Återfall i brott

 

En studie av återfallsbrottsligheten på området för "grövre" brott

 

Av f. d. byråchefen CECIL HAMMARBERG

 

1. Introduktion
Sedan år 1966 har vi i vårt land för första gången en officiell löpande återfallsstatistik. Den officiella kriminalstatistiken har därmed fått ett länge eftertraktat nytillskott.
    Återfallsstatistiken bygger helt på uppgiftsmaterial uppdaterat i den officiella domstols- och åklagarstatistiken samt verkställighetsstatistiken. För denna kriminalstatistik svarar statistiska centralbyrån. De återfallsstatistiska rapporterna publiceras i den av centralbyrån utgivna serien Statistiska meddelanden, underrubrik R (SM/R).
    Återfallsstatistiken behandlar för närvarande endast vad som i domstols- och åklagarstatistiken brukar betecknas som "grövre"brott.¹ Uppföljning sker normalt under en treårsperiod av de under ett visst kalenderår "återfallskapabla" personerna, d. v. s. de under detta år genom dom eller beslut om åtalsunderlåtelse vid grövre brott bundna personerna, som därmed räknas ha blivit "kapabla" att återfalla i sådant brott² en första, en andra gång o. s. v., allt efter det sammanlagda antal domar och/eller beslut, som belastar dem vid tidpunkten för uppföljningens början (inkl. domen eller beslutet rörande det "återfallsgrundande" brottet).
    Återfallsstatistiken medger en fördelning av undersökningspopulationen efter kön, ålder (vid tiden för det återfallsgrundande brottet), brottsart och påföljd. Den möjliggör vidare, som av det föregående framgår, en indelning av de återfallskapabla efter "återfalls-

 

¹ Såsom "grövre" räknas dels brott, för vilka dömts till påföljd, som föranlett anteckning i det allmänna kriminalregistret — i återfallsstatistiken till skillnad från domstols- och åklagarstatistiken således även brott, för vilka dömts till överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda — dels vissa brott, för vilka dömts till överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller i fråga om vilka åklagare meddelat beslut om åtalsunderlåtelse enligt lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, i fortsättningen benämnd "1964 års lag", 69 § barnavårdslagen eller RB 20: 7 p. 2, dock endast såvitt gäller beslut att inte tala å brott av den som dömts till ungdomsfängelse begånget innan påföljden upphört. Såsom "grövre" räknas i de sistnämnda fallen en i viss ordning bestämd motsvarighet till de förutnämnda kriminalregisterbrotten.

² Återfallskapacitet anses således inträda i och med domen/beslutet. I motsats till brottsbalkens återfallsbegrepp (BrB 26: 3) krävs således inte lagakraftvunnen dom. 

grad", d. v. s. eftersom de genom domen/beslutet vid tiden för uppföljningens början blivit "kapabla" till ett första, ett andra o. s. v. återfall (första, andra o. s. v. återfallsgraden). De hittills publicerade återfallsstatistiska rapporterna utnyttjar denna möjlighet endast såtillvida, att de särskilt redovisar de återfallskapabla av första graden, d. v. s. debutanterna på området för de grövre brotten, och i en gemensam grupp samtliga de återfallskapabla i andra återfallsgraden eller högre grad, d. v. s. recidivisterna. För de senare ges endast summariska uppgifter.
    Som nämnts sker uppföljning av återfallen normalt under en treårsperiod.³ I fråga om en årgång har emellertid uppföljningen utsträckts till en femårig observationsperiod.⁴
    Genom tillmötesgående från statistiska centralbyråns sida har författaren av denna artikel beretts möjlighet att specialbearbeta ett återfallsstatistiskt uppgiftsmaterial, avseende de under år 1967 genom dom/beslut om åtalsunderlåtelse vid grövre brott bundna personerna. Härigenom har möjliggjorts dels en tämligen långt gående indelning av recidivisterna efter återfallsgrad, dels en fullt ut genomförd kombinerad fördelning även av dessa efter kön, ålder (vid tiden för det återfallsgrundande brottet) och påföljd.
    Sammanlagt har de återfallskapabla härvid kunnat indelas i fem gradtalsklasser,⁵ nämligen första återfallsgraden eller debutantgruppen (genom domen/beslutet 1967 "kapabla" till ett första återfall), och i recidivistgruppen andra återfallsgraden ("kapabla" till ett andra återfall och således belastade med två domar/beslut inkl. domen/beslutet 1967) o. s. v. till och med femte återfallsgraden eller högre ("kapabla" till minst ett femte återfall).
    De väsentliga resultaten av denna specialbearbetning, vilka torde ha ett mera allmänt intresse, presenteras i det följande.

 

2. Kort karakteristik av den officiella återfallsstatistiken
Av utrymmesskäl kan det inte ifrågakomma att här ingå på återfalls-

 

³ Se SM/R 1972: 28, 1973: 1 och 1974: 19, avseende 1966, 1967 resp. 1968 års återfallskapabla.

⁴ Se SM/R 1974: 25, avseende 1966 års återfallskapabla.

⁵ Vid gradtalsberäkningen har domar å överlämnande till vård enligt barnavårdslagen och åtalsunderlåtelsebeslut endast tillgodoräknats återfallskapabla i åldern 15—21 år 1967 och har, vad gäller domar och beslut meddelade något av åren 1961—1965, föranlett höjning av återfallsgraden endast med en enhet, även i fall då två eller flera sådana domar och/eller beslut belastat den återfallskapable. De i det allmänna kriminalregistret antecknade domarna torde vid gradtalsberäkningen i vissa fall ha blivit medräknade, även då detta ur återfallsstatistisk synpunkt inte bort ske, och kan således ha föranlett ett något för högt gradtal. Gradtalsberäkningen omfattar här domar meddelade tio år tillbaka i tiden. 

statistikens begreppsapparat och den tillämpade metodiken i vidare mån än som skett i det föregående. Tilläggas skall här blott, att återfallsstatistiken enbart behandlar svenska domar och beslut rörande svenska medborgare. Den intresserade hänvisas i övrigt till de ovan citerade återfallsstatistiska rapporterna. Några reflektioner av mera allmän natur rörande återfallsstatistiken skall emellertid här inskjutas.
    Denna statistik är till sin natur deskriptiv och resultaten har i princip giltighet endast för den undersökta populationen. Variationerna olika årgångar emellan syns emellertid vid oförändrat system inte särdeles stora.
    Inom programbudgeteringen framfördes på sin tid tanken att använda återfallen som ett prestationsmått inom kriminalvården. Återfallsprocenten för en viss påföljd kan dock inte betraktas som ett jämförbart mått på effekten av olika påföljder, om man inte därutöver beaktar effekten i återfallshänseende av den selektiva mekanism, som är inbyggd i domstolarnas val av påföljd enligt de i brottsbalken härför uppställda normerna. Olikheter i återfallsbrottslighetens omfattning kan vidare tänkas ha samband med variationer i upptäcktsrisken, eftersom återfallsstatistiken sysslar med den registrerade brottsligheten. Så t. ex. kan upptäcktsrisken tänkas vara större för den som gjort sig skyldig till upprepade återfall i grövre brott än för den som bara återfallit en gång samt för den som för upprepade återfall dömts till en mer ingripande påföljd än för den som fått en lindrigare sådan. Och den tämligen låga återfallsprocent, som redovisas för de till korta fängelsestraff dömda, bör ses mot bakgrunden av det särskilt i de äldre ålders- och lägre gradtalsklasserna stora inslaget av rattfyllerister, vilka ju av allmänpreventiva skäl regelmässigt döms till sådant straff men som har en förhållandevis låg återfallsprocent. Detta torde sammanhänga med en relativt låg upptäcktsrisk för rattfylleribrotten. De som är föremål för olika påföljder, t. ex. den som vistas vid anstalt och den som är föremål för vård i frihet, kan också stå under olika risk för återfall. Begränsningen till "grövre" brott och bestämningen av detta begrepp är vidare naturligtvis i viss mån godtycklig och föranledd av den dåtida tekniska möjligheten att till en rimlig kostnad framställa en löpande återfallsstatistik.
    Slutligen torde en blott treårig observationsperiod vara i kortaste laget. Bl. a. visar den förenämnda av statistiska centralbyrån år 1974 framlagda återfallsstatistiska rapporten (SM/R 1974: 25), avseende 1966 års återfallskapabla, att utsträckningen av den treåriga observationsperioden till en femårig sådan medför registrering av ytterli-

 

gare ett antal personer, som återfallit i grövre brott, och därmed en högre återfallsprocent än den blott treåriga observationsperioden.
    Ökningen av den genomsnittliga återfallsprocenten för män och kvinnor tillsammantagna varierar enligt rapporten vid olika påföljder mellan + 3 % och + 8 % i debutantgruppen samt mellan + 2 % och + 10 % i recidivistgruppen i dess helhet. Motsvarande ökningstal enbart för männen är i debutantgruppen lägst inemot +2 % och högst +8 %. Av de mera utförliga uppgifterna i fråga om debutanterna kan vidare ses, att utsträckningen av observationsperioden medfört en relativt starkare ökning av andelen återfallsbrottslingar med minst två återfall än av andelen med bara ett återfall. Den har vidare medfört icke blott ett tillskott av personer, vilka första gången återfallit i grövre brott först efter utgången av treårsperioden, utan även ett mindre tillskott av personer, som minst en gång återfallit redan under den treåriga observationsperioden, men ifråga om vilka dom/beslut rörande det första återfallet resp. ett följande återfall meddelats först efter utgången av år 1970.⁶

 

3. Återfall i brott (grövre brott)
Innan de återfallsstatistiska siffrorna presenteras, kan det vara anledning att något närmare studera undersökningspopulationen och dess sammansättning i avseende på kön, ålder, återfallsgrad och påföljd för det återfallsgrundande brottet. Siffermaterialet skall dock här inte framläggas. Endast i korthet skall några av de resultat redovisas, som kan utläsas därav, om man ger en samlad bild av undersökningspopulationen och dess fördelning i ovannämnda hänseenden.
    Män resp. kvinnor behandlas i det följande i var sitt avsnitt av framställningen. I omedelbar anslutning till anmärkningarna om undersökningspopulationen tas återfallsbrottsligheten upp till behandling med uppdelning efter åldern på två huvudgrupper: ungdomar (åldersklasserna 15—17 och 18—20 år) samt äldre (åldersklasserna 21—24 år samt 25 år och över).

 

3.1. Män

 

3.1.1. Undersökningspopulationen

 

Relationen mellan debutant- och recidivistgruppen. I recidivistgruppens högsta gradtalsklasser, omfattande fjärde återfallsgraden samt femte graden och högre, är det bara ett förhållandevis mycket litet antal, som vid brottets begående ännu kvarstår i åldersklassen

 

⁶ Återfallsstatistiken beaktar även domar/beslut meddelade under kalenderåret närmast efter den treåriga observationsperiodens utgång. 

15—17 år.⁷ Denna domineras helt av de återfallskapabla av första graden, d. v. s. av debutanterna på området för grövre brott (3 516), medan recidivistgruppen i dess helhet är av förhållandevis ringa omfattning (995). Efter hand sker i recidivistgruppen en förskjutning mot högre åldrar. I åldersklassen 18—20 år är således debutant- och recidivistgrupperna nästan exakt lika stora (2 139 resp. 2 122) och i de två äldsta åldersklasserna (21—24 år och 25 år och över) är recidivisterna flera (2 353 resp. 6 539) än debutanterna (1 496 resp. 3 390). I den äldsta åldersklassen omfattar för övrigt den högsta gradtalsklassen (femte återfallsgraden eller högre) nästan lika många personer (3 328) som debutantgruppen (3 390).
    I den yngsta åldersklassen har i debutantgruppen 22 % och i recidivistgruppen genomsnittligt 37 % åtalats och dömts till påföljd av något slag. Motsvarande procenttal för åldersklassen 18—20 år är 99 % resp. 84 %. I åldersklassen 21—24 år har endast i ett fåtal fall beslut meddelats om åtalsunderlåtelse.

 

Påföljdsvalet. Andelen till vård enligt barnavårdslagen överlämnade är för den yngsta åldersklassen (15—17 år) i debutantgruppen 47 % och i recidivistgruppen genomsnittligt 54%. I åldersklassen 18—20 år är till följd av barnavårdslagens bestämmelser i ämnet endast en relativt sett mycket liten del av de dömda överlämnade till vård enligt barnavårdslagen (omkring 1 % resp. 4 %).
    Ungdomsfängelse har i åldersklassen 18—20 år i recidivistgruppen ådömts i omkring 12% av fallen mot 4 % i den yngsta åldersklassen och 2 % i åldersklassen 21—24 år. Det procentuellt största antalet till ungdomsfängelse dömda i åldersklassen 18—20 år återfinns i de två högsta gradtalsklasserna, omfattande fjärde återfallsgraden samt femte graden och högre (omkring 31 % resp. 30 % av de dömda).
    Villkorlig dom, som ju förutsätter en god prognos, har i samtliga dessa tre åldersklasser endast undantagsvis kommit till användning i fråga om recidivisterna. I stället noteras i recidivistgruppens lägsta återfallsgrad (andra graden) en relativt ökad användning av skyddstillsyn.⁸ I den äldsta åldersklassen har det varit något vanligare än i övriga åldersklasser, att recidivisterna dömts villkorligt (i den äldsta åldersklassen genomsnittligt ca 5 % mot i övriga åldersklas-

 

⁷ Den metod, som i fråga om de yngsta åldersklasserna tillämpats vid gradtalsberäkningen, såvitt gäller belastningen med tidigare beslut om åtalsunderlåtelse, gör dock att antalet i de högre gradtalsklasserna redovisade ungdomar kan vara något för litet.

⁸ Bland de till skyddstillsyn dömda är genomgående inräknade även de fall, då skyddstillsynen är kombinerad med böter eller anstaltsbehandling. 

ser lägst 1 % och högst 3 %). Det procentuella antalet till skyddstillsyn dömda visar också i den äldsta åldersklassen en ökning till och med tredje återfallsgraden.
    I den yngsta åldersklassen är endast ett fåtal dömda till fängelse och av dessa torde en del vid tiden för domen ha tillhört åldersklassen 18—20 år, för vilken brottsbalkens bestämmelser om fängelse är mindre restriktiva.
    I åldersklasserna 18—20 och 21—24 år kan iakttas en relativt minskad användning av skyddstillsyn och en relativt ökad användning av fängelse i de högre återfallsgraderna, d. v. s. i fråga om de kriminellt svårast belastade. Det är framför allt det procentuella antalet till icke kortvarigt (5 månader eller mer) fängelse dömda, som ökar (i debutantgruppen från omkring 1 % i åldersklassen 18—20 år och 3 % i åldersklassen 21—24 år till 34 % resp. 49 % i den högsta gradtalsklassen). I den äldsta åldersklassen (25 år och över) är tendensen inte lika entydig, även om också här i de högsta gradtalsklasserna kan iakttas en tendens till en relativt ökad användning av mer ingripande påföljder men också av viss särskild vård (till fängelse i 5 månader eller mer har i debutantgruppen dömts omkring 3 % ochi den högsta gradtalsklassen 28 %).
    Internering har i huvudsak ådömts endast recidivister i den högsta gradtalsklassen. Antalet till internering dömda (552) motsvarar här inemot 17 % av de dömda. Flertalet av dem är dömda för förmögenhetsbrott.
    Överlämnande till nykterhetsvård eller till sluten psykiatrisk vård har i denna åldersklass varit något vanligare än i de övriga, särskilt i recidivistgruppen. Flertalet till dessa påföljder dömda tillhör den högsta gradtalsklassen.
    Variationerna i det procentuella antalet till olika påföljder dömda avspeglar till en del det växlande inslaget av rattfyllerister i olika ålders- och gradtalsklasser bland de till kortvarigt fängelsedömda. Men även med hänsyn tagen härtill kvarstår det allmänna intrycket, att i de högre och framför allt de två högsta gradtalsklasserna skyddstillsyn kommit till relativt minskad användning och mer ingripande påföljder, bl. a. icke kortvarigt fängelse,⁹ kommit till relativt ökad användning. Huruvida denna olikhet i den procentuella fördelningen av de dömda på påföljder och återfallsgrader

 

⁹ Även andelen för stöld eller grov stöld till fängelse dömda personer ökar medstigande återfallsgrad. Möjligen sker i samband härmed en viss förskjutning mot längre strafftider. Det blir också i de högre återfallsgraderna relativt vanligare att stöldbrotten bedöms som grov stöld. Uppgifter rörande brottsarten med fördelning efter återfallsgrad finns dock tillgängliga endast för män och kvinnor tillsammantagna och utan åldersfördelning. 

förklaras av skiljaktigheter i brotten och deras svårhet eller eljest i huvudsak är betingad av en bedömning ur allmän- eller individualpreventiva synpunkter, är en fråga, som det föreliggande uppgiftsunderlaget givetvis inte medger någon bedömning av.

 

Valet av åtgärder enligt barnavårdslagen vid beslut om åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag. Även i fråga om de ungdomar, som undgåt tåtal genom åklagares beslut om åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag kan för recidivisterna en förskjutning i tillrättaförande syfte i riktning mot en relativt ökad användning av mer ingripande åtgärder enligt barnavårdslagen iakttas. Således har det procentuella antalet ungdomar, som föreslagits bli föremål för "annan åtgärd" (än inskrivning vid ungdomsvårdsskola, samhällsvård i annan form eller övervakning) eller lämnas helt utan åtgärd, nedgått från inemot 34 % i debutantgruppen till drygt 4 % i recidivistgruppen. I stället har inskrivning vid ungdomsvårdsskola eller samhällsvård i annan form i ökad utsträckning föreslagits. För dem som av domstol överlämnats till vård enligt barnavårdslagen saknar återfallsstatistiken motsvarande uppgifter.

 

3.1.2. Återfall i brott
Ungdomar (15—20 år). Tab. 1 och 2 belyser återfallsbrottsligheten i de två yngsta åldersklasserna med fördelning på dels en debutantgrupp, dels en recidivistgrupp. Flertalet påföljder finns medtagna. I tab. 1 har dock fängelse, som endast sällan kommit till användning i den yngsta åldersklassen, utelämnats och av den särskilda vården har både i tab. 1 och 2 endast påföljden överlämnande till vård enligt barnavårdslagen medtagits.

 

Av tab. 1 ses, att i den yngsta åldersklassen recidivisterna genomsnittligt sett har betydligt högre återfallsprocenter än debutanterna. Relativt störst är skillnaden för de efter beslut enligt 1964 års lag inte åtalade och för de till skyddstillsyn dömda.
    Den högsta återfallsprocenten har inom debutantgruppen de ungdomar, inskrivna vid ungdomsvårdsskola, vilka genom beslut enligt 69 § barnavårdslagen undgått åtal för brott begånget före utskrivningen (66 %). Av recidivisterna har de till ungdomsfängelse dömda genomsnittligt sett den högsta återfallsprocenten (93%), närmast i ordningen följda av de ungdomsvårdsskoleelever, som undgått åtal på nyssnämnda grund (88%).
    Den ökning recidivistgruppernas återfallsprocent visar i jämförelse med debutantgruppernas motsvaras av en ökning framför allt av

 

Tab. 1. Återfall i grövre brott i debutant- resp. recidivistgruppen. Män i åldersklassen 15—17 år. 

Påföljd. Återfallsgrad		Ej åtalade/dömda	Därav i	% som	återfallit	Återfall/person med minst 2 återfall
			1 återfall	Minst 2 återfall	Summa
1964 års lag
1 graden		2 588	20,6	22,0	42,6	..
2 gr.o. högre		328	28,1	39,9	68,0	..
Vård enl. BvL
1 graden		363	23,4	26,5	49,9	2,80
2 gr.o. högre		198	25,3	42,9	68,2	2,95
BvL 69 §
1 graden		158	16,4	49,4	65,8	..
2 gr.o. högre		293	16,0	72,0	88,0	..
Ungd. fäng.
1 graden		4	-	(2)	(2)	3,00
2 gr.o. högre		15	6,6	86,7	93,3	3,92
Skyddstillsyn
1 graden		273	24,2	16,1	40,3	2,48
2 gr.o. högre		145	29,7	30,3	60,0	2,80
Villk. dom
1 graden		118	16,1	4,2	20,3	2,40
2 gr.o. högre		3	(1)	-	(1)	-
1964 års lag
Ungd.vårdsskola
1 graden		84	11,9	61,9	73,8	..
2 gr.o. högre		71	19,7	63,4	88,1	..
Samh.vård i annan form
1 graden		297	20,9	50,5	71,4	..
2 gr.o. högre		94	30,9	43,6	74,5	..
Övervakning
1 graden		1 332	24,3	22,5	46,8	..
2 gr.o. högre		149	30,9	28,8	59,7	..
Annan/ingen åtgärd
1 graden		875	15,7	7,6	23,3	..
2 gr.o. högre		14	21,4	14,3	35,7	..

¹ Siffra inom parentes anger absoluta antalet.

 

det procentuella antalet personer med minst två återfall. Det högsta medeltalet återfall per person med minst två återfall har de till ungdomsfängelse dömda recidivisterna (nära 4 per person). Uppgift härom finns emellertid endast tillgänglig för de dömda. I återfallshänseende tämligen jämförliga grupper utgör, som man har anledning vänta sig, de ungdomar, som blivit föremål för beslut om åtals-

 

Tab. 2. Återfall i grövre brott i debutant- resp. recidivistgruppen. Män i åldersklassen 18-20 år.

Påföljd. Återfallsgrad	Ej åtalade/dömda	Därav i	% som	återfallit	Återfall/person med minst 2 återfall
		1 återfall	Minst 2 återfall	Summa
Vård enl. BvL
1 graden	24	8,3	37,5	45,8	2,67
2 gr.o. högre	68	23,5	44,1	67,6	2,83
BvL 69 §
1 graden	18	16,7	16,6	33,3	..
2 gr.o. högre	155	25,8	64,6	90,3	..
RB 20: 7 p. 2
2 gr.o. högre	184	14,7	73,3	88,0	..
Ungd.fängel.
1 graden	13	38,5	46,1	84,6	2,83
2 gr.o.högre	217	23,0	59,9	82,9	2,99
Fängelse 1-4 mån
1 graden	349	15,2	8,9	24,1	2,39
2 gr.o. högre	299	29,8	29,4	59,2	2,67
Fängelse 5 mån el. mer
1 graden	24	16,7	8,3	25,0	2,50
2 gr.o. högre	142	29,6	45,8	75,4	2,66
Skyddstillsyn
1 graden	1 064	23,0	14,5	37,5	2,47
2 gr.o. högre	970	26,0	31,2	57,2	2,73
Villk. dom
1 graden	636	11,5	3,1	14,6	2,40
2 gr.o. högre	61	18,0	13,1	31,1	2,00

 

underlåtelse enligt 1964 års lag och de som av domstol överlämnats till vård enligt barnavårdslagen. Procenttalen ger emellertid endast genomsnittliga värden för dessa ungdomar, oavsett de åtgärder enligt barnavårdslagen de blivit föremål för. Uppgifter i sistnämnda avseende är, som redan nämnts, tyvärr tillgängliga endast i fråga om de unga lagöverträdare, som undgått åtal genom beslut enligt 1964 års lag. Av dessa siffror, återgivna i tab. 1, kan ses att återfallsfrekvenserna ligger på en i stort sett jämförlig nivå för dem som inskrivits vid ungdomsvårdsskola efter beslut om åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag och för de vid ungdomsvårdsskola inskrivna, som inte åtalats för brott begånget före utskrivningen (BvL 69 §) samt att återfallsprocenterna är tämligen jämförbara även för dem som ställts under övervakning och för dem som dömts till skyddstillsyn, samt för dem som blivit föremål för "annan åtgärd" (än inskriv-

 

ning vid ungdomsvårdsskola, samhällsvård i annan form eller övervakning) eller överhuvud lämnats helt utan åtgärd och — i varje fall i debutantgruppen — de villkorligt dömda.
    En jämförelse mellan tab. 1 och tab. 2 visar, att i ålderklassen 18—20 år de till skyddstillsyn dömda både i debutant- och recidivistgruppen har en endast obetydligt lägre återfallsprocent (37 % resp. 57 %) än i den yngsta åldersklassen (40 % resp. 60 %). Fördelningen av dem som återfallit efter antalet återfall är också praktiskt taget densamma. För dem som dömts till överlämnande till vård enligt barnavårdslagen samt för de vid ungdomsvårdsskola inskrivna, som sluppit åtal för brott begånget före utskrivningen (BvL 69 §), är recidivistgruppens återfallsprocent i åldersklassen 18—20 år (68 % resp. 90 %) likaså i stort sett densamma som i den yngsta åldersklassen (68 % resp. 88 %). En något lägre återfallsprocent (15 %) än den yngsta åldersklassen (20 %) har de villkorligt dömda debutanterna i åldersklassen 18—20 år. I övrigt är jämförelser de olika åldersklasserna emellan vanskliga på grund av det ringa antalet dömda resp. ej åtalade i den ena eller andra åldersklassen. Tendensen är för denna åldersklass i stort sett densamma som för den yngsta åldersklassen: en högre återfallsprocent för recidivist- än för debutantgruppen samt en relativt större ökning av andelen personer med minst två återfall än av andelen med endast ett återfall; se t. ex. de till kortvarigt fängelsestraff (1—4 mån.) och till skyddstillsyn dömda samt de villkorligt dömda (tab. 2).
Tab. 3 och 4 visar återfallsbrottsligheten i de förevarande båda åldersklasserna med fördelning på återfallsgrader (fem klasser) för ett antal olika påföljder. Bland de påföljder, som här inte medtagits, kan nämnas bl. a. beslut om åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag och villkorlig dom. Recidivisterna, som blivit föremål för sådana beslut/domar, återfinns i dessa åldersklasser till övervägande delen eller helt i andra återfallsgraden. En fördelning på återfallsgrader ger därför här knappast mera information än den som redan lämnats i tab. 1 och 2.
Tab. 3 och 4 ger i stort sett bilden av tilltagande återfallsbrottslighet vid stigande återfallsgrad, d. v. s. ökande belastning med tidigare domar/beslut. Det är härvid företrädesvis det procentuella antalet personer med minst två återfall som ökar. En härifrån i olika avseenden avvikande bild företer i några fall bl. a. den högsta gradtalsklassen (femte graden och högre), inom vilken antalet återfallskapabla emellanåt är ringa och procenttalen därför lätt utsatta för tillfälliga årsvariationer.
    Den högsta återfallsprocenten noteras i den yngsta åldersklassen för

 

Tab. 3. Återfall i grövre brott efter återfallsgrad. Män i åldersklassen 15—17 år.

Påföljd. Återfallsgrad	Ej åtalade/dömda	Därav i	% som	återfallit	Återfall/person m. minst 2 återfall
		1 återfall	Minst 2 återfall	Summa
Vård enl. BvL
1 graden	363	23,4	26,5	49,9	2,80
2 graden	157	26,7	39,5	66,2	2,77
3 graden	32	18,8	53,1	71,9	3,11
4 graden	8	25,0	62,5	87,5	4,60
5 gr.o. högre	1	-	(1)	(1)	3,00
BvL 69 §
1 graden	158	16,4	49,4	65,8	..
2 graden	139	23,0	61,9	84,9	..
3 graden	92	9,8	78,2	88,0	..
4 graden	52	7,7	88,5	96,2	..
5 gr.o. högre	10	20,0	70,0	90,0	..
Skyddstillsyn
1 graden	273	24,2	16,1	40,3	2,48
2 graden	127	29,9	27,6	27,5	2,86
3 graden	16	31,3	43,7	75,0	2,43
4 graden	2	-	(2)	(2)	3,00

¹ Siffra inom parentes anger absoluta antalet.

 

de vid ungdomsvårdsskola inskrivna, vilka inte åtalats för brott begånget före utskrivningen (BvL 69 §) och därvid tillhörde fjärde återfallsgraden (96 %). Inom åldersklassen 18—20 år och fjärde återfallsgraden har de till ungdomsfängelse dömda, som sluppit åtal för brott begånget innan påföljden upphört (RB 20: 7 p. 2) en nästan lika hög återfallsprocent (94 %). Andelen personer med minst två återfall är för dessa ungdomar så hög som 89 % resp. 84 %. I dessa fall har således bara omkring 4 % resp. 6 % inte under observationsperioden registrerats för återfall.
    För de i åldersklassen 18—20 år till skyddstillsyn dömda ökar även medeltalet återfall per person med minst två återfall i de högre återfallsgraderna och når där upp till omkring tre per person eller nära nog samma värde som för de till ungdomsfängelse dömda i samma åldersklass.
    De i åldersklassen 18—20 år som dömts till icke kortvariga (5 månader eller mer) fängelsestraff i recidivistgruppens högsta gradtalsklass kan kanske också synas ha en förhållandevis hög återfallsprocent (84 %) i jämförelse med de till ungdomsfängelse dömda i motsvarande klass (86 %).

 

Tab. 4. Återfall i grövre brott efter återfallsgrad. Män i åldersklassen 18 — 20 år.

Påföljd. Återfallsgrad	Ej åtalade/dömda	Därav i	% som	återfallit	Återfall/person m. minst 2 återfall
		1 återfall	Minst 2 återfall	Summa
BvL 69 §
1 graden	18	16,7	16,6	33,3	..
2 graden	50	30,0	56,0	86,0	..
3 graden	78	21,8	69,2	91,0	..
4 graden	20	40,0	55,0	95,0	..
5 gr.o. högre	7	-	(7)	(7)	..
RB 20: 7 p. 2
2 graden	10	20,0	50,0	70,0	..
3 graden	48	22,9	64,6	87,5	..
4 graden	81	9,9	83,9	93,8	..
5 gr.o. högre	45	13,3	68,9	82,2	..
Ungd.fängelse
1 graden	13	38,5	46,1	84,6	2,83
2 graden	44	29,5	45,5	75,0	2,70
3 graden	82	24,4	58,5	82,9	2,81
4 graden	63	22,2	65,1	87,3	3,21
5 gr.o. högre	28	10,7	75,0	85,7	3,23
Fängelse 1-4 mån.
1 graden	349	15,2	8,9	24,1	2,39
2 graden	162	26,5	24,7	51,2	2,70
3 graden	77	32,5	35,0	67,5	2,59
4 graden	42	31,0	35,7	66,7	2,74
5 gr.o. högre	18	44,4	33,3	77,7	2,67
Fängelse 5 mån. el. mer
1 graden	24	16,7	8,3	25,0	2,50
2 graden	38	42,1	31,6	73,7	2,58
3 graden	41	26,8	43,9	70,7	2,72
4 graden	32	15,6	59,4	75,0	2,57
5 gr.o. högre	31	32,3	51,6	83,9	2,75
Skyddstillsyn
1 graden	1 064	23,0	14,5	37,5	2,47
2 graden	652	27,3	25,8	53,1	2,65
3 graden	252	23,8	40,1	63,9	2,81
4 graden	54	22,2	53,7	75,9	2,90
5 gr.o.högre	12	16,7	41,6	58,3	3,00

¹ Siffra inom parentes anger absoluta antalet.

 

Äldre (21 år och över). Tab. 5 visar återfallsbrottsligheten i åldersklassen 21—24 år efter återfallsgrad, inkluderande en fördelning på en debutant- och en recidivistgrupp. Av påföljderna är här inte medtagna de tillämpliga åtalsunderlåtelseinstituten (BvL 69 §, RB 20: 7 p. 2) och den särskilda vården.

 

Tab. 5. Återfall i grövre brott efter återfallsgrad. Män i åldersklassen 21 —24 år.

Påföljd. Återfallsgrad	Dömda	Därav i	% som	återfallit	Återfall/person m. minst 2 återfall
		1 återfall	Minst 2 återfall	Summa
Fängelse 1-4 mån
1 graden	582	12,7	5,3	18,0	2,26
2 graden	237	18,6	18,5	37,1	2,57
3 graden	166	31,3	26,5	57,8	2,48
4 graden	106	32,1	33,0	65,1	2,62
5 gr.o. högre	187	23,0	48,1	71,1	2,82
2 gr.o. högre	696	24,9	30,6	55,5	2,67
Fängelse 5 mån. el. mer
1 graden	42	31,0	9,5	40,5	2,25
2 graden	111	27,0	25,2	52,2	2,61
3 graden	153	28,8	34,6	63,4	2,53
4 graden	180	33,9	43,3	77,2	2,56
5 gr.o. högre	294	26,5	56,8	83,3	2,57
2 gr.o. högre	738	28,8	44,2	73,0	2,57
Skyddstillsyn
1 graden	519	18,9	15,0	33,9	2,41
2 graden	392	27,5	17,1	44,6	2,57
3 graden	171	32,2	26,3	58,5	2,69
4 graden	76	27,6	35,5	63,1	2,48
5 gr.o. högre	84	29,8	33,3	63,1	2,57
2 gr.o. högre	723	28,9	23,1	52,0	2,59
Villk. dom
1 graden	335	11,9	2,1	14,0	2,14
2 gr.o. högre	46	8,7	8,7	17,4	2,50
Ungd.fängelse
1 graden	1	-	(1)	(1)	2,00
2 gr.o. högre	46	21,7	50,0	71,7	2,70

¹ Siffra inom parentes anger det absoluta antalet.

 

En jämförelse mellan tab. 5 och tab. 2 visar, att i recidivistgruppen de till ungdomsfängelse dömda har en lägre återfallsprocent i åldersklassen 21—24 år (72 %) än i åldersklassen 18—20 år (83 %).För de till fängelse och skyddstillsyn dömda samt de villkorligt dömda gäller detsamma både debutant- och recidivistgruppen utom

 

i fråga om dem i debutantgruppen som dömts till icke kortvariga (5 mån. eller mer) fängelsestraff. De sistnämnda har tvärtom en högre återfallsprocent i åldersklassen 21—24 år (41 %) än i åldersklassen 18—20 år (25 %), en avvikelse som dock så gott som helt hänför sig till det procentuella antalet personer med endast ett återfall och kan ha karaktären av en tillfällig årsvariation.
    För dem som dömts till ungdomsfängelse och fängelse är det i recidivistgruppen i dess helhet genomsnittligt sett vanligare med minst två än med endast ett återfall, medan för dem som dömts till fängelse i debutantgruppen förhållandet är det motsatta. Även för de till skyddstillsyn dömda och de villkorligt dömda är det i debutantgruppen procentuellt fler, som återfallit bara en än minst två gånger.
    I recidivistgruppen har de som dömts till icke kortvarigt (5 mån. eller mer) fängelse en återfallsprocent, som är något högre (73 %) till och med än de som dömts till ungdomsfängelse (72 %). Medeltalet återfall per person med minst två återfall är dock högre för de senare (2,70) än för de förra (2,57).
    I den äldsta åldersklassen är återfallsprocenten för de till fängelse och skyddstillsyn dömda samt de villkorligt dömda både i debutant och recidivistgruppen genomgående mindre än i åldersklassen 21—24 år.¹⁰ I denna åldersklass är det i recidivistgruppen endast de till icke kortvariga (5 mån. eller mer) fängelsestraff dömda, som har procentuellt fler personer med minst två än med bara ett återfall.
    Skillnaden i återfallsprocent mellan de i debutantgruppen till kortvarigt (1—4 mån.) fängelse dömda i den äldsta åldersklassen och i åldersklassen 21—24 år torde till en del sammanhänga med att andelen för rattfylleri till sådant straff dömda är större i den förra än i den senare åldersklassen.
    En för den äldsta åldersklassen förhållandevis hög återfallsprocent noteras i recidivistgruppen för dem som dömts till överlämnande till vård enligt nykterhetsvårdslagen (45 %).
    För de till fängelse och skyddstillsyn dömda ökar i vardera åldersklassen i stort sett återfallsprocenten med stigande återfallsgrad. I den äldsta åldersklassen är återfallsprocenten också inom en och samma påföljd och återfallsgrad genomgående lägre än i åldersklassen 21—24 år.
    Den bild, som i det föregående tecknats av återfallsbrottslingarnas

 

¹⁰ Tabellen för den äldsta åldersklassen är här utelämnad. Återfallsprocenten för denna och åldersklassen 21—24 år är i debutantgruppen för de till kortvarigt fängelse dömda 9 % resp. 18 %; för de till icke kortvarigt fängelse dömda 16 % resp. 41 %; för de till skyddstillsyn dömda 19 % resp. 34 %; och för de villkorligt dömda 5 % resp. 14 %. Motsvarande procenttal i recidivistgruppenär 38 % resp. 56 %; 66 % resp. 73 %; 40 % resp. 52 % och 11 % resp. 17 %. 

fördelning efter antalet återfall genomsnittligt sett i en recidivistgrupp, behöver inte nödvändigtvis ha motsvarighet i gruppens samtliga återfallsgrader. För de till skyddstillsyn dömda i åldersklassen 21—24 år sammanhänger således den högre återfallsprocenten ide två högsta gradtalsklasserna med att det i dessa återfallsgrader i huvudsak endast är det procentuella antalet återfallsbrottslingar med minst två återfall, som visar ökning i jämförelse med de lägre återfallsgraderna.
    I åldersklassen 21—24 år är återfallsprocenten för de till icke kortvarigt (5 mån. eller mer) fängelse dömda i den högsta gradtalsklassen så förhållandevis hög som 83 % mot 73 % i den äldsta åldersklassen. För de till internering dömda i den äldsta åldersklassen är motsvarande värde 79 %. I förhållande till hela antalet till internering dömda utgör antalet, som återfallit minst två gånger, 47 %.

 

3.2. Kvinnor
Undersökningspopulationen. Antalet kvinnor, som under år 1967 bundits vid grövre brott genom dom eller beslut om åtalsunderlåtelse, är förhållandevis litet (1 718). Det övervägande flertalet (1 308) är debutanter på området för grövre brott. Antalet recidivister är således tämligen ringa (410) och av dessa tillhörde en stor del (254) vid tiden för det återfallsgrundande brottet den äldsta åldersklassen (25 år och över).
    Besluten om åtalsunderlåtelse har i debutantgruppen i det övervägande flertalet fall (241) varit meddelade enligt 1964 års lag. I övriga fall (46) har de gällt av kvinnor inskrivna vid ungdomsvårdsskola före utskrivningen begångna brott (BvL 69 §).
    Av de till fängelse dömda kvinnorna (140) var flertalet (98) vid tiden för det återfallsgrundande brottet i åldern 25 år och över. I denna åldersklass är tendensen i stort sett densamma som för männen med en i de högre återfallsgraderna, d. v. s. med ökande kriminell belastning, relativt sett tilltagande användning av fängelse. Skyddstillsynen har tvärtom en relativt minskande användning i de högre återfallsgraderna.

 

Återfall i brott. Av det föregående framgår, att någon mera detaljerad redovisning av återfallsbrottsligheten för kvinnornas del inte är meningsfull. Uppgifter rörande återfallsprocenten för kvinnorna återges därför här i huvudsak endast för debutantgrupperna dels ifråga om de inte åtalade, dels i fråga om de i åldersklasserna 18—20 och 21—24 år samt 25 år och över till skyddstillsyn dömda och de villkorligt dömda.

 

29—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

    Återfallsprocenten för de i åldersklasserna 18—20, 21—24 samt 25 år och över till skyddstillsyn dömda debutanterna är 18 %, 21 % resp. 16 %. Motsvarande procenttal för de villkorligt dömda är 8 %, 5 % resp. 4 %. De i recidivistgruppen till skyddstillsyn dömda i åldersklasserna 18—20 och 21—24 år är tämligen fåtaliga (26 resp. 55). Återfallsprocenten för dem är genomsnittligt 46 % resp. 40 %. Motsvarande procenttal för den äldsta åldersklassen är 33 %.
    Den högsta återfallsprocenten i debutantgruppen noteras för de enligt 69 § barnavårdslagen inte åtalade kvinnorna (39 %). Procenttalet är här beräknat som ett genomsnitt för åldersklasserna 15—17 och 18—20 år. För de enligt 1964 års lag inte åtalade kvinnorna i debutantgruppen är den genomsnittliga återfallsprocenten betydligt lägre (15 %).
    Den högsta återfallsprocenten (60 %) i recidivistgruppen har de tämligen fåtaliga (35) kvinnor i den äldsta åldersklassen som dömts till inte kortvarigt (5 månader eller mer) fängelse.

 

4. Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan de huvudsakliga resultaten av den här framlagda studien av återfallen i grövre brott bland de personer som år 1967 bundits vid sådant brott genom dom/beslut om åtalsunderlåtelse sägas vara följande.

 

4.1. Männen
I den mån det återfallsstatistiska materialet och påföljdernas användningsområden möjliggör en uppföljning i dessa hänseenden kan konstateras att

— återfallsprocenten inom varje påföljd och återfallsgrad¹¹ som regel är högst i de yngsta och avtar i de äldre åldersklasserna;

— återfallsprocenten inom varje påföljd och åldersklass i det stora hela är högre i recidivist- än i debutantgruppen och som regel — oberoende av vilken påföljd som valts — ökar med stigande återfallsgrad;¹²

— återfallsprocenten är olika stor vid olika påföljder eller åtgärder enligt barnavårdslagen och högre företrädesvis vid de mer ingripande än vid de lindrigare påföljderna/åtgärderna;

— minst två återfall vid de mer ingripande påföljderna är vanligare än bara ett i den yngsta åldersklassen i både debutant- och reci-

 

¹¹ Indelningen i återfallsgrader är bestämd av antalet domar/beslut, som belastar vederbörande vid tidpunkten för uppföljningens början.

¹² D. v. s. ökande belastning med tidigare domar/beslut.

 

divistgruppen och i de äldre åldersklasserna företrädesvis i recidivistgruppen;

— den i särklass högsta genomsnittliga återfallsprocenten för recidivistgruppen i dess helhet noteras i enlighet härmed dels i båda de yngsta åldersklasserna för de vid ungdomsvårdsskola inskrivna, som sluppit åtal för brott begånget före utskrivningen enligt 69 § barnavårdslagen (88 % resp. 90 %) och för de till ungdomsfängelse dömda (93 % resp. 83 %), dels i åldersklassen 18—20 år för de till ungdomsfängelse dömda, som enligt RB 20: 7 p. 2 inte åtalats för brott begånget, innan påföljden upphört (88 %), dels ock i åldersklassen 15—17 år för de enligt lagen 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inte åtalade, som inskrivits vid ungdomsvårdsskola (83 %).
    Den högsta i någon återfallsgrad noterade återfallsprocenten uppgår till 94 %—96 % och avser vid ungdomsvårdsskola inskrivna, som inte åtalats efter beslut enligt 69 § barnavårdslagen, och till ungdomsfängelse dömda, som inte åtalats enligt RB 20: 7 p. 2.
    För de till icke kortvarigt (5 mån. eller mer) fängelse dömda noteras den högsta återfallsprocenten i den högsta gradtalsklassen (femte återfallsgraden eller högre) för åldersklassen 18—20 år (84 %) och för åldersklassen 21—24 år (83%). Återfallsprocenten når i dessa fall i stort sett samma värde som motsvarande procenttalför de i åldersklassen 18—20 år till ungdomsfängelse dömda (86 %).
    Återfallsprocenten för de till internering dömda har beräknats endast för den äldsta åldersklassen (25 år och över) och i den högsta gradtalsklassen. Återfallsprocenten för dem (79 %) är något högre än motsvarande procenttal för de till inte kortvarigt (5 mån. eller mer) fängelse dömda (73 %).
    De ovan framlagda siffrorna belyser återanpassningssvårigheterna för recidivisterna, särskilt de kriminellt svårast belastade. Till de i återfallshänseende ogynnsammast ställda hör ungdomsvårdsskolornas och ungdomsanstalternas¹³ recidivister, vilka har den i särklass högsta genomsnittliga återfallsprocenten. Till en andra grupp kan föras de äldre till mera ingripande påföljder i de högre återfallsgraderna dömda recidivisterna. Med den högre återfallsprocenten följer i dessa fall som regel också en större brottslig aktivitet mätt i antalet under observationsperioden registrerade återfall. Med en högre återfallsgrad följer en ökad andel personer, som återfallit i brott, en effekt i återfallshänseende förbunden med upprepade registreringar av

 

¹³ Frågor i anslutning till avskaffande av påföljden ungdomsfängelse är under utredning (Ju 1974: 16) och i socialutredningens utredningsuppdrag ingår bl. a. prövning av frågan om ungdomsvårdsskolornas "funktion och ställning" (S 1969: 29). 

återfall, som inte undgås vare sig som påföljd väljs fängelse eller skyddstillsyn med möjligheten till kombination av skyddstillsynen med böter eller anstaltsbehandling. Detta leder till en fråga, som faller utanför ramen för denna studie, nämligen i vad mån det företräde, som i de högre återfallsgraderna i viss utsträckning syns ha tillerkänts fängelse framför skyddstillsyn, är bestämt mer av allmän än individualpreventiva synpunkter. Till inte ringa del är här fråga om sådana brott som grov stöld och andra förmögenhetsbrott.

 

4.2. Kvinnorna
Sammanfattningsvis kan konstateras, att

— återfallsprocenten för kvinnorna genomgående är lägre än för männen;

— återfallsprocenten för de till skyddstillsyn dömda i åldersklasserna 18—20 och 21—24 år samt 25 år och över är högre för recidivist- än för debutantgruppen;

— den högsta återfallsprocenten i debutantgruppen noteras för de vid ungdomsvårdsskola inskrivna, som sluppit åtal för brott begånget före utskrivningen (BvL 69 §); för åldersklasserna 15—17 år samt 18—20 år tillsammans utgör den här 39 %;

— den högsta återfallsprocenten i recidivistgruppen noteras för de i den äldsta åldersklassen till icke kortvarigt (5 månader eller mer) fängelse dömda (60 %).