Kommentar till ärvdabalken. Del I (1—17 kap.) Arv och testamente. Utg. av Gösta Walin. Andra, omarbetade upplagan. Sthlm 1973. Norstedts. 423 s.
I denna upplaga kommenteras bl. a. en rad smärre ändringar i ÄB sammanhängande med lagstiftning på andra områden; främst märks upphävandet av 4 kap. med särskilda regler om barn utom äktenskap och om adoptivbarn. Vidare berörs ny eller ändrad lagstiftning utom ramen för själva balken, såsom omarbetningen 1969 av lagen om allmänna arvsfonden samt 1972 års permutationslag. Även ett fyrtiotal nya rättsfall omnämnes.
Stommen i kommentaren utgörs alltjämt av lagberedningens motiv till 1928 års arvslag och 1930 års testamentslag. Utgivaren har dock nu skurit bort en och annan sida av sådana motivuttalanden, vilka han bedömt som historiska redogörelser. Vidare har språket i motiven på sina ställen moderniserats, och beloppen i många av beredningens arvsrättsliga exempel har anpassats till en ny tid genom förstoring tio gånger. På en punkt har jag fäst mig vid ett kvarstående uttalande av lagberedningen, vilket numera borde nyanseras, nämligen att föräldrar i god ekonomisk ställning, som bekostar sina barns universitetsutbildning, uppfyller en skyldighet enligt lag, och att kostnaden därför inte skall avräknas som förskott på arv (se s. 94 ang. ÄB 6: 2, jfr s. 137 ang. ÄB 8: 1). Enligt rättsfallet NJA 1967 s. 401 gäller nämligen som huvudregel, att föräldrars principiella skyldighet att bekosta barnens högre utbildning inte kan göras gällande i den mån behovet kan tillgodoses genom studiesocialt stöd.
I en anmälan av föregående upplaga (se SvJT 1965 s. 37 ff) uttalade Malmström det principiellt starkt grundade önskemålet betr. svenska lagkommentarer i allmänhet, att tiden kunde vara inne för övergång till en metod där det tydligt anges var återgivandet av det historiskt givna materialet slutar och utgivarens egna reflexioner tar vid. Det är kanske begripligt att utgivaren av en ny upplaga inte tagit intryck av sådana propåer om nya metoder, men allmänt sett tål Malmströms önskemål verkligen att upprepas. Otvivelaktigt blir det också besvärligare för en läsare att avgöra vad som härrör från lagmotiven resp. från utgivaren, ju mer nytt material som tillkommer. I de nyskrivna partierna skulle utgivaren i varje fall ha varit mera läsarvänlig, om han mera systematiskt hade lämnat hänvisningar till propositioner eller NJA avd. II. Den som vill gå till källorna, tvingas emellanåt att själv leta sig tillbaka till de aktuella förarbetena.
En lagkommentar utgiven av en författare med Gösta Walins kompetens och väldiga erfarenhet av lagstiftning, bl. a. inom successionsrätten, är naturligtvis pålitlig och väl avvägd. En framställning av denna typ har dock sina givna begränsningar, och den är, bl. a. på grund av bundenheten till lagparagraferna, inte någon systematiskt heltäckande handbok.
Uppmärksamheten må här fästas på ett par av utgivarens egna ställningstaganden av principiellt intresse. Ett sådant gäller rättsläget om ett äktenskap upplöses genom dödsfall, som inträffar under löpande betänketid enligt de nya reglerna om äktenskapsskillnad. Lagstiftaren har för dessa fall sneglat på rättsverkningarna vid skilsmässa genom att som avgörande tid-
punkt för upplösning av giftorättsgemenskapen ange samma dag, som gäller för det fall att det verkligen dömts till äktenskapsskillnad, d. v. s. dagen för väckande av talan om skillnad (se GB 11: 6 och 13:2). Motiveringen för sistnämnda reglering har varit att makar i allmänhet lever isär under betänketiden, och att flertalet fall kommer att leda till äktenskapsskillnad; egendom som förvärvas under betänketiden borde därför bli enskild egendom. (Se NJA avd. II 1973 s. 155, jfr s. 162.)
Ett likartat resonemang har förts till stöd för den regel i ÄB 3: 8, som Gösta Walin kommenterar och som innebär, att makes arvsrätt upphör om talan om äktenskapsskillnad var anhängig vid andre makens död. I propositionen anges som bärande skäl för denna lösning, att arvsreglerna bör utformas på ett sätt som kan antas överensstämma med arvlåtarens vilja, och att make, som avlider sedan skilsmässoförfarande inletts, normalt inte har för avsikt att den andra maken skall få del i hans kvarlåtenskap. (Se NJA avd. II 1973 s. 192.) Regeln i ÄB 3: 8 får en reflexverkan även för testamente mellan makar, genom att tolkningsregeln i ÄB 11: 8 anknyter därtill. Enligt det senare lagrummet jämfört med det förra presumeras nämligen, att avliden make inte vill att testamente till förmån för den andre maken skall gälla, om han avlidit sedan talan om äktenskapsskillnad anhängiggjorts. (Som Walin påpekar får tolkningsregeln analog tillämplighet även på förmånstagarförordnanden.)
Nyssnämnda successionsrättsliga regler är i och för sig inte några nyheter; motsvarande gällde redan tidigare när talan om hem- eller äktenskapsskillnad väckts. Familjelagssakkunniga hade emellertid föreslagit att inledande av skilsmässoförfarande inte längre skulle tilläggas arvsrättslig betydelse, eftersom så få rättsverkningar som möjligt borde knytas till betänketidens inträde (se SOU 1972:41 s. 246 f). Walin ansluter sig med eftertryck tilldenna ståndpunkt och kritiserar den slutligen valda lösningen (s. 49 f med not 32). Han framhåller bl. a. att enbart väckande av talan om äktenskapsskillnad är en mycket bräcklig grund för en så vittgående rättsföljd som förlust av eventuell arvsrätt, att makar som skils i samförstånd knappast vill beröva varandra arvsrätten innan deras ekonomiska mellanhavanden i övrigt regleras, och att det vore en dåligt grundad avvägning att ställa andra parentelens arvsrätt före efterlevande makes arvsrätt, när dödsfall hastigt inträffar efter väckande av talan om äktenskapsskillnad.
Praktiska erfarenheter kommer väl så småningom att visa i vilken utsträckning den valda lösningen kan medföra otillfredsställande effekter. För egen del skulle jag blott vilja fästa uppmärksamheten på att inledande av skilsmässoförfarande alltså utsläcker makarnas eventuella inbördes arvsrätt, samtidigt som de särskilda bodelningsreglerna för dödsfall i GB 13: 12 (därunder den s. k. basbeloppsregeln i andra stycket) fortfarande är tillämpliga om äktenskapet upplöses genom dödsfall under betänketiden. Den nya regeln i GB 13: 12 a om skevdelning av giftorättsgodset vid bodelning efter äktenskapsskillnad kan däremot aldrig bli tillämplig i denna situation. Överhuvudtaget medför dödsfall under betänketiden en intressant illustration till den spänning som kan uppstå i regelsystemet om rättsverkningarna göres olika vid dödsfall och äktenskapsskillnad. (Ang. rättsläget i allmänhet under betänketiden se i övrigt Tottie, Giftermål och skilsmässa, 1974, s. 105 ff.)
I fråga om innebörden av arvsrätten för barn utom äktenskap, som är
födda före ikraftträdandet 1970 av de nya arvsreglerna, tillhandahåller utgivaren en samling exempel på olika tänkbara fall av övergångsbestämmelsernas tillämpning (s. 54 ff). Utgångspunkt är då den regleringen, att äldre regler alltid gäller om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet av de nya reglerna om likställighet av barn i och utom äktenskap, och att, när arvlåtaren dött senare, barn utom äktenskap får ärva fadern och dennes släktingar endast om barnet före arvfallet funnits antecknat i personakt för arvlåtaren eller blivit känt för dödsbodelägare eller boutredningsman inom viss tid därefter.
I sin exempelsamling behandlar utgivaren bl. a. några fall av sekundosuccession enligt 3 kap. ÄB. I ett av dessa antages som relevanta omständigheter, att mannen A dog före 1970, efterlämnande hustrun B samt som potentiell sekundosuccessor brodern D, att D dog 1972 efterlämnande ett barn utom äktenskap, och att slutligen hustrun B avlidit 1973. Frågan blir nu om D:s barn utom äktenskap skall pä grund av sin istadarätt efter D få inträda i den sekundosuccessionsrätt efter A, som D, om han varit i livet, skulle ha haft efter B:s frånfälle.
Den nämnda regeln i övergångsbestämmelserna, att barn utom äktenskap aldrig får ärva en arvlåtare, som dött före 1970 (då barn utom äktenskap fick full arvsrätt), är uttryck för en allmän princip om att nya arvsrättsligaregler inte skall få tillbakaverkande kraft på äldre dödsfall. I förarbetena påpekade lagrådet, att arvlåtaren i sekundosuccessionsfall är den först avlidne och inte den i vars dödsbo sekundosuccessorn sedermera kan bli delägare (se NJA II 1969 s. 412 f). Detta förhållande kan i förstone tyckas ge den ofrånkomliga konsekvensen, att det utomäktenskapliga barnet aldrig får ärva, enär A synes vara arvlåtare och han avlidit före 1970. Denna lösning har också antagits i Johan Linds kommentar till de nya reglerna (Faderskap och arvsrätt, 1970, s. 114 f).
Walin avvisar emellertid Linds lösning (s. 60 f). Eftersom sekundosuccessorernas krets normalt bestäms först i och med hustruns död, saknas det enligt Walin rimlig anledning att inte låta barn utom äktenskap till D få istadarätt på samma sätt som sådan rätt i varje fall tillkommer andra barn till D. Även andra skäl anföres.
För min del vill jag instämma i Walins tolkning. Antagandet att A, som avlidit före 1970, är arvlåtare enligt övergångsbestämmelserna, synes man i själva verket kunna komma förbi genom en lagtillämpning, vägledd av reglernas ändamål. Otillämplighet en av de nya reglerna, när arvlåtaren avlidit före deras ikraftträdande, förklaras av intresset att det inte efter ett inträffat dödsfall skall börja gälla nya arvsregler, som kan rycka undan grunden både för den dödes dödsfallsdispositioner och för eventuella förfoganden över kvarlåtenskapen efter dödsfallet. Men eftersom brodern D i exemplet levde vid A:s död 1969, kunde redan då förutses att rätt till sekundosuccession efter A skulle kunna aktualiseras. Något överraskningsmoment, ägnat att leda till rättsosäkerhet, synes i den aktuella situationen inte gärna kunna uppstå, om barnet får inträda i D:s rätt till sekundosuccession efter A. Det ligger bäst i linje med lagstiftningens allmänna syfte att åstadkomma likställdhet mellan barn i och utom äktenskap att då inte heller frånkänna det utomäktenskapliga barnet arvsrätt. För att denna tillämpning skall vara förenlig med övergångsbestämmelsernas avfattning, synes det emellertid.
nödvändigt att just i detta sammanhang betrakta brodern D och inte A som arvlåtare. Ett sådant betraktelsesätt kan kanske också stödjas på att situationen skiljer sig från alla andra fall av istadarätt genom att barnet härleder sin rätt från en person D, som avlidit senare än A, från vilken arvet ytterst kommer.
Anders Agell