PREBEN LYNGSØ. Dansk forsikringsret. Kbhvn 1971. Juristforbundet. 468 s.

 

Detta arbete utgör andra upplagan av Dansk forsikringsret I och II, som 1965—66 utgavs av förf. i samarbete med Stig Jørgensen och Hans Thranow (se SvJT 1966 s. 603 ff). Den nya upplagan har blivit överskådligare genom att referat av rättspraxis och responsa begränsats och koncentrerats till finstilta partier eller flyttats till noterna. Vissa omdispositioner har skett. Avsnittet om åsidosättande av försäkringsvillkor enligt 34 § FAL har flyttats från den speciella till den allmänna delen, där det fått sin naturliga plats i kapitlet om försäkringsavtalet.
    På några punkter har framställningen utvidgats eller helt nyskrivits. Det gäller bl. a. avsnitten om tolkning av försäkringsvillkor och om begreppen uppsåt och grov oaktsamhet i 18 § FAL. Beträffande sistnämnda begrepp hänvisades läsaren i första upplagan att på egen hand dra slutsatser av ett antal refererade rättsfall. Förf. anser sig nu kunna konstatera, att rättspraxis tyder på att det försäkringsrättsliga begreppet grov oaktsamhet är snävare än motsvarande skadeståndsrättsliga begrepp och bara omfattar fall, då försäkringshavaren visat medveten grov oaktsamhet, d. v. s. inte bara borde ha insett utan verkligen har insett försäkringsfallets inträdande som en möjlig följd av sin handling.
    Liksom första upplagan innehåller även denna talrika hänvisningar till övrig nordisk litteratur. Ibland saknar man dock en hänvisning, som kanske borde varit med. I detta sammanhang kan nämnas, att enligt förf:s mening efterlevande makes anspråk på grund av den danska motsvarigheten till den svenska s. k. basbeloppsregeln i GB 13: 12 2 st. inte kan åberopas gentemot en förmånstagare till en livförsäkring. Som skäl härför anföres att sådant anspråk bara kan göras gällande i boet och att försäkringsbeloppet inte ingår i boet när förmånstagare är insatt, vilket knappast är någon motivering i egentlig mening. Förf. nämner emellertid, att en annan åsikt hävdats i svensk litteratur för motsvarande fall. Här har det tydligen undgått förf., att denna åsikt numera har klart stöd i lagen sedan 104 § i den svenska FAL 1969 ändrats så att därav otvetydigt framgår, att återkalleligt förmånstagarförordnande viker för anspråk enligt GB 13: 12 2 st.
G. A.