Erik Anners 219WILHELM EBEL. Lübisches Recht I. Lübeck 1971. Verlag Max Schmidt-Römhild. 438 s. DM 98,00.
Tysklands ledande germanistiske rättshistoriker, Wilhelm Ebel i Göttingen, har velat avsluta sin märkligt rika produktion med ett stort upplagt verk om den lybska rättens historia. Få tyska rättshistoriska områden är så intressanta för oss här i Sverige som just detta. Ebels arbete utgör därför inte bara en majestätisk grundpelare i den hanseatiska rättsforskningen utar också ett underlag av stor betydelse för Sveriges, ja, för hela Nordens rättshistoria.
Lybeck var som bekant Hansans rättsliga centrum i Östersjöområdet och dess inflytande sträckte sig till över 100-talet rättsliga dotterstäder. Detta inflytande kan knappast överskattas. Det lybska rådets anseende som appellationsinstans och källa för auktoritativa responsa i rättsfrågor var så stort, att det i århundraden kunde göra en nyskapande och förenhetligande insats, vars verkningar nådde icke blott de egna dotterstäderna utan de flesta stadsrättsbildningar i de nordiska länderna.
Vad Sverige beträffar kan det räcka med att erinra om att Magnus Erikssons stadslag är starkt påverkad av lybsk rätt. Framförallt är centralastadganden inom privaträtten, särskilt då familjerätten, nästan helt formade efter lybsk rätt. Detsamma gäller stadsförfattningen och domstolsväsendet. Rådhusrättens konstruktion, rådmannaval, rådmannaed, kämnärsrätterna o. s. v. bygger på lybska förebilder.
Ebels mäktiga arbete (438 s.) omfattar den lybska rättens utveckling och blomstring under medeltiden och början av nya tiden. I en första avdelning behandlar han stadens grundande och den lybska rättens territoriella utsträckning liksom stadens ställning som auktoritativt rättsbildande centrum. Denna avdelning omfattar också härkomstfrågorna och de lybska rättskällornas historia. I en andra avdelning behandlas, som naturligt är, staden Lybecks författning, rättsväsen och administration. Framställningen går in i minsta detalj och ger en uttömmande bild av dessa institutioner; forskningen har därmed äntligen fått en fast grund att stå på beträffande detta komplicerade forskningsområde.
Det är inte möjligt att göra ett så omfattande arbete rättvisa inom ramen för en recension genom att närmare belysa vad det har att ge. Rikedomen av data och eleganta konceptioner är alltför överväldigande.
Det må vara tillräckligt att säga att var och en, som haft anledning syssla med den lybska rättens historia, torde finna mycket av intresse föregna specialiteter. Själv har jag en gång i tiden sysslat med problemen kring lösöreklandret i lybsk rätt, där ett mycket omdiskuterat stadgande i 1586 års reviderade statuter följer den urgamla germanska s. k. Hand wahre Hand-principen, d. v. s. ägare av anförtrott gods, som förskingrats genom t. ex. försäljning eller pantsättning, kan inte vindicera godset från tredjeman, utan har att hålla sig till sin förtroendeman.
Ebel ger nu den överraskande upplysningen att i ett betydelsefullt rättsfall från år 1647 hade rådet frånträtt denna princip och direkt tillämpat romersk vindikationsrätt, vilket innebar att ägaren utan lösen kunde återtaga godset från tredjeman. Grevinnan Sophie av Schaumburg-Lippe hade nämligen frågat rådet om hon inte hade rätt att utan lösen återtaga deponerade värdesaker, som av depositarien pantsatts, från panthavaren. Rådet