ANDREAS ARNTZEN. Forsikringsrett I. Brann- og kombinertforsikring m. m. Oslo 1974. 305 s.
Framställningen är enligt underrubriken begränsad till "brann- og kombinertforsikring m. m.". De försäkringsbranscher som enligt förf. omfattas av rubriken är hem, villa, fritidshus, lantbruk, brand, fastighet, kontor, butik, vatten, inbrott och rån. Vad gäller försäkringsvillkoren för de fyra förstnämnda används uttrycket "kombinerte sivile vilkår" som sammanfattningsbeteckning. Ordet "sivile" är här i motsats till yrkesmässig.
Boken har ytterligare en underrubrik nämligen "Vilkårene av 1974, §§ 1—4". Framställningen är alltså inte någon fullständig redovisning av villkoren för de ovan angivna försäkringarna utan begränsas till en genomgång av de olika försäkringarnas riskområde. Genomgången av paragraferna kompletteras på varje punkt med upplysningar om befintliga tilläggsvillkor.
Arntzen inleder boken (kap. I och II) med en redogörelse för förhållandet mellan försäkringsavtalslagen och försäkringsvillkoren och en genomgång av i försäkringssammanhang tillämpliga tolkningsregler. Efter en översikt av de försäkringsvillkor, som omfattas av framställningen (kap. III), gör förf. en genomgång (kap. IV) av vem som skyddas av försäkringen. I kapitlet behandlas särskilt medförsäkring av äkta make och annan medlem av försäkringstagarens hushåll. I nästföljande kapitel (kap. V) upptages frågan om var försäkringen gäller. Förf. går framför allt igenom bestämmelsen om s. k. bortaförsäkring, alltså de fall, där försäkringen skyddar egendom som befinner sig på annat ställe än det egentliga försäkringsstället.
Nästa fråga förf. behandlar är frågan om vad försäkringen omfattar (kap. VI — XIX). Genomgången göres så, att förf. tar upp dels olika typer av egendom (kap. VII—XII och XVII—XIX) och prövar i vilken utsträckning försäkringen täcker egendomen ifråga, dels vissa slag av kostnader som härrör från skadan såsom rivnings- och flyttningskostnader (kap. XIII—XV) och dels slutligen den ekonomiska förlust som uppkommer genom att egendomen på grund av skadan under viss tid inte kan användas på normalt sätt (kap. XVI). I de två sistnämnda fallen diskuteras, i vilken utsträckning försäkringen skyddar försäkringshavaren.
Bokens senare del (kap. XX—XXX) behandlar det s. k. farefältet. Med detta uttryck avses de skadeorsaker som täcks av försäkringen. Förf. preciserar här begrepp som användes i försäkringsvillkoren såsom brand, explosion m. m.
I bokens sista kapitel (kap. XXXI) diskuterar förf. huruvida och i vilken omfattning försäkringen omfattar indirekta skador. Förf. anser, enligt honom själv i motsats till åtskilliga praktikens män, att försäkringsbolagen har