CARL NORSTRÖM & TOR SVERNE. Social sekretess. Handlingssekretess —Tystnadsplikt. Håkan Ohlssons förlag. Lund 1974. 275 s.

 

I 91 § barnavårdslagen, 64 § nykterhetsvårdslagen och 64 § socialhjälpslagen finns intagna i princip likalydande bestämmelser om tystnadsplikt. Den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt lagen får ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Samtidigt som socialvårdstjänstemän sålunda är bundna av tystnadsplikt gäller — liksom för andra statliga och kommunala myndigheter— principen om allmänna handlingars offentlighet: om inte uttryckligt undantag gjorts i den s. k. sekretesslagen, skall handling som inkommit till eller upprättats hos myndighet utlämnas till envar som genom läsning eller avskrivning på stället vill taga del av den. I sekretesslagens 14 § finns undantag som motsvarar de angivna tystnadspliktsreglerna. Konflikten mellan

 

kraven på offentlighet och kraven på hemlighållande är emellertid ofta svårlöst och underlättas inte av att gällande regler ingalunda genomgående är lättillgängliga.
    Svårigheterna att tillämpa gällande regler om offentlighet och sekretess har ökats av bristen på kommentarer och översikter. En bättring har dock ägt rum under det senaste decenniet, inledd med två skrifter som ursprungligen utgavs av justitiedepartementet och Stockholms stad, Elsins Allmänna handlingars offentlighet och sekretess samt Holmberg-Rymans Offentlighetsprincipen och myndigheterna. Elsins framställning är numera svåråtkomlig och dessutom delvis föråldrad. Holmbergs och Rymans broschyr har utkommit i flera upplagor och är ett hos myndigheterna mycket uppskattat hjälpmedel, men dess begränsade format gör det ofrånkomligt, att på många sakområden behovet av en utförligare kommentar är kännbart.
    Ställföreträdande JO Tor Sverne och byråchefen vid riksdagens ombudsmannaexpedition Carl Norström har nu verkställt en genomgång av bestämmelserna på socialvårdsområdet belyst av rättsfall och ett betydande antal JO-beslut. Boken inleds med två avsnitt om 2 kap. TF, som kortfattat presenterar de juridiska begreppen och redogör för reglerna om utbekommande av allmän handling. Av sekretesslagens regler behandlas därefter i huvudsak "socialsekretessen" i 14 § samt bestämmelserna om anonymitetsskydd, varjämte reglerna om partsinsyn, om offentlighet och sekretess hos domstol och om information och sekretess myndigheterna emellan ägnas särskilda avsnitt. Tystnadspliktens omfattning och innebörd belyses ganska utförligt, varefter följer kortare avsnitt om uppgiftslämnande till press, radio och TV, om diarier och andra register samt om datalagen och de jämkningar i offentlighetsprincipens utformning som den medförde. Det sista avsnittet bygger enbart på lagförarbetena och måste nog betecknas som bokens svagaste.
    För allt juridiskt författarskap gäller ju den särskilda vanskligheten att ändrad lagstiftning snabbt kan göra en framställning föråldrad. Såsom Norström och Sverne själva redovisar (s. 270) är utredningsverksamheten på det här aktuella området minst sagt livlig. Socialutredningen förebådar en omstöpning av den sociala vårdlagstiftningen, massmedieutredningen har föreslagit en ny grundlag som skall ersätta TF, och förslag till en ny lag istället för 1937 års efter alla ändringar oöverskådliga sekretesslag har framlagts av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén. Det väsentliga i Norströms och Svernes bok synes emellertid vara sammanställningen och systematiseringen av materialet från JO, som med sin anknytning till administrationens konkreta problem torde behålla mycket av sin aktualitet även efter omstuvningar i författningarna.
    Den publik boken vänder sig till synes främst vara socialvårdstjänstemän. Arbetets användning som uppslagsbok underlättas av ett utförligt sakregister, och utförliga utdrag ur aktuella författningar har tagits in å s. 227—265. Denna uppläggning torde medföra, att en reviderad version ganska snart blir behövlig. Bland de ting som i en sådan version kunde vara värda en utförligare behandling märkes myndighetsbegreppet, som nu bestås en mycket kortfattad beskrivning på s. 12 (där uppräkningen i 2 kap. 3 § TF knappast är värd benämningen "definition"). En annan punkt där åtminstone anm. gärna skulle se en större utförlighet är frågan om "minnes-

 

anteckningar", ett begrepp som ofta missuppfattas som avseende även anteckningar om faktiska förhållanden, som görs i anslutning till handläggning (jfr JO 1973 s. 334). Den svåraste och intressantaste uppgiften torde dock bli att klargöra i vilken utsträckning tidigare JO-uttalanden alltjämt är relevanta sedan lagtexterna ändrats. — Det avslutande avsnittet om ADB torde däremot kunna undvaras, kanske med reservation för att hänsyn bör tagas till ADB-upptagningarna i ett reviderat avsnitt om handlingsbegreppet. En användbar framställning om dataproblematiken kan svårligen rymmas inom ramen för en grundläggande framställning av reglerna om offentlighet och sekretess.
    Författarna visar genomgående stor sparsamhet med egna omdömen men solidariserar sig naturligt nog med JO-uttalandena. I ett fall — avseende socialregistren, s. 199 — sker detta i uttalad polemik med ett regeringsrättsavgörande. I valet mellan regeringsrättens och JO:s ståndpunkter är anm. böjd att i likhet med författarna beteckna JO:s som den enda godtagbara, men det problem det här gäller torde få en tillfredsställande lösning endast genom att det f. n. ytterst diffusa begreppet socialregister ges ett enhetligt eller åtminstone bestämbart innehåll.
    Sammanfattningsvis ger Norströms och Svernes bok en välbehövlig belysning av ett praktiskt betydelsefullt och för vederbörande handläggare svårhanterligt område.
Karl-Olof Lidin