BERTIL WALDÉN. Lag och rätt i Noraskoga. Bidrag till kännedom om äldre tiders rättsväsen inom Nora tingslag. Utarbetad på uppdrag av Nora tingshusstyrelse. Örebro 1973. 297 s.

 

I en anmälan i SvJT (1974 s. 218) av ett dussin minnesskrifter, utgivna i samband med tingshusbyggnadsskyldighetens upphörande, uttalades den förmodan att ytterligare arbeten av samma natur fanns utgivna. Den bok som här anmäles är på sätt och vis ett sådant arbete, men den har ändå sin egen historia och sin egen karaktär. Tanken på en historik över Nora tingslag väcktes redan 1950 inför den stundande sammanläggningen med Lindes domsaga, och uppdraget att utarbeta historiken lämnades till landsantikvarien Bertil Waldén. Manuskript till verket förelåg 1956 men bedömdes som alltför omfångsrikt för att tryckas i sin helhet. Saken sköts upp, och 1963 avled författaren. Så småningom åtog sig emellertid hans hustru, författarinnan Margit Palmær, att korta ned manuskriptet till tryckbart omfång, varvid hon i samråd med domarna i domsagan uteslöt en rad excerpter ur domböckerna och de eljest i arbeten av detta slag vanligen förekommande förteckningarna över olika befattningshavare, knutna till rättsväsendet. En betydande roll vid arbetets tillkomst har också spelats av prof. Gerhard Hafström.
    Det verk som nu föreligger måste betecknas som en vacker bok och ett läsvärt och fängslande arbete. I en första del skildras rättsväsendets framväxt inom Nora tingslag, vars gamla namn var Noraskoga eller Noraskog, och i nästa del beskrivs översiktligt de regler som tingslagets allmänna domstol hade att tillämpa under skilda tidsskeden. Slutligen lämnas i den sista delen, som fyller nästan halva boken, en på domböckerna byggd, bred, livfull och intressant skildring av befolkningens liv och leverne från tidigaste 1600-tal fram till 1800-talets mitt. Där har förf. av hänsyn till ättlingar, efterlevande och alltjämt levande personer funnit det naturligt att "låta de vittnesbörd om mänsklig skröplighet, som domböckerna i så rikt måtto bjuder på, stanna inom dessa böckers pärmar" (s. 10).
    Vad som ger föreliggande arbete dess särskilda karaktär är framför allt att Nora tingslag utgör en del av Bergslagen. Inom tingslaget verkade inte bara den allmänna domstol, som fram till 1700-talets slut synes ha kallats tingsrätt och först därefter häradsrätt, utan också en särskild bergstingsrätt. Särbestämmelser för de inom bergsbruket sysselsatta går tillbaka till ett privilegiebrev av år 1340. Ibland framträder motsättningar, dock inte alltför allvarliga, mellan exempelvis borgerskapet i Nora och bergsmännen. Om gruvhanteringens betydelse för trakten erinras läsaren också av det förhållandet, att även tingsrätten ofta utdömde skadestånd i t. ex. ett fat osmundjärn. Den särskilda bergsrättskipningen skildras dock inte i boken annat än för att ange var kompetensgränsen låg.
    I skildringen av tillämpliga regler har anm. lagt märke bl. a. till ett fall

 

Anm. av B Waldén: Lag och rätt i Noraskoga 215från 1654, där "Guds lag" synes ha inverkat i mildrande riktning (s. 146). En vedhuggare hade råkat i olycka såtillvida, som hans yxa farit av skaftet och träffat en arbetskamrat med dödlig påföljd. Rätten tillämpade, jämte 3 kap. dråpmålabalken med våda, femte Moseboken 19:4 och 5, där det särskilt nämnes "när någon går med sin nästa i skogen för att hugga ved och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne dör". Vedhuggaren kom undan med att utge 20 marker till änkan, till synes utan att han behövde prestera den i landslagen stadgade våda-eden.
    Till sist må det kanske vara på sin plats att varna för förväxling av Noraskoga och särskilt den kortare formen Noraskog med det nästan likalydande Nolaskog. Det senare begreppet — egentligen Nordanskog — avser Ångermanland norr om Skuleskogen, numera snarast Örnsköldsviks domsaga eller landet mellan Skuleskogen och Malingen, en bygd som anm. veterligt ännu väntar på att skildras ur rättshistorisk synvinkel.

Karl Sidenbladh