J. C. JACOBSEN. Djævllebesværgelse. Træk af Exorcismens Historie. Kbhvn 1972. 170 s.
J. C. JACOBSEN. Besættelse og Trolddom i Nibe 1686. Christen Hortikarl ctr. Hr. Lauritz Crase. Kbhvn 1973. 69 s.

 

Den danske rättshistorikern J. C. Jacobsen har under de senaste åren utgivit tre arbeten med anknytning till trolldomsprocesserna i Danmark. Det viktigaste av dessa arbeten är den kommenterande inventering av "Danske

 

²⁶ Se närmare meningsutbytet mellan Ekelöf och mig: Ekelöf, Uttrycket "gällande rättsregel". En studie i juridisk terminologi, Festskrift Arnholm "Nordisk Gjenklang" s. 109; J. Sundberg, Lagen på gärningsorten, SvJT 1973 s. 361. — Peczeniks kontakt med frågeställningen framträder på s. 43, där avhandlas att de rhodesiska lagarna skulle vara effektiva men icke gällande rätt, n. b. i London; på s. 47 betraktar han två av varandra oberoende ordningar såsom båda gällande rätt på samma territorium; jfr även s. 102. 

Domme i Trolddomssager i øverste Instans", som utkom 1966. Från att tidigare ha sysselsatt sig med trolldomsbrottet har förf. nu utgivit ett översiktligt arbete rörande exorcismens historia. De båda begreppen trolldom och exorcism skiljes därigenom, att medan ett fördrivande av demoner med hjälp av andra demoner är trolldom är ett fördrivande med hjälp av goda krafter exorcism.
    Exorcismen har också ända in i modern tid kunnat vidmakthålla sin ställning inom ramen för de förändringar som skett inom det kristna synsättet. Förf. pekar på tre former av exorcism, nämligen 1. i samband med dop, 2. fördrivande av demoner hos kroppsligt besatta, samt 3. en preventiv form, som skall förhindra de onda makterna från eventuella försök att anfäkta levande varelser.
    Förf. har sett dopexorcismen som den centrala företeelsen i sin genomgång av institutets förekomst i de olika kulturländerna från sumererna och fram till den katolska kyrkans liturgiska revision 1969. Som förf. visar innebar den lutherska reformationen icke ett avståndstagande från exorcismen. Luther bibehöll dopexorcismen (Taufbüchlein 1523 och 1526) och ansåg även exorcism mot kroppsligt besatta som ett naturligt och självklart inslag i liturgin. Han tog emellertid avstånd från de katolska exorcisterna som, enligt Luther, mera lade vikt vid orden i besvärjelsen än vid Guds kraft, som var förutsättningen för institutets bibehållande.
    Inom kanonistiken har exorcismen kommit att leva kvar till våra dagar. Codex Juris Canonici innehåller fortfarande stadganden om dopexorcism (§ 1153) och utdrivande av onda krafter i kroppsligt ansatta (§§ 1151—52), och så sent som 15/5 1969 har påvestolen offentliggjort en ny barndopsordning som ändrat tidigare liturgi, varvid exorcismen ej längre är en hänvändelse till den onde utan en anropan till Gud.
    I ett avslutande kapitel tar förf. upp utvecklingen i Danmark, där reformationen kom att innebära en stor osäkerhet beträffande dopexorcismens användning. Omsider blev dopexorcismen stadgad i enlighet med Luthers principer i altarboken 1556. Genom ett uppmärksammat rättsfall 1566, då sockenprästen i Stege Iver Berthelsen uteslöt dopexorcismen, fästes lagstiftarens uppmärksamhet på problematiken. Christian IV utfärdade 6/4 1606 en skrivelse till rikets professorer och biskopar, vari han utbad sig deras syn på ett avskaffande av dopexorcismen. Denna propå ledde emellertid ej till något resultat, och institutet kom ej att avskaffas förrän 7/5 1783. Användningen av exorcismen för kroppsligt besatta finnes fortfarande kvar i det danska ritualet.
    Förf:s arbete är i första hand ett översiktsarbete för dansk publik. Han lämnar en utförlig deskriptiv framställning om exorcism ifrån äldsta tid. Framställningen bygger emellertid huvudsakligen på befintlig kontinentallitteratur. En uttalad förkärlek för citering och referering av denna litteratur gör arbetet på sina ställen svårtillgängligt. Det är även anmärkningsvärt att förf. ej mera utnyttjat tillfället och gett plats för såväl rättshistoriska som teologiska aspekter på sitt ämne. Det danska avsnittet ses helt isolerat utan några parallella aspekter på förhållandena i de övriga nordiska länderna. Begränsningen kan försvaras med den restriktiva underrubrik förf. satt på sitt arbete. Det är emellertid ett typiskt tvärvetenskapligt ämne förf. här behandlat och ett vidgat undersökningsområde på sätt ovan antytts hade berikat framställningen.

 

    I ett senare arbete (1973) har förf., enligt uppgift i förordet för sista gången, återvänt till 1600-talskasuistiken och redovisar ett rättsfall från Nibe på Jylland, i vilket såväl trolldom som exorcism utgör viktiga inslag. Sockenprästen Lauritz Crase påstod 1686 att kyrkovärden Christen Jensen Hørtikarl drivit en ond ande i en hos honom bosatt kvinna Anne Buus. Genom böner sökte Crase befria den enligt honom anfäktade kvinnan från hennes demon samt avstängde Hørtikarl från den kyrkliga gemenskapen, bl. a. genom att förmena honom delaktighet i Herrens heliga nattvard.
    Hørtikarl vände sig till andlig domstol med tilltal mot Crase för dennes påståenden mot honom, men samtidigt androg han de ämbetsfel, som enligt hans förmenande Crase gjort sig skyldig till genom att genom exorcism söka driva ut en obefintlig ond ande ur kvinnan samt genom att i strid mot kyrkoritualet ha avstängt Hørtikarl från kyrkans gemenskap.
    De undre instanserna, prosträtten och landsmötet i Viborg, kom att ogilla talan mot prästen, men Højesteret dömde 1688 Crase för ämbetsförbrytelse. Han dömdes visserligen icke till avsättning men väl till ett kännbart bötesstraff samt till att betala kärandens rättegångskostnader.
    I en avslutande framställning hävdar förf. att tron på trolldom och besättande av onda andar vid tidpunkten för detta rättsfall tappat terräng bland den upplysta delen av befolkningen. Detta påstående är säkert riktigt. Rättsfallet är dock, som partsställningen visar, i första hand en rättslig tvist mellan Hørtikarl och Crase, i vilken Hørtikarl söker rentvå sig från den offentliga skymf han utsatts för genom att bli nekad tillgång till kyrkans nådemedel. Men samtidigt upptager rätten frågan om prästens åtgärder är att anse som ämbetsförbrytelser, och rättsfallet visar de krav som under det danska enväldet ställdes på en sockenpräst att kunna bedöma riktigheten av påståenden om anfäktelser av onda andar, samt skyldigheten för kyrkans män att följa de dem förelagda rättsreglerna.
    Arbetet är i första hand ett rättsfallsreferat. Liksom i sina tidigare arbeten använder sig förf. av en för läsaren tröttande citeringsmetod. Ord för ordåtergives handlingarna i Højesterets akt. Framställningen hålles i stort sett samman endast genom förf:s hänvisningar till de olika dokumentens inbördesplacering i akten. Förf:s entusiasm för det ämnesområde han tagit till sitt, de danska trolldomsprocesserna, är emellertid omisskännlig.
Kjell Å. Modéer