De blandade domstolarna i Egypten 1875—1949
I år är det ett hundra år sedan upprättandet av De blandade domstolarna i Egypten, en av de mest lyckade och nyttiga internationella organisationer som någonsin funnits, och det kan därför vara lämpligt att giva en kort skildring av deras tillkomst och verksamhet.
    Sedan flera hundra år tillbaka hade utlänningar i Turkiet och Egypten, som då lydde under Turkiet, åtnjutit vissa rättigheter, vilka så småningom närmare fastslagits i konventioner slutna mellan härskarna i dessa länder och en del främmande makter. Dessas undersåtar hade garanterats att de finge fritt utöva sin religion, att husundersökning ej kunde företagas hos dem förrän vederbörande konsul underrättats och att denne ensam hade domsrätt över dem i brottmål, i familjerättsliga frågor och i tvister mellan dem. Däremot avgjordes tvister mellan dem och infödingarna antingen av en särskild handelsdomstol sammansatt av tre turkar och två utlänningar eller av en vanlig turkisk domstol, men alltid i närvaro av en dragoman från vederbörande konsulat som utövade en viss kontroll.
    Muhamed Ali, som år 1807 gjort sig till Egyptens verklige härskare och blott betalde en viss årlig tribut till sultanen, önskade modernisera landet och gjorde därför mycket för att draga dit européer och beskydda dessa. Folkräkningen år 1907 visade att utlänningarnas antal då var cirka 150 000, varav ungefär 40 000 italienare och 57 000 greker. I händerna på dessa låg nästan all grosshandel och alla större industriföretag samt jordbrukskrediten, vilken omhänderhades av engelska och franska hypoteksbanker. Massor av greker bedrev detaljhandel och i de flesta byar fanns en grekisk specerihandlare, som också lånade ut pengar mot hög ränta.
    Under tidens lopp, genom missbruk som blivit en tradition, hade den konsulära jurisdiktionen blivit allt mer omfattande och till slut blev vederbörande makters undersåtar ej i något avseende underkastade de lokala domstolarnas domsrätt eller landets lagar. Men olägenheterna därav var också stora. Om t. ex. en engelsman och en fransman slutit ett avtal och senare råkat i tvist om dess tolkning eller fullgörande, så måste engelsmannen, därest han ville göra sin rätt gällande, vända sig till den franske konsulardomaren, som tillämpade fransk rätt och naturligtvis såg med välvilliga ögon på sin landsmans intressen. Och om fransmannen var kärande, så var det tvärt om. Det var därför svårt att förutse utgången av en process. En egyptier, som slutit ett avtal med en utlänning, måste alltid se sina anspråk bedömda av en främmande konsul och enligt en främmande rätt.
    Den egyptiske utrikesministern, en intelligent armenier vid namn Nubarpascha, kom då på idén att det vore bättre att ha en enda domstol, vari såväl de utländska makterna som Egypten hade sina representanter och som tillämpade samma rätt för alla. Han förde mångåriga och svåra förhandlingar under långvariga resor i Europa, varunder många händer måste smörjas, men uppnådde till slut en överenskommelse i kraft av vilken de i denna förutsedda domstolarna "Les Tribunaux Mixtes d'Egypte", kunde installeras den 28 juni 1875, alltså före den engelska ockupationen av Egypten som skedde först år 1882. Det var tre underdomstolar i Alexand-

 

576 Hugo Wickströmria, Kairo och Mansura samt en appelldomstol som förlades till Alexandria för att såvitt möjligt undandraga dess ledamöter från påtryckningar från regeringen och de diplomatiska beskickningarna i Kairo. En tredjedel av domarna var egyptier och två tredjedelar representanter för de fjorton makter som tidigare slutit konventioner med Turkiet: Amerikas Förenta Stater, Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Italien, Portugal, Ryssland, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike. Schweiz uppnådde så småningom samma ställning och likaså Norge efter skilsmässan från Sverige. I civila mål, bortsett från familjerättsliga frågor, var domstolarna kompetenta i tvister mellan undersåtar i dessa länder samt mellan dessa och egyptier. Detsamma kom att gälla även undersåtar dels i de europeiska stater som lösgjort sig från Turkiet och dels i de stater som uppstod vid det habsburgska väldets sönderfall. Beträffande brottmålen gällde kompetensen dels av sådana utlänningar begångna polisförseelser och dels av dem eller egyptier begångna brott mot domstolarnas personal eller av domstolarna meddelade beslut. Däremot bibehöll konsulardomstolarna domsrätten över sina landsmän i andra brottmål samt i familjerättsliga frågor.
    De först utnämnda domarnas antal var 32 men det ökades allteftersom arbetsbördan växte och vid min ankomst i december 1926 fanns det 17 i överdomstolen, 19 i underdomstolen i Alexandria samt 24 i Kairo och 9 i Mansura. Senare steg det sammanlagda antalet till 78. Varje domstolvalde årligen en president och en vicepresident som båda skulle vara utlänningar. Så skulle också vara ordförandena på domstolsavdelningarna och de domare som arbetade ensamma: le juge sommaire, le juge des référés, le juge des adjudications och le juge des contraventions. Domstolarna hade sammanlagt cirka 1 400 tjänstemän, däribland även stämnings- och utmätningsmän, av vilka de flesta var egyptiska undersåtar.
    Till domstolarna var knuten en särskild åklagareorganisation, vars högste chef skulle vara utlänning men alla de andra egyptier. Advokaterna, som fick uppträda, måste tillhöra ett särskilt advokatsamfund, Le Barreau Mixte, och bland dessa fanns också kvinnor, av vilka den första blev inskriven redan år 1906. År 1930 fanns det cirka 750 advokater, varav ungefär hälften var egyptiska undersåtar och de andra greker, italienare, fransmän och några andra utlänningar.
    Domstolarnas lagbok var Les Codes Mixtes, som till en stor del var en kopia av Le Code Napoléon. Vidare tillämpades de lagar som promulgerats av den egyptiska regeringen och godtagits av representanter för de sexton förstnämnda, ovan omtalade makterna. De officiella språken var fyra: arabiska, engelska, franska och italienska men i praktiken användes nästan alltid franska och advokaterna pläderade alltid på franska. Arabiska hördes blott när en egyptier kom tillstädes som part eller vittne och då anlitades de fast anställda tolkarna, av vilka en alltid var närvarande vid rättegångsförhandlingarna.
    Alla kostnader för domstolarna skulle bäras av Egypten men i verkligheten var de självförsörjande, ty de avgifter de inkasserade översteg betydligt utgifterna och överskottet, som inlevererades till statskassan, uppgick under de senare åren till flera hundra tusen egyptiska pund om året. Ett egyptiskt pund var då värt ett par procent mer än ett engelskt.
    Domstolarna hade särskilda avdelningar för registrering av fastighetsköp

 

De blandade domstolarna 577och inteckningar, och dessa hade en stor personal, vilket bidrog till att tjänstemannakåren blev så stor som förut nämnts. Det fanns inget tvång för allmänheten att vända sig till dessa avdelningar utan sådana handlingar kunde inregistreras vid de infödda domstolarna, men om så skedde var de ej gällande mot ovannämnda makters undersåtar. Vid varje underdomstol fanns tjänstemän, vilka på begäran uppsatte olika slags handlingar, som därigenom fick större bevisvärde, eller som satte domstolens stämpel på av andra uppsatta handlingar och därigenom bevisade att handlingen existerat dagen ifråga.
    Att de blandade domstolarnas arbetsbörda var stor framgår av statistiken för arbetsåret 15 oktober 1928—14 oktober 1929. Under denna tid avkunnades vid underdomstolarna nära 22 000 domar i civilmål, les juges des référés gav ungefär 3 000 beslut och les juges des contraventions över 11 000 domar, var jämte 577 andra brottmål avdömdes. På exekutiva auktioner såldes över 1 000 fastigheter och 400 konkurser avslutades. Överdomstolen gav 1 161 domar. Under samma tid inregistrerades omkring 134 000 fastighetsköp och 14 450 inteckningar. De tjänstemän som fungerade som notarius publicus behandlade cirka 50 000 handlingar. Stämnings- och utmätningsmännen utförde omkring 270 000 delgivningar och verkställighetsåtgärder. Detta var ju en imponerande prestation och likväl blev i fortsättningen arbetsbördan ännu större.
    Av allt detta framgår att de blandade domstolarna spelat en stor roll i Egyptens juridiska och ekonomiska liv. De var också allmänt uppskattade och mången egyptier försökte att draga en tvist med en landsman, särskilt om denne var en inflytelserik person, inför dessa domstolar genom att överlåta sin påstådda rätt till en bulvan, något som dock ej godtogs av domstolarna, när bulvanskapet var alltför uppenbart. Men naturligtvis vill ett land, när det nått en viss grad av självständighet, göra sig fritt från varje utländskt inflytande och därför växte med stigande egyptisk nationalism önskan att avskaffa dessa domstolar. Sedan en överenskommelse med England år 1936 givit Egypten politisk frihet, inleddes med Englands stödförhandlingar med de intresserade makterna, vilka resulterade i en år 1937 avsluten konvention. Enligt denna skulle domstolarna upphöra i oktober 1949 och dessförinnan i viss mån egyptianiseras. Sålunda skulle avgående utländska domare ersättas av egyptier; en utveckling som påskyndades genom att i anledning av det andra världskrigets utbrott de fientliga makternas domare måste lämna landet. Vidare skulle en egyptier kunna bliva enmansdomare, ordförande på avdelning samt president och vicepresident; dock med det förbehåll att vid varje domstol en utlänning skulle vara antingen president eller vicepresident.
    I oktober 1949 upphörde därför de blandade domstolarnas verksamhet, och alla då oavgjorda mål flyttades över till de rent egyptiska domstolarna.
    Slutligen vill jag nämna att under mina tjugoett år i dessa domstolar jag som kollega hade min vän Torsten Salén, som blev president i Oberstes Rückerstattungsgericht i Berlin, samt att bland våra föregångare jag erinrar mig Montan, Adlercreutz, Sjöborg som blev ambassadör i Rom, Cederkrantz som blev landshövding och senare president i en efter det första världskriget upprättad skiljedomstol med säte i Paris, Sandström som blev president i en liknande domstol med säte i London, justitieråd och slutligen ordförande i både det svenska och det internationella Röda Korset,

 

37—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

578 De blandade domstolarnaNordenskjöld som blev president i Kammarrätten och Cederschiöld som blott stannade ett år och senare blev häradshövding.
Hugo Wickström