Domarkarriär och domstolsrekrytering
I anslutning till olika inlägg i SvJT 1975 s. 222 ff om domare och domstolar har red. av SvJT manat till ytterligare inlägg. Detta må vara en ursäkt för att ta läsarnas uppmärksamhet i anspråk för några synpunkter i ämnet, som jag redan framfört i en trängre krets men som möjligen förtjänar att komma med i den allmänna diskussionen.
    Huvudskälet mot domarutredningens förslag beträffande domarkarriären är naturligtvis — vad herrar Börjesson, Montgomery och Wilhelmsson i sin reservation anfört (SOU 1974: 96 s. 223 ff) men som blott antytts i utredningssekreterarens referat av betänkandet (SvJT 1975 s. 150 — efter åtta sidors referat av majoritetsförslaget!) — nämligen att de unga juristernakommer att bli mindre benägna att skaffa sig den "grundläggande domarmeriteringen", om de inte har goda utsikter att i ett sammanhang få stå kvar i domstolstjänsten, vidare och framför allt att de jurister, som enligt utredningens förslag efter 1 1/2 år i hovrätt-kammarrätt hänvisas att gå ut på andra juristbanor och stanna där i 15—20 år, kommer att tveka att vid 45—50 års ålder byta yrke och gå över till en domstol. De bättre av dem— och det är en hög procent av de bättre man vill ha — kan antagas vid den tiden ha nått en sådan ställning och sådana ekonomiska villkor, att de drar sig för att söka rådmans- eller rådstjänster med dessas ganska måttliga löner. Det är visserligen sant, att juristerna hittills i stor omfattning gått till domarbanan — såsom varande en visserligen arbetsam men också intressant och självständig karriär — men man får inte glömma, hur väl juristerna också gjort sig gällande på den enskilda sidan, vilken även erbjuder lockande uppgifter (med bättre löner!). Bortsett från advokatyrket och företagens högre tjänster är det skäl att erinra om i hur hög grad en ny sysselsättning som organisationsväsendet litar till jurister — Kugelberg, Giesecke och många andra. I detta konkurrensläge är det väsentligt, att statstjänsten icke genom föga genomtänkta förändringar — ideologiskt betingade eller annorledes grundade — försämrar sin dragningskraft. Domarkåren är en väsentlig del av den högre statstjänsten — inte enbart för rättskipningens vidkommande utan också som reservkader åt förvaltning och utredningar. Ett upprivande av domarkarriären, på sätt betänkandet avser, skulle enligt min mening vara skadligt inte bara för domstolsväsendet utan för statstjänster över huvud.
    Belysande för de dubier, som utredningsmajoriteten själv innerst innehyser i detta hänseende, är dess uttalande (s. 163) att relativt få privata advokater kommer att vilja bli domare.1 Därmed har man — samtidigt som man driver tesen att domstolarna bör tillföras erfarenhet från andra juristyrken — låtit undslippa sig ett medgivande att företrädarna för den kanske mest önskvärda kategorien sannolikt inte skulle attraheras av domaryrket under den nya ordningen. I sammanhanget förtjänar erinras om de

 

1 Det upplyses också att Norge, som av majoriteten på mycket lösa grunder åberopas som föredöme, sett andelen advokater i domarståndet sjunka till under 10 %. Inom den övriga västliga världen är systemet med en fast domarkarriär det vanliga; undantag utgör väsentligen de anglosaxiska staterna, där domarkåren mestadels rekryteras ur advokatståndet. 

Kurt Holmgren 381notoriska svårigheter, det redan nu mött att någon gång locka dugliga advokater att inträda i HD — där ändå lönen är relativt hög och statussynpunkten bör verka positivt.
    I betänkandet berörs blott flyktigt kostnadsfrågan. Det är emellertid allt skäl påpeka, att om man tänker sig ett domstolsväsen, där flertalet jurister först bortåt 50-årsåldern på allvar börjar som domare, vederbörande i stor utsträckning kommer att vara ovana och att det därför kommer att gå långsammare än förr. Vill man undvika den generande eftersläpning, vilken ialla tider varit och alltjämt är domstolsväsendets svaga punkt, krävs otvivelaktigt flera tjänster än nu. En viss utökning av domstolskadern är väl ändå oundviklig på grund av skatte- och förvaltningstvisternas kontinuerliga ökning, men frånsett detta vill jag ifrågasätta, om en utökning av vår redan talrika domarkår hör till de mest angelägna reformerna.
    Vid diskussion i olika föreningar och under hand har mot utredningsförslaget invänts, att den förstärkning med advokater och företagsjurister, med åklagare och polischefer, som man enligt utredningen bör eftersträva, väl skulle kunna vinnas med bibehållande av nuvarande domarkarriär — man behövde bara animera lämpliga personer bland dessa utsocknes att söka samt då och då släppa fram bra folk ur de angivna kategorierna. Det ligger en del i detta resonemang, men frågan är, om det utan fasta regler blir något av det önskade tillflödet utifrån, om vederbörande utan vidare vågar sig på att söka och om bedömningen i utnämningsinstansen i längden blir tillräckligt positiv.2 I sammanhanget förtjänar emellertid erinras, att Frankrike erbjuder exempel på ett land, där man som hos oss har en fast domarkarriär av hög kvalitet men ändå med framgång tillgodosett önskemålet om regelbundna tillskott utifrån. Jag syftar närmast på förvaltningsdomstolarna — samordnade kring den centrala instansen Conseil d'Etat. Där gäller, att flertalet aspiranter tillförs organisationen i en sluten karriär (baserad på prövningen i landets berömda förvaltningshögskola) men att vart tredje eller fjärde domarämbete — olika på olika nivåer — tillsättes med företräde för folk utanför karriären. Den nyss avlidne Pompidou kom t. ex. i slutet av 40-talet in i Conseil d'Etat den vägen. Det är enligt min mening all anledning att, innan man river upp nuvarande system, försöka en partiell reform, som behåller kärnan i nuvarande ordning men lämnar möjlighet till förnyelse och tillflöde utifrån. Finner man småningom, att man på denna väg förmår draga till sig goda krafter, kan man eventuellt gå vidare; finner man resultatet mindre lyckligt, kan man modifiera systemet på det sätt som då befinns lämpligt. Utredningsmajoriteten har anfört vissa tekniska skäl mot en sådan ordning. Det är inte möjligt att här närmare diskutera en dylik detaljfråga. Jag nöjer mig med att hävda, att de tekniska svårigheterna är lätta att komma över.
    Det här framförda uppslaget till en ordning, där man — med bibehållande av fast domarkarriär — söker regelbundet tillföra domstolarna erfarenhet utifrån, bör för all del inte tolkas som ett oreserverat instämmande i direktivens och utredningsmajoritetens kritik av domarkåren såsom otillräckligt samhällstillvänd. Helt säkert går det att bättra på de nuvarande domarnas samhälleliga allmänbildning, men jag vågar ändå — på grundval

 

2 Belysande är att när för 25 år sedan en ansedd advokat och riksdagsman med lagstiftningsmeriter sökte domsaga, han slogs ut av en yngre sökande i den vanliga karriären. 

382 Domarkarriär och domstolsrekryteringav god bekantskap med andra yrkesgrupper, advokater och organisationsjurister, näringsfolk och läkare — hävda, att domarna i genomsnitt ingalunda är mindre samhällsorienterade än dessa övriga. Den väldiga omfattning, vari råd, assessorer och fiskaler tagits i anspråk för administration och utredningar, riksdagskanslier och JO m. m., tyder tvärtom på att domstolsjuristerna är ganska välrustade i det anmärkta avseendet — flertalet av dessa utomjudiciella uppdrag faller ju inom ekonomiska och sociala gebit, där vederbörande egentligen inte hör hemma men ändå i allmänhet tycks klara sig till belåtenhet. Det är också skäl anmäla tvekan mot påståendet i direktiven, hos utredningsmajoriteten och i en artikel av utredningsdirektivens ansvarige lagman Larsson (i SvJT 1975 s. 227 f) att dömandet nu skulle ha blivit så mycket konstigare och mera krävande att det fördenskullär nödvändigt att med roten rycka upp nuvarande domarkarriär. Den som presterat det mesta av sin domar- och lagstiftarmöda på 30- och 40-talen — under Schlyters reformepok inom straffrätten, under krigstidens och efterkrigstidens mångfaldiga lagstiftningsingripanden på näringslivets område — och sedan haft förmånen att gästspela i sin gamla hovrätt på 70-talet, har i varje fall svårt att finna någon stor principiell skillnad (annat än ifråga om processen). Det är ingenting nytt att lagstiftningen användes "som ett politiskt instrument", och anses det ökade hänsynstagandet till allmänna intressen, som ofta kräves, påkalla mera samhällstillvändhet, finns den sortens orientering säkert i högre grad hos de domstolsjurister, som nu anlitas i departement och kommittéer, än hos de utomstående, vilka enligt utredningen vid 45—50-årsåldern skulle kallas in i domstolarna. Det förtjänar också framhållas, att om dömandet på vissa områden kanske blivit svårare än förr, statsmakterna ofta mött svårigheterna genom att släppa den gamla motviljan mot specialdomstolar och alltså hänför krävande målgrupper av social eller ekonomisk art till särskilda domstolar, där domarna kan koncentrera sig just på en viss sorts ny eller eljest besvärlig materia. Försäkringsdomstol och arbetsdomstol, marknadsdomstol och bostadsdomstol är exempel härpå (liksom hela förvaltningsdomstolsreformen i viss mån inspirerats av dylika överväganden).
    Till sist har man anledning upprepa den fråga, som justitierådet Edling i en diskussion förra vintern framställde och som löd ungefär så här: Inom all mänsklig verksamhet anses det regelmässigt vara en fördel vid utnämning till ansvariga poster att förut ha länge verkat inom facket; det gäller läkare och ingenjörer, journalister och socialfolk, lärare och jordbrukare. Varför skall det just beträffande domarna betecknas som närmast en nackdel att från unga år ha arbetat på området, vilket onekligen — om allt skall gå bra och bli rätt skött — kräver mycken erfarenhet och även tekniskt kunnande? Det är de uteblivna eller bristfälliga svaren på den frågan som hos juristerna skapat den misstro mot majoritetsförslaget, vars förefintlighet Larsson i sin artikel riktigt konstaterar.
Kurt Holmgren