PER EKLUND. Rätten i klasskampen. En studie i rättens funktioner. Akademisk avhandling. Tidens samhällsstudier. Uppsala 1974.

 

    Kammarrättslagmannen Per Eklund har i Uppsala-avhandlingen "Rätten i klasskampen" velat undersöka vissa delar av vår rättsordning för att klargöra lagstiftningens roll "som ett socialt kontrollmedel i den härskande klassens intresse". Förf. behandlar ett ganska välkänt lagmaterial men ur en alldeles särskild synpunkt. Utgångspunkten är, att "vi lever i ett modernt kapitalistiskt samhälle, där två samhällsklasser står latent eller öppet som fiender mot varandra, arbetarna ... och kapitalisterna ..." I detta samhälle rasar klasskampen, uttryckt senast i ATP-striden.
    Förf. refererar till en början ett antal marxistiska teser om samhällsutveckling och rättsbildning utan att man kan säga att han därmed gör den marxistiska traditionen full rättvisa. Här återges främst Karl Marx' teori om rätten som en överbyggnad på den ekonomiska basen, uttalanden av Engels återigen om idéernas betydelse, Marx' besynnerliga mervärdesteori, klasskampslära och katastrofteori. Men hur dessa olika — i vissa fall motstridiga — satser förhåller sig till förf:s meningar och forskningsprogram, blir knappast klarlagt. I gengäld citeras tämligen flitigt den norske författaren Vilhelm Aubert, tydligen som en auktoritet; ibland får man närmast det intrycket att förf:s bevis på en viss teoris riktighet ligger i uttryck som att "Aubert skriver" eller "Aubert säger".
    Framställningen är i denna inledande del dessutom uppblandad med historiska och rättshistoriska notiser, som synes tämligen ensidigt utvalda. I vart fall vittnar de ej om någon större förtrogenhet med vår eller andra länders samhällsutveckling. Svepande formuleringar möter av typen att "den nya härskarklassen, bourgeoisien, var ... i början helt blind för att det kapitalistiska samhället skapade ofrihet för arbetarna" (s. 15).
    Enligt den klassiska marxismen utgör lagarna i det, så att säga, tvåpoliga klassamhället — där klasskampen ännu pågår innan katastrofen inträffat och det klasslösa samhället upprättats — ett instrument för den härskande klassen. All lagstiftning är därför i denna mening klasslagstiftning. Även lagar, som synes tjäna till förbättring av arbetarklassens villkor — t. ex. sociallagstiftning, lagstiftning om socialförsäkring, arbetarskydd, arbetstidsförkortning — är klasslagar, därför att de är instrument för att fördröja klasskampens slutskede, försök att undgå den katastrof i kapitalistsamhället, som till sist lagbundet skall komma.
    Nu har Eklund inte ansett sig kunna bygga sitt arbete på denna klassiska lära, utan jämkat teorin. Det finns klasslag men all lag är ej klasslag. Stora delar av rätten är så att säga indifferenta ur klasskampssynpunkt (s. 29). Men därmed har han snarast kommit ur askan i elden.
    Det gäller nämligen nu först och främst för Eklund att bestämma ett be-

 

grepp. Klasslag är, menar han, en lag som en samhällsklass tillgriper för att vidmakthålla en maktställning i förhållande till den andra klassen. Till sist måste frågan om en lag är klasslag eller inte "i förut angiven mening" besvaras med ledning inte bara av lagens utformning utan med hänsyn även till lagens motiv och "kanske också" (!) dess tillämpning (s. 34). Att detta lätt leder till tämligen lösa resonemang visar den fortsatta framställningen. Här skulle ha krävts en mera säker och omsorgsfullt tillämpad metod.
    Vad är det då för motiv som kan visa, att en lag är en klasslag? I några olika sammanhang söker förf. precisera, varför den ena eller andra lagen har denna karaktär (t. ex. s. 243, 271, 281, 319, 345 f). Men han stöter härvid på en betydande svårighet Lagstiftaren har vanligen angivit sådana motiv som att upprätthålla samhällsordningen gentemot en revolutionär agitation ("munkorgslagen") eller att skydda tredje man mot övergrepp (bl. a. "Åkarpslagen") eller att i allas intresse skapa drägliga förhållanden på arbetsmarknaden (lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol). Det är tydligt att dessa motiv ej ger Eklund belägg för hans tes. Men han tillgriper då en metod — som i tillspetsad form är välbekant från debatter med marxistiska teoretiker — att han bortser från vad vederbörande sagt och går bakom detta till vad han antas "i verkligen" avse. I åtskilliga fall finner Eklund det befogat att ej beakta lagstiftarnas meningar, ty de är spegelfäkteri och döljer klassintresset (t. ex. s. 319, 365). Visserligen kan det ibland vara berättigat att göra sådana antaganden. Men att utföra detta i en allmän sats om klassegoismen som det dominerande motivet för lagstiftaren är mera tvivelaktigt.
    Begreppet "klasslag" förutsätter dessutom en bestämning av begreppet klass. I ett typiskt marxistiskt schema finns två klasser, kapitalisterna och proletariatet. Men redan Marx hade svårigheter med preciseringen av vad en klass är. Bekanta är de svårigheter, de kommunistiska samhällena haft i praktiken med samma uppgift. Mot denna bakgrund är det helt visst ej förvånande att ej heller Eklund lyckats med uppgiften.
    Redan Eklunds terminologi är förvånande. Hans uppläggning bygger på den marxistiska läran om tvenne klasser, som är engagerade i klasskampen. Men stämmer den med verkligheten? "Det marxistiska schemat passade väl in på det svenska samhället då arbetarrörelsen under 1880-talet blev en politisk faktor", slås till en början fast (s. 22 f). Detta skall framgå av en senare lämnad socialhistorisk skildring (kap. 3). Men förf. är medveten om att en småborgerlig företagarklass och en tjänstemannaklass — därefter? — vuxit fram. Men detta rubbar ej förf:s cirklar, därför att "motsättningen mellan de båda huvudklasserna" visar sig än i dag.
    Men i andra sammanhang finnes fler klasser än "den nya härskarklassen"och "arbetarna" (s. 15). "De besuttna klasserna" — som alltså är flera —dyker upp (t. ex. s. 96). I det korta historiska avsnittet i kap. 3 får vi veta att en skarp motsättning fanns — nedärvd från äldre tid — mellan "herrar" och bönder. Vart tar den vägen? Man frågar sig ock vad kriteriet är på tillhörighet till den ena klassen eller den andra eller eventuellt den tredje? Vilka hör nu till härskarklassen, till kapitalisterna, vilka till medelklassen? Hur mycket kapital eller hur många anställda måste jag ha för att karakteriseras som kapitalist? Att hänföra jordägare och fabrikörer till annat än kapitalister är säreget. Problemet är ju välkänt från skrämmande debatter i Sovjetunionens historia (Kulakutrotningen). Hos Eklund möter klas-

 

serna som mystiska personer, enhetligt handlande efter ett förutbestämt schema. Beskrivningen av dem är — trots sin knapphändighet — dessutom varierande. På s. 96 upplyses läsaren t. ex. om att första kammaren dominerades av "överklassen", i den andra härskade "medelklassen" som här säges rymma de "självägande bönderna" (detta vid en tid då två-klassystemet ännu skulle varit förhanden!). Medelklassen i städerna — en tredje grupp — åter var företrädd av minoriteter i båda kamrarna. På s. 47 däremot heter det att arbetarklassen inte hade några företrädare i riksdagen, medan medelklassen — i dess helhet? — visserligen "hade några representanter i kamrarna men saknade verkligt politiskt inflytande". Andra kammaren dominerades, sägs det nu, av den "självägande bondeklassen". I förf:s framställning synes mig för övrigt de skarpa motsättningarna mellan förstakammarhögern — som fortsatte traditioner från det gamla riddarhuset — och bönderna ha kommit bort, och dock har de ägt den allra största betydelse för vår socialrättsliga lagstiftnings utveckling, då mera generösa regler drevs igenom av "överklassen" på riddarhuset och i första kammaren (se t. ex. min uppsats "Från fattigvård till socialhjälp", Förvaltningsrättslig Tidskrift 1955).
    Men problemet blir ännu svårare, när det gäller att klarlägga motiven för tillkomsten av de lagar, som förf. tar upp till behandling. Enligt det marxistiska schema, som ligger till grund för förf:s tankegångar, föres ju klasskampen mellan en väl sammansvetsad kapitalistklass och ett proletariat, som ej ännu är alldeles säkert i sitt klassmedvetande. Men hur förklara att så mycken debatt fördes i riksdagen om förslagen till "klasslagar"på en tid då, som förf. själv understryker, ingen representant för arbetarklassen alls fanns där? Finns det verkligen något påvisbart sammanhang mellan "klasstillhörighet" och åsikter i den mening, som den marxistiska teorin förutsätter? Förf. nämner hur Åkarpslagen — som uppfattas som en central "klasslag" — 1899 motarbetades i riksdagen av bl. a. bankdirektören Carl Herslow och landshövdingen Karl Husberg, men hur kom detta sig? Till vilken "klass" hörde egentligen Karl Staaff, som så energiskt motsatte sig lagen — svårligen till proletariatet. Och likväl skall just kapitalistklassen enligt den marxistiska teorin vara den fastast sammansvetsade, den som bäst bevakar sina klassintressen.
    Besynnerlig blir även konfrontationen mellan marxistisk teori och rättsvetenskapen när vi kommer fram till frågan om förhållandet mellan "bas"och "överbyggnad". Tillspetsat skulle man väl kunna säga att en undersökning av Eklunds typ för den övertygade marxisten är onödig, därför att det är ett axiom att lagarna är en överbyggnad till de ekonomiska förhållandena i samhället, till basen. Fråga skulle då vara om en mekanisk förändring av lagstiftningen allteftersom de ekonomiska förutsättningarna förändras. Ur en mindre dogmatisk synpunkt skulle en undersökning av den typ, som Eklunds avhandling utgör, vara av intresse som ett prov på om den marxistiska teorin stämmer eller ej. Eklund talar på ett ställe om sin uppgift som "en verifiering av ett påstått samband mellan lagstiftning och samhällets klasstruktur" (s. 14). Eftersom undersökningen är slutförd av en övertygad marxist föreligger dock vissa risker för att dess resultat är på förhandbestämt; formuleringar av typen att undersökningen av arbetsrätten avslöjar rättens funktion av socialt kontrollmedel är oroande.
    Härmed är vi inne på frågan om de materiella faktorernas förhållande

 

till idéerna. Även detta var ett problem, som Marx hade vissa svårigheter att komma till rätta med och i senare marxistisk spekulation har det ägnats betydande intresse. Eklund berör problemet (som han i korthet redovisar s. 18), när han säger att man också måste beakta politiska och religiösa idéer och deras anknytning till olika samhällsklasser (s. 14). Men vad som anföres om idéhistoriska utvecklingslinjer är, synes det mig, inte sällan schematiskt eller klichéartat, ibland besynnerligt (t. ex. s. 15 f).
    Eklund har valt att koncentrera sin undersökning på ett mindre antal lagar. Flera av dessa plägar i debatt anföras — på ganska varierande grunder— som klasslagar. De rör straffrättsliga, politirättsliga och arbetsrättsliga frågor. Litet överraskande är att förf. härvid även medtagit lagförslag, som avvisats. Som prov på "härskarklassens" förtryck ter sig detta besynnerligt. Intresse har dessa lagförslag emellertid ur den synpunkten, att de visar, vad de bestämmande ej tillät sig; ur balansens synpunkt kan det därför vara av värde att de är med, men förf. utnyttjar dem knappast fullt ut ur denna givande synpunkt.
    Inte heller förf:s framställning av vissa politirättsliga stadganden och deras tillämpning går helt fri från invändningar. Lika egendomlig som förf:s teknik att anföra av riksdagen icke antagna lagförslag inom ramen för en skildring av den härskande klassens förtryck av arbetarklassen är här hans teknik att — delvis under rubriken "andra trakasserier av arbetarrörelsens talesmän" — åberopa åtgärder av vissa myndigheter att begränsa församlingsfriheten under utnyttjande av ordningsstadgan 13 §, ehuru dessa åtgärder föranlett reaktion från JO:s och domstolars sida. En intressant utveckling av en medborgerlig frihet har härmed kommit att framställas i en ej helt rättvisande dager (s. 140).
    Till klasslagarna hör den år 1899 antagna s. k. Åkarpslagen (SL 15: 22) som avsåg att bereda ett skydd mot tvång till deltagande i strejkaktion. Lagen hade givetvis en udd mot arbetarrörelsen såtillvida som den hindrade vissa kampmetoder. Men man lärer ej kunna bortse från att dess syfte främst var att bereda ett skydd för vad lagstiftaren uppfattade som berättigade motstående intressen. När lagen, i samtida debatt och senare, bl. a. av Nils Stjernberg i Nordisk familjebok, betecknats som en klasslag, hade man bl. a. den föreställningen, att den såtillvida var exceptionell, som den rymde straffansvar även för försök; då detta uppgavs avvika från svensk lagstiftningsteknik skulle lagens undantagskaraktär vara särskilt framträdande. Nu kunde fakultetsopponenten, docenten Nils Jareborg, på ett intressant sätt kommentera detta bl. a. genom att påvisa att straff för försök förekom i andra sammanhang i svensk rätt och att det varken i doktrin eller i lagstiftningsteknik förelåg något avvisande härav. Han gjorde även troligt, att lagrummet i denna del ägde förebilder i tidigare tysk rätt, där de tyska lagstiftarna förr än våra mött industrialismens problem. Till klasslagar hänförs även den s. k. munkorgslagen, SL 10: 14. Ligger tonvikten vid att den riktar sig mot samhällsfarlig agitation blir perspektivet ett annat.
    Ett stort avsnitt i Eklunds arbete avser arbetsrätten, där han ju kunnat bygga på de senaste årens stora litteratur i ämnet, arbeten av Folke Schmidt, Axel Adlercreutz m. fl. Förf. ser tydligen lagstiftningen på detta område även som ett led i arbetsgivarnas kamp mot arbetstagarna, vare sig man valde att garantera arbetsavtalet, att pacificera fackföreningsrörelsen eller att fastslå att makten på arbetsplatsen tillkom arbetsgivaren. Ur dessa

 

särskilda synpunkter blir lagarna om kollektivavtal, arbetsdomstol och förenings- och förhandlingsrätt klasslagar. Ifråga om kollektivavtalets verkningar får vi läsa, att reglerna om fredsplikt, på grund av direkta eller indirekta effekter, ger lagstiftningen karaktär av klasslag — men varför får vi ej närmare veta. Det förhållandet, att de fackliga organisationerna tillades rättskapacitet och därmed blev skyldiga att ingå i svaromål, framställes (s. 241) som en seger för konservativa strävanden efter engelsk förebild, som vunnits tack vare högsta domstolens prejudikat NJA 1910 s. 428: "Domstolarnas uppfattning om rättsläget låg helt i linje med arbetsgivarnas önskemål". Ett tidigare yttrande av högsta domstolen i ämnet (1907) hade nämligen "blivit ett tillhygge i striden på arbetsmarknaden" och 1910 års dom "tillgodosåg ett klassintresse". Eklund har emellertid här förbisett att högsta domstolen bl. a. i ett tidigare avgörande — NJA 1905 s. 70 — redan tagit ställning till frågan, men där i ett sammanhang, som visar att det kunde vara till fördel för en organisation att äga rättskapacitet! Skulle domstolen 1910 ha gått emot den grundsatsen, hade den mycket väl kunnat drabbas av kritik för en arbetarfientlig hållning, som nu! Överhuvudtaget saknar man i detta och andra sammanhang en analys av frågan om högsta domstolen liksom arbetsdomstolen i behandlade rättsfall varit bundna av allmänna rättskälleregler och vedertagna rättsgrundsatser.
    Samma benägenhet att pressa det föreliggande materialet till överensstämmelse med en huvudtes blir tydlig vid behandlingen av arbetsdomstolens roll. Liksom högsta domstolen framställes arbetsdomstolen som ett instrument för arbetsgivarna i klasskampen! "AD är därför i realitetenen klassdomstol och en av klasskampens mest tydliga uppenbarelseformer" (s. 346)! Bakom detta påstående ligger, som docenten Tore Sigeman påvisade i sitt votum i fakulteten, åtskilliga ej tillräckligt underbyggda eller missvisande påståenden. Några exempel: S. 344 säges, att "genom bestämmelserna i KAL och AD:s praxis har strejkvapnet gjorts närmast ineffektivt " (jfr s. 346). Men strejk får ju vidtagas i flera viktiga sammanhang, där fredsplikt ej råder, såsom under avtalslöst tillstånd och i de fall då en fråga i kollektivavtalet blivit undantagen från fredsplikten (se t. ex. AD 1964 nr 5, jfr AD 1972 nr 7). Hänvisas må även till rätten att anordna sympatistrejk även som till debatten om rätt att strejka i politiskt syfte (jfr Folke Schmidt, Politiska strejker och fackliga sympatiåtgärder, 1969). När förf. påstår att arbetsdomstolen vid sin tillämpning av kollektivavtal allenast intolkat sådana allmänna rättsgrundsatser i dessa, som är till arbetsgivarens fördel, befinner han sig på ganska långt avstånd från verkligheten. Det kan räcka med en erinran om att domstolen före lagarna om föreningsrätt av år 1936 och år 1940 intolkade regeln, att arbetsgivare är pliktig respektera föreningsrätten även om ingen föreskrift därom föreligger (AD 1933 nr 94; 1934 nr 51), andra exempel att förtiga.
    Ej heller är förf:s förtrogenhet med vår politiska och sociala historia fullgod. Vad han anfört om fattigvårdslagstiftningens innebörd och bakgrund är, som nyss nämndes, knappast tillfredsställande. När han s. 96 om rösträttsfrågan (riksdagsval) säger, att Arvid Lindman 1907 lyckades finna "en plattform för frågans tillfälliga lösning, som innebar allmän rösträtt för män, dock med 40-gradig skala och utskyldsstreck", har han uppenbart missförstått en för hans framställning ej oväsentlig händelseutveckling.
    Recensentens intryck av avhandlingen blir närmast det att det fram

 

lagda materialet — som ej saknar intresse — i verkligheten motbevisar den tes, som förf. velat verifiera. När det svenska samhället mötte industrialismen, med en socialism, som kämpade för revolution, som var aggressiv och ofta intolerant, samt en klassolidaritet, har man på ansvarigt håll sökt att efter bästa förmåga och för våra förhållanden inträngande undersökningar skapa rättsgrundsatser och stifta lämpliga lagar under avvägning av de intressen, som anmält sig. Att härvid materiella intressen av olika slag spelat en roll, är ej orimligt. Men att reglerna utformats som ett led i en pågående klasskamp är varken bevisat eller ens gjort troligt. Idéernas makt har tvärtom varit stor och de kunde gå rakt emot klassintresset. Jag skulle vilja våga det omdömet att den svenska byråkratin och domarekåren liksom de svenska politikerna i allmänhet med heder skilt sig från de svåra uppgifterna, som utvecklingen lagt på dem. De har i vart fall rätt att bedömas utifrån sina förutsättningar. Det sagda innebär dock ej att icke Eklunds bok är en intresseväckande läsning. Förf. har gjort sig stor möda att gå igenom ett omfattande material — ej minst av riksdagsprotokoll —och har prövat sina teorier på detta. Häri ligger ett värde även om såväl metod som resultat kan diskuteras.
Stig Jägerskiöld