Något om indrivning hos dödsbo och dödsbodelägare
"Inte ska väl dom döda betala skatt", säger ofta dödsbodelägaren, när kronoassistenten vill att ett dödsbo skall betala restförd skatt.
    Även om nu en avliden inte skall betala skatt så måste dödsboets skulder betalas av boets tillgångar. Och till skulderna hör avgjort även skatteskulderna. Här kan dock nämnas, att böter bortfaller enligt 35 kap. 7 § BrB. Så blir i allmänhet inte fallet om utmätning hunnit ske.
    Det är inte bara allmänheten som vet litet på det här området. Det tycks vara så även bland jurister att inte många har någon samlad bild av bestämmelserna och tillämpningen. Det verkar över huvud taget vara svårt att få någon helhetsbild — uttalandena i litteraturen är mestadels spridda och behandlar i allmänhet bara någon mindre del av ämnet.
    Denna framställning behandlar i förhållandevis hög grad sådana fall, där den ena av två makar avlidit och makarnas tillgångar utgörs av giftorättsgods. Endast nya GB beaktas.
    Artikeln är också tänkt som praktisk vägledning för dem som sysslar med indrivning. Det har medverkat till att en del för exempelvis advokater välkända bestämmelser, t. ex. om förmögenhetsförhållandena i äktenskapet, har omnämnts.

 

Oskiftat dödsbo
Utmätning för den avlidnes eller dödsboets skatter — liksom för övriga skulder — sker i de tillgångar, som finns i dödsboet. Observera tillgångarna föremålen finns ju där och kan utmätas som om vederbörande fanns i livet. Man är definitivt inte hänvisad till att utmäta eventuell behållning i boet sedan skulderna avräknats. Av naturliga skäl görs ej indrivningen så att den inkräktar på begravnings- och boutredningskostnader. Förmånsrättslagen beaktas givetvis. Vidare skall viss egendom undanskiftas för efterlevande familj enligt 65 § UL och 18 kap. 5 § 2 st. ÄB. Till underhåll undantas dock inte något vid utmätning mer än tre månader efter dödsfallet. Om vissa tidsgränser för försäljning av det utmätta stadgas i 88 a § UL.
    Om någon anser sig äga utmätningsbar tillgång, som finns i boet, får vederbörande styrka sin äganderätt — i allmänhet genom skriftlig handling. Principen är densamma som vid samboende, exempelvis mellan makar.1
    För att få reda på vilka tillgångar som finns anskaffar kronofogdemyndigheten regelmässigt bouppteckning.

 

Vad hör då till dödsboet?
I 20 kap. 4 § ÄB stadgas, att boets tillgångar och skulder i bouppteckningen skall antecknas sådana de var vid dödsfallet. Lever make efter, skall jämväl hans tillgångar och skulder antecknas.
    Då den ena av två makar avlidit är det mycket vanligt, att bouppteck-

 

1 Å. Allenmark, Utsökningsrätt, Handledning för befattningshavare hos kronofogdemyndighet, Uppsala 1971, s. 171 ff, och R. Tavemarks supplement därtill, s. 74 ff, samt F. Schmidt, Äktenskapsrätt, 3 uppl., Lund 1967, s. 72 ff, och K. Olivecrona, Utsökning, 7 uppl., Lund 1972, s. 98 ff. 

64 S. A. Lagerfjärdningen innehåller bådas tillgångar och skulder utan angivande av vem av dem som äger tillgångarna eller har skulderna. Detta orsakar lätt besvärligheter i olika sammanhang. Bl. a. kan det hända att den efterlevandes egendom utmätes för dödsboets gäld trots att den inte hör till dödsboet.
    För ett tiotal år sedan förekom tydligen en praxis bland inskrivningsdomarna att ge dödsboet lagfart för den efterlevandes fasta egendom.2samband med en diskussion i SvJT lämnade Erik Tersmeden (1966 s. 624 ff) en klarläggande beskrivning. Bl. a. är delrubrikerna i hans artikel mycket belysande:

1. Vardera maken är under äktenskapet i ekonomiskt hänseende självständig.

2. Makarnas förmögenhetsmassor förbli åtskilda även då den ena maken dör.

3. Genom dödsfallet kommer icke annat än den dödes egendom under dödsboförvaltningen.

4. Dödsboet kan icke få lagfart på något som icke tillhör detsamma.

    Giftorätten i den efterlevandes giftorättsgods hör också till dödsboet. Innebörden av denna giftorätt kan för många vara oklar. Det är därför angeläget att framhålla, att giftorätten inte kan utmätas. Inte heller kan den efterlevandes giftorättsgods utmätas för dödsboets skulder. Ty giftorätten innebär, att man sedan äktenskapet på ett eller annat sätt upplösts efter tilldelning för gäld får hälften av det sammanlagda giftorättsgodset (13 kap. 3 § GB).3
    Om i ett bestående äktenskap endera maken försätts i konkurs kan konkursförvaltaren inte framtvinga giftorättsgemenskapens upplösande och på det sättet bryta ut konkursgäldenärens giftorättsandel i makarnas samlade tillgångar. Efter det giftorättsgemenskapen hävts kan däremot en gäldbunden make inte fördröja bodelningen i det oändliga i syfte att gäcka sina borgenärer. Dessa kan ju försätta honom i konkurs och i denna skall bodelning äga rum, varvid konkursboet har att bevaka hans eller hennes rätt.4
    Under tiden fram till bodelningen enligt 23 kap. 1 § 2 st. ÄB råder den efterlevande maken inte bara över sin enskilda egendom utan även över sitt giftorättsgods (12 kap. 4 § GB), dock med skyldighet att vid bodelningen avge redovisning för sin förvaltning av godset och eventuell avkastning. Den efterlevande kan sålunda utan samtycke av dödsbodelägarna sälja fast egendom, som utgör hans eller hennes giftorättsgods.5 Däremot får boutredningsmannen inte överlåta dödsboets fasta egendom utan delägarnas samtycke (19 kap. 13 § ÄB).6
    Naturligen får den efterlevandes giftorättsgods utmätas för vederbörandes egen gäld (12 kap. 6 § GB).

 

 

2 SvJT 1964 s. 543 ff, 1965 s. 686 ff och 693 ff samt 1966 s. 624 ff.

3 H. Guldberg och R. Bergendal, Kommentar till ärvdabalken, Del II (18—15 kap), Boutredning och arvskifte, Sthlm 1962, s. 16, F. Schmidt, s. 165, Å. Malmström, Civilrätt jämte några grunddrag av den allmänna rättsläran, 4 uppl., Lund 1971, s. 280, samt JO 1971 s. 385 ff.

4 Utsökningsbalk, Förslag av lagberedningen, Utsökningsrätt XII, SOU 1973: 22 s. 294 ff, och JO 1971 s. 388.

5 SvJT 1963 rf s. 33, F. Schmidt, s. 161, och Norstedts juridiska handbok, 9 uppl., Sthlm 1969, s. 527.

6 N. Beckman, Svensk familjerättspraxis, 3 uppl., Sthlm 1965, s. 281.

 

65    

 

5—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

66 S. A. Lagerfjärdsvarsfrågan aktualiserades.12
    Liknande bestämmelser har utfärdats beträffande statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och mervärdeskatt.13
    På skattsedlarna för preliminär B-skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt finns ju också vissa avgifter såsom folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift. Vid fördelning på dödsbodelägarna av de här skatterna har man i praxis underlåtit att bryta ut dessa avgifter. Man har utan direkt stöd av bestämmelserna låtit dem ingå i de på delägarna fördelade beloppen.
    Skiftet då den ena av två makar avlidit består ju först av bodelning enligt 13 kap. GB (se 23 kap. 1 § ÄB). Därefter sker arvskifte.
    Vid bodelningen erhåller den efterlevande maken hälften av det sammanlagda behållna giftorättsgodset. Om han eller hon ägde hälften eller mer av detta gods så har vederbörande inte fått någonting från dödsboet."Svare . . . icke i något fall med mera, än hans lott i boet utgör" heter det ju i 75 § 2 mom. kommunalskattelagen. Den efterlevande har alltså bara fått ut vad han eller hon förut ägde. Någon grund för att ålägga ansvar för den avlidnes skatt föreligger tydligen inte i detta fall.
    Som förut nämnts upptas makarnas giftorättsgods ofta i bouppteckningen utan uppdelning. Det torde i allmänhet ha medfört, att kronofogdemyndigheten krävt den efterlevande maken på hälften av skatten — vare sig han eller hon fått något från dödsboet eller inte. Detta är ytterligare en risk med en sådan bouppteckning — förutom vad som förut nämnts om risken att den efterlevandes egendom utmäts för den avlidnes gäld.
    Kronofogdemyndigheternas tolkning torde ha byggt på kommentaren med exempel på s. 304 i Åke Allenmarks "Utsökningsrätt, Handledning förbefattningshavare hos kronofogdemyndighet" (Uppsala 1971). Man torde i dessa fall ha jämställt makarnas i bouppteckningen upptagna samfällda bo med "boet" i Allenmarks kommentar. Emellertid synes i denna kommentar och i exemplen med "boet" avses dödsboet.
    Ett särskilt problem är de ganska vanliga fallen när dödsbodelägarna gjort av med all egendom i boet utan att göra ett formellt riktigt skifte. Det kanske inte ens går att utreda vart egendomen tagit vägen. Är man då förhindrad att fördela skattebeloppet på dödsbodelägarna?
    I praxis har man fördelat skattebeloppet enligt gällande arvsregler. Jämlikt 23 kap. 4 § ÄB skall över arvskifte upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen. Görs inte detta är arvskiftet inte giltigt. Emellertid svarar delägarna enligt 21 kap. 12 § ÄB för gäld efter den döde om bodelning eller arvskifte sker innan all gäld är gulden. Och detta ansvar drabbar dem även om skiftet inte skett på ett riktigt sätt.
    Den s. k. sextusenkronorsregeln i 13 kap. 12 § GB har numera ändrats så att efterlevande make kan få egendom, motsvarande fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Om den efterlevande på så sätt erhållit all

 

12 1921 års kommunalskattekommittés betänkande angående den kommunala beskattningen, SOU 1924: 53 s. 482, och G. Eberstein, Om skatt till stat och kommun, Sthlm 1929, s. 272 ff.

13 15 § 2 mom. KF den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt (nr 576), 15 § 2 mom. KF den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt (nr 577) samt 71 § mervärdeskatteförordningen den 6 juni 1968 (nr 430). 

Indrivning hos dödsbo och dödsbodelägare 67dödsboets egendom kan övriga delägare givetvis inte avkrävas någon del av skatten med stöd av 75 § 2 mom. kommunalskattelagen och motsvarande bestämmelser.
    När kronofogdemyndigheten skall ta ut det på en delägare fördelade skattebeloppet utmätes givetvis inte bara vad delägaren fått från dödsboet utan vilken utmätningsbar egendom som helst som man anträffar. Införsel i lön tillämpas ganska allmänt vid indrivningen i dessa fall.
    Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i utslag den 25 oktober 1973 fastställt ett införselbeslut beträffande efterlevande make. Införseln gällde skatt, påförd hans avlidna hustru, och han var ensam dödsbodelägare.

 

Vem ålägger dödsbodelägarna betalningsskyldighet?
I det föregående har framskymtat, att kronofogdemyndigheterna svarar för fördelningen av skatt på delägarna enligt bl. a. 75 § 2 mom. kommunalskattelagen. Har då kronofogdemyndigheten blivit en dömande instans?
    Nej, så lär man inte kunna beteckna förhållandet. Lagrummet innehåller emellertid inte något om vem som skall fördela skattebeloppet. Med stöd av det förut nämnda arbetet av Allenmark (samt av Allenmark och Alarik Lundberg tidigare utgiven upplaga) har dock kronofogdemyndigheterna verkställt utmätning omedelbart hos dödsbodelägarna.
    Förfarandet har godtagits av Högsta domstolen (NJA 1969 s. 418). En skattegäldenär avled 1963. För kvarstående skatt, som restförts 1961 och 1965, skedde utmätning hos efterlevande maka. Det må här framhållas, att den sistnämnda skatten avsåg beskattningsåret 1963, d. v. s. dödsåret. Länsstyrelsen i Stockholms län hävde utmätningen. Justitiekanslern anförde besvär i Svea hovrätt, som fastställde utmätningen. Hovrättens utslag fastställdes i sin tur senare av Högsta domstolen.
    Från vad justitiekanslern anförde i målet kan nämnas: "Det synes också svårt att se att någon ytterligare exekutionstitel skulle fylla någon uppgift. Betalningsskyldigheten är som tidigare anförts klar och den inträder utan vidare vid skifte och enbart med skiftet som grund. Åtminstone såvitt gäller de viktigare skatterna är ansvaret också begränsat till vad som motsvarar den dödes tillgångar; någon personlig ansvarighet för bodelägaren är ej i fråga. En mot dödsbodelägare företagen utmätning skiljer sig sålunda i verkligheten ej nämnvärt från en mot dödsboet riktad utmätning. — — — Härvid är att uppmärksamma att kronofogdemyndigheterna enligt uppbördsförfattningarna är indrivningsmyndigheter såvitt gäller skatterna och därmed ålagts uppgifter som går utöver vad som åligger de exekutiva myndigheterna i utsökningsmål enligt UL. Det synes icke naturligt att indrivningsmyndigheten skulle vara förhindrad att vidtaga indrivningsåtgärdermot den på vilken betalningsskyldigheten efter dödsfall övergått, särskilt som konstaterandet av betalningsskyldigheten ej kan sägas kräva någon prövning."

 

Bestämmelser saknas om att ansvaret är begränsat
Vad gäller skatter och avgifter, som påförts dödsboet för senare beskattningsår än dödsåret, framhåller olika författare, att full ansvarighet föreligger och att delägarna är obegränsat ansvariga.14 Det bör då betyda, att man

 

14 G. Eberstein, s. 273 (not), Å. Allenmark, s. 305, Geijer—Rosenqvist—Sterner, Skattehandbok Del 1, 7 uppl., Sthlm 1972, s. 687, samt John Bratt och Olle Fernström, Deklaration och beskattning, 18 uppl., Sthlm 1972, s. 227. 

68    

 

69    

 

70 Lars Magnus Nylénliga tidpunkter. Därtill försvårades verkställigheten, som kom att framstå som en grannlaga uppgift, av att arrendatorn uttryckte hot om att beröva sig livet om verkställighet ägde rum. Hotet bedömdes av socialläkaren som påtagligt och allvarligt menat.
    Redan på ett tidigt stadium stod det klart att det var så gott som uteslutet att något nytt arrendeställe eller markområde, dit fåren mer varaktigt kunde flyttas, skulle kunna ordnas. Flyttning krävde dessutom decimering av fårbesättningen, vilket arrendatorn vägrade medverka till. Åtgärder vidtogs därför av bland andra husdjurskonsulenten vid lantbruksnämnden i länet och socialförvaltningen i tidigare Olands kommun för att ordna för fårbesättningen i samband med avhysning. Efterforskningar, som var landsomfattande, gav emellertid inte något resultat. Anstånden i ärendet hade således inte inneburit att man hade närmat sig en lösning av problemen,utan de hade snarare medfört nya och mer svårlösta problem. I stället för att medverka till eller underlätta avveckling utökade arrendatorn — trots att hon var väl medveten om skyldigheten att avflytta och om vräkningshotet — sin fårbesättning. Våren 1974 fanns på arrendegården närmare 400 djur, varav cirka 240 var nyligen lammade. Försvårande var dessutom att, sedan anstånden väl lämnats, ärendet avstannade och förberedelserna för utrymningen av arrendegården upphörde. Nya åtgärder vidtogs först sedan anståndstiden gått till ända och kronofogdemyndigheten gjort påstötningar.
    Vid kronofogdemyndigheten gjordes omfattande utredning av alternativa lösningar samt av omständigheter som kunde tänkas inverka på beslut i verkställighetsfrågan. Djurens situation i samband med och efter förrättning var därvid centrala problem, som krävde noggrant planerad förrättning samt lösningar som kunde accepteras från djurskydds- och skötselsynpunkt. Därtill måste beaktas dels att avhysningssökanden inte onödigtvis skulle åsamkas olägenhet till följd av tidsutdräkt och dels att arrendatorns ekonomiska intressen på ett nöjaktigt sätt skulle bli tillvaratagna. För att på bästa möjliga sätt kunna tillgodose dessa ändamål tog kronofogdemyndigheten initiativ till sammanträden med bland andra markägaren, länsveterinären, husdjurskonsulenten, sakkunniga från Ultuna lantbrukshögskola och Stockholm-Uppsala fåravelsförening samt genom denna även med Sveriges fåravelsförening. Dessutom ägde underhandskontakter rum med sakkunniga bland annat vid juridiska institutionen i Uppsala.
    Beträffande flyttningen av fåren ansågs de mest kritiska tidsperiodernavara vår och sommar, d. v. s. under lamningen och lammens tillväxttid. Bästa tidpunkt för flyttning och avhysning var omedelbart efter höstslakten,innan tackorna åter blivit högdräktiga. Då någon plats dit fåren kunde flyttas inte kunde anskaffas, diskuterades i stället möjligheten att avhysa fårbesättningen genom att sammanföra den till ett begränsat markområde i avvaktan på arrendatorns vidare åtgärder. Detta ansågs dock innebära en betydande risk för fåren och förslaget erhöll därför inte länsveterinärensgillande. Dessutom kunde det inte med säkerhet påräknas att arrendatorn skulle ta hand om djuren i ett sådant läge, även om hon hade möjligheter till detta. Slutligen stod endast sökandens mark till förfogande för detta ändamål, och då det inte ansågs såsom en fullbordad avhysning att verkställa ärendet med anlitande av dennes mark förkastades förslaget.2

 

2 JO 1969 s. 328.

 

Ett avhysningsärende 71    Kronofogdemyndigheten undersökte även huruvida avhysningsansökan borde avslås, om inte sökanden ställde förvaringsutrymmen och erforderlig betesmark utom arrendefastigheten till förfogande. Det ansågs dock inte riktigt att avslå avhysningsansökningen på sådana grunder.3
    I princip måste det anses vara den avhystes sak att ta hand om sin egendom i samband med avhysning.4 Men såsom JO påpekat, meddelas varken i utsökningslagen eller i annan lag eller författning någon bestämmelse om hur man ska förfara med den avhystes tillhörigheter om denne själv inte kan ta hand om dem.5 Efter avhysningen svarar, enligt Allenmark, varken fastighetsägaren eller utmätningsmannen för den skada eller förlust som kan drabba gäldenären med anledning av vräkningen.6 Däremot svarar kronofogdemyndigheten enligt en nyligen avkunnad dom för de skador som vållas den avhystes egendom så länge kronofogdemyndigheten eller myndighetens medhjälpare har godset om hand.7 Fråga uppkommer därvid hur långt kronofogdemyndighetens skyldigheter sträcker sig. Att lämna den avhystes tillhörigheter mer eller mindre vind för våg, t. ex. på gården, framstår, som JO uttalat, "för nutida betraktelsesätt som brutalt och oförenligt med samhällets strävan att bereda medborgarna social omvårdnad".8 Att förfara på sådant sätt med djur är klart brottsligt.
    Avhysningssökandens skyldigheter vid verkställighet omfattar inte mer än det direkta utrymmandet av fastigheten.9 Sökandens skyldigheter att bistå med flytthjälp samt svara för avhysningskostnaderna sträcker sig således inte längre än till fastighetsgränsen.10 Transport och förvaring ankommer därefter på den avhyste. Kan den avhyste inte själv ordna dessa bestyr måste det anses ankomma på de sociala myndigheterna att bistå med nödig hjälp.11 Speciellt torde detta gälla om dessa myndigheter redan frånbörjan är engagerade i ärendet.
    Kronofogdemyndigheten kan emellertid inte verkställa avhysning om därigenom skulle uppkomma från djurskydds- eller ordningssynpunkt eller av andra orsaker oförsvarliga situationer. Härvidlag kan således sådana nödsituationer tänkas uppkomma att avhysning inte kan verkställas inom den i 193 § utsökningslagen angivna tiden och att utmätningsmannen inte

 

 

3 JO 1969 s. 329.

4 SOU 1973: 22 s. 424.

5 JO 1973 s. 355 f.

6 Allenmark, Utsökningsrätt, 1971, s. 60. Jfr SOU 1973: 22 s. 442.

7 Stockholms tingsrätts dom den 17 december 1971. Domen har överklagats av kronan. Se härom JO 1973 s. 350 ff.

8 JO 1973 s. 356.

9 Allenmark uttalar (s. 59): "Lämpligen bör, särskilt då fråga är om mera omfattande vräkningar, sökanden själv ombestyra, att erforderlig flyttningshjälp finnes tillgänglig på platsen. Kostnaden härför utgör sådan särskild kostnad, som det åligger sökanden att betala." Det förekommer ofta att avhysningssökanden eller socialförvaltningen ställer utrymmen för förvaring till förfogande. Speciellt gäller detta ifråga om hyresvärdar med återkommande ansökningar om avhysning från bostadslägenhet.

10 JO 1969 s. 328. Jfr SOU 1973: 22 s. 444. I lagsökningsutslaget hade inte angivits att verkställigheten skulle ske på gäldenärens bekostnad.

11 JO 1973 s. 356. Jfr härom SOU 1973: 22 s. 444 samt Riksskatteverkets yttrande 1974-04-19, dnr 231/73—91, och Föreningen Sveriges kronofogdars yttrande 1974-04-30, dnr 2021/73, över 16 kap. 5 § förslaget till utsökningsbalk. 

72    

 

73    

 

74 Ett avhysningsärendeförvaringen åtnjöt fåravelsföreningen ur de likvider som erhölls vid slaktandet av djuren. För detta ändamål utbetalades en mindre del av dessa likvider till kronofogdemyndigheten.
    Arrendatorns yttre lösöre magasinerades hos sökanden medan det inre lösöret omhändertogs av flyttfirma, som tillkallats av socialförvaltningen. Hundarna — efter valpning dagen före förrättningen totalt tjugotvå stycken — omhändertogs av hundförare från polisen och överlämnades sedantill en av kronofogdemyndigheten och socialförvaltningen vidtalad kennel. Kostnaderna för hundarna försköts av förvaltningen. Hö, som arrendatorn bärgat och lagrat i ladugården, förstördes vid mordbrand två dagar efter förrättningen.
Lars Magnus Nylén