REINHOLD Fahlbeck. Om arbetsprocessrätt. Studier i det fackliga tvisteförhandlandets juridik. Sthlm 1974. Norstedts. 375 s. Kr. 155,00.

 

Förhandlingar mellan parterna utan medverkan av domstol eller annat samhällsorgan är den i särklass vanligaste metoden att lösa avtalslivets tvister. På vissa områden, som arbetsmarknaden och hyresfältet, har utbildats förhandlingssystem i fasta organiserade former. Vad kollektivavtalsformen beträffar upprätthölls länge avtal av detta slag praktiskt taget utan allt anlitande av domstolar för att slita uppkomna tvister. Tillkomsten av riksavtal i början av seklet gav förutsättningar för en förhandlingsprocedur i två instanser, lokala förhandlingar mellan parterna på arbetsplatsen och centrala förhandlingar mellan de avtalsslutande förbunden. Ibland användes skiljenämnd som sista utväg för att lösa tvisten i den mån ej stridsåtgärd var ett tillåtet medel för att uppnå en lösning.
    Inrättandet av arbetsdomstolen 1928 betydde på flera sätt ett närmande av arbetsmarknadens förhandlingsväsen till den statliga rättegångsordningen. Genom arbetsdomstolens praxis och den förhandlingsrättsliga lagstiftning som inleddes 1936 vann rätten och skyldigheten att förhandla ytterligare fäste och utbredning och blev närmare fixerad i olika avseenden. Successivt har emellertid de autonoma systemen för tvistehandläggning förstärkts och vidareutvecklats från egna utgångspunkter. Denna utveckling har varit utomordentligt omfattande och betydelsefull.
    En undersökning av förhandlingsverksamheten på arbetsmarknaden kan ges vitt skilda inriktningar. Det arbete, Tvisteförhandlingar på arbetsmarknaden, som undertecknad lade fram 1967 hade väsentligen karaktären av ett funktionsstudium. Olika konventionellt rättsliga aspekter av förhandlingar berördes endast i den utsträckning det syntes erforderligt med hänsyn till denna ämnesbestämning. Det har emellertid länge framstått som önskvärt att få en bred vetenskaplig penetration av de i strikt mening juridiska sidorna av förhandlandet i arbetstvister.
    Reinhold Fahlbeck har tagit sig an denna betydelsefulla forskningsuppgift genom en omfattande och arbetskrävande doktorsavhandling, utförd enligt gamla disputationsordningen. Arbetet har lagts fram i Lund inom ämnet processrätt men kan till stora delar betecknas som civilrättsligt. Avhandlingen har följaktligen krävt en vidsträckt juridisk orientering. Med tanke på att en utvidgning och förstärkning av förhandlingsrätten tillhör de viktigaste uppgifterna i det pågående arbetsrättsliga reformarbetet har avhandlingen kommit vid en högst läglig tidpunkt.
    En lång rad frågeställningar behandlas. Vilka har rätt och skyldighet att förhandla? Vilka ämnen omfattas av förhandlingsskyldigheten? När är en part befriad från denna? På vilket sätt åligger det en part att förhandla? Vad gäller om förhandlingsproceduren? Vilka företräder de förhandlande

 

Sten Edlund 533parterna? Vilket rättsförhållande råder mellan organisation och medlem? Vilka är rättsverkningarna av förhandlingsbeslut? När kan en tvist föras vidare från lokal till central förhandling eller återförvisas från sådan förhandling till förnyad lokal handläggning? Vilka preskriptionsregler gäller? Etc. Mot spännvidden i problemintäckningen kan såvitt anmälaren kan se inte anföras några vägande erinringar.
    Som förf. framhåller har han arbetat med "en strikt juridisk metod". Sättet att utvälja, formulera och behandla problem har huvudsakligen bestämts av det material som erbjuds av lagstiftning, rättspraxis, framför allt arbetsdomstolens, och juridisk litteratur. Med hänsyn till ämneskonceptionen har det givetvis varit befogat att gå fram på sådana vägar. Enligt min mening skulle dock avhandlingen ha vunnit på om de empiriska ramarna gjorts vidare och i vart fall en mer ingående diskussion förts om den använda metodens bärkraft.
    Vad man till att börja med saknar är en närmare beskrivning av den yttre strukturen av förhandlingsväsendet — gärna i relation till domstolsprocessen — såväl i stort som med avseende på beslutsgången vid olika förhandlingstyper. Den genomgång som företagits av förekommande förhandlingsklausuler i kollektivavtalen samt av föreningsstadgar har inte så mycket att säga med hänsyn till knapphändigheten i dessa regleringar. En del arkivmaterial hos Sveriges Verkstadsförening rörande lokala förhandlingar har också granskats men utbytet har varit ringa och någon närmare redovisning har ej skett; för övrigt borde väl en motsvarande undersökning ha gjorts hos arbetsgivareförbundets motpart. En fylligare bild av förhandlingsväsendets uppbyggnad hade gjort det lättare att uppfatta dess specifika drag och man hade fått naturliga upphängningspunkter för problemurval och problembehandling. Vidare vill jag ifrågasätta om inte förf. åtminstone ställvis vid problemanalysen borde ha berikat undersökningen genom intervjuer med förhandlande funktionärer eller medelst annat sociologisktpräglat faktasamlande. Arbetsdomstolens rättspraxis är mager i många avseenden och återspeglar förmodligen i åtskilliga stycken inte gängse uppfattningar eller eljest rådande förhållanden i förhandlingslivet. När det gäller exempelvis sådana frågor som vad som skall inläggas i förhandlingsskyldigheten eller hur det förhåller sig med organisationernas befogenheter att disponera över avtalen visavi medlemmarna är det troligt att en breddad dokumentation skulle ha gett intressanta belysningar. Det hade inte varit nödvändigt med ett i egentlig mening representativt material.
    Något som oavsett ämnesinriktning och undersökningsmetod synes böra prägla allt studium av förhandlingar eller annan "utomrättslig" aktivitet för tvistehandläggning är att man nalkas objektet på ett sätt som låter egenarten träda fram. Även bortsett från de empiriska begränsningarna hade det varit önskvärt att förf. i större utsträckning än som skett kunnat undvika en terminologi utformad för domstolsväsendet som känns mer eller mindre främmande i sammanhanget, t. ex. begrepp som rättskraft, ändring av talan, överklagande. Och vilken ombudsman ser sig som en "befattningshavare i förhandlingsordningen"? Förf. skall emellertid hållas räkning för att han markerat att sådana termer inte får pressas över hövan. Över huvud visar han betydande varsamhet vid jämförelser med domstolsmässiga mönster, såsom då han varnar för att utan vidare överföra rättskraftsresonemang på de "privata företeelser" som förhandlingsöverenskommelser utgör

 

534 Sten Edlundeller när han framhåller att genomslag för av domstol tillämpade bevisregler kan bidra till en olycklig formalisering av förhandlandet. Ändå får väl sägas att hela det "juridiska" sättet att attackera ämnet är ägnat att något undanskymma denna tvistehandläggningsmetods karaktär sui generis.
    I det kapitel som handlar om subjekten för förhandlingsskyldigheten uttalar förf. att den intressantaste frågan härvidlag är den enskilde arbetstagarens ställning. Det borde ha tydligare klargjorts att detta är som förf. personligen ser det. För fackföreningsrörelsen har ett kollektivistiskt synsätt varit dominerande och satt sin prägel på förhandlings- och avtalssträvanden, något som säkerligen varit en nödvändig förutsättning för framgång. Förhandlingsrätten som den legalt konstruerats har ju också på arbetstagarsidan knutits till organisationen; den enskilde har inte getts någon självständig förhandlingsrätt. Konstaterandet härav innebär dock inte att förf. saknat goda skäl för att ägna så stort utrymme som skett i avhandlingen åt individens ställning i tvisteproceduren. Det arbetsrättsliga reformarbetet har gett förf. särskild anledning att betona betydelsen av hithörande spörsmål. En utbyggd och väl fungerande företagsdemokrati förutsätter att de fackliga organisationerna även ser om sina egna hus. Denna aspekt synes alltför litet ha uppmärksammats i den allmänna debatten och i lagstiftningsarbetet. Hur skall det egentligen bli med den enskildes position inom ramen för ett fackligt med- eller självbestämmande? Frågan är om inte lagstiftaren i vissa hänseenden bör gå in även här.
    Avhandlingen behandlar så många från varandra ganska skilda frågor att det inom recensionens begränsade omfång skulle bli rätt godtyckligt att ta ut några till diskussion. Enligt min mening får det emellertid sägas att förf. på ett betydande antal punkter varit för snar till bestämda slutsatser. Ibland har detta berott på att problemen inte fraktionerats tillräckligt med avseende på olika situationer, ibland på att den empiriska orienteringen varit för snäv, ibland på att förf. trots allt varit för bunden vid processrättsliga komparationer. Som ett exempel härpå kan anföras avsnittet om "bundenhet av typen prejudikatbundenhet" (s. 222). På en enda sida avhandlas detta intrikata ämne. Till att börja med skulle man vilja ha klart för sig vilka "parter" som åsyftas, avtalsslutande parter eller andra. Skiljer man mellan olika förhandlingsplan, går det inte att kategoriskt påstå att "bundenhet av prejudikattyp inte föreligger" med avseende på samfälld bundenhet av tidigare förhandlingsbeslut. När det gäller ensidig bundenhet för en part synes det likaledes för generaliserande att säga att arbetsgivaren inte är bunden vid att tillämpa en tidigare bedömning. Avgörande måste vara vad som lagts in i det föregående ställningstagandet. Det heter till sist: "Det konstaterade rättstillståndet är föga överraskande. Svensk rätt bygger på att tidigare judiciella avgöranden inte är bindande för framtiden, endast vägledande." Men har detta egentligen något att säga om de förhållanden som det här är fråga om?
    Med de reservationer som kan göras — processrättsligt är anm:s kompetens förvisso blygsam, andre opponent vid disputationen var processualisten docent Lars Heuman — är det emellertid angeläget att framhålla den energi och oförskräckthet som utmärker hela framställningen. Det finns ett stimulerande konstruktivt drag i avhandlingen som inte bara röjs i de tankeväckande resonemangen de lege ferenda. De internationella utblickarna är få, men det måste sägas höra till ämnesinriktningen. Avhandlingen är

 

Anm. av Reinhold Fahlbeck: Om arbetsprocessrätt 535skriven på ett rakt och lättbegripligt språk. Till sist kan nämnas att förf. belönats med en docentur i — civilrätt.
Sten Edlund