Maj Olsen, Sofie Sager och den skapande fantasin
Författarinnan Maj Olsen har 1974 på LT:s förlag utgivit boken Sofie Sager, revoltör mot dubbelmoral.
    I förordet säger kvinnohistorikern, docent Karin Westman-Berg:

 

"Maj Olsen, som är väl hemmastadd i kvinnohistorisk forskning om 1800-talet, har med fantasi och djärv inlevelse fyllt luckorna i det magra materialet och skapat ett levande och övertygande porträtt." . . . "Omkring det autentiska

 

 

stoffet har Maj Olsen låtit sin fantasi skapa en rad intressanta situationer och miljöbilder, t. ex. Sofies möten med Tegnér, Almqvist och Women's Rights Conventions i USA."
    Som jurist måste jag emellertid protestera, när det i beskrivningen av rättegången vid Stockholms rådhusrätt 1848, efter Sofie Sagers enskilda åtal mot fanjunkaren Möller för våldtäktsförsök, säges (s. 59—60):

 

"Man tog enskild överläggning."

"Det blev tyst en stund.

— Vilka önskar fria Möller från våldtäktsförsök?

Spänningen vibrerar i rummet. Händer sträcktes upp. Precis hälften av jurymännen röstade för en friande dom.

Det var varmt. Domarens allongeperuk hade åkt på sned.

— Bra, sa han trött. Sätt er för en stund in i kvinnans situation.

Tänk er denna späda tös i Möllers våld . . .

En hand sjönk till bordet. En till. Man viskade sins emellan.

— Vi åtrar oss. Vi röstar emot det friande förslaget.

— Bra, sa domaren igen. Det är egentligen dit jag velat komma."

"Som om det varit mycket långt bortifrån hörde Sofie utslaget: Av vad som i detta mål framkommit pekar alla indicier på att fanjunkare Möller gjort sig skyldig till våldtäktsförsök under hot och för offret uppenbar livsfara. Han dömes därför till böter och till att betala rättegångskostnaderna."

 

 

    Ej ens en aldrig så livlig fantasi kan motivera, att domaren, d. v. s. säkerligen en rådman i Stockholms rådhusrätt, år 1848 är utrustad med allongeperuk, eller att det förekommer jury i ett vanligt brottmål. Enda möjligheten för lekmän att deltaga i rättskipningen i Stockholm var i form av jurymän och detta endast i tryckfrihetsmål. Lekmän i form av nämndemän i så stora rådhusrätter, som motsats till småstädernas illitterata rådmän, infördes — tyvärr hade jag så när sagt — först 100 år senare genom nya RB.
    Skildringen fortsätter med följande uppgift (s. 60):

 

"Eftersom detta mål var så sensationellt utgavs det kort efter rättegångenen skrift som kallades "Sagerska målet". Där stod alla berörda parters vittnesmål.

Möllers och Dillströms som skrivits av vana sakförare var elegant formulerade, medan Sofies, som var skrivet av henne själv, vimlade av överilade temperamentsfyllda utbrott.

För en van bedömare var det dock inte svårt att se vilket av de tre som bar sanningens prägel."
    Det är endast en formell anmärkning av mindre vikt att påpeka, att eftersom Möller var svarande, kunde det inte vara fråga om något vittnesmål från hans sida. Emellertid förstår jag inte vad författaren menar med "elegant formulerade". Menar hon att vana sakförare före rättegången hade formulerat vad svaranden Möller och vittnet Dillström skulle säga under denna, ungefär som i en väl förberedd anglo-amerikansk rättegång? Eller menar hon att i den bok om rättegången, som utgavs efter denna, dessa personers muntliga uppgifter omskrivits av de nämnda sakförarna? Eller betyder det möjligen att under rättegången ingivna skrifter tillkommit på detta sätt?
    Slutligen finns det ännu en uppgift, som förefaller mig märkvärdig. Det är frågan om det i boken behandlade enskilda åtalet för våldtäktsförsök verkligen var det första i Sverige. I katalogen "Bokväljaren" över julböckerna 1974 sägs att Sofie Sager var "den första kvinnan i vårt land som vågade stämma en man för våldtäktsförsök". På baksidan till boken sägs

 

 

"att hon vågat stämma en man för våldtäktsförsök" och i förordet att "hon var den första kvinnan i vårt land som vågade anklaga en man för våldtäktsförsök".
    Nu undrar jag emellertid på vad författaren stöder uppgiften, att Sofie Sager var den första? Det kan knappast vara på en genomgång av samtliga rådhusrätters och häradsrätters domböcker fr. o.m. den tid från vilken de finnas i behåll i arkiven till 1830, då en domsstatistik för första gången infördes. Vad angår tiden från 1830 till 1857 ingick rättsstatistiken i justitiestatsministerns ämbetsberättelse för att därefter bli en särskild publikation i serien Bidrag till Sveriges officiella statistik.
    Av Justitie-Stats-Ministerns underdåniga berättelse till Kungl. Maj:t angående civila rättegångsärenden och brottmålen i riket år 1848 (1850) framgår att för våldtäktsförsök blev i hela riket 3 personer åtalade, av vilka 2 fälldes till ansvar. Vidare framgår att av dessa båda män var den ene mellan 15 och 20, den andre mellan 25 och 30 år. Det framgår vidare om de sakfällda personernas stånd eller yrke, att båda voro manliga tjänstehjon. Än vidare framgår att båda brotten förövats och dömts i Västernorrlands län. Däremot framgår det icke i tabellen över väckta åtal om alla dessa äro allmänna, eller till vilket antal enskilda åtal ingå. Av specifikation framgår att de förövats i Botheå tingslag av "tvenne Lappar" på en vallflicka.
Klas Lithner