Svensk rättspraxis
Obligationsrätt: Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971
Av professor FRITJOF LEJMAN

 

Förutsättningarna för skadestånd

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Ersättning för immissioner m. m.  712 

Skada å byggnad genom grävning, sprängning m. m. 713

Skada orsakad av djur   714 

Skada i följd av järnvägsdrift  714 

Skada i följd av biltrafik  715 

Skada i följd av luftfart  722 

Rörelseidkares m. fl:s ansvar gentemot utomstående  722 

Fastighetsägares ansvar  722 

Väghållares ansvar  724 

Ansvar för olycksfall i arbete  725 

Skada i sjukvård   726 

Skada inom undervisningsväsen  726 

Ansvar för stat och kommun i övrigt  727 

Skada orsakad av eller åsamkad minderårig  728 

Skada vid sport och under lek i övrigt  730

 

    Vissa av de rättsfall som behandlas i denna översikt har fått ingen eller mindre prejudicerande betydelse på grund av tillkomsten av den nya skadeståndslagen, som trätt i kraft 1 juli 1972, och viss annan ny lagstiftning. De har ändå medtagits men nämnda förhållande har medfört att de fått en mindre utförlig behandling.

 

E r s ä t t n i n g  f ö r  i m m i s s i o n e r  m.  m. I NJA 1970 s. 227 (FFR s. 35) hade olja runnit ut från en jordförlagd oljetank, som varit i bruk i minst 10 år, och orsakat vattenföroreningar i Mälaren på grund av en av rost förorsakad läcka. Skadan konstaterades år 1963, alltså före miljöskyddslagens tillkomst. Att oljan kunnat nå ut till sjön hade berott på att den först runnit ned i ett trasigt avloppsrör och sedan fortsatt genom en avloppsledning. Adekvans ansågs dock föreligga, då oljans "väg genom en delvis otät avloppsledning icke kunde anses som ett så onormalt led i skadeförloppet" att skadestånd ej kunde utgå. Några månader före skadan hade tankensägare, ett bolag, föranstaltat om rengöring och kontroll av tanken genomen självständig företagare. Bolaget blev emellertid skadeståndsskyldigt i HD på grund av egen culpa, eftersom det med hänsyn till tankens ålder bort räkna med rostskador och trots risken härför icke i tid bytt ut tanken

 

Föregående översikter återfinnes i SvJT 1942 s. 300, 1946 s. 401, 1954 s. 366 och 434, 1959 s. 313 och 521, 1965 s. 314 och 635 samt 1970 s. 293 och 537. 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 713eller föranstaltat om mera ingående undersökning. Fallet torde få anses som ett exempel på en för den skadevållande sträng culpabedömning. (Jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 2 uppl., s. 72.) Hovrätten hade ålagt bolaget strikt ansvar för självständig företagares vållande i dess egenskap av ägare till fastighet där tanken varit förlagd och innehavare av den industriella rörelse för vilken den använts. (Härtill Lejman, Skadeståndsskyldighet vid anlitande av självständig företagare i Skadeståndsrättsliga spörsmål, Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10, särskilt s. 101 ff och s. 117.) I målet framkom också en uppfattning hos en reservant i hovrätten att det var fråga om "en typiskt momentant inträdande skadeverkan", som icke borde behandlas på samma sätt som en immission. Uppfattningen torde knappast kunna stödjas på tidigare praxis rörande vattenföroreningar. Enligt den senare tillkomna miljöskyddslagen 1 § skall vattenförorening medföra ersättningsskyldighet oberoende av varaktigheten. Härmed kan jämföras det tidigare FFR 1968 s. 99 (NJA C 571), som också rörde förorening av vatten genom läcka i en oljetank, men där talan ogillats. Denna tank var emellertid endast tre år gammal, och vid tiden för skadans inträffande var sådana skador mycket litet uppmärksammade i fackkretsar. Icke heller ansågs strikt ansvar på grund av farlig verksamhet föreligga, eftersom oljan i tanken förvarats endast för husbehov. Jfr också NJA 1970 A 29, där samband mellan bristande skötsel av ett dike och vissa skördeskador ej ansågs föreligga. Se också FFR 1969 s. 123 (NJA C 486) och NJA 1971 s. 468 (FFR s. 98), anförda nedan under ansvar för stat och kommun.
    I FFR 1969 s. 129 (NJA C 497) hade vid besprutning av en havreodling med flygplan gift drivit in över en grannes trädgård och där skadat bär och grönsaker. Besprutningen hade utförts av s. k. självständig företagare. Talan om strikt ansvar för fastighetsägaren på grannelagsrättslig grund och för s. k. farlig verksamhet ogillades emellertid, då verksamheten icke ansågs förenad med risk för skada å närliggande fastighet eller eljest vara av farlig natur. Hade risk för skada å närliggande fastighet förelegat, kunde skadestånd ha utdömts oberoende av att självständig företagare utfört besprutningen. (Se härom Lejman, nyss anf. st.)

 

S k a d a  å  b y g g n a d  g e n o m  g r ä v n i n g, s p r ä n g n i n g  m. m. NJA 1967 s. 164 (FFR s. 1) rör den allmänna aktsamhetsbedömningen, ingående analyserad i domen, vid grävningsarbete som åsamkat översvämning. Vid en anläggningsentreprenad vari ingick s. k. kulvertering av en bäck och framdragning av vatten- och avloppsledningar hade skada uppstått genom att — efter ett kraftigt regn — bäcken svämmat över så att vatten inträngt i ledningar och därifrån i en villafastighets källare. Arbetsledningen ansågs vållande med 3 röster mot 2 i HD. Aktsamhetsbedömningen torde nog med fog kunna betraktas som sträng men står väl i linje med den allmänna utvecklingen på skadeståndsområdet. Skälen för majoritetens dom var främst, att det rörde sig om arbete i eller intill rinnande vatten, där speciell anledning att vara försiktig förelåg, samt att skadan kunnat förebyggas genom relativt enkla och mindre kostsamma åtgärder. Att ett "rätt stort moment av otur eller olyckshändelse" genom ihållande regn medverkat till skadan ansågs inte fria från culpa; arbetsledningen borde tydligen ha insett risken för sådan händelse. Se vidare särskilt yttrande i målet av just.rådet Conradi, samt Hellner, s. 74—76. Jfr även NJA 1949 s. 245.

 

714 Fritjof Lejman    I FFR 1967 s. 231 (hovrättsdom) hade vid sprängning för anläggning aven hamn å enskild mark en grannfastighet skadats genom vibrationer. I enlighet med det tidigare fallet NJA 1966 s. 248 ålades entreprenören strikt ansvar "med hänsyn till arbetets art och den risk för skada som uppkommit". Skada som åsamkats grannfastigheten genom nedsmutsning med stendamm ansågs däremot ej kunna föranleda ersättningsskyldighet för entreprenören oberoende av vållande. I målet var också fråga om kausaliteten mellan vibrationerna och byggnadssprickor. — Skadestånd ålades också i FFR 1969 s. 111 (NJA C 216), där vid sprängningsarbeten i Göteborgs centrala del, som varit ingripande (ca 800 kbm. berg) och pågått i flera månader, en i intilliggande parkeringsplats uppställd bil skadats genom stensprut. Göteborgs stad hade här själv utfört arbetena för breddning av gata. Invändning om att det strikta ansvaret ej kunde gälla skador å lösöre godtogs ej. Jfr beträffande grannelagsförhållanden numera JB 3:4. Se vidare om sprängskador Örtenholm, Sprängningsverksamhet och sprängskador i Uppsatser, utg. av Jur. Fören. i Lund nr 10, s. 27.
    Anmärkas kan också NJA 1969 s. 274 (FFR s. 41), anfört nedan under ansvar för olycksfall i arbete.

 

 

S k a d a  o r s a k a d  a v  d j u r. Skadeståndstalan mot den som haft tillsyn över häst har ogillats i FFR 1970 s. 170 (hovrättsdom). Hästen hade genom en avlyft grind tagit sig från en hage till en allmän väg på Öland och vållat skada å bil. Grinden hade samma konstruktion som hundratals järnvägsgrindar på Öland, och tillsyn över grinden nattetid, då den enligt utredning avlyfts, ansågs ej kunna krävas.
    Densamma blev också utgången i fråga om samma slags olyckor beträffande kreatur som tagit sig igenom stängsel i FFR 1970 s. 189 och 217 (hovrättsdomar) på alldeles liknande skäl. I det senare målet åberopades dessutom att stängslet blivit utsatt för onormalt stor påfrestning vid utbrytningen. Av båda fallen framgick att närheten till större trafikled borde påverka bedömningen av vållandefrågan. Se även FFR 1970 s. 192 (hovrättsdom), där lantbrukare ansågs skadeståndsskyldig för underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för att varna eventuella trafikanter vid drivande av kor över en väg. Se vidare om fallet under skada i följd av biltrafik (bristfällighet å fordon).

 

S k a d a  i  f ö l j d  a v  j ä r n v ä g s d r i f t. I FFR 1968 s. 112 (NJA C 772) hade en timmerlastad bil fastnat vid en järnvägsövergång genom att vägbanan intill övergångens plankbeläggning givit vika för lastbilens tyngd, och påkörts av ett motorvagnståg. Bilägaren och järnvägen blev ansvariga till hälften vardera, den förre för att övergången begagnats för sådan biltrafik vartill den inte kunde anses bärig, och den senare för att tågets förare brustit i uppmärksamhet dels beträffande en blinkande förvarningssignal och dels beträffande den utefter banvallen mot tåget springande bilföraren som sökt stoppa detta.
    I FFR 1971 s. 154 (ST 1033) har Statens Järnvägar ålagts utge fullt skadestånd till passagerare som skadat sig då hon stigit av vagn som stannat utanför stationsplattform. Vållande ansågs ligga järnvägens betjäning till last, eftersom den icke iakttagit föreskrift i järnvägens författningssamling

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 715att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att resande i sådan vagn beredstillfälle stiga av. Uppehållet på stationen skulle endast räcka någon minut.

 

S k a d a  i  f ö l j d  a v  b i l t r a f i k. Beträffande bristfällighet å fordon som föranlett trafikolycka, märkes hovrättsdomarna i FFR 1970 s. 144, där häst och kälke, som uppställts å väg i mörker utan reflexer, medförde till 2/3 jämkat skadestånd vid kollision med bil, som överskridit — dock icke höggradigt — försvarlig hastighet (jfr FFR 163 s. 308) och FFR 1970 s. 206, där lastbilsförare ålades till 1/3 jämkat skadestånd till cyklist som i skyfallsliknande regn påkört lastbil, vilken ej haft någon belysning tänd (lastbilsföraren ej exculperad). Se även FFR 1970 s. 192, anfört ovan under skada orsakad av djur, där bristfälliga bromsar i förening med ouppmärksamhet och hög hastighet medförde skadestånd för bilist som kört på en koflock och därvid också en ledd cykel, med påföljd att en i en barnsadel på cykeln sittande tvåårig flicka dödades. Däremot ogillades åtal för vållande till flickans död, då det ej visats att bilisten känt till eller bort känna till bromsfelet. Den som drivit koflocken ansågs till hälften medvållande.
    Beträffande förande av bil kan hänvisas till NJA 1968 s. 145 (FFR s. 32), där bilskolelärare vid övningskörning 1966, som omfattade s. k. slutprov för avslutande kontroll före provet inför bilinspektör, i enlighet med 30 § då gällande vägtrafikförordning ansågs ha ansvar som förare, bl. a. med motivering att han haft rådrum att ingripa vid olyckstillfället, och NJA 1968 s. 581 (FFR s. 83), där alkoholpåverkad passagerare i taxibil under färd grep tag i ratten, trots att föraren sökte hindra honom, och härigenom ansågs ha fört bilen och gjort sig skyldig till rattfylleri. Se vidare hovrättsdomarna i FFR 1967 s. 142 (SvJT 1968 rf s. 34) och 1971 s. 207 (SvJT 1972 rf s. 4), där förande av bil ansågs föreligga i det förra fallet, då alkoholpåverkad person — sittande vid ratten och med motorn i gång — "gungat" bilen fram och åter 1 meter men på grund av dess läge i sand ej skulle kunnat enbart med motorn föra den från platsen, men däremot icke i det senare fallet, då en sådan person — gående vid sidan av bilen — skjutit den ett 30-talmeter utan att motorn varit i gång.
    Spörsmålet om skada inträffat "i följd av biltrafik" har varit föremål för flera avgöranden. I NJA 1967 s. 611 (FFR s. 101) hade en traktor kopplats till en barkningsmaskin på en väg, och på traktorn hade monterats en lyftkran, som drevs av traktorns motor. Under barkningsarbetet flyttades traktorn och maskinen fram och tillbaka några meter. Under arbetet råkade en massavedsbit, som lyfts av kranen och skolat dragas i lämpligt läge aven arbetare, stöta till en mopedist på vägen. Bilansvarighetslagen ansågs liksom i FFR 1960 s. 369 tillämplig. Däremot blev icke denna lag tillämplig i FFR 1967 s. 126 (NJA C 1163), då en arbetare som biträdde vid lossning av en lastbil skadades genom att en del av lasten, bestående av flygplansplåtar, föll ned, efter det att en flakläm fällts ned. Detta motiverades med att bilen stått stilla med frånslagen motor och att ingen del eller anordning å bilen medverkat till skadan. Avgörandet förefaller diskutabelt. Densamma blev utgången i FFR 1970 s. 106 (NJA C 1182), där en traktor använts på ett sätt som legat utanför dess normala verksamhetsområde. Traktorn stod stilla och dess motor begagnades för att med två lyftkranar, påbyggda med stöttor, resa en takstol. Se härtill Wahlquist i SvJT 1963 s. 39 ff.

 

716 Fritjof Lejman    I åtskilliga fall har domstolarna haft att ta ställning till spörsmålet om och i vilken utsträckning bilförare varit vållande till skada. När annat ej särskilt utsagts, rör de nedan nämnda fallen olyckor som inträffat efter övergången till högertrafik.
    I fråga om ouppmärksamhet beträffande vägbana har i vissa fall bilförare ansetts vållande eller i varje fall icke exculperad vid påkörning av andra vägtrafikanter. Se sålunda FFR 1967 s. 201 (hovrättsdom) (vänstertrafik) (påkörning under färd i mörker på riksvägen E 4 i Timrå bakifrån av mörkklädd fotgängare, som dock ansetts medvållande då han gått omkring 1 m. ut från vägkanten på den livligt trafikerade vägen och utan reflexer; skadeståndet jämkat till 2/3), NJA 1968 s. 62 (FFR s. 18) (vänstertrafik) (påkörning i mörker bakifrån av fotgängare, som bedömts medvållande genom att han trots nedsatt syn och hörsel gått på körbanan på fel sida och icke begagnat vägrenen; skadeståndet jämkat till 2/3 med dissens från 2 ledamöter i HD), FFR 1970 s. 86 (NJA A 38) (vänstertrafik) (påkörning av fotgängare, som skolat korsa E 4 från en busshållplats på en raksträcka; bilföraren ej exculperad men skadeståndet jämkat till 2/3, då fotgängaren trots nedsatt synförmåga ej med tillräcklig säkerhet konstaterat att han kunnat korsa vägen och ej gjort andra trafikanter uppmärksamma på den nedsatta synförmågan), FFR 1970 s. 142 (hovrättsdom) (påkörning av fotgängare, då bilist i hög hastighet i högertrafik svängt till vänster in på korsande gata; ojämkat skadestånd trots att fotgängaren också varit oaktsam genom att söka passera gatan ett stycke från korsningen) och slutligen det instruktiva NJA 1971 s. 44 (FFR s. 9) (påkörning av fotgängare — en äldre dam, som ej ansågs ha medverkat genom vårdslöshet, enär hon "målmedvetet och i rask takt" gick ut på markerat övergångsställe; det inverkade ej att hon — sedan hon kommit ut på körbanan — icke iakttagit den från höger kommande trafiken [vid högertrafik]; dissens i HD). Se även FFR 1971 s. 161 (hovrättsdom) (påkörning av fotgängare, som gick på fel sida längs kantmarkeringen på en riksväg, ledande en hund, och som till följd av ett ryck från hunden kom att ta ett steg ut i körbanan; bilisten ansågs i övervägande grad vållande till skador å bilen, då han antingen brustit i uppmärksamhet eller hållit en med hänsyn till solbländning alltför hög hastighet, och fotgängarens oaktsamhet ansågs — egendomligt nog — i jämförelse med bilistens ringa. Möjligen kan de sist anförda rättsfallen tagas till intäkt för att medvållandebedömningen på senare tid blivit mildare, sannolikt under inflytande av lagstiftningspolitiska bedömningar. (Se Skadeståndslagen 6: 1 efter 1975 års ändringar. Jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl., s. 216, och Hellner, a.a., s. 177.)
    I ett stort antal fall under den här avsedda redovisningsperioden har emellertid bilförare friats från skadestånd till påkörda gångtrafikanter. Stora krav på uppmärksamhet synes ofta ha ställts på dessa. Exempel utgör här hovrättsdomarna i FFR 1967 s. 179 (vänstertrafik) (fotgängare hade på ett avstånd av ca 30 m. från markerat övergångsställe — hastigt och utan att se sig för — gett sig ut på körbanan), FFR 1967 s. 226 (vänstertrafik) (fotgängare i Stockholm hade i spritpåverkat tillstånd gått mot rött ljus i korsningen Sveavägen—Odengatan och fick bära hela skadan trots att bilföraren ej var exculperad), FFR 1968 s. 164 (vänstertrafik) (fotgängare hade vid passerandet av Djurgårdsvägen i Stockholm stannat upp i körbanan och härigenom givit bilisten anledning tro att bilen kunde passera utan

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 717risk; bilisten tillerkändes ojämkat skadestånd trots bristande exculpation)FFR 1968 s. 172 (vänstertrafik), anfört även nedan under skada rörande minderårig (7-årig pojke sprang ut i körbanan; bilisten exculperad), 1970 s.113 (NJA C 1243) (vänstertrafik) (fotgängare hade vid passerandet av Värmdövägen stigit ut i körbanan på kort avstånd från bilen och utan att se sig för), samt hovrättsdomarna i FFR 1970 s. 133 (fotgängare som sprungit ut på starkt trafikerad gata), FFR 1970 s. 210 (fotgängare som stannat upp i körbanan och sedan fortsatt på kort avstånd från bilen fick ej skadestånd trots bristande exculpation å bilistens sida) och FFR 1971 s. 203 (cyklist som kört ut på huvudled utan att observera bil).
    Beträffande alltför hög hastighet har i NJA 1970 s. 195 (FFR s. 29) (vänstertrafik) bilförare, som inför möte i kurva 1966 hållit alltför hög hastighet och kört av vägen, fått svara för uppkomna skador, dock med jämkning till 2/3, föranledd av att den mötande bilen varit något över vägens mittlinje efter en i skymd sikt företagen omkörning. I flera kollisionssituationer har vidare bilförare ansetts helt eller delvis vållande vid för hög hastighet, t. ex. i NJA 1968 s. 145 (FFR s. 32), anfört ovan under förande av bil, FFR 1969 s. 137 (NJA C 1445) (sammanstötning i gatukorsning i Umeå mellan två bussar; den buss som hade förkörsrätt befanns genom hög hastighet ringa vållande men blev fri från skadestånd), FFR 1970 s. 91 (NJA C 135) (sammanstötning i gatukorsning i Stockholm i halt väglag och nedsatt sikt; den bilist som hade förkörsrätt befanns av samma skäl vållande till 1/3), FFR 1970 s. 117 (hovrättsdom) (sammanstötning i korsningen Valhallavägen [huvudled]—Sibyllegatan i Stockholm mellan motorcykel på förra gatan och taxibil på den senare; motorcyklisten ålades på grund av anmärkningsvärt hög hastighet ett till hälften jämkat skadestånd), FFR 1970 s. 144 (hovrättsdom), anmärkt ovan under bristfällighet å fordon, FFR 1971 s. 158 (SB 1278) (sammanstötning i gatukorsning i Vara köping mellan två lastbilar; den förare som hade förkörsrätt ansågs med hänsyn till skymd sikt och sin tunga last ha bort nedbringa hastigheten och blev vållande till 1/3) samt hovrättsdomarna i FFR 1971 s. 161, anfört ovan under ouppmärksamhet beträffande vägbana, FFR 1971 s. 179 (sammanstötning å E4 mellan mopedist, som (i högertrafik) skulle svänga till vänster in på sidoväg, och bil som kom i motsatt riktning; bilisten ansågs ha kunnat nedbringa hastigheten och ålades med hänsyn också till sin bristande uppmärksamhet på mopedistens tecken och det förhållandet att olyckan skedde i tättbebyggt samhälle till 1/3 jämkat skadestånd) och FFR 1971 s. 190 (sammanstötning i gatukorsning i Frösö köping mellan två bilar; den som hade förkörsrätt bedömdes med hänsyn också till skymd sikt vållande, som dock var ringa, och friades från skadestånd). Jfr NJA 1968 s. 217 (FFR s. 52) (talan om ansvar).
    Beträffande sammanstötning mellan fordon vid vägkorsning i övrigt har i många fall fråga uppstått vilken betydelse som skall tillmätas gällande förkörsregel. Den synes ha fått ungefär samma betydelse som under föregående redovisningsperiod.
    I några fall har den som haft förkörsrätt undgått skadeståndsansvar, såsom i hovrättsdomarna i FFR 1967 s. 158 (kollision i korsningen mellan Hantverkaregatan och Kungsholmstorg i Stockholm i vänstertrafik; situationen ansågs icke vara sådan att den efter Kungsholmstorg norrut körande bilisten varit skyldig lämna företräde för den å Hantverkaregatan väster-

 

718 Fritjof Lejmanifrån kommande trafiken) och FFR 1967 s. 196 (vänstertrafik) (kollision å Lundavägen i Malmö mellan ambulans under utryckning och personbil i gatukorsning med ljussignaler; personbilens förare ansågs vållande pågrund av ouppmärksamhet beträffande ambulansens siréner; dissens i Hovrätten). — Se angående regelns innebörd också NJA 1968 s. 145 (FFR s. 32), anfört ovan under förande av bil, där hänsyn icke togs till invändningom att den bil som överträtt förkörsregeln (vänsterregel) stannats före den korsande gatans mittlinje. HD uttalade att denna bil förts ut i gatukorsningen på sådant sätt att den kommit att utgöra hinder för den andra bilens färd och att vänsterregeln finge anses ha inneburit skyldighet att anpassa körningen så, att all från vänster kommande trafik lämnades företräde oavsett dess läge på körbanan. — Fall där förkörsregeln blivit avgörande eller tillmätts störst betydelse är å andra sidan FFR 1969 s. 132 (NJA C 1100) (bilist som brutit mot förkörsregeln ansågs till 2/3 vållande), FFR 1969 s. 137 (NJA C 1445), anfört ovan under alltför hög hastighet, samt hovrättsdomarna i FFR 1969 s. 154 (bilist som brutit mot förkörsregeln blev skadeståndsskyldig utan jämkning trots ouppmärksamhet och icke tillräckligt låg hastighet å den andre bilistens sida; denne bedömdes som ringa vållande), FFR 1970 s. 164 (kollision mellan bil och 13-årig cyklist; bilisten som skolat lämna företräde till 2/3 vållande), FFR 1970 s. 174 (kollision mellan bil och cyklist, när cyklisten gjort en vänstersväng över gatan och bort lämna företräde åt trafiken i motsatt riktning; cyklisten fick vidkännas hela skadan trots att bilisten ej var exculperad), FFR 1971 s. 134 (NJA A 45) (kollision mellan två bilister på Odengatan i Stockholm i den med ljussignaler försedda korsningen med Roslagsgatan, när den från väster kommande skulle göra vänstersväng norrut in på Roslagsgatan; den svängande bilisten invände, att han utgått ifrån att ljuset för den motsatta trafiken växlat till rött men ansågs ensam vållande) samt hovrättsdomarna i FFR 1971 s. 190, anfört ovan under alltför hög hastighet, och FFR 1971 s. 225 (kollision mellan två bilister; den som bort lämna företräde blev fullt skadeståndsskyldig). Se även FFR 1970 s. 213 (hovrättsdom), anfört nedan under huvudled.
    Ett särskilt förhållande föreligger ju om en av de bilar som kolliderat förts å huvudled. Härom föreligger två principiella avgöranden i HD, NJA 1971 s. 204 (FFR s. 31) och 1971 s. 261 (FFR s. 59). I det förra hade kollision ägt rum på huvudleden Skeppsbron i Stockholm mellan en bil, som körde på huvudleden söderut i den vänstra av tre filer, och en trehjulig moped, som körde Slottsbacken österut och i vänstersväng skulle korsa huvudledens högra körbana för färd å huvudleden norrut. Vid tillfället hade trafiken å Skeppsbron söderut i höger fil och mittfilen stannats för att lämna företräde åt fordon från Slottsbacken. I målet uppstod en viss diskussion särskilt om betydelsen för huvudledsregeln av den i samband med högertrafikomläggningen införda regeln i 47 § a vägtrafikförordningen om särskild försiktighet i vägkorsning. HD åberopade bl. a. denna regel och ålade bilisten till 1/3 jämkat skadestånd till mopedisten. (Hovrätten hade gått längre och ansett bilisten och mopedisten lika vållande.) HD uttalade härvid att större krav borde ställas på förare på huvudled som "utgöres av en flerfilig trafikled med tät trafik i storstads centrum". Anledning att iakttaga försiktighet hade särskilt förelegat, eftersom fordonen i de två högra filerna stannat och detta bort väcka misstanken att fordon kunde komma

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 719från Slottsbacken. — I det andra av de nämnda målen hade en lastbil i mörker och tät dimma med släpvagn i vänstersväng från en mindre avtagsväg i Sjöbo köping kommit in på en riksväg som var huvudled för vidare färd å denna norrut och kolliderade därvid med en bil som färdades söderut å den korsande vägbanan. Även i detta mål fick bilisten å huvudled stå för 1/3 av skadan. Detta motiverades med att han "genom att hålla en hastighet som icke tillåtit honom att hejda bilen inom det område han kunnat överblicka — låt vara att hastigheten icke varit mycket högre än som varit försvarligt — medvetet eller omedvetet utsatt sig och sina medpassagerare för risk att skadas till följd av hinder på vägbanan". Lastbilsföraren förklarades å sin sida genom sin åtgärd att vid föreliggande siktförhållanden utan särskilda försiktighetsåtgärder föra lastbilen med släpvagn över huvudleden ha framkallat avsevärd fara för allvarlig trafikolycka. En försiktighetsåtgärd som i det aktuella fallet kunnat ifrågakomma ansågs ha varit att utsätta varningstrianglar på huvudleden. (Jfr dock här yttrande av Statens Trafiksäkerhetsverk i målet.) HD:s dom förefaller i betraktande av lastbilsförarens risktagande onekligen sträng mot bilist å huvudled och föranledde också dissens i HD.
    Ytterligare fall där föraren i huvudled fått vidkännas hela eller viss del av skadan är FFR 1970 s. 102 (NJA C 1173) (den å huvudled kommande, som gjort omkörning strax före kollision, fick stå för hela skadan) och hovrättsdomarna i FFR 1970 s. 117, anfört ovan under sammanstötning mellan fordon vid vägkorsning (till hälften jämkat skadestånd) och FFR 1971 s. 270 (kollision mellan en bil som fördes å huvudled och en bil som från en korsande väg i vänstersväng skulle in på huvudleden; bilen å huvudleden hade högra blinkljuset påslaget, vilket föranledde den inkörande bilisten att tro att bilen å huvudleden skulle svänga in åt höger på den korsande vägen; trots blinkljuset ansågs han ej berättigad utgå därifrån; det skadestånd han ålades jämkades dock till hälften). Fall där den å huvudled kommande helt friats från skadestånd är hovrättsdomarna i FFR 1970 s. 135 (exculpation) och 1970 s. 213 (ringa vållande). Se även FFR 1969 s. 178 (hovrättsdom) (talan om ansvar) och 1969 s. 140, anfört nedan under särskilda åtgärder av bilförare.
    Många rättsfall har föranletts av olyckor i samband med omkörning. Därvid har olyckan ofta inträffat vid plötsliga manövrar av det omkörda fordonet, framför allt svängar över vägbanan, exempelvis för fortsatt körning in på någon — ofta mindre trafikerad — avtagsväg. Ett typiskt exempel härpå utgör NJA 1968 s. 317 (FFR s. 68) (vänstertrafik), där bilist vidfärd på riksväg plötsligt svängde till höger för färd in på en mindre avtagsväg, som varit svår att upptäcka, och därvid blev påkörd av en omkörande bil, vars förare i HD befriades från ansvar, då oaktsamhet ej var styrkt (skadeståndsfrågan ej aktuell i HD). Jfr Hellner, a.a., s. 77 och Erenius, Oaktsamhet, s. 70 ff. Se även NJA 1970 s. 195 (FFR s. 29) (vänstertrafik), anfört ovan under alltför hög hastighet, FFR 1970 s. 94 (NJA C 514) och FFR 1970 s. 223 (hovrättsdom), där den omkörande fick stå för 1/3 av skadan, i första fallet på grund av överskridande av vägens mittlinje och skymd sikt, i andra fallet, som rörde omkörning å E 4 av 13-årig cyklist, cyklande utpå vägbanan från grusbankett vid sidan av denna, på grund av ringa oaktsamhet genom underlåtenhet att avge signal (häradsrättens dom överklagad endast av motparten) och i tredje fallet med hänsyn till att omkörning

 

720 Fritjof Lejmanen skedde i alltför hög hastighet i tättbebyggt samhälle. — I FFR 1967 s. 218 (hovrättsdom) (vänstertrafik) ansågs bilist, som på riksväg ämnade köra om en lastbil och en buss men kolliderat med den senare, då den skolat svänga över vägen in på en länsväg, lika vållande med bussföraren. — I NJA 1967 s. 517 (FFR s. 72) (vänstertrafik) ansågs en bilist, som under filkörning å Skeppsbron i Stockholm och tillämnad omkörning påkörde en cyklist, som skolat svänga in i en gränd till höger i färdriktningen, till 2/3 vållande, då han bort avge omkörningssignal och avsevärt minska hastigheten. (Dissens i HD.) Se Conradi i SvJT 1969 s. 328. I FFR 1969 s. 87 (NJA A 15) och FFR 1970 s. 102 (NJA C 1173), det senare anfört ovan under "huvudled", ansågs den (å Europaväg) omkörande ensam vållande. I förra fallet hade den omkörande, en motorcyklist (vid vänstertrafik), med mycket hög hastighet företagit omkörning av ett flertal bilar och därefter påkört en lastbil med släpvagn, som efter vederbörliga tecken och övriga åtgärder svängt in på en avtagsväg. I senare fallet hade omkörning skett i vägkorsning, varvid den omkörande kommit över på vänstra körbanan i sin färdriktning och där påkört bil som förts infrån sidoväg för vidare färd i motsatt riktning. — Tendensen i omkörningsfallen synes emellertid vara en tämligen liberal inställning till den omkörande, något som för övrigt också kommit till uttryck i vidtagna lagändringar. Se härtill Agvald i SvJT 1966 s. 346 ff.
    I fråga om påkörning av djur se ovan under skada, orsakad av djur.
    Angående särskilda åtgärder av bilförare, ägnade att framkalla olycksfall, märkes FFR 1968 s. 108 (NJA C 602) (vänstertrafik), där bilförare ansågs till 2/3 vållande, då han vid möte med en motorcyklist på en länsväg styrt över på fel sida av vägen med anledning av att den mötande å sin sida, när han upptäcktes av bilföraren på omkr. 60 m. avstånd, befann sig på fel sida i en kurva. Jfr FFR 1964 s. 113. — Se i detta sammanhang också FFR 1968 s. 132 (NJA C 1506) (vänstertrafik), där vid sammanstötning mellan bil och cykel cyklisten, som ansetts vållande till själva sammanstötningen, kastats upp på bilens motorhuv och medföljt bilen 50 m. innan han kastats av. Då hans skador fått större omfattning genom att bilisten efter sammanstötningen förväxlat gas- och bromspedal, har denne förklarats skola bära 1/3 av skadorna. Se jämväl FFR 1970 s. 223 (hovrättsdom), anfört ovan under omkörning (överskridande av vägs mittlinje), FFR 1971 s. 134 (NJA A 45), anfört ovan under sammanstötning mellan fordon vid vägkorsning (misstag angående ljussignal) och FFR 1971 s. 270 (hovrättsdom), anfört ovan under huvudled (oriktigt tändande av blinkljus).
    I några fall har fråga uppstått om bil uppställts olämpligt och bilförare därigenom vore medvållande till kollision med annat fordon. I FFR 1969 s. 140 (NJA C 1464) höll en lastbilsförare på med att från en riksväg med hjälp av lastbilen inskjuta dess släpvagn på en anslutande skogsväg till en upplagsplats, från vilken massaved skulle hämtas. Påskjutningen skedde med lastbilens front i motsatt riktning mot trafiken på den vägbana vartill skogsvägen anslöt. Varningstriangel hade vederbörligen utsatts, och dessutom varnades en annalkande bil genom blinkande ljussken. Denna bil körde emellertid på lastbilsekipaget. Den påkörande bilens förare ansågs ensam vållande. — I FFR 1970 s. 186 (hovrättsdom) hade en lastbilschaufför å länsväg uppställt sin lastbil i bredd med en annan lastbil i och för en lastningsmanöver, så att det inte fanns utrymme för en kommande

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 721tredje lastbil med släpvagn att passera. Vid försök att passera välte denna i diket. Den förstnämnda lastbilens förare ansågs vållande till denna olycka och ålades till hälften jämkat skadestånd.
    En principfråga angående bevisbördan blev aktuell i NJA 1968 s. 205 (FFR s. 41) (vänstertrafik). En bil vari färdades två personer kolliderade med en annan bil, förd av sin ägare. I den förra bilen dödades den ene, som var bilens ägare, och den andre ådrog sig minnesförlust. Det kunde icke på grundval av utredningen med erforderlig säkerhet fastställas om det varit den avlidne eller den senare som fört den bil vari de åkt. Den senare förde emellertid under påstående att han blott varit passagerare skadeståndstalan mot dödsboet och mot föraren av den andra bilen. Då det ej styrkts att den avlidne fört sin bil, ogillades talan mot dödsboet. I frågaom talan mot föraren av den andra bilen uppstod meningsskiljaktighet i HD. Majoriteten, bestående av tre ledamöter, ansåg att även här bevisbördan om vem som fört bilen borde åvila den skadelidande, varför denne finge betraktas som förare och icke kunde erhålla skadestånd vare sig enligt allmänna regler eller enligt 2 § bilansvarighetslagen utan endast enligt jämkningsregeln i 5 § 2 st. bilansvarighetslagen. Därvid ansågs styrkt vållande föreligga å båda sidor och vid fördelning 1/3 av skadan falla å den andra bilen. Häremot hävdade minoriteten att den ifrågavarande bevisbördan åvilade denna bils förare och att, när den ej kunde fullgöras, den skadelidande enligt 2 § bilansvarighetslagen ägde rätt till fullt skadestånd. Sistnämnda uppfattning stöddes bl. a. på ifrågavarande stadgandes förhistoria och på vad den senaste ändringen av stadgandet avsett (se därom närmare särskilt yttrande av just.rådet Hedfeldt). — Det kan förefalla som om det vore mest tilltalande att med majoriteten ha samma bevisbörderegel i de båda fallen. Det kunde också göras gällande att, då en skadelidande alltid måste styrka att han skadats, han också måste styrka i vilken situation han skadats. Att den skadelidande här genom skadan fått minnesförlust torde icke få inverka. Emellertid kan också bilskadelagstiftningens allmänna syfte motivera att en bilåkande person, då han yrkar skadestånd mot kolliderande bils förare, icke skall behöva mötas av en invändning att han fört bilen, utan att invändningen styrkes. En annan ordning skulle icke stå väl tillsammans med den allmänna exculpationsskyldighet som åligger en bilförare i förhållande till skadelidande tredje man. Minoritetens ståndpunkt har därför goda skäl för sig. I målet förekom också en invändning att den skadelidande — om han skulle anses som passagerare — borde få vidkännas jämkning på grund av insikt om att den avlidne föraren varit spritpåverkad, men invändningen kunde ej styrkas.
    Beträffande bilansvarets fördelning mellan ägare och passagerare märkes FFR 1968 s. 182 (hovrättsdom) (vänstertrafik), där 14-åring som i strid mot gällande föreskrifter medföljt som passagerare på moped, förd av en 15-åring, skadats då mopeden kolliderat med bil. Invändning att skadestånd, som 14-åringen yrkade av mopedens förare, borde jämkas på den grund att han genom att medfölja på mopeden medvetet tagit en risk, ogillades.
    Till slut må här anmärkas FFR 1967 s. 164 (hovrättsdom), som rör en för bilansvaret icke specifik fråga. Det gällde en traktor som av sin ägare uthyrts till en kyrkogårdsförvaltning och som kördes av en hos förvaltningen anställd. Genom dennes vårdslöshet i trafik (påkörning av tåg) skadades

 

46—753005. Svensk Juristtidning 1975

 

722 Fritjof Lejmantraktorn. Då ägaren yrkade skadestånd av den anställde, invände denne, att förvaltningen enligt anställningsavtalet icke skulle haft skadeståndsrätt mot honom och att han för övrigt icke känt till att traktorn ej vore vagnskadeförsäkrad. Invändningen ogillades. (Jfr här numera Skadeståndslagen 4: 1.)
    Angående kollision mellan bil och helikopter se nedan under skada iföljd av luftfart.

 

S k a d a  i  f ö l j d  a v  l u f t f a r t. Beträffande frågan om skada inträffat i följd av luftfart märkes SvJT 1968 rf s. 19 (FFR 1965 s. 135) (NJA 1965 C887) angående kollision mellan bil och helikopter, anfört redan i föregående översikt SvJT 1970 s. 301.

 

R ö r e l s e i d k a r e s   m.  fl:s  a n s v a r  g e n t e m o t  u t o m s t å e n d e. Beträffande ansvar för tillverkare märkes FFR 1971 s. 222 (hovrättsdom), där tillverkare av en flaggstång blev skadeståndsskyldig utan jämkning för medvållande gentemot en person, som åtagit sig att klättra upp i flaggstången för att fästa en flagglina, varvid flaggstången brast på grund av en dåligt utförd svetsfog. Tillverkaren ansågs skyldig beakta risken för sådan klättring och likaledes skyldig — även om han icke själv utfört svetsfogen — kontrollera att flaggstångens rörstycken varit fullgott sammanfogade.
    Ansvar för restaurangägare statuerades i FFR 1970 s. 227 (SvJT 1971 rfs. 74) (hovrättsdom) gentemot gäst på en grillbar som gått emot en skjutbar väggsektion av glas på baren. Det ansågs ha ålegat grillbarsägaren att på något sätt markera de nyputsade rutorna eller på annat sätt tillse att besökande icke behövde iaktta särskild försiktighet. Då den skadade med normal uppmärksamhet bort ha sett sektionens kantlister, jämkades dock skadeståndet till hälften.
    I fråga om ansvar för arrangör av idrottstillställning se nedan under skada vid sport och under lek i övrigt.
    Såsom egentligen kontraktsrättsliga fall kan här anmärkas NJA 1968 s. 285 (FFR s. 59) (företag, som yrkesmässigt lämnat råd och utfört ogräsbekämpning genom besprutning med kemiska medel efter avtal med odlare, ansvarigt för skador å dillodling genom besprutningen) och FFR 1969 s. 101 (NJA C 157) (talan mot foderleverantör om skadestånd för plötsligt uppträdande onormal sjuklighet hos kycklingar ogillad, då det icke visats att fodret orsakat sjukligheten). Se även NJA 1969 s. 151 (FFR s. 7), anfört nedan under ansvar för stat och kommun (skadeståndstalan mot Kronan bifallen, då fångvårdsanstalt träffat avtal med fastighetsägare att interner skulle verkställa skogsplantering å hans fastighet under ledning av en skogsförman och denne genom bristande uppsikt orsakat att de vållat skogsbrand å fastigheten och en grannfastighet).

 

F a s t i g h e t s ä g a r e s  a n s v a r. Först må anmärkas att under denna rubrik behandlas även ansvar för innehavare av butiker och andra lokaler gentemot deras besökare. Skada genom halkning å vägbana behandlas såsom i föregående översikter i ett sammanhang nedan under väghållares ansvar, liksom också olyckshändelser på grund av brister i vägbana.
    Här redovisas till en början skador genom fall i trummor, gropar, trappor etc. I NJA 1969 s. 375 (FFR s. 63) hade en tillfällig besökare i ett hus rå-

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 723kat falla ned i en hisstrumma, när hissen icke befann sig innanför hissdörren men denna dock kunde öppnas, enär en passbit fallit bort genom bristning i en svetsfog. Orsaken härtill kunde icke klarläggas men var ej att tillskriva fel i fråga om material och utförande när hissdörren levererades. Mot tillsynen av hissen kunde inte riktas anmärkning, och det kunde ej visas att bristningen kunnat upptäckas vid den tillsyn som skett, eftersom den sannolikt inträffat kort tid före olyckan. Skadeståndstalan ogillades därför, då försummelse ej styrkts och ansvar på annan grund ej kunde antagas. Att besökarens egenskap av tillfällig skulle tillagts betydelse, ger domen ingen antydan om. Jfr här det tidigare kända fallet NJA 1934 s. 227 och Vahlén i FFP nr 10 s. 254 ff. Se även Karlgren s. 178. Densamma blev utgången i FFR 1969 s. 119 (NJA C 474), där person under mörker fallit ned i en källaregaragenedfart på baksidan av ett hus. Det ansågs icke ha ålegat ägaren av huset att anordna skyddsanordning eller belysning vid nedfarten, eftersom nedfarter av ifrågavarande slag icke var ovanliga vid äldre villafastigheter och den naturliga vägen till husets baksida gick på andra sidan avhuset, där belysning fanns. Olyckan skedde i samband med ett bröllop i huset, och den skadade tillhörde det stora antal personer som infunnit sig för s. k. brudskådning. Icke heller den omständigheten att många personer på kvällen följaktligen skulle röra sig mot huset ansågs motivera särskilda skyddsåtgärder, utan fastmera ansågs besökande böra iakttaga särskild försiktighet, då han, såsom i fallet, rörde sig på för honom okänd mark. — Däremot blev i FFR 1970 s. 126 (hovrättsdom) bygdegårdsförening skadeståndsskyldig för underlåtenhet att anordna skyddsanordningar i en samlingslokal, vars golv låg i två plan, skilda genom ett trappsteg. Motiveringen var att passagen var lätt att avspärra utan nämnvärd kostnad, att risken för skadetillbud var lätt att konstatera och att risken ökade då, som fallet var med bygdegården, den upplätes för allmänheten och under stor publikanslutning besöktes av personer, främmande för dess anordning. Se även FFR 1967 s. 117 (NJA C 587) (Kronan ej som fastighetsägare skyldig underhålla skyddsanordningar vid nedlagt färjeläge, när risken för skada var obetydlig).
    I några fall har talan väckts mot fastighetsägare för skador genom bränder. I FFR 1970 s. 153 (hovrättsdom) bifölls sålunda talan för brandskada till följd av kondensöverslag i en elektrisk ledning, som var dragen genom en hyresgästs lägenhet men ej betjänade denna. Ledningen var från år 1913 och behäftad med stora skador, och detta hade vid ett par tillfällen påpekats för fastighetsägaren. Däremot ogillades talan i FFR 1970 s. 179 (hovrättsdom), då brandskada uppstått genom att fastighetsägare i sitt garage i en viss "brydsam situation", då bensin flutit ut från tanken på hans bil, tömt tanken i kärl av plast och glas, varvid bensinen antänts på grund av elektrostatisk urladdning. Motiveringen var att han icke insett eller bort inse att fara förelegat för antändning på detta sätt. Det uppgavs dock i målet att varningar förekommit i radio och television för risker att förvara bensin i plast- och glaskärl, varför allmänheten borde känna till dessa risker.
    Angående skada genom sprängning se NJA 1969 s. 274 (FFR s. 41), anfört nedan under ansvar för olycksfall i arbete. Se vidare avsnittet ovan om skada å byggnad genom sprängning.

 

724 Fritjof LejmanV ä g h å l l a r e s  a n s v a r. Under denna rubrik behandlas, såsom i tidigare översikter skett, samtliga fall då talan riktas mot den som är ansvarig för vägs skick, vare sig det rör sig om privaträttsligt eller offentligrättsligt subjekt.
    I FFR 1967 s. 222 (hovrättsdom) ålades stad skadestånd med anledning av att en underordnad kommunalarbetare på en cykelbana tillfälligtvis placerat ett s. k. ståndrör från en brunn på sådant sätt, att röret sköt upp ett stycke över markytan, med påföljd att det påkördes av en mopedist som skadade sig. I enlighet med det kända avgörandet i NJA 1929 s. 520 motiverades utgången med faran för trafiken. Då arbetaren tydligen varit vållande, inträder numera ansvar enligt skadeståndslagen i sådana fall.
    I NJA 1967 s. 591 (FFR s. 77) hade en gångtrafikant i Uppsala skadats genom att trottoaren plötsligt givit vika och han fallit i den grop som bildats. I målet kunde icke utrönas orsaken till att hålighet i trottoaren uppkommit. Talan om skadestånd mot staden blev i HD ogillad, då det icke visats att försummelse vare sig vid anläggning av trottoaren eller vid tillsyn av densamma vållat olyckan. Hovrätten hade velat bifalla talan samt därvid åberopat att staden efter viss inspektion samma dag olyckan hände omedelbart låtit igenfylla hålet i trottoaren; Hovrätten hade med anledning härav velat lätta på den skadelidandes bevisbörda. HD ansåg emellertid att igenfyllningen av hålet icke borde tillmätas betydelse i bevishänseende. Avgörandet förefaller onekligen ganska hårt för den skadelidande. Ett genomförande av strikt ansvar eller omkastad bevisbörda i ett dylikt fall skulle onekligen ligga i linje med den moderna utvecklingen. Hänvisas kan här till NJA 1933 s. 441 och till Hellner 8, 8—9 och där anförda "isolerade" fall.
    Se även NJA 1967 s. 374 (FFR s. 50), anfört nedan under ansvar för stat och kommun (dirigering av trafik).
    I detta sammanhang skall slutligen anmärkas fall, där gångtrafikant skadats vid halka å is eller liknande. I två fall, FFR 1967 s. 207 (hovrättsdom) och NJA 1971 s. 119 (FFR s. 23), har den som skolat svara för snöröjning på gångbana blivit skadeståndsskyldig för underlåtenhet att i omedelbar anslutning till plogning, som gjort vägbana hal, verkställa sandning av vägbanan. (Diss. i HD i sista målet.) Likaledes har talan bifallits i FFR 1971 s. 144 (hovrättsdom), där fotgängare, som gick på en livligt trafikerad gata i Jönköping, halkade i korsningen mellan denna gata och en annan (särskilt övergångsställe fanns ej i närheten). Staden hade skyldighet renhålla gatan. — Däremot ogillades talan i FFR 1971 s. 236 (hovrättsdom), där fotgängare under dagsljus snubblade på en ca 5 cm. hög betongplatta, som legat som stöd för en på en gata uppställd trafikskylt. Detta motiveradesmed att skyltens krysstöd var fullt synliga och att plattan ej sträckte sig utanför krysstödet. Likaså ogillades talan mot Kronan som väghållare i FFR 1967 s. 115 (NJA C 587), anfört ovan under fastighetsägares ansvar, för underlåtenhet att underhålla skyddsanordning vid nedlagt färjeläge, som ej längre var allmän väg.
    I och för sig torde kraven på sandningsskyldighet ha hållits relativt stränga.
    I frågan om vem sandningsskyldighet åligger märkes FFR 1967 s. 123 (NJA C 1136) (arbetsgivare ej skadeståndsskyldig gentemot anställd fabriksarbeterska, som halkat utanför porten till arbetsgivarens fabrik på

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 725Igeldammsgatan i Stockholm, vare sig enligt arbetarskyddslagen eller enligt anställningsförhållandet; staden hade ostridigt haft skyldighet om besörja sandning på denna plats) och FFR 1971 s. 243 (hovrättsdom). (Landskrona stad ej skadeståndsskyldig för halkning, som skett på en ej för allmän samfärdsel upplåten gångväg inom ett område där byggnadsarbete pågick, då staden träffat avtal med byggnadsentreprenören såsom självständig företagare angående renhållningen på ifrågavarande plats.)

 

A n s v a r  f ö r  o l y c k s f a l l  i  a r b e t e. Flera fall på ifrågavarande område rör byggnadsverksamhet, grävning o. d. I FFR 1967 s. 107 (NJA C 175) ogillades talan mot arbetsgivare i ett fall, då vid grävning av rörgrav med grävmaskin arbetare skadats genom att sten kommit i rullning. På grävmaskinen hade funnits varningsskylt med förbud att vistas inom maskinens arbetsområde. Det ansågs icke att arbetsgivaren därutöver behövt ge särskilda säkerhetsföreskrifter, ej heller att grävmaskinisten bort särskilt varna de vid grävningen sysselsatta arbetarna, helst som dessa hade storvana vid arbete av detta slag. Likaledes ogillades i FFR 1968 s. 128 (NJA C 1187) talan mot byggnadsbolag som utfärdat tydlig föreskrift om bärande av skyddshjälm vid byggnadsarbete i ett fall då denna föreskrift ej följts av den skadade arbetaren. — Däremot bifölls talan mot byggnadsföretag i NJA 1970 s. 146 (FFR s. 20), där arbetare skadats genom en ostridigt felaktig manöver av föraren av en s. k. tornsvängkran. Föraren ansågs liksom beträffande hamnkran ha en från risksynpunkt maktpåliggande befattning, och avgörandet skedde i enlighet med tidigare praxis rörande arbetsgivarens ansvar i dylika fall. Sådant ansvar har numera lagfästs genom skadeståndslagen. Likaså har talan bifallits i FFR 1971 s. 138 (ST 307) mot byggmästare, som i strid mot 40 § arbetarskyddskungörelsen underlåtit att genom fortlöpande kontroll tillse att en golvbeläggning på en byggarbetsplats varit täckt på ett betryggande sätt.
    Angående skada genom sprängning märks NJA 1969 s. 274 (FFR s. 41). Fallet rör ansvar för bristfällig anordning till följd av sprängning som föranlett olycksfall i arbete. Sprängningen var i detta fall icke av omfattande natur. Den rörde ett brunnsarbete å en Folketshusförenings fastighet, som utförts så tidigt som 1937 av en stenarbetare som hade vissa funktioner i föreningen. Därvid hade en sprängladdning i ett upptaget borrhål icke detonerat, så att en s. k. dola uppkom, som 1966 vid förnyade sprängningar för liknande ändamål skadade en arbetare. Den förstnämnde stenarbetaren betraktades här som en entreprenör och självständig företagare, för vilken föreningen icke hade att svara. Då enligt utredningen ingen i föreningens ledning, när uppdraget om den nya sprängningen gavs 1966, hade vetskap om dolan, ansågs icke culpa hos föreningen föreligga och ej heller i övrigt kunde föreningen åläggas ansvar. En ledamot av HD var såtillvida skiljaktig, att han ansåg föreningen ansvarig för stenarbetaren på grund av dennes ställning men anspråket på denna grund preskriberat. En annan ledamotvar skiljaktig på det sätt, att han ansåg att om någon ledamot av föreningens styrelse under de närmaste 10 åren före arbetarens krav haft kännedom om dolan, ansvar skulle ha inträtt för föreningen. Se vidare, även beträffande preskriptionsfrågorna, Lejman, Om ansvaret för dolda bristfälligheter i fastighet i Minnesskrift, tillägnad Hult, s. 280 ff. — Se även FFR 1969 s. 157 (hovrättsdom) (studentförening ansvarig för underlåtenhet att

 

726 Fritjof Lejmanöva kontroll över sopbränning i samband med städning av lokal, där s. k. ollonskott hanterats och råkat medfölja sopor som bränts på en spis, med påföljd att explosion skett).
    I fråga om olycksfall inom industri och serviceverksamhet o. d. är att anteckna FFR 1971 s. 123 (NJA 1971 A 31), där arbetsgivare blev ansvarig för underlåtenhet att lämna anvisningar till förekommande av olycksfall vid begagnandet av en slipmaskin, som av en arbetstagare använts för ett för maskinen främmande ändamål. Arbetet hade utförts för arbetstagarens egen räkning på hans fritid men olyckan ansågs dock vara att bedöma på samma sätt som om den inträffat i arbete för arbetsgivarens räkning. Jfr i sistnämnda fråga NJA 1950 s. 506.
    Under olycksfall inom skogsarbete kan anmärkas hovrättsdomarna i FFR 1969 s. 173, där s. k. linjearbetare, som vid skogsavverkning skulle tillse att kraftledning ej skadades, icke ansågs kunna jämställas med arbetsledning för skogsarbetarna, och FFR 1970 s. 220, där intern från fångvårdsanstalt skadats vid trädfällning men Kronan friades såväl från ansvar på grund av påstådd culpa in instruendo som enligt då gällande principer från strikt ansvar, som yrkats på den grund att internen var skyldig utföra det arbete som anvisats honom.
    Beträffande olyckshändelse genom lastning och lossning bör nämnas FFR 1967 s. 126 (NJA C 1163), anfört ovan under skada i följd av biltrafik (fråga om skada inträffat i följd av biltrafik), där bilens förare friades från ansvar för vårdslöshet vid lossningsarbetets utförande, och FFR 1967 s. 167 (hovrättsdom), där stuveribolag blev skadeståndsskyldigt för underlåtenhet att — i enlighet med kungörelse 8/10 1937 om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m. fl. — avdela pålitlig och kompetent person för signalering till kranföraren eller i vart fall — med hänsyn till att använd arbetskraft var föga rutinerad och ej upplyst om risker — kontrollera att den fungerande signalmannen uppfyllde kraven.
S k a d a  i  s j u k v å r d. I FFR 1971 s. 257 (hovrättsdom) hade ett s. k. "prematurt barn" i samband med brådskande behandling på ett sjukhus avett livshotande tillstånd erhållit brännskador genom att en värmelampa placerats för nära barnet. Skadeståndstalan mot vederbörande landsting ogillades, då vållande med hänsyn till omständigheterna ej ansetts åvila sjukhuspersonalen. Detta motiverades närmare med att de behandlande läkarna handlat "såsom de vanligen brukade göra och på sätt som överensstämmer med vad den ansvarige överläkaren vid denna tid höll för riktigt"och att den brådskande behandlingen ställde stora krav på den behandlande personalen. Icke heller kunde det med hänsyn till läkarvetenskapens nuvarande utveckling läggas någon till last att närmare instruktioner om  användandet av värmelampa vid behandling av prematura barn icke utfärdats.
S k a d a  i n o m  u n d e r v i s n i n g s v ä s e n. I NJA 1967 s. 504 (FFR s. 66) hade en slöjdlärare i en kommunal folkskola på anmodan av skolans rektor med en mejsel sökt öppna en dörr som gått i baklås. En fjortonårig elev i skolan som tittat in i nyckelhålet från andra sidan hade därvid träffats av mejseln i ögat. Talan om skadestånd fördes mot kommunen under påstående av vållande hos både rektorn och slöjdläraren. Kommunen medgav

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 727för sin del ansvarighet för skadan om vållande ansågs föreligga. I HD ansågs rektorns anmodan icke vara av sådan art den borde åtföljas av särskilda instruktioner eller säkerhetsföreskrifter, varför han friades från vållande. Frågan om slöjdlärarens vållande blev föremål för stor meningsskiljaktighet bland dömande ledamöter i de olika instanserna. Majoriteten i HD, bestående av tre ledamöter, ansåg att han bort förvissa sig om att skolbarnen hölls borta från andra sidan av dörren och utdömde därför skadestånd. Minoriteten, bestående av två ledamöter, ansåg däremot att hans tillvägagångssätt icke var sådant, att det framstått som förenat med risk för personskador,och ogillade talan. Enligt det votum inom majoriteten, som blev bestämmande för domen, ansågs medvållande föreligga, varför skadeståndet blev jämkat till hälften. De övriga två ledamöterna i majoriteten ansåg däremot att den grad av förtänksamhet och omdöme som utmärkte en 14-åring ej motiverade jämkning. (Medvållandefrågan var — enligt särskilt beslut — icke föremål för särskild omröstning bland ledamöterna av HD.)
A n s v a r  f ö r  s t a t  o c h  k o m m u n  i  ö v r i g t. I NJA 1969 s. 151 (FFR s. 7) hade enligt avtal mellan en fastighetsägare och en fångvårdsanstalt interner verkställt skogsplantering på fastigheten med en skogsförman såsom arbetsledare. Under en måltidsrast orsakade någon av internerna vid tobaksrökning att skogsbrand kom lös å fastigheten och en grannfastighet. Kronan förklarades skyldig ersätta skadan å båda fastigheterna. Detta motiverades med att skogsförmannen visat oaktsamhet genom att icke förbjuda rökning på rastplatsen, där brandfaran var betydande med hänsyn till förekomsten av torrt gräs. Det förefaller som om culpabedömningen här varit påfallande sträng. Fallet synes i realiteten vara kontraktsrättsligt, såvitt angår ägaren till den fastighet där planteringen skulle verkställas. För skadestånd till grannfastighetens ägare synes emellertid enligt dåvarande regler vållande hos arbetsledning eller därmed jämställd ha varit förutsättning. Efter skadeståndslagens tillkomst blir Kronan i dylika fall ansvarig för interns vållande. — Se även FFR 1970 s. 220 (hovrättsdom), anfört ovan under ansvar för olycksfall i arbete (skada som intern i fångvårdsanstalt lidit under arbete som han varit skyldig utföra).
    Två fall må anmärkas som rör frågan om kommuns ansvar för översvämning. I FFR 1969 s. 123 (NJA C 486) blev Smedjebackens köping skadeståndsskyldig för översvämning av källare, som orsakats av att köpingens avloppssystem — även om det vid sin tillkomst var dimensionerat på erforderligt sätt — under de senare åren genom samhällets strukturförändring kommit att fungera otillfredsställande. Domen motiverades närmast med att skyldighet under dessa förhållanden uppkommit för köpingen att vara verksam till förhindrande av översvämningsskador genom att lämna upplysningar till fastighetsägare och andra om lämpliga skyddsanordningar. Jfr här det kända fallet NJA 1949 s. 245. — I NJA 1971 s. 468 (FFR s. 98) ogillades däremot talan mot Djursholms stad rörande skada som uppkommit genom att vatten från ett parkområde runnit in på angränsande tomt. Ogillandet grundades på tolkning av viss regel i byggnadslagen. I och för sig finge det område av orörd natur och sankmark från vilket vattnet kommit anses utgöra park. Oavsett vilka anordningar som erfordrades för ändamålsenligt utnyttjande av området i överensstämmelse med stadsplanen och oavsett om dräneringsåtgärder erfordrades för områdets användning såsom park, kunde kommunen ej vara skyldig vidtaga anordningar till för-

 

728 Fritjof Lejmanhindrande av sådan vattenskada som drabbat tomtägaren i fråga och skadestånd ej grundas på 52 § byggnadslagen. Motiveringen är sålunda ganska intetsägande på denna punkt. Skadeståndsrätt ansågs icke heller föreligga enligt grannelagsrättsliga regler eller enligt vissa vattenrättsliga bestämmelser.
    I fråga om Kronans ansvar för åtgärder beträffande dirigering av trafik förtjänar två fall att nämnas. I NJA 1967 s. 374 (FFR s. 50) blev Kronan som väghållare skadeståndsskyldig för underlåtenhet att på sätt som föreskrivits i anvisningar, utfärdade av Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, utmärka den dåvarande växlingen från höger- till vänstertrafik vid gränsen mellan Norge och Sverige. Bilföraren ansågs dock till 1/3 medvållande på grund av bristande uppmärksamhet i fråga om de skyltar som funnits. — I FFR 1970 s. 121 (hovrättsdom) hade ett sjömärke (prick) förlorat det topptecken det enligt sjökortet skulle ha. En lots som den 10 mars 1961 lotsade ett fartyg förbi sjömärket kände väl till detta. Vid tillfället ifrågablev emellertid hans uppmärksamhet avledd av en lotsbåt, och han förväxlade sjömärket med ett annat med påföljd att fartyget gick på grund. Det ansågs att till denna förväxling i avsevärd grad medverkat det förhållandet att pricken saknat topptecken. Fartygets rederi medgav att Kronan icke svarade för lotsens försummelse i och för sig, detta i enlighet med en på gammal historisk tradition grundad praxis, för övrigt numera lagfäst i skadeståndslagen. Emellertid förde rederiet skadeståndstalan mot Kronan för försummat underhåll av pricken. Häremot invände Kronan att pricken icke lämpligen kunnat repareras så länge isen låg och att lotsverket efter islossningen icke hunnit reparera pricken. Rederiets yrkande ogillades, då Kronan icke kunde anses ha brustit i underhåll av pricken. Jfr NJA 1936 s. 141.
    Slutligen skall här anmärkas det betydelsefulla NJA 1971 s. 560 (FFR s. 112). Här hade en i tjänsteutövning stadd polisman, då han skolat gripa en för brott misstänkt person, opåkallat tilldelat en annan person knytnävsslag i ansiktet så att denne blivit skadad. HD:s majoritet ansåg Kronan som huvudman för polisväsendet ansvarig "med hänsyn till det samband skadorna haft med polismannens tjänsteutövning samt med beaktande av polistjänstens särskilda beskaffenhet". En ledamot var skiljaktig i motiveringen och ville på sistnämnda punkt i stället trycka på "den ansvarsfulla uppgift som är anförtrodd polisman". Den sistnämnda uppfattningen innebär ett bedömande av fallet enligt vid tiden för skadan gällande regler för principalansvar, där en underordnad polisman tydligen jämställdes med en kranskötare etc. Den förra uppfattningen torde innebära, att man — trots att det härrör sig om s. k. myndighetsutövning, för vilken staten enligt dåvarande regler i princip ej generellt svarade — utvidgar ansvaret för personskada tillfall av polismans försummelse. Denna ståndpunkt har sedermera lagfästs i skadeståndslagen. Se vidare NJA 1962 s. 674 (med anmärkning av förf. i SvJT 1970 s. 309), Karlgren s. 186 samt särskilda yttranden i målet av just.råden Conradi och Höglund.
S k a d a  o r s a k a d  a v  e l l e r  å s a m k a d  m i n d e r å r i g. I fråga om skada genom skjutvapen, som under lek drabbat minderårig, märkes FFR 1967 s. 118 (NJA C 1034). Här hade en 17-årig pojke i tro att ett luftgevär varit oladdat — riktat och avfyrat geväret mot en 13-årig pojke som träffats i ögat. 17-åringen hade haft berättigad anledning att tro att

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971 729kula ej fanns kvar i vapnet, eftersom avfyringar tidigare gjorts efter det att ammunitionen tagit slut. Han hade emellertid tagit initiativet till leken och gjort den avfyring som skadat kamraten utan överenskommelse eller förvarning. Skadestånd utdömdes. Då den skadade deltagit i lek och härigenom också visat oförsiktighet, jämkades skadeståndet. Jämkningen sattes med beaktande också av åldersskillnaden till 2/3. (I HD överklagade endast den skadevållande.) Se härom vidare Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv s. 148 ff.
    I två fall har skada uppstått genom barns lek med sprängämnen. I båda fallen har talan om skadestånd väckts mot fader till barn som deltagit i sådan lek. I NJA 1970 s. 463 (FFR s. 68) hade svarandens tre söner i åldern 12—16 år på hans fastighet deltagit i leken tillsammans med några jämnåriga kamrater. En av dessa senare — knappt 16 år gammal — ägde en av honom själv tillverkad kanon, i vilken som sprängladdning användes klorex och socker. Vid ett tillfälle då den som ägde kanonen skulle ladda om den hade han bett en annan av kamraterna — 15 år gammal — hålla för fänghålet. Vid omladdningen inträffade emellertid en explosion som skadade kamraten. Vid ett tillfälligt sammanträffande mellan fadern och barnavårdsnämndens ordförande på orten, vilket ägt rum några dagar före olyckan, hade denne berört vådorna av leken utan att rikta någon särskild varning till fadern. Fadern anförde i målet till sitt försvar, att pojkarna i skolan fått lära sig hur en blandning av klorex och socker verkade, att han själv icke närmare kände till sådana sprängämnen och att han för övrigt tillsagt pojkarna strax före olyckan att sluta med skjutningen genom att ha bett dem vid skjutningen "akta hans tjurar", som fanns i närheten. Då det måste tagas för gott, att han därmed avsett att få pojkarna att sluta med skjutningen, ansågs han ej ha brustit i den tillsyn över sönerna som i beaktande av deras ålder var påkallad och friades i HD från skadestånd med ändring av de lägre instansernas domar. — I det andra fallet, FFR 1970 s. 183 (hovrättsdom), blev däremot en fader skadeståndsskyldig, då en 15-årig kamrat till hans son vid lek blivit skadad av en sprängkapsel, som sonen hittat i en öppen trälåda i faderns redskapsbod. Skadeståndet grundades här på brott mot uttrycklig föreskrift om förvaring av sprängkapslar i förordningen om explosiva varor. På grund av den skadades medvållande jämkades skadeståndet till hälften.
    Beträffande skada genom stick o. d. bör anmärkas NJA 1967 s. 504 (FFR s. 66), anmärkt ovan under skada inom undervisningsväsen.
    Angående barns medverkan i trafikolyckor kan noteras några uppmärksammade fall som kan sägas illustrera utvecklingen i praxis särskilt rörande barns medvållande till trafikskador fram till Skadeståndslagen 2:2, som ju i vissa avseenden justerat den tidigare gällande lagregeln i SL 6:6. I NJA 1969 s. 205 (FFR s. 20) hade en gosse, 7 1/2 år gammal, sprungit ut i körbanan framför en stillastående buss på en gata i Örebro för att köpa glass på andra sidan gatan och blev därvid påkörd av en bil som körde förbi bussen. Bilisten ansågs vållande. I målet hördes i Hovrätten en barnpsykolog, professor Stina Sandels, som hävdade bl. a. att 7-åringar i trafiken var nästan lika osäkra som 4-åringar och att de bl. a. hade "alldeles för liten erfarenhet för att tillgodogöra sig synintryck och översätta dem till korrekt trafikbeteende". I fråga om gossens medvållande uppstod i anledning härav stor meningsskiljaktighet i Hovrätt och HD. Majoriteten i HD, bestående av 3

 

730 Fritjof Lejmanledamöter, förklarade att utredningen i målet icke motsade att barn i nämnda ålder kunde lära sig enklare förhållningsregler, såsom att inte rusa ut framför stillastående fordon. Majoriteten kom därför liksom Rådhusrätt och 2 ledamöter i Hovrätten till det resultatet att skadeståndet borde jämkas till 2/3. Minoriteten i HD, bestående av 2 ledamöter, ville liksom majoriteten i Hovrätten, bestående av 2 ledamöter, på grundval av utredningen, som visat att just barn i 7-årsåldern är mycket utsatta för trafikolyckor, och med åberopande av att skadan vållats av bil för vilken gällde ansvarsförsäkring, utdöma ojämkat skadestånd med hänsyn till gossens ringa ålder och övriga omständigheter. — I detta sammanhang bör också upptagas FFR 1968 s. 172 (hovrättsdom), anfört ovan under skada i följd av biltrafik (ouppmärksamhet beträffande vägbana), där 7-årig pojke sprang ut i gatan framför en bil på en livligt trafikerad genomfartsled i ett bostadsområde och bilisten ansågs exculperad.
    En viss ändrad inställning i praxis, grundad på nyare barnpsykologisk forskning, i förhållande till majoritetens dom i 1969 års ovannämnda mål, markerar NJA 1970 s. 258 (FFR s. 46). Här hade en 9-årig gosse rusat ut på en väg i Oxelösund med uppmärksamheten helt riktad mot en tankbil, som kom på den närmaste körbanan från vänster, med påföljd att han icke observerade en på bortersta körbanan i motsatt riktning kommande bil utan blev påkörd av denna. Bilisten ansågs vållande genom ouppmärksamhet och hög hastighet. Även i detta mål hördes professor Stina Sandels som sakkunnig i Hovrätten. Hon förklarade därvid att hon tidigare trott att gränsen för den mognad, där barn uppträdde någorlunda bra som fotgängare, låg mellan 9 och 12 års ålder, men att enligt en ny statistik av år 1969 från Statens Trafiksäkerhetsverk gränsen borde dragas högre. I det här avsedda fallet hade gossen troligen blivit skrämd av en signal från tankbilen. HD utdömde med hänsyn till utredningen enhälligt ojämkat skadestånd. — I samma riktning går senare FFR 1971 s. 229 (hovrättsdom), där en cyklande 8-årig gosse inför mötet med en bil med tillkopplad släpvagn gjorde en gir och körde på bilen. Bilisten ansågs ej exculperad. Även om giren föranletts av någon oförsiktighet från gossens sida, ansågs skadeståndet med hänsyn till hans ringa ålder icke böra jämkas. Bland rättsfall från tidigare perioder kan särskilt nämnas det i föregående översikt anmärkta FFR 1963 s. 227 (NJA C 573). Se i övrigt angående här ifrågavarande problem Hellner s. 206 ff, Strahl i SvJT 1971 s. 22 ff och Sandels i SvJT 1969 s. 522 ff.
    Se på ifrågavarande område också FFR 1970 s. 94 (NJA C 514), anfört ovan under skada i följd av biltrafik (omkörning), och FFR 1970 s. 164 (hovrättsdom), anfört ovan under skada i följd av biltrafik (sammanstötning mellan fordon vid vägkorsning). Båda fallen avser 13-åriga cyklister som kolliderat med bilar.
    Omnämnas bör vidare FFR 1968 s. 182 (hovrättsdom), anfört ovan under skada i följd av biltrafik (bilansvarets fördelning mellan ägare och passagerare).
S k a d a  v i d  s p o r t  o c h  u n d e r  l e k  i  ö v r i g t. Skadeståndstalan mot arrangör av idrottstillställning väcktes i FFR 1968 s. 186 (hovrättsdom). Här hade en åskådare vid en ishockeymatch blivit skadad av en förlupen puck å Södertälje isbana, som ägdes av staden men förhyrdes av arrangören, en idrottsförening. Skyddsnät synes ha funnits vid kortsidorna av banan men däremot ej vid långsidorna. Talan ogillades, då banan an-

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—-1971 731ordnats i överensstämmelse med gängse bruk och anordningarna inneburit mindre risker för åskådarna än motsvarande anläggningar på andra håll i landet, och då vidare ishockeyspelet varken till art eller faregrad kunde jämställas med sådan farlig verksamhet som grundade strikt ansvar. Utgången står i överensstämmelse med avgörandet i NJA 1959 s. 280, som närmare kommenterats i förf:s rättsfallsöversikt i SvJT 1965 s. 325, vartill hänvisas med där anförd litteratur.
    Beträffande skada vid sport å deltagare i sporten märkes FFR 1971 s.142 (ST 348), där under träning för bandyspel en medspelare skadats genom ett klubbslag med klubban över axelhöjd, som enligt spelreglerna synes ha varit förbjudet. Skadeståndstalan mot den som sålunda överträtt reglerna ogillades emellertid. Motiveringen var att i ett bollspel som bandy deltagarna måste räkna med risker och att med hänsyn till spelets hastighet, som lämnade blott kort tid för övervägande, oavsiktligt tillfogad skada i rätt stor utsträckning måste vara ansvarsfri, oavsett om spelregel överträtts. Avgörandet går alltså i samma riktning som NJA 1951 s. 79. Se härom Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv s. 98 ff.
    I fråga om skada under jakt är att notera FFR 1970 s. 129 (hovrättsdom). Här hade en jägare vid ett tillfälligt avbrott i jakten under förflyttning på halt och ojämnt underlag burit sitt hagelgevär i rem över axeln. Geväret var laddat och säkrat. Då han på den hala vägen plötsligt halkade omkull, spräcktes kolven på geväret och ett skott brann av, som träffade en jaktkamrat. Enligt yttrande från Svenska Jägarförbundet i målet borde geväret vid jägarens förflyttning på hala vägar ha "plundrats". Skadestånd utdömdes. Yrkande från den skadevållande att skadeståndet borde jämkas på den grund att den skadelidande deltagit i jakten, medveten om dess risker, ogillades. Fallet bekräftar uppfattningen att skador under jakt skall bedömas strängt. Se vidare Bengtsson, nyss anf. arb. s. 211, 233, 255.