Lagstiftningsfrågor vid 1975 års riksmöte
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor som behandlats vid 1975 års riksmöte. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt.

Stats- och förvaltningsrätt m. m. Reglerna i den nya regeringsformen (RF) om normgivningsmaktens fördelning har föranlett en omfattande följdlagstiftning, som berör ett stort antal olika författningar. Genom lagstiftningen har riksdagen lämnat en del av de bemyndigandensom erfordras för att — i enlighet med vad som förutsattes vid RF:s tillkomst — regeringen, förvaltningsmyndigheter, landstingskommuner och kommuner skall bibehållas vid i huvudsak samma lagstiftningskompetens som före de nya grundlagarnas ikraftträdande. Lagstiftningen har trätt ikraft (SFS 68 f, 100 f, 128, 175 f m. fl.).¹

 

    Mot bakgrund av erfarenheterna av 1973 års allmänna val har i 3 kap. vallagen införts rambestämmelser för indelningen i valdistrikt. Enligt dessa skall ett valdistrikt i allmänhet omfatta 1 200—1 500 röstberättigade, och endast i speciella undantagsfall får ett distrikt omfatta mer än 1 800 eller mindre än 300 röstberättigade. Lagstiftningen, som inte berör indelningen i valkretsar, har medfört indragning av ett antal valdistrikt. Nackdelarna härav för de röstande har kompenserats genom särskilda åtgärder som kan underlätta röstningen. Sålunda har bl. a. öppnats möjlighet till budröstning genom lantbrevbärare och postverket givits rätt att inrätta tillfälliga postanstalter för röstmottagning. En mindre jämkning har också gjorts i reglerna om valsedels ogiltighet.
    Lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli 1975, har medfört vissa följdändringar i lagen om kyrkofullmäktigval (SFS 310, 311).

 

    För valen till landsting har beslutats ett nytt valsystem som i huvudsak ansluter sig till det system som sedan år 1970 tillämpats vid riksdagsval. Den nya ordningen, som föranlett relativt omfattande ändringar i främst landstingslagen, innebär i korthet följande. Landstinget fastställer självt med utgångspunkt i vissa minimigränser antalet landstingsmän. Av mandaten skall 9/10 vara fasta valkretsmandat som fördelas mellan valkretsarna efter antalet röstberättigade (vid 1976 års val antalet invånare) i valkretsarna. De återstående mandaten är utjämningsmandat och används för att utjämna de avvikelser från ett landstingsproportionellt riktigt valresultat, som kan uppstå vid fördelningen av de fasta valkretsmandaten. Valsystemet förutsätter att varje valkrets skall tillföras minst åtta fasta valkretsmandat. Endast parti som fått minst 3 % av rösterna i hela landstingskommunen får delta i mandatfördelningen.
    Vissa ändringar har också gjorts i reglerna om val till kommunfullmäktige. Sålunda skall i fortsättningen antalet röstberättigade (vid 1976 års valantalet invånare) avgöra hur många kommunfullmäktige som lägst skall ut-

 

¹ Hänvisning till SFS avser 1975 års samling.

 

ses, om valkretsindelning skall vara obligatorisk vid val av kommunfullmäktige och hur många fullmäktige som skall utses i de olika valkretsarna i valkretsindelade kommuner. Det lägsta antalet fullmäktige som skall utses i varje valkrets i valkretsindelad kommun har höjts från tio till femton.
    Lagstiftningen, som föranlett ändringar i — förutom landstingslagen—kommunallagen, kommunallagen för Stockholm och vallagen, har trätt i kraft den 1 juli 1975 (SFS 471 f).

 

    Åtskilliga ändringar har gjorts i sekretesslagen. Bl. a. har uppgifter i körkortsregistret om brott eller av annan belastande art, t. ex. om alkoholmissbruk eller sjukdomstillstånd, fått ett vidgat sekretesskydd. Sådana uppgifter får efter ändringarna inte utlämnas i annat fall eller i annan ordning än regeringen bestämmer. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 201, 581 m. fl.).

 

Kommunalrätt m. m. Genom en särskild lag om rätt för kommuner och landstingskommuner att lämna internationell katastrofhjälp har öppnats möjlighet för kommunal biståndshjälp i samband med krig, farsot, översvämning, jordbävning, vulkanutbrott, torka eller liknande händelse i annat land. Hjälpen skall avse utrustning som kan avvaras. Därjämte får i skälig omfattning bekostas iordningställande och transport av utrustningen samt tillhandahållas och bekostas personal som behövs för att utrustningen skall kunna tas i bruk.
    Lagen träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 494).

 

    Genom ändring i lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande har kommunerna fått formella möjligheter att täcka hyresförluster som belöper på minoritetsintressent i allmännyttiga bostadsföretag. Samtidigt har en anpassning skett till RF:s regler om normgivningsmakten (SFS 131).

 

    Flera ändringar har skett i den lagstiftning som reglerar renhållningsverksamheten. Ändringarna, som syftar till att öka återvinningen och förbättra omhändertagandet av avfall, innebär bl. a. att regeringen genom bestämmelser i kommunala renhållningslagen har fått bemyndigande att meddela föreskrifter om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet. Tanken är att detta skall omfatta förutom pappersavfall kemiskt avfall som kan anses miljöfarligt. Bemyndigande har även lämnats regeringen att förordna att visst slag av avfall, t. ex. papper, skall hållas avskilt från annat avfall i avvaktan på borttransport. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådant förordnande.
    Regeringen har vidare genom ändring i lagen om hälso- och miljöfarliga varor fått bemyndigande att meddela föreskrifter om ensamrätt för juridisk person, vari staten har inflytande, att behandla och långtidsförvara miljöfarligt avfall. Regeringen får också ålägga den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara att årligen lämna uppgift omvarans art, sammansättning, mängd och hantering.
    I lagstiftningsärendet har riksdagen också antagit vissa ändringar i hälsovårdsstadgan, läkemedelsförordningen och miljöskyddslagen samt en särskild bilskrotningslag. Bestämmelserna i sistnämnda lag syftar till ett bättre omhändertagande av skrotbilar. Enligt lagen får endast auktoriserad bilskrotare samt kommun som inrättar mottagningsställe för skrotbilar utfärda sådant skrotningsintyg som enligt lagen krävs för avregistrering. Ägare av

 

bil som avregistreras efter företeende av skrotningsintyg skall erhålla en skrotningspremie. Premierna finansieras genom att avgifter, s. k. skrotningsavgifter, tas ut av tillverkare och importörer för varje bil samtidigt med den s. k. bilaccisen. Avgifterna tillförs en fond, ur vilken förutom premierna även skall kunna utgå bidrag till kommuner för undanskaffande av övergivna bilvrak.
    Lagstiftningen har med vissa undantag trätt i kraft den 1 juli 1975. Undantagen avser bl. a. bestämmelserna i bilskrotningslagen om skrotningsavgifter, vilka träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 338).

 

Fastighetsrätt m. m. Genom ändringar i lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. har möjligheterna för utländska medborgare utan anknytning till vårt land att förvärva fritidsfastigheter begränsats. Enligt de nya bestämmelserna skall förvärvstillstånd för denna kategori utlänningar beviljas endast när den med förvärvet avsedda fastigheten är belägen inom område, där efterfrågan på fritidsfastigheter inte är så betydande att på grund därav risk föreligger för stegring av fastighetsvärdena. Samma inskränkningar gäller med avseende på rätten att för fritidsbruk få förvärva bostadsarrende. Tillståndsgivningen skall liksom tidigare ankomma på länsstyrelserna. I lagstiftningsärendet har vidare lagens tillämpningsområde utvidgats så att med förvärv av fast egendom likställts förvärv av tomträtt. Lagstiftningen, som innefattar en ändring i jordabalkens inskrivningsregler, har trätt i kraft den 1 juli 1975 (SFS 366, 367).

 

    I samband med godkännande av riktlinjer för energihushållningen har riksdagen antagit vissa ändringar i byggnadslagen. Sålunda har den tidigare gällande skyldigheten att inhämta regeringens tillstånd till lokalisering av industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar, utvidgats till att avse också tillkomsten och lokaliseringen av verksamhet som är av väsentlig betydelse för energihushållningen. Vidare har bl. a. meddelats föreskrifter om kretsen av nyanläggningar som skall vara underkastade generell tillståndsplikt. Lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli 1975, har föranlett ändring i miljöskyddslagen (SFS 459, 461).
    I lagstiftningsärendet har riksdagen vidare beslutat komplettera byggnadsstadgan med dels en föreskrift om beaktande vid planläggning av energihushållningens behov, dels en regel om krav på god värmehushållning för ny- och ombyggnader. Den förstnämnda bestämmelsen har trätt i kraft den 1 juli 1975. Övriga ändringar i byggnadsstadgan träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 460).

 

    I byggnadsstadgan har också gjorts ändringar som syftar till att göra det möjligt att sammanföra gällande anvisningar och praxis vid granskning av statliga bostadslån med bestämmelserna i Svensk Byggnorm. De nuvarande skillnaderna i fråga om bostadens utformning mellan olika former av boende har avskaffats, och samma krav skall fortsättningsvis ställas på utformningen av alla bostäder avsedda för varaktigt bruk oavsett om de är belägna i flerfamiljshus eller småhus. Vidare har införts krav på uterum och hiss. För byggnad med bostadslägenhet skall på tomt eller på utrymme som är gemensamt för flera bostadslägenheter finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse. Sistnämnda regel har föranlett en

 

36—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

ändring i bestämmelserna om byggnadslovshandlingar.
    Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1976.

 

    Övergångsbestämmelserna till 1973 års ändringar i naturvårdslagen beträffande rätt till ersättning för grustäkt m. m. har jämkats i förtydligande syfte. Ändringen har trätt i kraft (SFS 196).

 

    Genom ändring i lagen om stängselskyldighet för järnväg m. m. har skyldigheten att hålla stängsel till skydd för allmänheten närmare reglerats. Enligt de nya bestämmelserna skall det ankomma på kommunen att inom sitt område bestämma var stängsel skall finnas, hur stängslet skall utformas och i vilken omfattning tillsyn och underhåll skall ske. Det praktiska arbetet med uppsättning, tillsyn etc. skall utföras av järnvägens innehavare. Kostnaderna — vilka f. n. normalt i sin helhet belastar vederbörande kommun — skall delas mellan kommunen och järnvägen så att kommunen svarar för 90 procent av kostnaderna och järnvägen för 10 procent. I fråga om stängsel vid stations- eller bangårdsområden skall dock kostnaderna fördelas lika.
    En särskild nämnd skall inrättas för prövning av vissa frågor som hänger samman med stängslens uppsättning m. m. Nämnden skall bl. a. avgöra frågor i anslutning till kostnadernas fördelning, om inte överenskommelse i dessa frågor kan träffas mellan järnvägen och kommunen.
    Lagstiftningen, som inte skall gälla befintliga stängsel, träder i kraft den 1 januari 1976.

 

Skadeståndsrätt. Som ett led i den pågående översynen av skadeståndsrätten har riksdagen beslutat vissa ändringar i skadeståndslagen. Denya reglerna gäller framför allt skadestånd vid personskada. I fråga om ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst innebär bestämmelserna att en ekonomisk invaliditetsbedömning skall ersätta den hittills tillämpade medicinska invaliditetsbedömningen, så att skadeståndet bättre än f. n. skall motsvara den verkliga inkomstförlusten. Man skall alltså inte främst beakta skadans medicinska utveckling utan i lika hög grad ta hänsyn tillden skadades personliga förhållanden av olika slag. Hit hör den skadelidandes ålder, bosättning, utbildning och tidigare yrke samt möjligheterna att han i större eller mindre utsträckning övervinner skadeföljderna genom tillvänjning och rehabilitering. Man skall också söka beakta vissa allmänna faktorer, t. ex. arbetsmarknadssituationen. Om den skadade avlider, skall de som har försörjts av honom kunna få skadestånd för förlorat underhåll. Även i detta fall skall skadeståndsberäkningen grundas på en individuell prognos rörande den faktiska ekonomiska förlusten. Ersättning för förlust av underhåll skall kunna utgå inte bara till personer som den avlidne enligt lag varit skyldig att försörja utan också till andra som var beroende av honom för sin försörjning.
    Om den ekonomiska prognosen i samband med skadeståndsberäkningen skulle slå fel, öppnar de nya reglerna möjlighet till omprövning av fastställt skadestånd. Omprövning kan, såvitt avser skadestånd i form av livränta, ske i såväl höjande som sänkande riktning. Skadestånd i form av engångsbelopp kan däremot omprövas endast i höjande riktning. En förutsättning för omprövning är att utvecklingen av den skadelidandes ekonomiska förhållanden i väsentlig grad avviker från vad man föreställde sig vid den tid-

 

punkt när skadeståndet fastställdes, vare sig avvikelsen beror på att skadan i medicinskt hänseende har förvärrats eller orsaken är att hänföra till arbetsmarknadsförhållanden eller liknande.
    Den nya regleringen innefattar också bestämmelser om hur skadeståndet skall samordnas med försäkringsersättningar och andra förmåner som utgår på grund av skadan. Huvudprinciperna är att skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten så att varken över- eller underkompensation uppstår, att olika förmåner vid personskada därför skall avräknas på skadeståndet och att regress inte skall utövas beträffande samordningsförmån. Avräkningen skall i princip ske enligt en nettometod, d. v. s. skadeståndet skall bestämmas till den del av förlusten som de andra förmånerna inte täcker.
    De nya bestämmelserna innebär vidare att en allmän regel om jämkning av skadestånd införs, vilken kan tillämpas vid alla typer av skadeståndsskyldighet och för alla kategorier av skadeståndsskyldiga. Regeln går ut på att skadeståndet skall kunna jämkas till fördel för skadevållaren, om hans skyldighet att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden. Även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall därvid beaktas. En omständighet som på detta sätt kan vägas in vid jämkningsprövningen utan att för den skull utgöra någon självständig jämkningsgrund är exempelvis graden av den ansvariges skuld. Jämkning skall dock ej förekomma i den mån skadeståndet täcks av ansvarsförsäkring eller när den skadeståndsskyldige är att anse som s. k. självförsäkrare. Inte heller får en nedsättning av skadeståndsskyldigheten gå så långt, att resultatet blir obilligt mot den skadade.
    Liksom f. n. skall skadestånd också kunna jämkas på grund av den skadelidandes medvållande. Vid personskada skall emellertid jämkning i fortsättningen inte kunna ske annat än i rena undantagsfall, nämligen om den skadelidande har medverkat uppsåtligt eller grovt vårdslöst.
    I samband med antagandet av ovan refererade ändringar i skadeståndslagen har en ålderdomlig skadeståndsregel i 1734 års lag upphävts. Regeln rör skadestånd vid veterinärmedicinsk behandling av djur (22 kap. 4 § byggningabalken).
    Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 404).

 

    En mindre ändring har med verkan från den 1 maj 1975 gjorts i lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Ändringen innebär att ersättning för skada inte skall jämkas på grund av förseelse mot skyldighet att använda skyddshjälm vid färd på motorcykel (SFS 52).

 

 

Sjörätt. Vissa, huvudsakligen av den nya regeringsformen betingade ändringar har gjorts i de år 1973 beslutade nya reglerna i sjölagen om registrering av och inteckning i fartyg m. m. Bestämmelser om registrering av mindre fartyg, båtar, som tidigare förutsatts bli meddelade i administrativ ordning, har tagits in i en särskild båtregistreringslag. Enligt en ny lag omförnyelse av vissa fartygsinteckningar m. m. skall sådana äldre fartygsinteckningar som hänför sig till numera avregistrerade fartyg förfalla om de inte förnyas före utgången av maj 1977.
    Nuvarande möjlighet att vid beställning av fartygsbygge vinna förmånsrätt i bygget för lämnat förskott skall enligt tidigare riksdagsbeslut upphöra vid årsskiftet 1975/76. Genom en lag om registrering av båtbyggnadsförskott

 

och genom ändring i förmånsrättslagen har beslutats att bibehålla möjligheten såvitt avser båtar. Hänvisningen i 211 § sjölagen beträffande innebörden m. m. av gemensamt haveri till de s. k. York-Antwerpen-reglerna har jämkats med hänsyn till att reglerna har reviderats år 1974.
    Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 601 f).

 

Familjerätt. Bestämmelserna i 4 kap. 2 § giftermålsbalken att kyrklig vigsel inom svenska kyrkan får äga rum endast om makarna eller endera av dem tillhör kyrkan har upphävts. Vidare har den nuvarande skyldigheten för präst att viga församlingsmedlemmar borttagits. I stället har införts regler av innebörd att man och kvinna som vill vigas inom svenska kyrkan får välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga samt att de har rätt till vigsel i församling, som någon av dem tillhör. Det har förutsatts att det inom varje församling kommer att finnas behövligt antal präster som är villiga att viga.
    Lagändringarna träder — om erforderligt samtycke lämnas av 1975 års allmänna kyrkomöte — i kraft den 1 januari 1976.

 

Privaträtt i övrigt. Räntereglerna i 9 kap. 10 § handelsbalken, som inte undergått någon förändring av betydelse sedan de antogs år 1734, har upphävts och ersatts av en räntelag, som gjorts generellt tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Lagens bestämmelser är dispositiva. Lagen innehåller i första hand regler om dröjsmålsränta, vilka för olika fall preciserar den tidpunkt från vilken ränta skall utgå. Skillnad görs liksom i gällande rätt mellan fordringar med bestämd förfallodag och fordringar för vilka förfallotiden är obestämd. När det gäller sistnämnda slag av fordringar har kravet på stämning för att ränta skall utgå slopats. Istället skall dröjsmålsränta börja utgå en månad från den dag borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av bestämt belopp med angivande av att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta.
    Beträffande ränta för tid före förfallodagen, s. k. avkastningsränta, medför den nya lagen — genom en regel att ränta ej utgår för tid innan fordringen är förfallen till betalning — att skyldighet att utge sådan ränta förutsätter att det finns avtal eller utfästelse eller särskild lagbestämmelse därom. En bestämmelse har dock upptagits om avkastningsränta i ett visst fall, nämligen i det fallet att betalning går åter då avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av liknande anledning.
    Räntefoten har anknutits till det av riksbanken fastställda, vid varje tidpunkt gällande diskontot på så sätt, att dröjsmålsränta skall utgå enligt diskontot med tillägg av fyra procentenheter och avkastningsränta — i det fall som regleras i lagen — enligt diskontot med tillägg av två procentenheter.
    Lagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari 1976, innefattar också ändringar i en rad andra lagar som innehåller speciella bestämmelser om ränta, bl. a. konkurslagen, skuldebrevslagen, jordabalken och expropriationslagen (SFS 635 f).

 

Konkursrätt t. En partiell revision av konkurslagen har beslutats. Reformen, som utgör en etapp i det fortgående arbetet på en översyn av konkurslagstiftningen, innebär framför allt en omgestaltning av den materiella

 

konkursrätten särskilt vad gäller förutsättningarna för konkurs (konkursgrunderna), gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom och återvinning till konkursbo.
    Den nya regleringen av konkursgrunderna och gäldenärens rätt att råda över sin egendom innefattar endast relativt begränsade ändringar i tidigare gällande lagstiftning. Översynen har här bl. a. syftat till att förenkla och modernisera regelsystemet. Bland de principiella nyheterna märks att gäldenär inte längre har ovillkorlig rätt att bli försatt i konkurs, utan konkursdomaren har fått möjlighet att kräva bevisning för att gäldenären verkligen är insolvent i fall då dennes påstående härom av särskild anledning framstår som tvivelaktigt.
    En annan principiell nyhet är att rättshandlingar som företas kort efter det att konkursbeslutet meddelats i vissa fall blir giltiga när gäldenärens medkontrahent varit i god tro.
    I fråga om gäldenärens rådighet över sin egendom är huvudregeln alltjämt att gäldenären i och med konkursbeslutet förlorar rådigheten över sin egendom. Härifrån har emellertid gjorts vissa undantag. Ett mera vidsträckt undantag avser rättshandlingar som gäldenären företar innan konkursbeslutet kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar. Sådana rättshandlingar blir bestående om medkontrahenten var i god tro. Om rättshandlingen avsett överlåtelse eller annat förfogande över egendom, skall den dock på talan av konkursboet kunna gå åter mot det att medkontrahenten får ersättning. Såvitt avser rättshandlingar som gäldenären företar sedan konkursbeslutet kungjorts är skyddet för godtroende betydligt svagare. Om någon i god tro har infriat förpliktelse hos gäldenären, skall det tillgodoräknas honom. Detsamma gäller uppsägning eller annan dylik rättshandling såvida medkontrahenten var i god tro och det är uppenbart obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. I övrigt skyddar den nya lagstiftningen inte godtroende medkontrahent.
    Reglerna om återvinning till konkursbo har blivit föremål för en genomgripande omarbetning. Omfattande ändringar har även gjorts i bestämmelserna om kvittning under konkurs. Ett viktigt syfte bakom reformen i dessa delar har varit att så långt möjligt motverka otillbörliga transaktioner från gäldenärens eller borgenärens sida i samband med förestående konkurs. Beträffande återvinning innebär den nya regleringen en avsevärd vidgning av möjligheterna att få sådana transaktioner som gäldenär har företagit före konkursutbrottet att bli overksamma gentemot konkursboet. Utvidgningen har åstadkommits bl. a. genom en utmönstring av vissa svårbevisade subjektiva rekvisit och genom en allmän förlängning av återvinningsfristerna. Reglerna gäller gåvor, betalningar och andra rättshandlingar.
    De vidgade möjligheterna till återvinning träffar i särskilt hög grad sådana personer som kan betecknas som närstående till gäldenären. Kretsen av sådana närstående har gjorts relativt vid. När gäldenären är näringsidkare eller juridisk person räknas till närståendekretsen vissa personer som har faktisk eller ekonomisk gemenskap med gäldenären. För närstående gäller förlängda återvinningsfrister. Bland nyheterna i fråga om återvinning märks vidare att jämkning av återvinningssvarandens skyldigheter skall kunna ske när synnerliga skäl föreligger. En annan nyhet är att betalning av skatter och familjerättsliga underhållsbidrag normalt skall vara undantagen från återvinning.

 

    Vid sidan av den materiella konkursrätten har reglerna om förfarandet idet inledande skedet av konkurs ändrats i vissa hänseenden.
    I anslutning till de nya reglerna om gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom har ändringar vidtagits i flera centrala lagar inom civilrättens område såsom avtalslagen, skuldebrevslagen, kommissionslagen och aktiebolagslagen. Här märks den principiella nyheten att den som förvärvat vissa värdepapper från konkursgäldenär skall vara skyddad i sitt förvärv, om han var i god tro. Lagstiftningen innefattar slutligen vissa ändringar i reglerna i ärvdabalken om konkursgäldenärs — och annan gäldenärs — rätt att avstå från arv.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1975 (SFS 244 f).

 

Straff-och processrätt. En genomgripande reform har beslutats beträffande lagstiftningen om ämbetsansvaret och sanktionssystemet i övrigt för de offentliga tjänstemännen. Reformen, som träder i kraft den 1 januari 1976, innebär i huvudsak följande.
    Det nuvarande ämbetsansvaret ersätts med ett nytt ansvarssystem, som nära ansluter till den ordning som redan gäller på den privata arbetsmarknaden. Ett straffrättsligt ansvar för offentliga funktionärer bibehålls dock när det gäller allvarliga angrepp mot samhällsmedlemmarnas intresse av att de offentliga funktionerna fullgörs på ett riktigt sätt. Sålunda avskaffas de nuvarande straffbestämmelserna om ämbetsbrott och inskränks det straffbara området till att omfatta tre brottstyper som framstår som särskilt straffvärda, nämligen oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Straffansvar skall — i motsats till vad som f. n. gäller — inträda oberoende av sådana förhållanden som tjänstemannaställning eller liknande.
    Som framgår av det anförda avskaffas det straffrättsliga ansvaret för vanliga tjänstefel. Det ersätts av ett disciplinärt ansvar för statstjänstemännen och för de tjänstemän — i huvudsak lärare — som lyder under kommunaltjänstemannastadgan. Övriga kommunalanställda skall liksom hittills inte vara underkastade något författningsreglerat disciplinansvar, men sådant ansvar kan gälla för dem på grund av regler i kollektivavtal. I stället för ämbetsstraffen suspension och avsättning införs ett avskedandeinstitut i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannastadgan. Tjänsteman, som inte är nöjd med beslut om disciplinpåföljd eller avskedande, skall kunna få tvisten prövad av domstol på samma sätt som fallet är på den privata arbetsmarknaden. Beträffande den som valts till statligt eller kommunalt uppdrag med vilket följer myndighetsutövning skall domstol kunna förordna om hans skiljande från tjänsten. Inom den militära sektorn bibehålls det nuvarande ansvarssystemet frånsett att suspension och avsättning avskaffas som brottspåföljder även för krigsmän och att krigsmän med huvudsakligen civila arbetsuppgifter underkastas samma ansvarsregler som de civila tjänstemännen.
    Det nya ansvarssystemet har medfört omfattande lagändringar i främst brottsbalken, statstjänstemannalagen och rättegångsbalken. Ändringarna i brottsbalken avser också bestämmelserna om brott mot allmän verksamhet. I huvudsak innebär ändringarna i denna del en anpassning av den personkrets som f. n. åtnjuter särskilt skydd mot obehöriga påtryckningar vid utövningen av allmän verksamhet till den personkrets som skall falla under

 

de nya bestämmelserna i 20 kap. brottsbalken. Vidare avskaffas brottet missfirmelse av tjänsteman samt sammanförs straffbestämmelserna om obehörig tjänsteutövning och föregivande av allmän ställning till ett stadgande som endast tar sikte på obehörig utövning av offentlig myndighet. Lagstiftningen innefattar också en lag om tystnadsplikt för tolkar och följdändringar i ett stort antal författningar (SFS 667 f).

 

    Brottsbalken har också kompletterats med en straffbestämmelse till skydd mot olovlig avlyssning med tekniska hjälpmedel. Brottet, betecknat olovlig avlyssning, innefattar avlyssning eller upptagning som sker i hemlighet och som avser tal i enrum, samtal mellan andra och förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst vartill allmänheten inte äger tillträde och som gärningsmannen inte själv deltar i eller som han obehörigen berett sig tillträde till. Även olovligt anbringande av tekniska hjälpmedel med uppsåt att utföra olovlig avlyssning eller inspelning har straffsanktionerats.
    Lagstiftningen innefattar också en ändring i rättegångsbalken som innebär att rätten i mål om bl. a. olovlig avlyssning eller enskilt anspråk på grund av sådant brott kan förordna att förhandling skall hållas inom stängda dörrar om den finner att offentligheten skulle vara till men för enskild.
    En samtidig ändring i skadeståndslagen innebär att ersättning för personligt lidande, s. k. ideellt skadestånd, skall kunna utdömas på grund av bl. a. olovlig avlyssning.
    Slutligen har i lagstiftningsärendet gjorts vissa ändringar i radiolagen angående tillstånd att inneha och använda radiosändare eller därmed jämställt material, bl. a. byggsatser för tillverkning av radiosändare. Syftet med lagstiftningen i denna del är att minska riskerna för missbruk av radiosändare till men för annans integritet.
    De nya bestämmelserna har trätt i kraft den 1 juli 1975 (SFS 239).

 

    Lagarna om utlämning för brott och om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge har ändrats med verkan från den 1 juli 1975. I fråga om utlämning till utomnordisk stat innebär ändringarna att utlämning i princip får ske också när brottet har begåtts inom Sverige. Vidare får utlämning beviljas även för mindre allvarliga brott, om utlämning samtidigt begärs för flera brott och åtminstone ett av dem uppfyller särskilda krav på svårhetsgrad. I vissa fall när utländsk brottmålsdom utgör hinder mot lagföring här i landet får utlämning inte ske. Lagstiftningen innefattar också förenklingar i utlämningsförfarandet och en ändrad reglering på vissa punkter när det gäller användning av tvångsmedel och transitering.
    Beträffande utlämning till annat nordiskt land syftar ändringarna främst till att förenkla myndigheternas handläggning av utlämningsärenden. Det gäller här främst en begränsning av antalet fall då medgivande av regeringen krävs för att en person som har utlämnats skall få dömas i det andra landet för andra brott som har begåtts före utlämningen än det som har föranlett denna.
    Lagstiftningen innefattar också en ändring i brottsbalken som syftar till att undanröja vissa hinder som tidigare kunde möta mot att från svensk sida begära utlämning för eller verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom. Ändringen innebär att domstol givits möjlighet att dela upp en för flera brott gemensamt ådömd påföljd.

 

    Slutligen har beslutats en ny lag som ger möjlighet att under vissa förutsättningar förordna om beslag och husrannsakan på begäran av främmande stat även utan samband med utlämning (SFS 292 f).

 

    Trafikbrottslagens bestämmelser har gjorts tillämpliga på förare av spårvagn. Lagändringen träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 611).

 

    Genom ändringar i lagen om allmänt kriminalregister har datainspektionen uttryckligen tillerkänts befogenhet att vid utövande av tillsyn enligt datalagen erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret. Ändringarna har trätt i kraft (SFS 411).

 

    Lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund, den s. k. terroristlagen, har — i avvaktan på aviserade förslag till ändringar i utlänningslagstiftningen — fått fortsatt giltighet till utgången av december 1975 (SFS 355).

 

    Giltighetstiden för lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott har förlängts till utgången av juni 1976 (SFS 289).

 

    I samband med uppdragandet av riktlinjer för organisationen av det nya domstolsverket har gjorts vissa smärre ändringar i rättegångsbalken och i lagen om införande av nya rättegångsbalken. Rättegångsbalken har också ändrats så att beslag kan ske även i fall som avses i 36 kap. 3 § brottsbalken, d. v. s. i fråga om egendom som — oaktat något brott inte har begåtts— på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning och därför förklaras förverkad. Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1975 (SFS 502, 503, 403).

 

    Bank- och valutalagstiftning. Vissa ändringar har skett i bankinstitutens rörelseregler. Lagstiftningen, som berör lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker, lagen om jordbrukskasserörelsen samt lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar innebär att bestämmelserna om kapitaltäckningskrav och om rätt att lämna krediter utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter, har liberaliserats såvitt angår bankinstituts kreditgivning till sidobolag som driver factoring- och leasingrörelse. Sparbanker och centralkassor har fått en ökad rätt att — i likhet med affärsbankerna — efter regeringens tillstånd förvärva aktier i svenskt aktiebolag med bankfrämjande eller allmän nyttigt ändamål. Bankinstitutens rätt att generellt lämna blancokrediter inom en viss ram har vidgats. Svenska bankers möjligheter att medverka vid svenska företags upplåning i utlandet har underlättats genom föreskrifter om undantag från kravet på årlig amorteringsskyldighet vid bundna lån. Den krets av befattningshavare i bank som omfattas av reglerna om kreditjäv har begränsats till personer i ledande ställning. Jordbrukets kreditkassor har fått rätt att till sina medlemmar utbetala s. k. överskjutande insatsbelopp. Lagstiftningen har trätt ikraft (SFS 227 f).

 

    Genom en lag om tillämpning av valutalagen har valutaregleringen förlängts i ytterligare ett år, d. v. s. för tiden den 1 juli 1975—den 30 juni 1976. Vidare har vissa ändringar skett i valutalagen. Bl. a. har bestämmel-

 

serna om straff för valutabrott och förverkande på grund av sådant brott förts över från valutaförordningen till valutalagen. I samband härmed har preskriptionstiden för valutabrott förlängts från två till fem år och, om brottet är grovt, från fem till tio år. Riksbanken har fått möjlighet att — i fall då valutabestämmelse har åsidosatts — förelägga vite för att rättelse skall ske. Riksbankens rätt att föreskriva villkor om att avgift skall erläggas till riksbanken har vidgats. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1975 (SFS 204, 205).

 

    I lagen om rikets mynt har gjorts vissa ändringar i fråga om minnes- och jubileumsmynt. Tidigare gällande, av Kungl. Maj:t meddelat förbud mot nedsmältning av skiljemynt har med vissa jämkningar införts i en ny lag om förbud mot nedsmältning av mynt (SFS 170, 171).

 

Arbetsrätt m. m. Genom ändring i lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen har förtroendeman fr. o. m. den 1 juli 1975 fått rätt till ersättning av arbetsgivaren för facklig verksamhet, som avser arbetsplatsen och utförts utanför den ordinarie arbetstiden, om det beror på arbetsgivaren att verksamheten förlagts till icke ordinarie arbetstid (SFS 356).

 

    Nya riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningen liksom ett nytt system för utbildningsbidrag har antagits av riksdagen. För att finansiera reformen har riksdagen fattat beslut om en arbetsgivaravgift med 0,4 % av lönesumman. Regler om avgiften har tagits in i en särskild lag om arbetsgivaravgift till arbetsmarknadsutbildningen, som träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 335).

 

    Genom ändring i lagen om arbetarskyddsavgift har arbetarskyddsavgiften för åren 1976 och 1977 höjts med 0,03 procentenheter. Höjningen skall täcka vissa kostnader för staten, som följer av att staten skall kunna teckna garanti för lån till finansiering av förbättringar av arbetsmiljön i främst mindre och medelstora företag. Lagändringen träder i kraft den 1 januari 1976. I lagstiftningsärendet har också antagits en lag om beslutanderätt för företagareförening i fråga om kreditstöd för arbetsmiljöförbättringar, som träder i kraft den 1 september 1975 (SFS 353, 354).

 

Socialförsäkring, m. m. Genom ändring i lagen om allmän försäkring och en lag om delpensionsförsäkring har skapats ökade förutsättningar för en rörlig pensionsålder. De nya reglerna ger möjlighet att bestämma pensioneringen till lämplig tidpunkt mellan 60 och 70 års ålder. Systemet innefattar följande tre förmånsformer, nämligen dels förtidspension från folkpensioneringen och ATP, dels förtida och uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension från folkpensioneringen och ATP, dels ock en helt ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med deltidsarbete.
    Den som av medicinska eller arbetsmarknadsmässiga skäl inte kan arbeta fram till den allmänna pensionsåldern — 65 år från den 1 juli 1976 — skall liksom nu kunna få förtidspension från folkpensioneringen och ATP. Förtidspension på dessa grunder skall efter individuell prövning kunna utgå mellan 60 och 65 års ålder. Pensionsnivån är i sådant fall densamma som vid ålderspensionen från folkpensioneringen och ATP vid 65 års ålder.

 

    Förtida uttag av alderspension från folkpensioneringen och ATP skall kunna ske från 60 års ålder och avse hela eller halva pensionen. Uttaget av hel eller halv ålderspension kan också uppskjutas till mellan 65 och 70 års ålder. Den del av pensionen som tas ut i förtid eller skjuts upp omräknas efter i princip försäkringsmässiga grunder för hela pensionstiden. Vid förtida uttag innebär detta en bestående reduktion av pensionen med 0,5 % för varje månad som pension utgår före 65 års ålder. Vid uppskjutet uttag sker på motsvarande sätt en bestående uppräkning med 0,6 % för varje månad som pension inte utgår mellan 65 och 70 års ålder. Pensionspoäng för ATP skall kunna tjänas in för förvärvsarbete samtidigt med förtida uttag av halv ålderspension. En nuvarande spärr mot upprepade framställningar om förtida eller uppskjutet uttag av ålderspension slopas. För den som med uppskjutet pensionsuttag fortsätter att förvärvsarbeta efter den allmänna pensionsåldern förstärks skyddet från sjukförsäkringen.
    Reglerna om delpensionsförsäkring innebär en nyhet i pensionssystemet. Den nya delpensionen knyts till arbetsanställning på deltid och kan därvid efter vederbörandes egna önskemål tas ut mellan 60 och 65 års ålder. Rätt till delpension förutsätter att man som anställd haft pensionsgrundande inkomst inom ATP under minst tio år efter 45 års ålder. Dessutom skall man uppfylla arbetsvillkoret enligt reglerna för arbetslöshetsstödet, d. v. s. ha arbetat under minst fem av de senaste tolv månaderna. Pensionsnivån blir 65 % av det inkomstbortfall som uppstår vid övergången till deltidsarbete. Den disponibla inkomsten vid övergång till delpension i förening med deltidsarbete kommer därigenom att motsvara mellan 85 och 90 % av tidigare inkomst vid heltidsarbete. Delpensionen skall inte reducera ålderspensionen från folkpensioneringen och ATP vid 65 års ålder. Delpensionen räknas som pensionsgrundande inkomst för ATP. Den återstående arbetstiden skall motsvara i genomsnitt minst 17 timmar i veckan så att den medför rätt till sociala förmåner. Den som vill fortsätta deltidsarbeta efter 65 års ålder kan då ersätta delpensionen med uttag av halv ålderspension från folkpensioneringen och ATP. För delpensionsförsäkringens finansiering skall uttas en årlig arbetsgivaravgift på 0,25 % av löneunderlaget för arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter. Avgiften skall tillföras en särskild fond hos riksförsäkringsverket från vilken delpensionen i sin helhet finansieras.
    I samband med reformen har vissa ändringar skett i lagen om pensionstillskott, lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension, lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.
    Lagstiftningen träder i kraft samtidigt med sänkningen av den allmänna pensionsåldern till 65 år den 1 juli 1976. Bestämmelserna om avgift, debitering och uppbörd i lagen om delpensionsförsäkring skall dock tillämpas redan fr. o. m. den 1 januari 1976. Avgiften för kalenderåret 1976 skall utgöra 0,126 % av avgiftsunderlagen (SFS 379 f).
    Inom det studesociala området har beslutats en särskild vuxenutbildningsreform, som i huvudsaklig del träder i kraft den 1 januari 1976. I anledning av reformen har i studiestödslagen införts tre nya kapitel för regler om de nya studiestödsformerna, nämligen timstudiestöd, avsett för deltagare i studiecirklar, dagstudiestöd, avsett för deltagare i kortare ämneskurser vid folkhögskola, särskilt vuxenstudiestöd, avsett för längre studier på

 

grundskole-, gymnasie- och högskolenivå.
    Det särskilda vuxenstudiestödet utgår i form av dels ett skattepliktigt bidrag, motsvarande 65 % av vad den studerande skulle ha fått om han uppburit arbetsmarknadsutbildningsbidrag, dels återbetalningspliktiga studiemedel med så stort belopp att det sammanlagda stödet motsvarar vad som efter skatt skulle ha utgått i arbetsmarknadsutbildningsbidrag. Sistnämnda bidrag kommer från årsskiftet 1975/1976 att utgöra högst 2 860 kr. och lägst 1 980 kr. per månad.
    Den som förvärvsarbetat i fyra år i samma omfattning som krävs för rätt till ATP-poäng är behörig att söka det särskilda vuxenstudiestödet. Med förvärvsarbete jämställs bl. a. vård av barn som ej fyllt tio år. I princip krävs att sökande inte fyllt 45 år. Vid fördelningen av medel som anvisats för det särskilda vuxenstudiestödet, skall, då det gäller studier på grundskole- och gymnasienivå, företräde ges åt sökande som har störst behov av utbildning och stöd. Det särskilda vuxenstudiestödet för studier på högskolenivå kommer i inledningsskedet att förbehållas studerande som genomgår yrkesteknisk utbildning (SFS 359).
    För finansiering av reformen har i en ny lag om vuxenutbildningsavgift införts en särskild arbetsgivaravgift om 0,15 % av samma avgiftsunderlag som används vid beräkningen av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen. Lagen träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 358).

 

    Även vissa andra förändringar i studiestödslagen har beslutats. Det förlängda barnbidraget och studiebidraget inom studiehjälpssystemet höjs sålunda fr. o. m. den 1 oktober innevarande år till 150 kr. per månad. Inackorderingstillägget inom studiehjälpssystemet har från den 1 juli höjts till 170 kr. per månad. Samtidigt har inackorderade elever fått rätt till fria hemresor i viss utsträckning.
    Inom studiemedelssystemet har med verkan från sistnämnda tidpunktreglerna om hänsynstagande till makes inkomst vid studiemedelstilldelningen ändrats så att fribeloppet höjts från 200 % till 250 % av basbeloppet per termin. Den nuvarande begränsningen för deltidsstuderande att uppbära studiebidrag inom studiemedelssystemet slopas fr. o. m. den 1 januari 1976, då även vissa ändringar i studiestödslagen av rent teknisk natur genomförs (SFS 359).

 

    Genom ändring i lagen om allmän försäkring har socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen höjts från 7 till 8 % och avgiften till folkpensioneringen med 1,5 %. Samtidigt har taket för avgiftsunderlaget tagits bort för alla socialförsäkringsavgifter utom för den till ATP. Lagstiftningen, som även inneburit ändringar i flera andra författningar, träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 316 f).
    Vidare har lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension ändrats. Enligt lagen gäller att vid beräkning av årsinkomst avkastning av förmögenhet skall höjas med 10 % av det belopp varmed förmögenheten överstiger visst belopp. Ändringen innebär en generell höjning av förmögenhetsgränserna från 50 000 kr. till 75 000 kr. för ogift pensionär och från 80 000 kr. till 120 000 kr. för makar tillsammans. Lagändringen har trätt i kraft (SFS 324).
    Nyssnämnda höjning av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen avses bl. a. täcka de ökade kostnader för sjukförsäkringen som följer av att

 

riksdagen antagit vissa ändringar av ersättningsreglerna inom sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring m. fl. författningar. Lagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari 1976, har föranletts av en överenskommelse mellan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen angående vissa finansieringsfrågor inom sjukförsäkringen m. m. Överenskommelsen innebär bl. a. att ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen för offentlig öppen läkarvård höjs från 48 kr. till 70 kr. per läkarbesök och att patientavgiften höjs från 12 kr. till 15 kr. Vidare höjs ersättningen till sjukvårdshuvudmännen för sjukhusvård och den försäkrades sjukpenningavdrag vid sådan vård till 20 kr. per dag. Maximiavgiften vid inköp av läkemedel blir 20 kr. i stället för 15 kr. (SFS 223, 226).

 

Sociallagstiftning i övrigt. Genom ändring i lagen om allmänna barnbidrag har barnbidraget höjts från 1500 kr. om året till 1 800 kr. fr. o. m. den 1 oktober 1975 (SFS 153, 584).

 

    I lagen om bidragsförskott har reglerna om bidragsförskott till barn utan svenskt medborgarskap ändrats. F. n. kan bidragsförskott till sådant barn utgå om barnets vårdnadshavare är svensk medborgare. För barn som är medborgare i annat nordiskt land gäller enligt den nordiska trygghetskonventionen samma regler som för svenskt barn. Enligt ändringen skall bidragsförskott kunna utgå, om barnet eller dess vårdnadshavare inte är svensk medborgare eller omfattas av den nordiska trygghetskonventionen under förutsättning att barnet eller vårdnadshavaren sedan minst sex månader vistas i Sverige. Lagändringen träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 152).

 

    En ny steriliseringslag träder i kraft den 1 januari 1976. Enligt den nya lagen skall varje man och kvinna, som begär att få bli steriliserad, medges detta, om han har fyllt 25 år. För motsvarande ingrepp på den som ännu inte har uppnått 25 års ålder krävs tillstånd från socialstyrelsen. Sådant tillstånd kan beviljas om genetiska (eugeniska) eller, såvitt gäller kvinna, medicinska skäl för sterilisering föreligger. Tillstånd kan också lämnas i samband med könsbyte. Sterilisering skall aldrig få företas på personer som inte har fyllt 18 år. De möjligheter som nu finns för anhöriga, myndigheter eller andra representanter för det allmänna att ta initiativ till sterilisering avskaffas helt.
    Lagen innehåller också regler om viss obligatorisk information. Syftet med dessa bestämmelser är att så långt möjligt förebygga att sterilisering sker på grund av ett förhastat beslut av den steriliseringssökande. Vid behov skall information ges av läkare (SFS 580).

 

    Riksdagen har antagit en transplantationslag, som skall ersätta nu gällande lag av år 1958. Den nya lagen innebär bl. a. en författningsmässig reglering av förutsättningarna för transplantationsingrepp på levande givare och av formerna för samtycke m. m. Särskilda bestämmelser ges beträffande transplantationsingrepp där givaren är under 18 år eller på grund av psykisk sjukdom m. m. saknar förmåga att lämna samtycke. Ingrepp får i sådana fall ske endast om medicinska skäl påkallar att biologiskt material för transplantation tillvaratas och socialstyrelsen lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger. I

 

fråga om transplantationsingrepp på den som avlidit har införts uttryckliga bestämmelser om skyldighet att underrätta nära anhöriga för att dessa skall ges tillfälle att ange sin inställning till ingreppet.
    I samma lagstiftningsärende har antagits en obduktionslag, som skall gälla i alla andra fall än då obduktion sker i rättsmedicinskt syfte. Lagen innebär främst en lagstadgad skyldighet att underrätta den avlidnes nära anhöriga innan obduktion sker. Underrättelse får underlåtas om den avlidne i livstiden särskilt medgivit att obduktion får ske efter dödsfallet. Motsätter sig de anhöriga obduktion, får denna genomföras endast om den erfordras för att orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas.
    Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 190, 191).

 

    Vissa ändringar har skett i familjebidragsförordningen. Ändringarna innebär bl. a. att familjebidragsförmånerna för värnpliktiga har förbättrats den 1 juli 1975. Sålunda har familjepenningens maximibelopp för hustru, frånskild hustru och sådan familjemedlem som förestår hemmet åt värnpliktig med hemmavarande barn under 16 år höjts från 17 kr. till 21 kr. Vidare har beslutats att familjebidrag vid grundutbildning, som tidigare upphörde den dag tjänstgöringen avslutades, skall utgå för ytterligare en månad. Författningens rubrik har ändrats till familjebidragslag. I lagstiftningsärendet har också beslutats vissa ändringar i värnpliktslagen, lagen om vapenfrit jänst och civilförsvarslagen (SFS 554 f).

 

Ö v r i g t. Enligt en ny lag om sambruksföreningar skall sambruksföreningsverksamhet kunna avse inte bara gemensamt jordbruk på fastighet som ägs eller arrenderas av föreningar utan också samverkan över ägogränser och inom delar av medlemmarnas jordbruksproduktion. Lagen innehåller också i övrigt regler som avser att stimulera till bildande av sambruksföreningar för samverkan i jordbruket och inom trädgårdsnäringen. Lagen, som träder i kraft den 1 januari 1976, har föranlett följdändringar i lagen om ekonomiska föreningar, lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. och jordförvärvslagen (SFS 417 f).

 

    Allmän folk- och bostadsräkning äger rum under hösten 1975 enligt en ny lag om folk- och bostadsräkning år 1975, vilken ersatt 1970 års lag om allmän folk- och bostadsräkning. Ändamålet med räkningen har i lagtexten angivits vara framställning av statistik för samhällsplanering, forskning och allmän information samt kontroll av folkbokföringen. Arbetet skall utföras av statistiska centralbyrån med hjälp av automatisk databehandling. Kommunerna skall biträda vid distribution, upprättande, insamling och granskning av förekommande blanketter genom särskilda granskningsorgan. Blanketterna skall — till skillnad mot tidigare — inges direkt till dessa organ och inte via fastighetsägarna.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1975 (SFS 55).

 

    I samband med beslut om inrättande av ett nytt organ för turistfrämjande verksamhet, Sveriges turistråd, har vissa ändringar gjorts i hotellförordningen. Samtidigt har författningens rubrik ändrats till lag om hotell- och pensionatrörelse. Bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 599).

 

    En lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om auktorisation

 

och godkännande av översättare och tolkar har antagits av riksdagen. I samband härmed har regeln i rättegångsbalken om rätt för domstol att påkalla biträde av länsstyrelse med utseende av tolk upphävts. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 588, 589).

 

    Ett nytt system för skyddsrumsbyggandet och dess finansiering har föranlett en genomgripande omarbetning av reglerna i civilförsvarslagen om skyddsrum. I det nya systemet får anordnandet av skyddsrum en fast anknytning till kommunernas bebyggelseplanering och kommunerna får i betydande omfattning ansvaret för planering och genomförande av skyddsrumsbyggandet. Den nya lagstiftningen, som förutsätter omfattande tilllämpningsbestämmelser och upprättandet av skyddsrumsplaner, har endast delvis trätt i kraft. Viktigare bestämmelser gäller i sin äldre lydelse t. o. m. utgången av juni 1979 (SFS 553).

 

    Radiolagen har utöver vad ovan nämnts ändrats på det sätt att regeringen fått möjlighet att bestämma att Sveriges Radio AB får överlåta lokalradioverksamhet på ett dotterbolag. Lagändringen har trätt i kraft (SFS 218).
Ove Lindh¹

 

¹ Vid utarbetandet av denna redogörelse har hovrättsassessorn Hans Regner medverkat.