Klarhet och överskådlighet?
I SFS 1975: 366 återfinnes en lag om ändring av den s. k. inskränkningslagen. Jag citerar 1 § tredje och fjärde styckena i den nya lydelsen:

 

"Möter ej hinder med hänsyn till allmänt intresse eller förvärvarens personliga förhållanden, skall utländsk medborgare meddelas tillstånd att förvärva fast egendom, om

1. egendomen förvärvas huvudsakligen för att bereda förvärvaren och hans familj stadigvarande bo och hemvist samt egendomen är bostadsfastighet, avsedd för en eller ett fåtal familjer, eller tomt, lämpad att bebyggas med ett mindre bostadshus,

2. egendomen förvärvas huvudsakligen för att bereda förvärvaren och hans familj bostad för fritidsändamål under förutsättning dels att egendomen icke är olämplig för ändamålet, dels att

a) förvärvaren förut varit svensk medborgare eller sedan två år har hemvist i Sverige eller eljest har särskild anknytning till Sverige, eller

b) förvärvet avser fastighet inom område, där efterfrågan på fritidsfastigheter icke är så betydande att på grund därav risk föreligger för stegring av fastighetsvärdena,

3. egendomen förvärvas för att bereda förvärvaren utkomst genom jordbruk, åt vilket han kan antagas komma att själv ägna sig, samt förvärvaren förut varit svensk medborgare eller sedan två år har hemvist i Sverige,

4. egendomen förvärvas för att bereda förvärvaren utkomst genom annan näringsverksamhet, för vilken egendomen prövas behövlig, samt förvärvaren antingen har hemvist i Sverige sedan två år och har fått sådant tillstånd till näringsverksamheten som avses i 5 § lagen den 29 november 1968 (555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket eller har bosättningstillstånd,

5. förvärvaren är fångesmannens make eller om förvärvaren eller, när makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller också, om denne är gift, hans makes avkomling, syskon eller syskons avkomling. Länsstyrelsen skall avgöra tillståndsfrågan, om ärendet gäller förvärv av fast egendom för ändamål som avses i tredje stycket 2. Detsamma gäller ärende om förvärv av fast egendom i fall som avses i punkterna 1 och 3—5. I övriga fall prövas frågan om tillstånd av regeringen."

 

 

När jag läste fjärde stycket blev jag något konfunderad. För att få klarhet i vad som verkligen avsågs beslöt jag mig för att gå till förarbetena.
    Av propositionen (1975: 65) kan man inhämta att fjärde stycket föreslogs erhålla följande lydelse:

 

"Länsstyrelsen skall avgöra tillståndsfrågan, om ärendet gäller förvärv av fast egendom för ändamål som avses i tredje stycket 1—4. Detsamma gäller ärende om förvärv av fast egendom där förvärvaren står i sådant förhållande till fångesmannen som avses i tredje stycket 5. I övriga fall prövas frågan om tillstånd av regeringen".

 

 

På s. 14 i propositionen uttalar statsrådet Lidbom i huvudsak följande.
    1916 års lag innebär att länsstyrelsen väl kan bifalla ansökningar om förvärvstillstånd men icke meddela avslagsbeslut. Finner länsstyrelse att tillstånd icke kan lämnas skall handlingarna med eget utlåtande insändas till regeringen. "Promemorieförslaget", dvs. den inom justitiedepartementet upprättade promemorian i ärendet, hade den innebörden att länsstyrelserna skulle ges möjlighet att också avslå ansökningar i de fall som regleras i 1 § tredje stycket inskränkningslagen. Statsrådet biträdde promemorians förslag, och det får antagas, att lagtexten i propositionen utformats i det sålunda angivna syftet.
    Lagutskottet säger i sitt utlåtande (1975: 27 s. 13) i huvudsak följande:

 

Förslaget i propositionen innebär, att länsstyrelsen skall avgöra tillståndsfrågan, om ärendet gäller förvärv av fast egendom för ändamål som avses i 1 § tredje stycket 1—4. Detsamma gäller ärende om förvärv av fast egendom där förvärvaren står i sådant förhållande till fångesmannen som avses i 1 § tredje stycket 5. I övriga fall skall fråga om tillstånd prövas av regeringen. Därefter följer ordagrant:

 

"Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten på att de nya reglerna om tillstånd till förvärv av fritidsfastighet i 1 § tredje stycket 2 innehåller en uttömmande reglering av förutsättningarna för beviljande av förvärvstillstånd för ändamål som avses i denna punkt. Bestämmelsen skiljer sig härigenom från de fall som avses i punkterna 1 och 3—5. Dessa innebär att länsstyrelsens prövning är tillräcklig i vissa, noggrant angivna undantagsfall med begränsad räckvidd, medan prövningen eljest är förbehållen regeringen. Den nu föreslagna reformen är givetvis inte avsedd att medföra någon försämring för sökandena i sådana ansökningsärenden som regleras i punkterna 1 och 3—5. Om länsstyrelsen i dessa fall finner sig inte kunna bifalla en ansökan bör länsstyrelsen således inte avslå ansökningen utan liksom hittills sända in handlingarna till regeringen och därvid bifoga eget utlåtande i ärendet. Enligt utskottets mening vinner bestämmelserna i klarhet och överskådlighet om 1 § fjärde stycket omformuleras på följande sätt".

 

 

Härefter kommer den formulering, som nu återfinnes i författningssamlingen såsom den gällande lagtexten.
    För mig framstår det såsom minst sagt tveksamt, om utskottet med sin omformulering ernått "klarhet och överskådlighet". Utskottets formulering skall alltså betyda, att länsstyrelse kan såväl meddela tillstånd som avslå ansökan om tillstånd vad gäller förvärv av område för fritidsändamål, medan länsstyrelse i andra fall på sätt lagen i dess tidigare lydelse förutsatte endast kan bevilja tillstånd; föreligger skäl till avslag skall ansökan sändas till regeringen med länsstyrelsens utlåtande.
    Ordet "Detsamma" i lagtexten måste rimligen betyda vad matematikerna betecknar med likhetstecken. Det förefaller mig alltså förhålla sig så, att den av utskottet åsyftade innebörden av texten icke endast saknar stöd i utan även står i strid med de valda ordalagen.
Bengt Westerling