Kinesiska regler om gemensamt haveri
Vid Comité Maritime Internationals möte i Hamburg 1974 reviderades York-Antwerpen-Reglerna om gemensamt haveri (GH) och fick sitt årtal utbytt från 1950 till 1974 (YAR 1974). För de nya reglerna har jag lämnat en tämligen fyllig redogörelse i European Transport Law, Vol. IX nr 3, 1974, till vilken hänvisas. En svensk version av YAR 1974 kommer att införlivas med svensk rätt såsom grund för det gemensamma haveriets reglering.
    Folkrepubliken Kina hade sänt observatörer till CMI-konferensen, vilket troligen medverkat till att China Council for the Promotion of International Trade numera utfärdat regler om GH, kallade "Peking Adjustment Rules" (PAR), tillämpliga från och med 1975.
    Den allmänna definitionen av GH och de typfall som uppräknas, ehuru färre och mindre detaljerade än i YAR 1974, ger anledning att förmoda att den praktiska effekten av de båda regelsystemen borde kunna bli tämligen likartad.
    På några punkter har mellertid PAR valt en annan lösning än YAR 1974. YAR anger (Regel D), att om GH beror av vållande av någon av haveriintressenterna, "föreligger icke desto mindre bidragsskyldighet, men detta utesluter icke användning av tillgängligt rättsmedel mot den vållande".
    Om denna regel tillämpas strikt enligt sin ordalydelse på ett fall då fartyget, säg, på grund av slagsida anlöper nödhamn, blir resultatet följande. GH-dispache upprättas, lastens bidrag till GH fastställes och avkräves lastägaren, som betalar bidraget men därefter väcker talan mot rederiet för att få detta åter, enär fartyget enligt hans mening varit osjövärdigt. Oaktat lydelsen av Regel D har man anledning förmoda att lastägarens invändning om osjövärdighet kommer att framställas redan när lastbidraget avkräves honom, ej efter det betalning skett.
    YAR:s system har fördelar. Sjövärdighetsfrågan prövas alls icke av dispachören. Den kan vara besvärlig nog att avgöra i en GH-dispache. Även om osjövärdighet skulle föreligga, kan en GH-fördelning vara motiverad, enär uteblivet lastbidrag förmodligen kan avkrävas rederiets ansvarsassuradör ('P&I'-försäkringen). Men YAR-systemet har också nackdelar. Om dispachören, såsom vanligen är fallet, tillika fastställer kaskoassuradörens ersättningsskyldighet, nödgas dispachören, oavsett Regel D, avgöra sjövärdighetsfrågan, enär denna kan inverka å försäkringsgivarens ansvar. Och ytterligare en olägenhet; att uppgöra en måhända vidlyftig GH-dispache, som i mångt och mycket riskerar att bli ett, om icke tomt, så dock vidlyftigt räknestycke, enär lastintressenterna kan förväntas vägra betalning, är onekligen en föga lockande omgång för parterna eller för dispachören.
    PAR har valt en annan lösning. Om, heter det i Art. 2, st. 3, GH grun-

 

316 Kaj Pineusdar sig på sådant fel mot vilket man ej kan exculpera sig i fraktavtalet, skall alls ingen GH-fördelning uppgöras, men saken "kan avgöras på annat sätt efter överläggning mellan parterna beroende på omständigheterna". Vad detta sista tillägg kan komma att innebära i praktiken vet man föga om idag. Man kan emellertid slå fast att enligt PAR vållandefrågan, i det anförda exemplet sjövärdighetsproblemet, prövas på ett tidigare stadium än YAR förutsätter. Ur bevissynpunkt är det en fördel att sådan fråga prövas tidsmässigt nära själva händelsen framför långt senare, när GH-bidraget avkräves lastintressenten på grundval av den under mellantiden uppgjorda dispachen. Hur och på vilket sätt vållandefrågan skall avgöras utsäges icke i PAR. Bl. a. denna omständighet, jämte PAR:s bestämmelser om tidsfrister, varom mera nedan, gör det vanskligt att bestämt förorda den av PAR valda lösningen framför YAR:s.
    En annan punkt där de båda regelsystemen skiljer sig från varandra är nämligen tidsfaktorn. Under de förarbeten som ledde fram till YAR 1974 diskuterades denna fråga livligt. Hur påskynda slutregleringen av ett GH? Kunde man införa straffränta för långsamma betalare? Kunde man underlåta att kreditera ränta å gjorda GH-utlägg för haveriintressent som var för långsam med att prestera uppgifter? Kunde man effektivt sätta ut tidsfrister efter vilkas utgång vidare uppgifter ej beaktades. Man stannade slutligen för att icke införa någon regel i saken i YAR och överlämna åt praxis att söka komma till rätta med problemen.
    Icke så PAR. I Art. 7 utsäges, att alla intressenter skall göra allt för att i tid ange att GH föreligger och förse Department of Average Adjustment (DAA) med erforderliga handlingar (Jfr 214 § sjölagen). Man preciserar kraven. Förklaringen att GH inträffat skall avgivas inom 48 timmar räknat från fartygets ankomst till första hamn efter haveriet; handlingar som ligger till grund för anspråk på ersättning i GH skall inges senast ett år efter resans slut. DAA kan medge förlängning av tidsfristen, om särskilda skäl föreligger. Påföljden av överskriden maximitid blir antingen att DAA avböjer att: uppgöra GH eller grundar sin dispache på det material som föreligger då tidsfristen utlöper.
    I det fall då, enligt PAR, vållandefrågan först skall avgöras, kan förmodligen ettårsfristen bereda svårigheter för parterna. Detta hindrar icke att yrkesmannen har anledning hälsa med tillfredsställelse införandet av en tidsfrist, om dess effekt verkligen kan bli den eftertraktade, en snabbare slutlig avveckling av GH.
    Enligt YAR skall depositioner inkasserade till säkerhet för framtida GH-bidrag insättas i bank å konto med två signatärer, varav den ene företräder redaren och den andre deponenterna. PAR anger DAA som den som skall ha hand om bankkontot, "om ej annat överenskommes". Denna skiljaktighet borde icke ha alltför stor praktisk betydelse, ty även enligt YAR är det vanligen företrädaren för deponenterna, i regel dispachören, som får ett bestämmande inflytande å depositionskontot, när väl ett sådant upprättats. Glädjande är onekligen att PAR liksom YAR anger att speciella, avskilda depositionskonton skall komma till stånd. Efterlevnaden av denna YAR:s regel är tyvärr icke överallt hundraprocentig.
    PAR anger till sist, att dispachen skall göras så enkel och klar som möjligt, att förkortade versioner skall få förekomma och att man skall kunna komma överens om att avstå från en GH-fördelning, som endast avser små

 

Kinesiska regler om gemensamt haveri 317belopp. Behovet att klart utsäga detta tämligen självklara låter sig icke bedömas härifrån. Måhända är det en tillämpning av satsen: Si cela va sans dire, il va encore mieux en le disant.
    Till sist kan konstateras, att regler om GH synbarligen erfordras oavsett det ekonomiska system som råder, samt att det som förenar PAR och YAR 1974 är mer än det som skiljer.
Kaj Pineus