SvJT:s redaktion har berett mig tillfälle att foga några kommentarer till departementssekreterare Reuterswärds ovanstående inlägg.
    Det finns som bekant inte någon sanktion i egentlig mening mot en stat som efter att ha ingått en överenskommelse kommer på andra tankar och underlåter att uppfylla sina åtaganden enligt överenskommelsen. Avgörande för internationella överenskommelsers genomslagskraft på det nationella planet är därför den enskilda statens vilja att uppfylla sina åtaganden. Denna vilja är oberoende av vilken ställning man tillmäter internationella överenskommelser i sig som rättskälla. Det väsentliga är det sätt på vilket överenskommelserna faktiskt behandlas. Denna uppfattning, vinner i hög grad stöd av den ingående undersökning av behandlingen av internationella överenskommelser i vissa andra länder som utredningen har gjort (jfr bil. 4 till betänkandet).
    Av flera i betänkandet redovisade skäl har utredningen funnit det för Sveriges del lämpligaste vara att statsmakterna i varje särskilt fall använder den metod som befinnes vara mest ändamålsenlig för att de åtagandende har gjort enligt en överenskommelse också kommer att bli uppfyllda.
    Om Sverige redan har en lagstiftning som står i överensstämmelse med den vi enligt en överenskommelse åtar oss att genomföra erfordras enligt praxis och utredningens förslag ingen särskild införlivandeåtgärd. För detta talar också praktiska skäl. Har vi redan bestämmelser som motsvarar innehållet i överenskommelsen är det onödigt att utarbeta en ny lagstiftning. En föreskrift att överenskommelsen skulle gälla i stället för (eller eventuellt vid sidan av) existerande bestämmelser skulle kunna leda till oklarhet om vad som verkligen gäller och vilka regler som skall åberopas. Vidare skulle många gånger ett i systematiskt hänseende enhetligt lagkomplex brytas sönder. Följande exempel kan nämnas till belysning av det sagda. Enligt 1967 års europeiska konvention om adoption av barn åtog sig Sverige att se till att vår lagstiftning om adoption har ett visst innehåll. Bestämmelserna om adoption i föräldrabalken innehöll redan bland annat sådana bestämmelser som konventionen rekommenderade med undantag av en detalj. Nog förefaller det mera praktiskt att göra en ändring i denna detalj och i övrigt nöja sig med att konstatera att föräldrabalken och konventionen stämde överens än att inkorporera hela konventionen.
    En viss risk för att lagstiftaren vid ett senare tillfälle förbiser att en folkrättslig bindning föreligger kan naturligtvis inte helt uteslutas. Den bör dock kunna elimineras om lagstiftaren i enlighet med utredningens förslag får tillgång till ett utförligt sakregister över internationella överenskommelser.
    När bestämmelserna i en överenskommelse saknar motsvarighet i den svenska lagstiftningen måste däremot en införlivandeakt vidtagas. En införlivandeakt i form av en författning erfordras när en överenskommelse rör frågor som skulle ha reglerats i den interna rättsordningen även om ingen överenskommelse förelegat. Det gäller framför allt när enskilda medborga-

 

res rättsförhållanden sinsemellan kan påverkas eller när myndighet får vissa befogenheter gentemot medborgarna. Rör en överenskommelse enbart frågor som skall beaktas av en myndighet i dess rent administrativa verksamhet bör givetvis också en verkställighetsföreskrift meddelas, t. ex.genom en ämbetsskrivelse. Utredningen har dock som nämnts i betänkandet inte behandlat detta slags överenskommelser. Det kan diskuteras hur gränsdragningen skall ske och vilka åtgärder som bäst bör vidtas i fråga omsådana överenskommelser. Jag skall emellertid inte gå in på det här utan inskränka mig till behandlingen av sådana överenskommelser som enligt utredningens mening kräver lagstiftningsåtgärder.
    Det bör i detta sammanhang framhållas att utredningen har ansett att lagstiftning i form av inkorporation har skett även i de fall då Kungl. Maj:t har utfärdat en kungörelse om att en överenskommelse har ingåtts eller trätt ikraft, utan uttrycklig föreskrift att den skall lända till efterrättelse men med den sedvanliga lydnadsföreskriften. Det har emellertid i intervjuer under arbetets gång framkommit delade meningar om denna uppfattning. Utredningen har förordat att man i fortsättningen för att undvika missförstånd inte skall använda denna form utan uttryckligen föreskriva att överenskommelsen skall lända till efterrättelse.
    Reuterswärd menar att kravet på en införlivandeakt är alltför långtgående i vissa fall, framför allt såvitt avser främmande staters och deras organsställning. Det är emellertid att märka att främmande staters ställning vanligen grundas på allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, vilka kan tillämpas i Sverige utan införlivandeakt (jfr betänkandet s. 45 not 1 andra stycket). Tidigare reglerades även beskickningspersonals immunitet och privilegier genom sådana grundsatser (med ett eller annat undantag som de av Reuterswärd nämnda konsularkonventionerna). Numera finns bestämmelser härom i 1961 och 1963 års Wienkonventioner om diplomatiska resp. konsulära förbindelser. Konventionsbestämmelserna är visserligen i huvudsak en kodifiering av nämnda grundsatser. De utgör dock en närmare precisering av dessa och går ibland något längre. Det synes mig inte vara för mycket begärt att det skall finnas uttryckliga regler i svensk lag om t. ex. hur en tulltjänsteman skall ställa sig när en person, anställd vid en beskickning, vid inresa till Sverige kräver viss tullfrihet.
    När det gäller valet av metod förespråkar Reuterswärd vad han kallar "funktionell inkorporation", dvs. en föreskrift att ett visst förhållande regleras "enligt vad som bestämts i stadga som är i kraft i förhållande till Sverige". Ser man till det praktiska resultatet har jag svårt att förstå skillnaden mellan en sådan inkorporation och den av utredningen föreslagna. Antag att Sverige i en överenskommelse åtar sig att bereda ledamöterna i en internationell kommission immunitet och privilegier, vilka närmare preciseras i artiklarna 5—8 i överenskommelsen. Oavsett om man enligt utredningens rekommendation föreskriver att "artiklarna 5—8 i överenskommelsen den — — —" skall lända till efterrättelse eller använder Reuterswärds formulering måste den som skall tillämpa bestämmelserna läsa och tolka artiklarna i fråga. Någon anledning att tillämpa skilda tolkningsregler kan knappast föreligga. Utredningens förslag synes ge ett mera konkret uttryckför vilka regler som gäller än Reuterswärds allmänna hänvisning. En inkorporation av framtida överenskommelser bör enligt min mening helst inte heller komma i fråga. Utredningen har särskilt understrukit att inkorpora-

 

tionsförfattningen bör inte bara klart ange vilka bestämmelser som gäller utan även innehålla texten till dessa eller i varje fall en hänvisning till var texten finns att tillgå. En förutsättning härför är att texten föreligger vid inkorporationen.
    Vid valet av införlivandemetod tillmäter utredningen språkfrågan en avgörande betydelse. Utredningen skiljer mellan överenskommelser som har en svensk autentisk text och överenskommelser som saknar sådan. Om en överenskommelse är bilateral eller multilateral har i¹ detta sammanhang ingen betydelse. Det finns bilaterala överenskommelser utan svensk text likaväl som multilaterala — huvudsakligen nordiska — med sådan. 
    Folkrättsligt sett är det de autentiska texterna som binder de avtalsslutande staterna. Det är riktigt att dessa texter i själva verket kan vara översättningar. Även om ett avtal mellan Sverige och Nederländerna har svensk och holländsk text har förhandlingarna med säkerhet förts på ett tredje språk, och båda texterna är alltså i praktiken översättningar. I och med att de i överenskommelsen tillerkännes vitsord skall de emellertid vid den folkrättsliga tolkningen jämföras med varandra och tillmätas samma betydelse. Har avtalet däremot bara en autentisk text, upprättad på förhandlingsspråket, kommer en aldrig så välgjord och internt "legaliserad" översättning till resp. språk inte att tillmätas någon betydelse på det folkrättsliga planet.
    När det gäller tillämpningen av bestämmelserna i en internationell överenskommelse på det nationella planet har utredningen principiellt den inställningen att en författning i Sverige skall vara utfärdad på svenska språket. Medborgarna skall på sitt eget språk kunna läsa sig till vilka lagregler som gäller, låt vara att det likaväl som i fråga om rent intern lagtext kan uppstå tolkningsfrågor. Man måste också beakta att kunnigheten i språk, vanan att använda utländskt material och tillgången till sådant material varierar mycket mer från en myndighet till en annan än vad som gäller användningen av svenskt material.
    Har en internationell överenskommelse en svensk autentisk text får man vid inkorporation en författningstext på svenska, även om denna inte har ett ovillkorligt företräde framför de övriga autentiska texterna. Såväl den folkrättsliga uppfattningen om de autentiska texternas betydelse som intresset av en författningstext på svenska kan därigenom tillgodoses.
    När en överenskommelse inte har en svensk autentisk text måste de folkrättsliga aspekterna och det nationella intresset vid införlivandet sammanjämkas på annat sätt. Utredningen har med utgångspunkt i sin principiella inställning ansett att en överenskommelse med enbart utländsk text inte bör inkorporeras. Det räcker nämligen enligt utredningens mening inte att den inkorporerade texten åtföljs av en översättning. Så länge inget annat sägs är det den utländska texten som är gällande författningstext och översättningen är bara ett hjälpmedel vid tolkningen. Översättningen bör uttryckligen få ställning av lagtext. Statsmakterna får därvid säkerställa uppfyllandet av de folkrättsliga åtagandena genom att se till att översättningen blir så trogen innehållet i originaltexten som möjligt. Säkerligen kan man räkna med att betydligt större omsorg och möda läggs ner på en översättning som skall ingå i Svensk författningssamling som lagtext än på en översättning som bara skall vara ett hjälpmedel vid tolkning av den utländska texten.
Brit-Marie Ericsson