Förslag om reformering av JO-ämbetet
Riksdagens JO-utredning (ordf. regeringsrådet Georg Ericsson) har nyligen avlämnat sitt betänkande JO-ämbetet — uppgifter och organisation (SOU 1975: 23).
    Utredningen tillsattes i maj 1972 av riksdagens talmanskonferens efter beslut av riksdagen. Direktiven för utredningen återfinns i konstitutionsutskottets betänkande KU 1972: 19. Där framgår att utredningen föranletts framför allt av den starka ökningen av antalet klagomål hos JO. Utredningen har emellertid haft att förutsättningslöst pröva såväl principiella frågor om ombudsmännens uppgifter och arbetsformer som praktiska och organisatoriska spörsmål.
    Vad beträffar den mest omfattande av JO-ämbetets arbetsuppgifter, nämligen klagomålsprövningen, har det stått klart för utredningen att denna ej kan begränsas väsentligt, eftersom det är på grund av klagomålsprövningen som JO har fått sin plats i allmänhetens medvetande. För att ge ombudsmännen ökade möjligheter att ägna sig åt de mer väsentliga ärendena föreslår utredningen att man i instruktionen skall införa en bestämmelse att ombudsman bör avskriva klagoärende från handläggning, om han finner det vara av mindre vikt att saken utreds. Härvid skall särskilt beaktas om det synes sannolikt att något fel ej begåtts, om det påstådda felet är ringa eller om felet ej rör klaganden personligen eller någon som han företräder. Utredningen föreslår också en bestämmelse att JO ej bör till utredning uppta förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om det ej är från allmän synpunkt väsentligt att saken utreds. Denna regel skall enligt utredningens förslag gälla såväl klagoärenden som initiativärenden.
    Utredningen uttalar att JO-ämbetet bör kunna överlämna klagoärenden till annan myndighet för utredning och prövning i större utsträckning än vad som nu sker. I detta sammanhang föreslås också den ändringen att JO skall kunna överlämna vissa ärenden till JK efter överenskommelse med denne. Utredningen avser då särskilt skrivelser som innefattar klagomål från en myndighet mot en annan eller från en tjänsteman inom en myndighet mot denna myndighet.
    Beträffande den andra av JO-ämbetets stora arbetsuppgifter, nämligen inspektionsverksamheten, anser utredningen det mycket betydelsefullt att JO inspekterar en myndighet när det finns anledning till det, t. ex. därför att ett flertal klagomål riktats mot myndigheten. De rutinbetonade inspektionerna som sker enligt ett i förväg fastställt schema bör däremot enligt utredningens mening kunna minska i omfattning. I varje fall bör JO inte känna sig bunden att inspektera ett visst antal veckor om året.
    Frågan om JO:s åtalspraxis, som var livligt omdebatterad vid utredningens tillkomst, har kommit i ett annat läge genom den numera beslutade reformen av ämbetsansvaret (riksdagens beslut den 28 maj 1975, prop. 1975: 78, JU 1975: 22). När s. k. vanliga tjänstefel ej längre är straffbara kan åtal inte komma i fråga för dem. Utredningen föreslår att JO skall ha kvar sin åtalsbefogenhet då det gäller sådana gärningar som utgör brott i tjänsten, i första hand myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning, men menar att

 

Notiser 585åtalsmöjligheten ej längre bör anses utgöra grunden för JO:s verksamhet. Istället bör man acceptera att JO verkar främst genom egna uttalanden och att han endast i undantagsfall väcker åtal. En av ämbetets främsta funktioner äratt förebygga fel i rättstillämpningen, men JO:s utredande funktion har också enligt utredningens mening ett betydande värde för den allmänna debatten i landet. Utredningen betonar emellertid att ombudsmännens uttalanden inte är några bindande föreskrifter eller disciplinära sanktioner utan åsiktsyttringar, som skall tjäna myndigheterna till vägledning på grund av tyngden i den sakliga argumentationen. I enlighet härmed anser utredningen att JO:s beslut inte bör kunna överklagas, vare sig till KU eller till någon annan instans.
    För att ge JO en så stark ställning som möjligt i det nya disciplinansvarssystemet föreslår utredningen att JO skall kunna vid behov anmäla felande tjänstemän till vederbörande disciplinära myndighet och att han även skall i vissa fall kunna föra talan mot disciplinmyndighetens beslut inför domstol, normalt arbetsdomstolen. Detta senare skall dock endast gälla statstjänstemän, sådana kommunaltjänstemän som omfattas av kommunaltjänstemannastadgan samt präster.
    Reformen av ämbetsansvaret har även gjort det nödvändigt att bestämma JO:s tillsynskrets på ett nytt sätt. Utredningen föreslår att under JO:s tillsyn skall stå statliga och kommunala myndigheter och inrättningar, tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter och inrättningar, annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet, samt officerare och annat befäl inom försvarsmakten av lägst överfurirs grad. Förslaget innebär bl. a. att taxeringsnämnder till skillnad från nu kommer in under JO:s tillsyn. Vidare sägs att JO ej bör ingripa mot lägre befattningshavare med osjälvständig verksamhet, om det ej påkallas av särskilda skäl.
    Utredningen föreslår att JO-ämbetet skall få en ny organisation med en ombudsman som chef och tre andra heltidsarbetande ombudsmän och att det nuvarande systemet med ställföreträdande ombudsmän, som tjänstgör endast tidvis, avskaffas. Den ombudsman som är chef föreslås få — förutom den administrativa beslutanderätten — en befogenhet att ge allmänna riktlinjer för de andra ombudsmännens arbete, däremot ej någon rätt att ge dem direktiv hur de skall avgöra ett enskilt ärende. Varje ombudsman utom chefen skall ha ett särskilt tillsynsområde. Även ombudsmannaexpeditionen föreslås omorganiserad och förstärkt med ett par handläggande tjänstemän.
    För att minska arbetsbördan för ombudsmännen föreslås dessa få ökade möjligheter att delegera arbetsuppgifter till tjänstemän vid expeditionen. En nyhet är att mindre viktiga ärenden skall kunna avskrivas av kanslichef eller byråchefer.
    För att förbättra tillgången till JO:s avgöranden föreslår utredningen att JO utöver den årliga ämbetsberättelsen skall ge ut redogörelser över viktigare beslut minst en gång under våren och en gång under hösten.
    Utredningen lägger fram förslag till bl. a. en ny ombudsmannainstruktion, som föreslås träda i kraft samma dag som ämbetsansvarsreformen, nämligen den 1 januari 1976.
T. H.