BILL W. DUFWA. Produktansvar. Sthlm 1975. FSAB:s förlag. 138 s. (utom register). Kr. 28,00.
Förf. är universitetslektor i handelsrätt vid Stockholms universitet. Med produktansvar brukar förstås, heter det inledningsvis, tillverkares, säljares eller annans ansvar för skada genom godsets skadebringande egenskaper, ett ansvar som icke avser själva köpeobjektets felaktigheter utan gäller en följdskada, som drabbar något annat än köpeobjektet, såsom köparens person eller övriga egendom eller en utomstående, en tredje man.
    I förlagets presentation av skriften säges densamma ge en beskrivning av den juridiska problematiken kring produktansvaret. Ja, skriften ger en översikt, och vederhäftig sådan, över den mångfald av spörsmål som möter på området. I samband därmed — och här ligger tyngdpunkten — redovisas omsorgsfullt ställningstagandena i ämnet inom nordisk doktrin och i någon mån även utanför denna; bl. a. uppmärksammas rättsläget i USA. Även rättspraxis redovisas i skälig omfattning.
    Självständiga ställningstaganden av förf. finner man däremot icke ofta, och sådana har väl på det hela taget ej varit åsyftade. Med hänsyn till skriftens måttliga omfång och till att däri ingår referat av många gällande eller föreslagna lagregler — och försäkringsvillkor — som ansetts ha intresse för frågan om produktansvar fanns tydligen ej heller mycket utrymme härför.
    Rättsläget för svensk rätts del sammanfattas s. 18 så, att produktansvar ålägges på grund av antingen vållande eller garanti men att något rent strikt ansvar utan garanti icke kan sägas gälla, dock att vissa rättsfall ger anledning till tveksamhet. Detta är just icke så upplysande, då i det lilla avsnittet om garanti (s. 91—94) räknas även med fiktiv garanti, alltså i realiteten strikt ansvar.
    I den mån domstolarna tillämpat garantiresonemang av det ena eller andra slaget, har de givetvis byggt på kontraktsrättslig grund. Enligt förf. säges emellertid härskande lära vara, att även säljarens produktansvar mot köparen "huvudsakligen" följer utomobligatoriska regler över hela linjen. Undantagen enligt rättspraxis är dock långt ifrån betydelselösa (se från senare tid NJA 1960 s. 441 och 1968 s. 285). Själv menar förf., att det ofta förefaller vara en "omöjlig uppgift" att utröna huruvida HD:s betraktelsesätt varit utomobligatoriskt eller obligatoriskt. Detta torde ej vara hållbart. I de flesta fall erbjuder bedömningen härvidlag icke några synnerliga svårigheter. Och uppenbart är att, även om man som synbarligen förf. skulle betvivla värdet av distinktionen, det är ofrånkomligt att vid tolkningen av de rättsfall som föreligger bilda sig en uppfattning om vilka slags regler, kontraktsrättsliga eller utomobligatoriska, domstolarna lagt till grund för sina avgöranden. Uttalandena s. 41 i skriften kan kanske låta bra men de är säkerligen en smula verklighetsfrämmande.
    Man får intryck av att förf. har sympati för strikt ansvar på området, ehuru det icke framgår i vilken utsträckning. Det ligger ock i linje med "utvecklingen".
Hjalmar Karlgren

 

748 Madeleine LöfmarckNILS JAREBORG. Begrepp och brottsbeskrivning. Semantik och läran om normativa rekvisit. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (LXXVIII). Sthlm 1974. Norstedts. 293 s.

 

 

Användandet av s. k. normativa rekvisit i lagstiftningen utgör idag ett uppenbart mål för kritik. Med normativa rekvisit brukar man avse sådana moment i lagtexten, där lagstiftaren överlåtit till domaren att företa en värdering eller annan bedömning. Här finns alltså utrymme för "subjektiva" avgöranden, och därmed kanske för de farhågor beträffande domarens kringsyn och allmänna livserfarenhet som framförts från skilda håll, senast i direktiven till 1972 års domarutredning och det därtill troget anslutande utredningsförslaget om en öppnare domarbana.1
    Den kritik mot läran om normativa rekvisit som docenten Nils Jareborg framlägger i arbetet Begrepp och brottsbeskrivning ligger på ett annat plan. Han hämtar sina argument från filosofiens område, främst semantiken, och lämnar för detta ändamål en utförlig redovisning av teorier och begreppsbestämningar. Den otålige läsaren får dock redan i inledningen veta, att läran mot denna bakgrund kommer 

"att inses vara principiellt förfelad, i det att den uppställer en dikotomi där ingen kan uppställas — ett förhållande som inte hindrar, att en rad distinktioner som gjorts inom dess ram är av värde på olika sätt."

Analysen och kritiken av läran om normativa rekvisit sker i ett avslutande kapitel benämnt Konfrontation, föregånget av en redogörelse för läran i tysk och nordisk doktrin. Denna analys anges emellertid inte enbart grunda sig på den här publicerade semantiska undersökningen; delvis bygger den på resultat från en kommande undersökning med titeln Värderingar.2 Samtidigt är enligt Jareborg de semantiska slutsatserna knappast avgörande för problemet normativa rekvisit; de anges i stället vara avsedda som utgångspunkt för en undersökning av täckningsprincipen i straffrätten.
    Uppgiften att recensera Jareborgs bok är med hänsyn till det anförda besvärlig. Med syftet att vägleda presumtiva läsare kan knappast förenas hänsynstagande till andra resultat än dem förf. framlagt i och med det aktuella arbetet. Förf., som kanske vid uppläggningen varit bunden av publiceringstekniska hänsyn, kan finna detta orättvist. För recensenten som straffrättare är uppgiften svår även därigenom att boken innehåller föga av vad som traditionellt hör till straffrätten; huvudparten av framställningen är av rent filosofisk karaktär.
    Jareborgs slutsats är att utformningen av brottsrekvisit är en fråga av betydligt större komplexitet än läran om normativa kontra deskriptiva rekvisit indikerar. Tudelningen av rekvisiten är på en gång för skarp och för vag. Inga rekvisit kan sägas helt sakna värderande inslag, men med hänsyn till hur dessa värderande moment mera preciserat ser ut måste ytterligare distinktioner göras. Något alternativ till den traditionella läran, som alltså befinns förfelad och oriktig, uppställs inte.
    En närmare kommentar till Jareborgs framställning skall av nämnda skäl lämnas endast i ett avseende — och detta avser snarare logik än semantik. I det avslutande kapitlet behandlas som exempel på brottsbalkens defini-

 

1 SOU 1974: 96.

2 Publicerad i april 1975.

 

Anm. av N. Jareborg: Begrepp och brottsbeskrivning 749tionsmetoder begreppet urkund i BrB 14: 1, vilket jämförs med anmälarens slutsatser om detta begrepp i avhandlingen Om urkundsförfalskning.3 Beträffande legaldefinitionen tar Jareborg med rätta förutom andra stycket i BrB 14: 1 upp den i 2 § givna exemplifieringen av urkundstyper, vars förfalskande anges böra bedömas som ringa brott. Jareborg anför att lagens formulering ger vid handen, att alla mottagningsbevis inte är urkunder. Detta synes vara en felaktig tolkning. Lagtexten anger att endast vissa mottagningsbevis är att betrakta som urkunder av mindre vikt. Legaldefinitionen, som alltså uppfattas på ett sätt som kan diskuteras, jämförs sedan med en "alternativ" definition, som Jareborg får fram genom att sammanställa de synpunkter som anläggs på urkundsbegreppet i nämnda avhandling. Den senare definitionen anges göra det straffbara områdets konturer skarpare, en förtjänst som dock uppges vara en chimär, enär "förklaringar av de använda orden kommer att avslöja dessa som öppna" (s. 256).
    Jareborg har sett som sin uppgift att påvisa språkets ofullkomlighet med särskilt avseende på strafflagstiftningen. Det är onekligen viktigt att inse att otvetydighet knappast kan uppnås och att gränsdragningsproblem inte kan undvikas helt. Något tveksam kan man känna sig beträffande behovet av hela den "begreppsanalytiska verktygslåda" (s. 10) Jareborg erbjuder för att nå fram till denna insikt. En så djupgående filosofisk-semantisk analys utan sammankoppling med positiva förslag till nya synsätt synes kunna försvåra accepterandet av lagstiftarens och rättsvetenskapsmannens situation, sådan den faktiskt är: att arbeta med det ofullkomliga redskapet språket för att uppnå maximal klarhet och otvetydighet i fråga om rättens innehåll.
    Dessa kritiska synpunkter bör ses mot bakgrund av anmälarens ovan antydda brist på filosofisk skolning (och kanske läggning). Avslutningsvis vill jag emellertid citera några rader, som framstår som oemotsägliga genom sin saklighet. Jareborg diskuterar brottsbeskrivningarnas obestämdhet ur olika synpunkter och kommer in på den inledningsvis nämnda frågan om domarens objektivitet (s. 228):

 

"Domarkåren kan kanske kritiseras, men att göra denna kritik till en fråga om socialgruppstillhörighet och politiska sympatier och botemedlet till en fördelning av domarna i relation till socialgrupper, politiska uppfattningar, emotionell status, typer av neuroser, graden av djurvänlighet och andra värderingar, är att sluta upp med att vara rationell. En domare är diskvalificerad först om han inte kan argumentera sakligt och rationellt i juridiska frågor och kritik av hans domar skall ske i form av sådan argumentation."


Madeleine Löfmarck

 

 

3 Stockholm 1971.