Reformatio in pejus — finns det? Ett rättsfall angående internering
X dömdes den 4 januari 1973 av en hovrätt för bl. a. bedrägeri, varvid förordnades, att en tidigare ådömd internering skulle avse de nya brotten samt att den tilltalade skulle återintagas i anstalt. Minsta tid för fortsatt anstaltsvård bestämdes till 6 månader. Verkställigheten påbörjades den 4 januari 1973. X överfördes till vård utom anstalt den 4 juli 1973.
    X gjorde sig därefter under våren 1974 skyldig till vissa gärningar, på grund av vilka han greps den 10 maj 1974 och återfördes till anstalt. Genom beslut av interneringsnämnden den 24 maj 1974 återintogs X ånyo för vård i anstalt.
    För förenämnda gärningar åtalades X vid tingsrätten. I yttrande den 9 augusti 1974 av interneringsnämnden tillstyrktes, att den tidigare ådömda interneringen "får avse även nu ifrågavarande brott samt att minsta tid bestämmes för den fortsatta anstaltsvården". Andra brottsliga handlingar efter den 4 juli 1973 än de i underrättens mål åtalade (med undantag för två i sammanhanget tämligen intresselösa hotellbedrägerier, vilka på grund av förelupet misstag i utredningen inte kommit att upptagas i samma mål men som inträffat ungefär samtidigt som de i målet akuella gärningarna) har icke X gjort sig skyldig till.
    Den 5 september 1974 dömde tingsrätten X för bedrägeri, varvid tingsrätten fann, att X tidigare ådömd internering borde avse även de nya brotten. Enär särskilda skäl ej talade häremot borde, förklarade tingsrätten vidare, en minsta tid bestämmas för den fortsatta anstaltsvården. Minsta tid för fortsatt anstaltsvård bestämdes till 9 månader.
    Därest X exempelvis den 7 september 1974 förklarat sig nöjd med tingsrättens dom, skulle han vid skötsamhet under anstaltsvården ha kunnat överföras till vård utom anstalt tidigast den 5 juni 1975.
    X överklagade domen genom sin offentlige försvarare i underrätten, varvid bl. a. yrkades tidsbestämt frihetsstraff, alternativt fortsatt internering utan bestämmande av minsta tid, alternativt nedsättande av minsta tiden för eventuellt fortsatt anstaltsvård. Åklagaren vädjade icke emot tingsrättensdom.
    Sedan undertecknad av hovrätten den 24 september 1974 förordnats till

 

ny offentlig försvarare för X, kom förhandlingen inför hovrätten på grund av en svårare lungoperation, som X nödgades genomgå under hösten, att äga rum först den 21 januari 1975.
    Det bör antecknas, att vederbörande övervakningsnämnd i november 1974 föreslagit, att X skulle överföras till vård utom anstalt "så snart som möjligt" samt att X lider av flera svåra sjukdomar, bl. a. diabetes. — Interneringsnämnden har emellertid beslutat icke överföra X till vård utom anstalt, i anledning varav sålunda X på grund av tidigare dom varit återintagen sedan den 10 maj 1974 till dess hovrättsdomen vunnit laga kraft.
    Hovrätten ändrade endast på så sätt tingsrättens dom, att hovrätten bestämde den minsta tiden för fortsatt anstaltsvård till sex månader.
    Därest X hade förklarat sig nöjd med hovrättens dom den 30 januari 1975, skulle detta ha kommit att innebära en framflyttning av tidigaste dagen för överföring till vård utom anstalt till den 28 juli 1975, sålunda ca 7 veckor senare än vid en eventuell nöjdförklaring avseende underrättens dom.
    Därest X hade övervägt — exempelvis på grund av sin vacklande hälsa— att söka få saken prövad av Högsta domstolen, skulle tidpunkten för första möjliga dagen för vård utom anstalt ha kunnat komma att framflyttas ytterligare några månader.
    Efter lagändring 1973, som trätt i kraft den 1 april samma år, skall (i ett fall som det förevarande) enligt 33 kap. 5 § BrB den som ådöms frihetsstraff och som "under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen, häktad, tagen i förvarsarresteller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 § lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, . . ." erhålla tiden för frihetsberövandet, till den del därunder icke samtidigt skett verkställande av dom i annat mål, tillgodoräknad och avräknad på den nya tiden. "Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd." Någon sådan möjlighet föreligger sålunda icke, då det gäller ett interneringsfall av här förevarande slag.
    Är det rimligt, att en interneringsfånge, som måhända t. o. m. felaktigt dömts för brott som han icke har begått, skall förmås att avstå från ett överklagande inför risken att även vid en eventuell nedsättning av fortsatt minsta tid — och sålunda i så fall med framgång vid överklagandet — få tiden för överföring till vård utom anstalt i praktiken skjuten på framtiden? Är det inom modern kriminallagstiftning nu icke hög tid för översyn av här ifrågavarande regelsystem med påtalade bisarra konsekvenser? Reformatio in pejus — finns det?
N.-G. Borna