Gränsdragningsproblemet urkundsförfalskning—osant intygande i nybelysning
Högsta domstolen avdömde den 6 oktober 1972 ett mål (NJA 1972 B 23), som är av intresse för förståelsen av brottsbalksstadgandet om urkundsförfalskning och åtskillnaden mellan detta brott och det problematiska osant intygande. Inte så att domen löser hithörande problem på ett prejudicerande sätt — majoriteten i HD har inte ansett uppsåt styrkt och därför kunnat underlåta att ingå på frågan om gärningens rättsliga bedömning objektivt sett — utan genom att situationen i rättsfallet belyser flera väsentliga frågeställningar på ett unikt sätt.
Den tilltalade, A, hade som svarande i mål rörande faderskap förelagts att lämna blodprov för blodundersökning. Han förmådde emellertid en annan person, vars identitet inte utrönts, att lämna blodprov i hans ställe. Den okände skulle alltså utge sig för att vara A, och A hade till honom överlämnat sitt försäkringskassebesked som legitimationshandling. När det hela uppdagades, åtskillig tid efteråt, åtalades A för anstiftan av grov urkundsförfalskning. Den okände hade nämligen avkrävts en namnteckning på den vid blodprovstagningen ifyllda blanketten och därvid tecknat A:s namn.
HR dömde A för anstiftan av grov urkundsförfalskning och hovrätten fastställde domen. A ansökte om revision och yrkade att åtalet skulle ogillas, i första hand för att han inte begått gärningen uppsåtligen, i andra hand för att preskription inträtt; gärningen var nämligen enligt försvaret endast att bedöma som anstiftan av osant intygande. Häri instämde RÅ, som i HD justerade sin gärningsbeskrivning: den okändes namnpåskrift innebar ett osant intygande, vartill A haft åtminstone eventuellt uppsåt.
Som ovan antytts fann HD:s majoritet att uppsåt inte styrkts; A:s påstående att han inte känt till att en namnteckning skulle avfordras den undersökte hade inte bestritts av RÅ och fick godtagas. Därmed förelåg inte ens eventuellt uppsåt, sådant detta bestäms i svensk rätt: först om den tilltalade insett möjligheten av ett handlingsmoment eller en effekt kommer det hypotetiska provet till användning; har han inte insett möjligheten är frågan om uppsåt redan med nej besvarad.
Vad är det då för brott som den okände begått genom sitt handlande? HD behöver inte bestämma detta:
"Vid angivna förhållanden kan A icke fällas till ansvar för uppsåtlig medverkan till det brott som den okände begått genom att teckna hans namn."
HovR ansåg det vara fråga om urkundsförfalskning. RÅ:s justering av åtalet och ändring av rubriceringen visar, att man på åklagarsidan kommit till annan uppfattning i detta avseende inför prövningen i högsta instans. Den okände anses i stället ha begått ett osant intygande.
Bedömningen som urkundsförfalskning kan i förstone te sig klar och odiskutabel: den okände tecknar annan, verklig persons namn på en urkund. Men här tillkommer ett moment, som komplicerar frågan, nämligen namnbärarens (A:s) medverkan. För att A skall kunna dömas för medverkan till den okändes brott krävs att A:s uppsåt täcker denna huvudgärning. Sådant uppsåt innebär att A varit införstådd med att den okände skulle teckna hans namn eller, med andra ord, att A givit sitt samtycke (mer eller mindre uttryckligt) härtill. Därmed förändras emellertid den okändes gärning ur straffrättslig synpunkt: samtycke från namnbärarens sida gör att tecknandet inte sker falskeligen, den okände begår inte något förfalskningsbrott. Kan man styrka uppsåtet, den subjektiva täckningen, har man därmed påvisat en brist på den objektiva sidan!
Men är det då straffritt att teckna annans namn med dennes samtycke? Inte i alla situationer. Om härigenom en urkund får osant innehåll blir stadgandet i BrB 15: 11 om osant intygande aktuellt. En dissident i HD menade att A gjort sig skyldig till anstiftan av osant intygande, som var grovt. Av hans motivering framgår att det osanna intygandet enligt hans mening låg däri, att den okände tecknat annans namn. Vidare framgår det att dissidenten fann detta hänförligt under den första punkten i BrB 15: 11,"osann uppgift om vem han är".
I min doktorsavhandling1 har jag hävdat att denna första punkt i stadgandet om osant intygande är onödig och med fördel kunde slopas. Detta grundas bl. a. på en undersökning av den typ av fall, där gränsdragningen mellan detta brott och urkundsförfalskning framstått som teoretiskt omöjlig,2 nämligen där en av polisen omhändertagen person ljugit såväl skriftligen som muntligen om sitt namn. För den gärningstypen är enligt min mening en bedömning som urkundsförfalskning (-förvanskning) principiellt ofrånkomlig. Vid sidan härom synes det inte föreligga några gärningstyper, som motiverar förhandenvaron av ett sådant generellt straffbud mot osanna skriftliga identitetsuppgifter. Dissidentens mening i det föreliggande fallet aktualiserar frågan om det här är en situation som ger BrB 15: 11 första punkten ett berättigande.
Den okände har enligt dissidenten lämnat osann uppgift om vem han är. Det är helt visst sant. Men man kan också se det på ett annat sätt. Namnteckningen bidrog till att intyget om blodprovstagningen fick ett osant innehåll i fråga om blodprovsgivarens person. Detta rörde, sett ur den okändes synpunkt, annat än dennes egna angelägenheter. Den okände har alltså genom sitt handlande i en urkund lämnat osann uppgift om annat än egna angelägenheter, varför den andra punkten i straffbudet om osant intygande täcker detta fall. Någon "lucka i lagen" skulle således inte i detta hänseende uppstå genom den av mig förordade strykningen av punkten ett.
Dissidenten i HD, som alltså är den ende av ledamöterna som haft anledning diskutera den objektiva sidan, kommer fram till sin åsikt att huvudgärningen är ett osant intygande efter att ha konstaterat att den okände
genom namnteckningen "icke framställt urkund i den bemärkelse som avses i 14 kap. 1 § brottsbalken". På den punkten måste HovR ha haft motsatt uppfattning, då den dömde A för anstiftan av grov urkundsförfalskning: den okände ansågs ha framställt en urkund, och till yttermera visso en falsk sådan. Dessa skilda uppfattningar rör den kanske viktigaste punkt som belyses genom rättsfallet: urkundsbegreppet.
Som jag närmare utvecklat i min avhandling kan en och samma handling mycket väl innefatta mer än en urkund. Ett exempel härpå erbjuder skuldebrevet med påtecknad borgensförbindelse, vilken handling utgör dels en urkund från skuldebrevsgäldenären, dels en urkund från (vardera, om två) borgensmannen. En växel innehåller en urkund från varje person, som påtecknat den; ett indossament är alltså en urkund för sig, vars tanke innehålldelvis kan hämtas ur handlingen, delvis är underförstått.
Det är av vikt för den rättsliga bedömningen av olika gärningar att denna "immateriella" innebörd av begreppet urkund är klar. För varje gärning måste utrönas vari brottsobjektet består, alltså vilken urkund det är, som berörs av gärningen. Handlingen i det föreliggande fallet, intyget om blodprovstagningen, innehåller två skilda urkunder. Till största delen består den av en urkund, ett intyg, från läkaren-blodprovstagaren. Men dessutom innehåller den en urkund med blodprovsgivaren som upphovsman, nämligen i den del där denne tecknar sitt namn; tankeinnehållet får utläsas ur handlingen i övrigt: att en person med det angivna namnet lämnat det i handlingen angivna blodprovet.
Av det sagda framgår att jag inte delar dissidentens uppfattning att den okände inte framställer någon urkund. Jag menar att han gör detta, och frågan blir då om denna urkund är falsk eller äkta. Därmed är vi tillbaka vid ovan anförda förmodanden kring RÅ:s åtalsjustering: falsk blir den okändes urkund om A inte lämnat sitt samtycke till tecknandet av namnet, men då kan A (på grund av bristande uppsåt) inte dömas för anstiftan av den okändes brott; äkta blir den okändes urkund om han hade A:s samtycke, då alltså uppsåtet hos A är styrkt men någon förfalskning i objektiv mening inte föreligger.
RÅ har efter justeringen av åtalet hävdat att A anstiftat den okände till ett osant intygande. Uppfattningen delas av dissidenten, som finner gärningen täckt av uppsåt. Majoriteten har en annan uppfattning i uppsåtsfrågan och frikänner A från "medverkan till det brott som den okände begåttgenom att teckna hans namn".
Jag vill ifrågasätta om man inte härigenom åsidosatt en aspekt av A:s agerande. A kunde hävda okunnighet om namnteckningsmomentet vid blodprovstagningen och därmed bristande uppsåt till medverkan i den okändes skriftliga uppgiftslämnande. Men han måste rimligen ha känt till att en handling av något slag, ett intyg, skulle utfärdas över blodprovstagningen. Hans uppsåt måste anses täcka att denna handling skulle komma att innehålla oriktiga uppgifter. A måste med andra ord ha uppsåtligen medverkat till att den andra urkunden "i handlingen", läkarens urkund, fick oriktigt innehåll. Därmed skulle en bedömning som anstiftan av osant intygande kunna användas oberoende av momentet med blodprovsgivarens namnteckning.
Domen behöver inte innebära att den här förordade bedömningen avvisats. Det är tveksamt om RÅ:s justerade gärningsbeskrivning täcker A:s
medverkan till läkarens skriftliga uppgiftslämnande. Dessa rader motiveras som redan påpekats inte av fallets prejudikatvärde utan av det sätt, på vilket brottstyperna urkundsförfalskning och osant intygande här belyses. Kanske kan det också ses som exempel på de svårigheter man i rättstilllämpningen har att applicera dessa lagstadganden på konkreta händelseförlopp.
Madeleine Löfmarck