Urkundsförfalskning och osant intygande — slutreplik
Det gläder mig mycket att justitierådet Nils Mannerfelt i ett genmäle (SvJT 1975 s. 557 f) tagit upp det i min artikel behandlade rättsfallet och kommenterat detta till ytterligare belysning av däri uppkommande rättsfrågor.
    Genmälet ger mig till en början anledning att påpeka att jag i likhet med Mannerfelt anser den okändes förfarande utgöra osant intygande. Medan Mannerfelt i sitt votum åberopat den första punkten i BrB 15: 11, lämnande av osann uppgift om vem man är, anser dock jag, som ifrågasätter den första punktens berättigande i denna lagstiftning, förfarandet hänförligt under straffbudets andra punkt, lämnande av osann uppgift om annat än egna angelägenheter. En bedömning som urkundsförfalskning anser jag utesluten till följd av den utpekade barnafaderns samtycke (uppdrag) .
    Mannerfelt understryker i sitt genmäle åsikten att den okände inte genom namnteckningen framställer någon urkund. Med den utgångspunkt vi båda

 

har, att en och samma handling kan innefatta mer än en urkund och att en urkund kan vara delvis "underförstådd" (t. ex. ett växelindossament), kan det vara svårt att i praktiken fastslå när det är fråga om utställande av urkund. I det aktuella fallet vill Mannerfelt fästa avgörande vikt vid vad blankettförfattarna avsett. Jag är benägen att tillmäta namnteckningen på läkarintyget en vidare betydelse än ett "blankt" avgivande av namnteckningsprov. Urkundsbegreppet är emellertid i detta hänseende oklart. Om den här diskussionen kan bidra till ett klargörande vore det onekligen värdefullt.
    I sitt votum har Mannerfelt anfört att den okände lämnat osann uppgift om vem han är "å läkarintyget" och funnit detta förfarande utgöra osant intygande enligt BrB 15: 11. Min uppfattning är att detta brott endast kan begås i samband med framställande av en urkund. Gärningsmannen vid osant intygande måste m. a. o. vara utställare till den urkund, som blir osann. Om läkarens urkund blir osann bör läkaren betraktas som gärningsman (i det här fallet naturligtvis helt utan ansvar till följd av avsaknaden av uppsåt), medan annan person som föranlett det osanna innehållet blir att bedöma som anstiftare.¹ Om man inte utgår från att den okände genom namnteckningen framställer en (egen) urkund kan man således enligt min mening varken bedöma dennes handlande som lämnande av osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller anse honom skyldig till osant intygande i form av osann uppgift om vem han är. Därmed skulle endast återstå det betraktelsesätt, som för mig ter sig naturligast i den i rättsfallet föreliggande situationen, nämligen att den åtalade anstiftat (den helt oskyldige) läkaren till ett osant intygande. Med genmälarens stöd i min förmodan att RÅ:s gärningsbeskrivning omöjliggjorde ensådan bedömning anser jag mig även fortsättningsvis, trots denna HD-dom, kunna förorda en sådan lösning.
Madeleine Löfmarck

 

1 Som utställare till en urkund kan visserligen ifrågakomma annan person än den formelle framställaren, nämligen när den senare fungerar som en med ett maskinellt skrivhjälpmedel jämförbar mellanhand. Gärningsman till osant intygande kan alltså i ett sådant fall vara annan än den formelle framställaren. Här framhåller emellertid dissidenten klart att det osanna intygandet skett i läkarens urkund, den enda urkund han anser föreligga.