drag.

 

21. Synpunkter på beslutsprocessen i domstolen
I Beckmans m. fl. kommentar till brottsbalken anges de grunder, på vilka modern rättsuppfattning bygger. Det påpekas att åtgärderna mot brott måste anpassas efter olika brottsföreteelser och olika slag av brottslingsklientel; att som en tendens i utvecklingen under senare tid kan skönjas ett ökat intresse för brottslingens person och miljöförhållanden; att orsakerna till grövre brottslighet ofta är att söka i djupgående brister i den brottsliges personliga och sociala utrustning.
    Åtgärden att stämpla en person som våldtäkts- eller sedlighetsförbrytare medför ej blott påföljd i form av frihetsberövande utan i vissa fall livslång påföljd. Denna drabbar knappast de många kriminellt belastade utan snarare sådana människor, om vilka Aubert talar, eller sådana, hos vilken sexualiteten brutit fram på fel sätt eller i fel situation.
    Intresset för vederbörandes person och miljöförhållanden kan tillfredsställas enbart genom en noggrann social och medicinsk undersökning i det enskilda fallet. Härvid synes det ligga i linje med "åtgärdernas anpassning efter olika brottsföreteelser" att även den andra partens förhållanden blir till fullo kända, detta speciellt för att svar skall kunna lämnas på den fråga om "kvinnans förhållande tillmannen eller eljest" som ligger i BrB 6 kap. 1 § 2 st. Vad som med denna sats får anses uttryckt är en lägre eller högre grad av samtycke. Om detta yttrar sig Brinck, Nyquist och Ohlson (i "Straffrätt enligt brottsbalken"): "Brottsbalken innehåller ej någon allmän bestämmelse om samtyckets betydelse. Det har överlämnats åt rättstillämpningen att avgöra i vilken utsträckning samtycke skall medföra, att gärningen inte anses som brott." — "I fråga om samtyckets form gäller, att det ej nödvändigtvis behöver ha kommit till uttryck i ord eller skrift, det är tillräckligt om den angripne tyst godtagit motpartens förfarande. S. k. tyst samtycke är alltså giltigt." — "I andra fall framgår det av lagbestämmelserna om de särskilda brotten, att samtycke ej friar från straff. Åtskilliga bestämmelser om sedlighetsbrotten i 6 kap. utgör exempel härpå." Av den redovisning för situationerna i ett flertal fall, som i det föregående lämnats, framgår att frågan om mer eller mindre uttalat samtycke till de sedermera anmälda gärningarna ofta är aktuell. Vid ett övervägande härav passar Fürsts

 

Våldtäktsbrottet 199reflexioner (i "Brottsbalken") väl in: "Reglerna om brotten är i vanliga fall så hårt bundna till ålderdomliga traditioner, att de med nutidens snabba utveckling så småningom borde vara mogna förändringar." — "Arbetet med att ändra strafflagstiftningen är alltså inte avslutat med att BrB lagts fram och antagits. Det kommer att fortgå."
    Anpassat till de diskuterade brottsarterna får det anförda uppfattas som på olika sätt uttryckt förståelse för de svårigheter som föreligger vid ett ställningstagande till bevismaterialet. I "Rättssociologi" påpekar Aubert också följande: "I brottmål förekommer det att den mest sannolika versionen av sakförhållandet sätts åsido vid avgörandet för att sannolikheten inte utesluter varje skäligt tvivel. Det händer att den förfördelade parten stämplas som lögnare, eftersom publiken inte uppfattar den subtila distinktionen mellan det mest sannolika och det tillräckligt sannolika enligt reglerna för bevisbördan. Särskilt i sedlighetsmål uppstår ganska ofta en sådan situation, t. ex. efter en anmälan och ett åtal för våldtäkt." Meningen är —måhända avsiktligt — kryptiskt formulerad; man kan fråga sig vem som betecknas som "den förfördelade parten". Det är alltför frestande att icke underlåta ännu ett citat från Aubert: "Domstolarna har en utsatt ställning. De skall fatta ståndpunkt till frågor där stora intressen kan stå på spel, där starka känslor är engagerade, och de kan inte göra alla till lags. Eventuell tvekan om tolkning av rättsreglerna måste lösas genom en bestämd precisering, inte genom att flera alternativ betecknas som möjliga. Det är väsentligt att domstolen kan söka skydd bakom regler om bevisbördan, då tveksamheten om fakta blir påtaglig. Även om dessa regler inte kan eliminera all tveksamhet, så ger de ändå intryck av att det finns fasta regler för hur man skall ställa sig till osäkerhet." Som Eckhoff har påvisat, är detta illusioner. Men illusionen har sin plats i rättslivet såväl som i andra sociala institutioner. Den sammanfattning, som Aubert likaså meddelar rörande ett tjogtal författares studier över "domarbeteendet", understryker vad som förut sagts om svårigheterna att besvara Pilati fråga: "Ett genomgående drag i de utförda undersökningarna har varit den bristande överensstämmelsen mellan rättsliga ideal och faktiska realiteter."
    Varianterna i händelseförloppet vid anmälda sexuella övergrepp av våldtäktstyp är många. Händelserna kan utspelas som rena överfall, och då gärna utomhus eller efter inträngande i olika lokaler. De kan ibland betecknas som kortslutningsreaktioner, i vilka gärningsmannen verkar helt behärskad eller t. o.m. omtöcknad av sin sexualdrift. Stundom utvecklas de i ett till en början för såväl mannen

 

200 Bertil Falconersom kvinnan medvetet erotiskt kraftfält, andra gånger ur en situation, där båda parter varit alkoholpåverkade, i åter andra fall som en följd av ett medvetet handlande från mannens sida, där det är svårt eller omöjligt att få en bestämd uppfattning om kvinnan varit medveten om situationen.
    De uppgifter som framkommer vid förundersökningen utsätts i vårt land för en synnerligen noggrann granskning av åklagarmyndigheten, vilket bl. a. framgår av denna studie, där 56 av 106 fall (i en del fall genom återtagande av anmälan) icke kommit till behandling av domstol utan avskrivits. Men det verkar icke helt uteslutet att ett eller annat av de sålunda avskrivna fallen vid ett domstolsförfarande kunde ha bedömts på annat sätt. Möjligen gäller det nyss sagda i alldeles speciell grad anmälningar för våldtäkt, där en bedömning influeras av så många mänskliga faktorer och där bevisningen är förenad med så stora svårigheter.

 

22. Relevanta omständigheter i våldtäktsärenden
I "Förhör i brottmål" av Leche och Hagelberg angives de grundläggande riktlinjerna för klarläggandet av ett händelseförlopp: "Genom ingående frågor måste man nämligen inför det slutliga avgörandet vid rätten söka åstadkomma den många gånger diffusa och konturlösa bilden av vad som verkligen hänt, vilket förhållande de handlande intagit till varandra i känslor och vilja och vilken den slutliga effekten blivit."
    a) Den bakgrund, mot vilken händelsen utspelats, är som framgår av det föregående av stor betydelse. Uppgifter om tid och plats ger en uppfattning om den känsla såväl som vilja, vilken mer eller mindre medvetet behärskat parterna. Sökandet efter förströelser eller nöjen är så ofta hopkopplat med ett sökande efter en till det andra könet hörande partner, att en tidsbestämning av det inträffade till veckoslut, helger och kvällar är betydelsefull. På samma sätt äger lokalen för den första kontakten (och sättet härför) relevans, speciellt i den mån parterna träffas på nöjeslokaler, vid festligheter i privata utrymmen, då sättet för festens anordnande liksom valet av deltagare har sitt givna intresse. Likaså ges möjligheten att draga slutsatser i de fall, då parterna träffats utomhus "på stan" eller i bilar, då frågan om vem som kan antagas ha utfört de inledande manövrarna, och med vilka ord, är viktig att besvara.
    b) Eventuella gemensamma förflyttningar, i form av en promenad eller per bil, och vad som i anslutning härtill överenskommits eller eljest blivit sagt, kan på ett sannolikt riktigt sätt skildra atmosfären i detta inledande skede.

 

Våldtäktsbrottet 201    c) Lokalen för det anmälda övergreppet — utomhus eller inomhus— mannens eller kvinnans bostad, gemensamma bekantas bostad, bilar och båtar, biutrymmen och andra, stundom ovanliga ställen, har sitt givna intresse. Visserligen utförs överfall ofta utomhus, men det förekommer givetvis att parterna vid lämpligt och någon gång olämpligt klimat i samförstånd uppsöker för insyn dolda platser i terrängen. Är den uppgivna lokalen kvinnans bostad, uppkommer frågan på vad sätt mannen vunnit tillträde dit, och är den mannens är det av betydelse att få skälen till att kvinnan kommit dit klarlagda. I samband med uppgivna övergrepp i bilar kommer man in på liftningen och i vad mån ersättning i natura kan ha utlovats eller förespeglats. I de fall, där brottsplatsundersökning kunnat utföras, har stundom en god grund för bedömningen lagts.
    d) Parternas personliga förhållande till varandra är en springande punkt. I första hand är det, som förut nämnts, av vikt att föregående bekantskap blir klarlagd och då givetvis med speciell hänsyn till sexuella relationer. Det synes också vara betydelsefullt att få upplysningar om mönstret för dessa: initiativtagare, parternas aktivitet, inslag av sadism eller masochism, ekonomiska mellanhavanden i anslutning till de nämnda relationerna.
    De data angående kvinnans förhållanden, som i det föregående relaterats, kan in casu ge en god uppfattning om intellektuella, ekonomiska och andra resurser samt i vad mån en social anpassning föreligger. Samma synpunkter gäller mannen, och det har genom vad som i det föregående redovisats framkommit skäl för att ställa parternas förhållanden i de nämnda styckena i relation till varandra.
    Leche och Hagelberg yttrar om domaren: "Denne bär ansvaret för att icke något förbigås, som det kan anses höra till en god processledning att söka få utrett." Det förefaller med hänvisning härtill lämpligt att parternas sociala och intellektuella situation i vissa fall granskas med hjälp av sakkunniga, såsom en van personundersökare, psykolog eller psykiater.
    Det synes vara av största intresse att bedöma de anmälda övergreppen mot bakgrund av de uppgifter som i det föregående meddelats: att 22 av kvinnorna var prostituerade och ytterligare 25 möjligen prostituerade, 6 sannolikt alkoholister, 7 sinnessjuka, ytterligare 2 möjligen sinnessjuka samt en kriminellt belastad.
    Vad de uppgivna gärningsmännens berättelser angår, måste betydande vikt läggas vid de likaså förut nämnda uppgifterna om att 12 var alkoholister och ytterligare 1 möjligen alkoholist, 13 sinnessjuka eller möjligen sinnessjuka, ej mindre än 36 kriminellt belastade, 2 narkomaner samt 3 möjligen kopplare.

 

202 Bertil Falconer    Med hänsyn till att dessa sociala och medicinska handikapp ofta kombineras, kan sifferuppgifterna knappast anses ge en fullständig bild av de aktuella kvinnornas sitution.
    Av de 100 kvinnorna var det sålunda 62 som visade sådana socialmedicinska förhållanden, att de lämnade uppgifterna måste bedömas med yttersta försiktighet. Ej mindre än 67 av de uppgivna gärningsmännen tillhörde samma kategori. Över huvud taget ger de senast lämnade uppgifterna en bestämd bild av att i flertalet av de uppgivna våldtäktsbrotten de aktuella personerna, såväl kvinnor som män, var sådana människor som har bristande social anpassning och som med äldre terminologi skulle ha sagts tillhöra samhällets slum. Med ytterligare hänsyn tagen till att sammanträffandena ägt rum och kontakten i så övervägande grad etablerats vid veckoslut och kring helger samt på kvällar och nätter, uppkommer det intrycket att man vid de nu diskuterade uppgivna våldtäktsbrotten har att göra med andra människor och med andra värderingar än vad som anses gälla för mantalsskrivna, regelbundet arbetande, till samhället och till normalt umgängesliv anpassade medborgare. Den personliga integritet, som av brottsbalken och förarbetena till densamma framhäves som det väsentliga, torde i en miljö som den beskrivna ha enhelt annan och lägre valör än som förutsättes av lagen.
    Samlag och sexuella handlingar av annat slag synes i den nämnda miljön i betydligt högre grad än eljest vara följder av tillfälliga impulser och dessutom ofta mellanspel i samband med annan verksamhet samt icke kvarlämna några djupare eller mera bestående intryck.
    Härtill kommer också att ungefär en fjärdedel av de i materialet ingående kvinnorna var av utländsk nationalitet, och nära hälften av männen. Den likställighet mellan könen, som med utvecklingen i vårt land nått så långt, torde ingalunda motsvaras av den uppfattning härom som är rådande hos många inflyttade, särskilt som deras ursprungliga värderingar säkerligen tillhör dem som konserveras till följd av att immigranterna ofta bildar relativt väl avgränsade reservat, där de bibehåller uppfattningar och vanor som kan anses tillhöra privatlivet.
    I de fall, då endera av eller båda parterna är immigranter, synes det ha stort intresse att klargöra de synpunkter eller fördomar rörande förhållandet mellan könen, som kan föreligga.
    Det torde också förhålla sig på det sättet att en del av angivelserna om våldtäktsbrott baserar sig på ekonomiska missräkningar eller eljest framspringer ur en önskan att diskreditera den uppgivne gärningsmannen.

 

Våldtäktsbrottet 203    Av det nu sagda framgår att man i praktiken har att göra med olika värdeskalor när det gäller att bedöma uppgifter om våldtäktsbrott. I stort sett föreligger dels ett antal situationer i vilka de grundläggande relationerna mellan parterna är utomordentligt svårbedömda, medan man i andra fall befinner sig på mera fast mark, speciellt när det gäller typen överfall. Förekomsten av ett relativt stort antal sinnessjuka eller möjligen sinnessjuka samt av alkoholiserade och narkomaner, både beträffande kvinnor och män, och slutligen den höga frekvensen av kriminell belastning hos männen, komplicerar bedömningen i ett stort antal fall, och av dessa kan som en speciell typ urskiljas några där gärningsmännen gjort sig skyldiga till en hel serie övergrepp.
    e) Att uppgifterna om händelseförloppet vid övergreppet går isär är blott alltför vanligt. Till orsakerna kan i hög grad bidraga att parterna de facto har en divergerande uppfattning om vad som hänt, eftersom de emotionella faktorerna spelar en så avgörande roll. Som förut nämnts kan mannen ha uppfattat situationen som gynnsam för ett fullföljande av sexualhandlingar, vilka förut inletts, och ansett att det motstånd han erfarit hört till spelet. Av särskild betydelse är det då att få utrett huruvida någon speciell omständighet förelegat som kan göra denna uppfattning sannolik: berusning hos endera parten eller hos båda, påverkan av narkotika, och även en tillbakablick på hur situationen utvecklat sig, eventuellt i en stigande våg av sexuell upphetsning, som dragit med sig endera eller båda, men där av någon anledning händelseförloppet utvecklats på ett sätt, som för kvinnan inneburit något negativt. Oftast torde blott antydningar om en sådan händelsekedja framkomma.
    Uppgifterna om det presumerade våldets eller hotets karaktär, som först diskuterats, bör inpassas i situationen som helhet och härvidlag kan beskrivningen och bedömningen av skador å såväl kvinnan som mannen vara till hjälp eller i vissa fall av avgörande betydelse. Emellertid utförs den rättsmedicinska undersökning som här åsyftas nästan regelmässigt i ett så tidigt skede av utredningen, att i utlåtandet något besked om i vad mån påvisade skadeeffekter är förenliga med ett visst uppgivet händelseförlopp icke kan givas. Ofta avrundas utlåtandet med en sats, vari utsäges att skadorna väl kan ha tillkommit på angivet sätt. Den naturliga tveksamhet, om vilken Aubert generellt talar i samband med sitt yttrande om domstolens utsatta ställning, kan i vissa fall undanröjas, i andra minskas genom att relationen skador/uppgiven situation blir föremål för övervägande. För medlet för att komma fram till en slutsats synes ett adekvat uttryck lämnas av Leche och Hagelberg: "Ett sakkunnigt

 

204 Bertil Falconerförhör inför domstolen är ofta mera givande än ett från myndighet eller vetenskaplig institution med ledning av domstolens protokoll eller en frågepromemoria avgivet utlåtande."
    f) Tidsintervallet mellan händelsen och anmälan bör beaktas ochett klarläggande av orsakerna till en iakttagen fördröjning ske.
    g) Av det fåtal i det föregående redovisade fall, där flera gärningsmän agerat mot en ensam kvinna, eller där likaså flera gärningsmän agerat mot flera kvinnor, framgår att dessa särfall långtifrån alltid måste betecknas som uttryck för "synnerlig hänsynslöshet eller råhet".

 

23. Slutreflexioner
Vid ett försök att projicera våldtäktsbrottet mot de olika miljöer i vilka människan levt och lever kan man bl. a. få ett bestämt intryck av den stora betydelsen av de i ett samhälle eller en civilisation gällande värderingarna, speciellt beträffande kvinnans efterhand ändrade ställning.
    Till en början torde vad som numera uppfattas som grova sexuella övergrepp under långa epoker ha ansetts som en del av den beroendeställning, vilken drabbat stora befolkningsgrupper i skiktade samhällen, befolkningsgrupper underkastade slaveri, livegenskap eller andra former av påtvingad inferioritet samt människor som levt under krig och krigsliknande förhållanden. Det kan i detta sammanhang också erinras om att traditionsbundna uppfattningar, t. ex. påvissa ställen i Polynesien, medfört att ett oväntat möte mellan man och kvinna utanför bosättningsplatserna ofta resulterade i ett samlag utan att någon reaktion ansågs befogad.
    I stort sett synes en mycket viktig punkt vara den underordnade ställning, som kvinnan intagit i förhållande till mannen i såväl primitiva som välutvecklade samhällen. (Den från några få lokaler kända polyandrin utgjorde åtminstone i en del av Polynesien ett undantag, som sannolikt även i Europa under tidiga civilisationsstadier, och då baserat på Gaia (Gea)-kulten, ställvis var väl etablerat.)
    Kvinnans arvsrätt, hennes under segt motstånd vunna rösträtt, hennes långsamma, men inom somliga områden markanta inträde på den för könen gemensamma arbetsmarknaden, allt mycket sena landvinningar om man ser dem ur historisk synvinkel, har medfört avgörande förändringar för hennes ställning inom samhället. Den tidigare uppfattningen av kvinnan som objekt är på god väg att skrotas ned, ehuru den med olika argument hålls nödtorftigt upputsad.
    Det definitiva genombrottet för kvinnan som en ur sexuell synpunkt med mannen jämställd varelse har kommit, åtminstone teo-

 

Våldtäktsbrottet 205retiskt, i och med möjligheterna till ekonomisk frigörelse och med den moderna antikonceptionella tekniken.
    Särskilt ur medicinsk synpunkt har "the pill" betytt och kommer alltmer att betyda en sexuell frihet för kvinnan, vars konsekvenser ännu icke kan anses fullt klarlagda och än mindre accepterade. Medan varje sexuell kontakt i gångna tider för kvinnan innebar mycket stora möjligheter för och utgjorde en ständig källa till oro för graviditet (utom i de utomordentligt trånga kretsar där relativt tillförlitliga antikonceptionella åtgärder var kända) är förhållandet numera sådant, att det i ett antal kulturländer utbredda bruket av befruktningshindrande medel givit relationerna mellan könen en ny valör.
    Allt som allt har bilden förändrats från föreställningen om mannen som aggressiv, ledande, initiativtagare ifråga om sexuella relationer till ett accepterande av kvinnans förmåga och t. o. m. rätt att själv välja partner. Medan detta förhållande under den längsta delen av mänsklighetens historia ansetts stridande mot mer eller mindre artikulerade tabun, uttryckta av såväl andliga som värdsliga myndigheter och fast förankrade i samhällets sätt att tänka och reagera, måste man i dag räkna med en helt annan grad av sexuell medvetenhet hos kvinnorna. Mycken eftertanke är ej behövlig för att förstå och även acceptera detta. Men konsekvensen härav blir givetvis att den sexuella likställdheten ger nya aspekter på bedömningen av våldtäkt och otukt.
    Principiellt torde det vara nödvändigt att överväga möjligheten av kvinnan, icke mannen, som initiativtagare, och att i de fall, där icke rent kommersiella motiv dominerar, taga i betraktande möjligheten av att de traderade rollerna varit ombytta, åtminstone under de första akterna av pjäsen. I andra hand kan möjligheten av uppdykande irritationsmoment, medförande en häftig negativ reaktion hos kvinnan mot mannen, knappast undgå ett beaktande. Som en tredje eventualitet, vilken i viss utsträckning täcks av det sistnämnda, kan — vilket framgår av såväl förarbetena till BrB som praxis— mannen anse kvinnans avböjande eller motstånd vid en tidpunkt, då förspelet till ett samlag nått en hög intensitet, icke vara allvarligt menat, och i sådana situationer är det icke orealistiskt att räkna med att ett motstånd verkar eggande. Med hänsyn till sexualdriftens styrka är det väl förståeligt att mannen i ett läge som nämnts uppfattar motståndet som en del av samlaget, utan eget värde och reell innebörd. Slutligen synes det böra antydas att de mångfacetterade sexuella reaktionssätten icke utesluter ett masochistiskt inslag, innebärande att kvinnan ej blott accepterar utan också som något positivt (eller nödvändigt för tillfredsställelse) upplever att hen-

 

206 Bertil Falconernes motstånd, vilket kan stegras till praktiskt taget det yttersta, definitivt brytes.
    Att å den andra sidan sadistiska tendenser hos mannen kan föreligga, och att dessa accepterats av somliga kvinnor men i ett aktuellt fall möts av ett till det yttersta stegrat motstånd, utgör en annan sida av saken.
    Det förefaller nödvändigt att här åter citera några satser från kommentarerna till BrB. Till dess 1 kap. anföres: "som en tendens i utvecklingen under senare tid kan man skönja ett ökat intresse för brottslingens person och miljöförhållanden." "Utan stöd av lag medför vidare samtycke av den, mot vilken en straffbelagd gärning är riktad, i viss utsträckning straffrihet." Agge uttryckte 1942 meningen på följande sätt: "Rättsstridighet bortfaller om bäraren av det angripna intresset givit sitt samtycke till handlingen, och samtycket behöver icke ha lämnats uttryckligen." "Observera att lagen undantagsvis tager hänsyn till att den genom brottet kränkte genom ett otillbörligt uppförande själv framkallat handlingen eller eljest måste anses hava moraliskt medansvar till gärningen."
    Överväger man det citerade mot bakgrund av förut diskuterade förhållanden angående relationerna mellan könen samt det varierade handlingsmönster som kan utläsas ur olika sätt av sexuellt handlande, framstår svårigheterna vid en bedömning in casu som utomordentliga.
    Lagen och kommentarerna till densamma utsäger vad som är brottslig handling, domstolen vem som är brottsling. I fråga om sexuella övergrepp framgår det tydligt att lagstiftaren vid definitionen haft en minst sagt svårlöst uppgift. Samma erfarenhet lyser fram frånde stundom långa och i olika stycken av betydande avvägningssvårigheter präglade domsluten.
    Det kan ifråga om bedömningen av sexuella övergrepp med fog påstås att variationerna är stora rörande såväl brottsrubriceringensom den adekvata reaktionen. I orden våldtäkt och otukt ingår ett mått av affekt som i de flesta fall orsakar eller vållar ett större eller mindre mått av negativ reaktion hos den "vanliga", "normala" människan, antingen direkt till följd av de rent språkliga eller konventionellt invanda associationerna till ett hänsynslöst våldsdåd, eller indirekt genom uppväckandet av skuldkänslor, eftersom realiteterna bakom orden ej alltid väcker helt oangenäma reaktioner. Den uppfattning, som de mellan lagtexten och domstolarna arbetande personerna vid handläggningen av ärendena erhåller, skiljer sig ofta från slutresultatet. Polismän, läkare och psykologer kan finna att den bild av händelsen de under sina personliga kontakter med parterna

 

Våldtäktsbrottet 207kommit fram till i väsentligheter skiljer sig från rättens, och detta synes ofta bero på att så olika vikt lägges vid olika detaljers eller situationers relevans. Vox populi erhåller sina möjligheter till artikulation indirekt, genom förmedling av framför allt pressen, där den enskilde referenten, i tidsnöd och handikappad av bristande information, utnyttjar schabloner vid beskrivningen och långt ifrån alltid undgår frestelsen att påtrycka den åtalade gärningen en stämpel av bestialitet, råhet, hänsynslöshet och annat i den gamla stilen, stundom med den effekten att ett sensationsmoment uttrycks eller markeras.

 

 

 

 

 

 

 

Litteratur

 

Nuttall's Standard Dictionary of the English language, London—New York 1936.
Svensk Uppslagsbok, Malmö 1955.
Bibeln, 1917 års översättning.
Harper, R. F.: Code of Hammurabi, Chicago—London 1904.
Kohler, J. & Siebart, E.: Das Stadtrecht von Gortyn. Göttingen 1912.
Minnesskrift ägnad 1734 års lag den 13 december 1934. Sthlm 1934.
Otto, C. E. & Schilling, B.: Das Corpus juris civilis ins Deutsche übersetzt, Leipzig 1830—33.
NJA 1874—1971.
SOU 1953: 14. Förslag till brottsbalk, Sthlm 1953.
Agge, I: cit. enl. Beckman m. fl.
Aubert, V.: Rättssociologi. Sthlm 1972.
Beckman, N., Holmberg, C., Hult, B. & Strahl, I.: Kommentar till Brottsbalken I. Sthlm 1964.
Brinck, B., Nyquist, O. & Ohlson, B.: Straffrätt enligt brottsbalken, Sthlm 1964.
Essen-Möller, E. & Westman A.: Föreläsningar i gynekologi, Sthlm 1944.
Falconer, B.: En preliminär studie av våldtäktsfall, SvJT 1972 s. 484.
Furst, P.-E.: Brottsbalken, Sthlm 1963.
Guttmacher: cit. enligt Israel.
Hofmann, E., & Haberda, A.: Lehrbuch der gerichtlichen Medizin, Berlin-Wien 1926.
Holmstedt: cit. enligt Israel.
Israel, J.: Sexologi, Sthlm 1970.
Leche, E. & Hagelberg, V.: Förhör i brottmål, Sthlm 1958.
Voigt, J.: Sexual offences in Copenhagen: A medicolegal study. Forens. Sci. 1, 1972.