Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken

 

Av professor ARNE TRANKELL

 

 

De villkor under vilka högsta domstolen arbetar vid bedömning av resningsärenden kan under vissa omständigheter leda till absurda konsekvenser. Frågan är om det gällande regelsystemet verkligen tillgodoser samhällets intresse av att rättskipningen står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet och den människouppfattning som forskningen tillhandahåller. Denna problematik illustreras av HD:s beslut över resningsansökningarna i Enbom-målet. Med utgångspunkt i detta beslut skall jag i det följande göra några reflexioner kring villkoren för verksamheten vid våra högsta dömande organ.

 

Utgångspunkt
Högsta domstolens beslut att inte bevilja resning i Enbom-målet kommenterades i DN dels av Göran Elwin (8), som är docent i straffrätt, dels av Bosse Gustafson (9), som tidigare har skrivit en bok om Enbom-affären. Båda hade svårt att finna någon rimlig förklaring till HD:s ställningstagande.
    Jag har nu läst HD:s beslut åtskilliga gånger och har funderat ganska mycket över vad dess stundom överraskande formuleringar egentligen står för. Så småningom har jag kommit till en uppfattning, som avviker något från Gustafsons och Elwins. Jag tror sålunda inte att de fem justitieråden behöver vara förljugna eller att de har styrts av politiska motiv, då de har resonerat sig fram till sin slutliga ståndpunkt. Däremot tror jag, i likhet med Elwin, att HD:s slutsats är inbyggd i systemet som sådant, och att den därför borde ha kunnat förutses från början. Med andra ord, resningsprojektet var dömt att misslyckas på grund av gällande regler och rådande praxis vid HD:s handläggning av resningsärenden. För en framgångsrik aktion hade krävts att själva rättssystemet först hade reformerats på några viktiga punkter.
    HD:s resonemang i resningsärendet i Enbom-målet framgår av dess beslut nr SÖ 559, meddelat den 28 april 1975 (1).

 

Om nu gällande förutsättningar för resning
Texten i HD:s beslut omfattar totalt fjorton sidor. Framställningen inleds med en tre sidor lång redogörelse för målets olika faser. Därefter kommer en redovisning av domskälen i de lagakraftvunna domarna (4, 5, 6), som omfattar två sidor, samt en lika lång redovisning av resningsansökningarna (10, 11,12). Efter att sålunda ha förbrukat hälften av textutrymmet på formalia refererar HD 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken, som åberopas i resningsansökningarna. Här skriver HD:

 

"Den grundläggande förutsättningen för resning enligt det angivna lagrummet är således, att till stöd för ansökningen åberopas omständighet eller bevis som icke tidigare förebragts. Bestämmelsen öppnar icke vägen för en ny bedömning, som innefattar allenast en omprövning av den tidigare förebragta bevisningen. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som

 

Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken 273förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip icke att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis. Detta utesluter dock icke möjligheten, att en systematiskt genomförd sammanställning och sakkunnig granskning av det tidigare åberopade bevismaterialet under särskilda förhållanden — såsom att den skett i belysning av nya vetenskapliga rön — kan vara att hänföra till sådana omständigheter eller bevis som avses i lagrummet." (s. 8, raderna 12—26 i HD:s beslut)

 

    Denna utläggning kan naturligtvis till en början förefalla en lekman på juridikens område som hårklyveri. Innehållet strider dessutom på ett för vanliga människor förbryllande sätt mot deras föreställningar om vad som kan vara rimliga skäl för resning. Sålunda berör HD inte den för lekmannen näraliggande tanken att domstolarna första gången kan tänkas ha feltolkat bevisningen så att domarna har blivit felaktiga. Inte heller berör HD den i Enbom-affären så ofta diskuterade omständigheten att domstolarna som dömde Enbom och hans medanklagade arbetade i en politisk atmosfär, som kan ha påverkat domsluten. Att dessa möjligheter inte tas upp sammanhänger inte bara med lagens utformning utan också med en doktrinär föreställning av delvis mytisk karaktär, ur vilken de gällande lagbestämmelserna kan härledas. Enligt denna doktrin kan domstolar inte tänka fel då de värderar den under rättegången framlagda bevisningen, i varje fall inte högsta domstolen.
    Det är denna doktrin som motiverar att lagen inte medger resning annat än då sökanden anför någon omständighet eller lägger fram något bevis som domstolarna inte kände till och därför inte kunde ta hänsyn till vid de ursprungliga rättegångarna. Då, men endast då, kan man nämligen bevilja ny rättegång utan att föreställningen om domstolarnas ofelbarhet desavoueras.
    Av det sagda framgår att HD år 1975 överhuvudtaget inte har varit skyldig att ta befattning med frågan om domstolarna i början av 1950-talet feltolkade bevisningen i Enbom-målet. I den mån HD ändå har gjort det, har den gått utöver sina i lagen fastställda skyldigheter. HD:s utgångspunkt i gällande lag är emellertid fullt klar. Sålunda har HD i sitt beslut ägnat största delen av sin uppmärksamhet åt frågan om de av advokat Henning Sjöström ingivna resningsansökningarna innehåller något nytt material. Detta har bland annat lett till att HD har ägnat oproportionerligt stort intresse åt ett par intyg, som inte fanns med i de ursprungliga rättegångarna.

 

Om två nya intyg
Det ena av dessa intyg avser ett fingeravtryck på en bleckask från "Enboms terrängbrevlåda", som jag beställde från Kriminaltekniska anstalten. I intyget meddelas att avtrycket inte härrör från Enbom. I "Chef för Grupp Norr" (19)1 har jag meddelat detta för ordningens skull, eftersom ingen år 1952 brydde sig om att undersöka vems avtryck det var (SÄPO: "Vi hade ju inte tillgång till ryssarnas fingeravtryck").

 

1 I boken "Chef för Grupp Norr" har jag redovisat min utredning angående trovärdighetsfrågorna i Enbom-affären. Den ingår som bilaga i Henning Sjöströms resningsansökningar och ingavs i november 1974 till HD. Argumenteringen i HD:s beslut avser både Sjöströms argumentering och framställningen i min bok men följer i praktiken bokens uppläggning. I den föreliggande texten har jag inte markerat någon skillnad mellan Sjöströms uppfattning och min framställning, eftersom det är den senare Sjöström åberopar. 

 

18—Svensk Juristtidning 1976

 

274 Arne Trankell    Detta intyg har inte någon betydelse för min argumentation i "Chef för Grupp Norr". Trots detta ägnar HD omfattande uppmärksamhet åt intyget i sitt beslut. Jag tror att detta kan förklaras av den betydelse som fingeravtrycket på bleckasken skulle ha fått, om det hade visat sig att det härrörde från Fritiof Enbom. Då skulle hypotesen om hur han förankrade sina drömmar i den materiella verkligheten i ett slag ha förvandlats till en oomtvistlig sanning. Det är därför kanske inte så underligt om HD ägnar en hel sida i sitt beslut åt att än en gång fastslå att avtrycket inte härstammade från Enbom. Denna omständighet betyder för övrigt bara att det inte gick att denna väg få fram något materiellt bevis för att Enboms uppgifter om terrängbrevlådan var påhittade. Att fingeravtrycket på bleckasken inte kom från honom, visar naturligtvis inte heller att Enbom talade sanning. Avtrycket på bleckasken måste inte vara ditsatt av honom själv för att teorin om hur han förankrade sina drömmar i verkligheten ska vara riktig.
    Det andra intyget, som har tillkommit efter rättegångarna på 50-talet, avser Enboms radiosändare. Av detta intyg, som Henning Sjöström har bifogat sina resningsansökningar, framgår att Enboms radiosändare var i ett så anmärkningsvärt dåligt skick, att det förefaller otroligt att hans uppdragsgivare — om han hade några — kan ha gett Enbom denna apparat. I resningsansökningarna diskuterar Sjöström också andra omständigheter kring denna för sändningar till Ryssland helt obrukbara apparat. Därvid görs gällande att Enbom kan ha hittat den i något godsmagasin i början av kriget och att han sedan behöll den för att briljera med den som ett materiellt bevis för sina fantiserade äventyr. HD diskuterar överhuvudtaget inte detta resonemang, i vilket intyget spelar en ganska underordnad roll. I stället behandlar HD intyget lösryckt ur sitt meningssammanhang:

 

"Vad som framkommit innebär emellertid ej, att den icke kunnat komma till användning för mera begränsade kommunikationsuppgifter i en spionverksamhet. Intygets innehåll motsäger inte att de av Fritiof Enbom lämnade uppgifterna om hur radiosändaren kommit i hans besittning kan vara riktiga."

 

    Denna kommentar kan lätt vilseleda den oinsatte läsaren, vad gäller radioapparaturens betydelse som bevis. Av HD:s formulering får man intrycket att HD utgår från att Henning Sjöström har åberopat intyget för att bevisa att Enbom inte kan ha fått radioapparaten på det sätt han själv uppgav. Sedan tycks HD ha upptäckt att intyget inte kan användas på detta sätt och säger då — inte utan en viss upptäckarglädje — att intyget inte motsäger antagandet att Enbom kan ha fått apparaten av ryssarna. Denna upptäckt är nu inte särskilt intressant. Syftet med intyget är nämligen endast att visa att apparatens existens går att förklara utan att man behöver anta att Enboms berättelser om hur han fick den av ryssarna är riktiga. Givetvis anförs inte intyget som bevis för att Enbom måste ha fått apparaten på något annat sätt.
    HD:s diskussion av de båda intygen tyder på att HD inte är särskilt benägen att gå in i en dialog i dessa bevisvärderingsfrågor. Främst tar sig detta uttryck i att HD inte argumenterar på andra villkor än sina egna. Vad som står i resningsansökningarna lämnar HD därhän, så snart abstraktionen går utöver en viss gräns. Motpartens argument förvandlas då till enkla satser för eller emot, som HD tar ställning till utan att bry sig om de bakomliggande intentionerna.

 

Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken 275Om HD:s människosyn
För någon tid sedan talade jag om högsta domstolen och Enbom-målet med en framstående kännare av processlagstiftningen i vårt land. Sin uppfattning gav han uttryck för under en kort samvaro på tunnelbanetåget från Frescati:
    "Jag tror inte att högsta domstolens ledamöter har tillräckligt med fantasi för att kunna föreställa sig att en människa kan ge sig hän åt sina drömmar så intensivt, att hon tar ett livstidsstraff för dem", sa han på sitt älskvärda och försynta sätt. "Inte heller min egen fantasi räcker till för det. Om Du hade visat, att det finns kliniskt belagda fall, där människor har gått lika långt, kanske Du hade fått dem att fundera mera allvarligt på saken."
    Jag tyckte plötsligt att jag förstod lite mera.
    Vad det egentligen handlar om hela tiden är nämligen — trots 58 kap. 2 § 3 i rättegångsbalken — hur HD 1975 tolkar den i Svea hovrätt 1952 förebragta bevisningen. Att HD också — åtminstone delvis — är av samma uppfattning, framgår av diskussionen på de fyra återstående sidorna i HD:s beslut. Om denna diskussion kan man dessutom säga att den visar att HD 1975 betraktar människor på samma sätt som man gjorde inom rättspsykiatrin i början av 1950-talet. På den tiden fanns en benägenhet inom denna och närgränsande discipliner (vissa grenar av den allmänna psykologin, t. ex. den s. k. forensiska psykologin) att betrakta människor som en sorts autonoma organismer eller mekaniska apparater, vars egenskaper man kunde fastställa med hjälp av olika sorters test. Man ansåg sig också kunna förutsäga människors handlande med utgångspunkt i dessa "egenskaper" utan att man behövde ta hänsyn till den sociala verklighet individen levde i, och utan att man behövde bry sig så mycket om den historisk-biografiska utveckling individen hade genomgått. Därför var det vid denna tid inte något fel på tanken att rättspsykiatern Gösta Rylander fastställde en tilltalads "karaktärstyp" till vägledning för domstolarnas bedömning av dennes "trovärdighet". "Trovärdigheten" var nämligen just en sådan "egenskap" hos individen, som man ansåg sig kunna fastställa med hjälp av tidens psykiatriska diagnostik. Psykiskt "abnorma" klassades som opålitliga, medande som klarade sig från abnormetiketter ansågs vara trovärdiga.
    Inom vittnespsykologin började dessa föreställningar redan mot mitten av 1950-talet att ersättas av ett betraktelsesätt, som innebär att människ anses i sitt totala sociala och historiska sammanhang. "Trovärdigheten" kan då inte längre uppfattas som en mer eller mindre konstant "egenskap" hos individen. Frågan om en viss persons påståenden är riktiga blir i stället ett spörsmål om förståelse av den ifrågavarande människans hela situation, där de individuella "egenskaperna" måste ses i samverkan med alla omständigheter, som har påverkat hans handlande. Härigenom har uppmärksamheten flyttats från vittnenas trovärdighet till deras utsagors uppkomstbetingelser (jfr Trankell, 13—17, samt Undeutsch, 20).
    Om denna betydelsefulla förändring av synsättet tycks högsta domstolen i dag inte ha någon kännedom. I bedömningen av resningsärendet i Enbom-målet håller den sig i stället envist kvar i professor Rylanders föreställningsvärld, där det låg en magisk innebörd i att en psykiater talade med den, vars tillförlitlighet skulle bedömas, och de psykiatriska etiketterna fungerade som nycklar till den anklagades "trovärdighet". Det är

 

276 Arne Trankelldenna eftersläpning i HD :s människosyn som — så vitt jag kan se — har hindrat HD från att tillgodogöra sig skillnaden mellan de båda trovärdighetsutredningarna, som ingick i bevisningen i Svea hovrätt 1952. Detta har blivit helt avgörande år 1975.
    Det fundamentala misstaget i bevisvärderingen i Enbom-målet begicks nämligen av Svea hovrätt 1952 och högsta domstolen 1953, då de tog ställning till dessa trovärdighetsutredningar. Deras misstag har ofta klandrats från olika utgångspunkter. Det var emellertid — som jag tror man ska uppfatta det — främst ett utslag av rättsväsendets sätt att bedöma människor vid denna tid, dvs. i själva verket en konsekvens av människosynen i den tidens rättspsykiatri. I "Chef för Grupp Norr" har jag försökt klargöra betingelserna för domstolarnas misstag på denna punkt. Min egen analys av Inghes och Jonssons utredning och av Rylanders insats innebär att denna bevisning har granskats i ljuset av ett mera adekvat synsätt än vad som stod till domstolarnas förfogande 1952—53. Det tragiska är att HD 1975 inte har kunnat förstå detta. Förklaringen är att HD 1975 själv fortfarande tilllämpar samma inadekvata betraktelsesätt i sin bedömning av denna bevisning som HD 1953.

 

HD 1975 och Inghe-Jonssons utredning
I sitt beslut av den 28 april 1975 berör HD också kortfattat Gunnar Inghes och Gustav Jonssons utlåtande. Redan i den inledande redovisningen av bevisläget framträder HD:s människosyn:

 

"Karlsson åberopade ett utlåtande av legitimerade läkarna Gunnar Inghe och Gustav Jonsson med instämmande av legitimerade läkaren John Takman. De tre läkarna, som inte beretts tillfälle att undersöka Fritiof Enbom (min kursivering), grundade sina uttalanden på upplysningar som inhämtats genom samtal med personer i dennes bekantskapskrets."

 

    Förklaringen till den kursiverade formuleringen är att Inghe och Jonsson av myndigheterna förvägrades rätten att sammanträffa med Enbom, vilket de — fångna i sin tids föreställningar om psykiaterns uppgift — var djupt bedrövade över och redovisade som en "brist" i sin utredning. Utestängda från Långholmen försökte de lösa sin uppgift genom att företa en resa till Norrbotten, där de sökte upp människor, som känt och levat tillsammans med Enbom under olika perioder av dennes liv. Dessa intervjuades — inte om vad de ansåg — utan om vad de kunde erinra sig om hur Enbom hade uppfört sig i sin samvaro med dem. På detta sätt samlade de in ett historiskt-biografiskt material om Enboms personliga utveckling, som denna framträtt för hans närmaste omgivning (hustrun, syskon, modern, arbetskamrater, lärare etc.). Antalet intervjuade personer är arton.
    För den, som tar del av Inghes och Jonssons redovisning av detta material, som omfattar fyrtiotvå A-4 sidor, och som sedan också läser deras kritiska analys, som omfattar femton A-4 sidor (21), framstår HD:s summariska beskrivning ovan som anmärkningsvärt insiktslös. Jag tycker till och med att den ibland känns hånfull.
    I själva verket ger Inghes och Jonssons studie ett betydligt säkrare underlag för förståelsen av Enbom, än vad de skulle ha kunnat åstadkomma, om de hade "beretts tillfälle" göra de sedvanliga psykiatriska bedömningarna vid ett sammanträffande i fängelset.
    Detta har jag försökt klargöra på s. 27—44 i "Chef för Grupp Norr". I

 

Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken 277HD:s beslut har dessa sidor inte avsatt några som helst spår. Det innebäratt HD 1975 liksom Svea hovrätt 1952 och HD 1953 har helt lyckats undgå att se betydelsen av Inghes och Jonssons iakttagelser. Det som behövde utredas år 1952 var emellertid i första hand inte om Enbom var "psykiskt abnorm", utan om det verkligen förhöll sig så — som så många från kretsen närmast Enbom påstod — att Enboms tillvaro var byggd på skrytlögner och självheroiserande fantasier, som fått människor att uppfatta honom som"mytoman", "fantast" etc. vid olika tidpunkter i hans liv.
    För att belysa denna frågeställning fanns (finns) ingen annan meningsfull metodik än att man så omsorgsfullt som möjligt försöker fastställa hur mannen ifråga har uppträtt under olika epoker av sitt liv och hur hans omgivning har uppfattat hans förhållande till verkligheten. Denna spännande forskningsuppgift genomförde Inghe och Jonsson med en beundransvärd omsorg och känsla för de metodiska svårigheter, som är förknippade med uppgiften. Att de gjorde det som en nödfallslösning, då krafter som stod dem emot hade lyckats hindra dem att träffa Enbom, gör inte resultatet av deras arbete mindre värdefullt. Utan att de själva insåg det var de i sin undersökning avsevärt före sin egen tid. I sin metodiska omsorg — också den delvis påtvingad dem av motståndarna — och i sin kritiska analys av det sammanbragta materialet står deras insats i skarp kontrast till den "undersökning" professor Rylander på åklagarens begäran redovisade inför Svea hovrätt.

 

HD 1975 och professor Rylander
HD:s människosyn är naturligtvis inte annorlunda, då den beskriver åklagarens trovärdighetsutredning:

 

"På begäran av åklagaren hördes i hovrätten rörande denna fråga såsom sakkunnigt vittne professorn i rättspsykiatri Gösta Rylander, som personligen undersökt Fritiof Enbom (min kursivering) under den tid då denne efter rådhusrättens dom var intagen för observation på rättspsykiatriska kliniken i Stockholm."

 

    En omständighet som gör denna beskrivning intressant är att samtidigt som HD framhåller att Rylander "personligen undersökt" Enbom, vilket uppenbarligen ökar undersökningens vederhäftighet i HD:s ögon, nämns ingenting om det faktum att Rylander inte i någon form kunde beskriva hur hans "undersökning" hade gått till eller hur han hade analyserat sina iakttagelser.2 Att Svea hovrätt ändå godtog Rylanders muntliga framställning år 1952 var kanske ursäktligt, eftersom ingen då överhuvudtaget protesterade mot det pretentiösa i Rylanders framträdande. Mera betänkligt är emellertid att HD 1975 inte reagerat på något sätt. I stället gör sig HD 1975 oåtkomlig genom att ge sina uttalanden en axiomatisk förklädnad, mot vilken alla invändningar studsar. Å ena sidan har vi "X och Y vilka icke beretts tillfälle undersöka A", å den andra har vi "Z som personligen undersökt A". Alla förstår genast vem man måste tro på.
    I "Chef för Grupp Norr" har jag granskat ordalydelsen i Rylanders samt-

 

2 I förhöret med Rylander frågade honom hovrättens ordförande på vilket sätt Rylander hade undersökt Enbom. På detta svarade Rylander att "Undersökningen har tillgått på det viset att jag har undersökt honom personligen varje dag, och ibland två gånger om dagen de dagar han varit tillgänglig" (s. 46 i "Chef för Grupp Norr"). Med detta lät sig Svea hovrätt nöja. Ett kvartssekel senare går Sveriges högsta domstol i samma fälla. 

278 Arne Trankellliga svar i förhöret inför Svea hovrätt. För vart och ett av dem har jag försökt klarlägga innebörden, då svaret bedöms i sitt sammanhang och i belysning av den föregående frågans formulering. Denna teknik, som kan kallas textkritisk analys, har jag beskrivit mera ingående på s. 54—68 i "Vittnespsykologins arbetsmetoder" (17). Den ger i detta fall en fängslande belysning åt förhöret, som får kraftmätningen mellan Hugo Lindberg och Rylander att framträda i all sin hektiska spänning. I "Chef för Grupp Norr" kan läsaren följa förloppet replik för replik och själv bedöma varje tolkning.
    I kraft av sin suveränitet låtsas HD överhuvudtaget inte om denna analys. Läsaren av HD:s beslut bibringas i stället uppfattningen att kritiken av Rylander bygger på en statistisk metod. HD:s framställning är här anmärkningsvärt vilseledande:

 

"Vid den närmare granskningen av vittnesmålet använder sig Trankell av en statistisk metod för klassificering och bedömning av de svar Rylander lämnade under förhöret (min kursivering). Att på ett objektivt och i övrigt godtagbart sätt tillämpa en sådan metod på material av de slag varom här är fråga kan erbjuda vanskligheter. Detta är fallet såväl när det gäller att välja grunder försvarens klassificering som när det gäller att värdera svaren och hänföra dem till de olika grupperna enligt det valda systemet. I båda dessa hänseenden ger Trankells undersökning anledning till allvarliga erinringar."

 

    Första gången jag läste detta avsnitt av HD:s beslut blev jag åtskilligt konfunderad. Hur i fridens namn har HD kunnat komma på en så absurd idé, frågade jag mig. Tror HD verkligen att man kan använda statistiska metoder för att bedöma innebörden av en människas uttalanden, eller är denna parafras på ett betygsföreläsningar i samplingstatistik ett sätt att avleda uppmärksamheten från kritiken av Rylander? Vad HD har utnyttjat på ett vilseledande sätt är den översiktliga sammanställningen av kritiken mot Rylander, som återfinns i en tabell på s. 88 i "Chef för Grupp Norr". Denna översikt har jag kommenterat i några elaka formuleringar på s. 89—90, där jag med en viss ironisk udd har använt mig av statistisk terminologi. Ingenting i den statistiska framställningen är fel, och jag tar inte tillbaka ett enda ord av vad där står. Men naturligtvis kan klassificeringarna — som alltid — diskuteras. Alternativa tolkningar är givetvis också möjliga i åtskilliga fall. Detta är emellertid ointressant i detta sammanhang. Varken tabellen eller dess kommentar innehåller nämligen några självständiga tolkningar av Rylanders utsagor. De har därför inte något bevisvärde i sig.
    HD:s invändningar mot min kritik av Rylander har sålunda överhuvudtaget inte någon relevans, vad gäller Rylanders av mig starkt ifrågasatta roll i Enbom-processen. Det dubiösa i Rylanders insats framgår av den löpande kritiska kommentaren på s. 4487  i "Chef för Grupp Norr". Hur generös mot Rylander man än försöker vara då man läser denna text, kan man i en diskussion om innebörden av hans svar inte komma ifrån att han sredovisning allvarligt rubbar tron på hans förmåga att genomföra sitt sakkunniguppdrag i Svea hovrätt år 1952.
    Detta för Svea hovrätt 1952 och HD 1953 pinsamma faktum döljer HD 1975 med några i detta sammanhang malplacerade standardfraser om statistik, som syftar på en tabell utan eget bevisvärde. Den egentliga kritiken av Rylander (som kvarstår ograverad, även om man låter översikten på s. 88 och dess kommentarer på s. 89—90 utgå ur framställningen) bemöter HD överhuvudtaget inte.

 

Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken 279Om ett annat skäl för resning som HD inte bemöter
HD:s tystnad har också drabbat andra delar av framställningen i "Chef för Grupp Norr". Det är till exempel fallet med den redovisning av det politiska stämningsläget i Sverige i början av 1950-talet, som återfinns i kapitlet "Myten om mästerspionen Fritiof Enbom". Detta kapitel bygger på en genomgång av Dagens Nyheter år 1952 (2). Den ger naturligtvis inte underlag för en fullständig beskrivning av de politiska stämningarna. Den klarlägger inte heller uttömmande hur "kommunistskräcken" i skuggan av McCarthyismen i USA påverkade reaktionen på hetsen i tidningarna som följde efter avslöjandet den 16 februari 1952 (med bland annat trettiotvå ledare i DN fram till den första augusti, då domarna hade fallit i rådhusrätten). Avsikten med kapitlet om "Myten om mästerspionen Fritiof Enbom" är att illustrera med konkret material hur målet uppfattades i Sveriges största dagliga tidning. Till detta skäl att välja DN kommer att huvudparten av DN:s ledare i Enbom-affären skrevs av tidningens politiske redaktör, som vid denna tid också satt som lekmannadomare i den avdelning av Stockholms rådhusrätt, som handlade målet mot Enbom och hans medanklagade.
    Högsta domstolen i Sverige år 1975 vet givetvis detta. De fem justitieråden känner till vem som var författare till DN-ledarna. De måste också alla fem ha läst "Myten om mästerspionen Fritiof Enbom" i "Chef för Grupp Norr". Knappast någonting har påpekats så många gånger och i så många olika sammanhang som att domarna i Enbom-processen fälldes i en politiskt upphetsad stämning, där skräcken för kommunismen och Ryssland gjorde människor beredda att okritiskt acceptera även de mest hårresande historier om kommunistspionernas framfart i den "fria västvärlden".
    I vida kretsar utanför kommunistpartiet och dess sympatisörer i vårt land har man menat och menar man fortfarande att de här berörda omständigheterna räcker som skäl för att bevilja resning.3 Denna uppfattning är på något sätt förknippad med vår känsla för anständighet och våra demokratiska spelregler: Materialet, som man den gången dömde på, måste få omprövas i en situation, där både domare och lekmän har större möjligheter att se sakligt på bevisningen än man kunde i den överhettade stämningen i början av 1950-talet.
    Jag tror inte att det kan vara min uppgift eller att det var advokat Sjöströms uppgift att genom en vattentät analys av ett fullständigt historiskt material övertyga dagens högsta domstol om att den politiska stämningen vid tiden för Enbom-processerna var så annorlunda än nu, att domarna inte kan accepteras som garanterat rättvisa.
    Jag tror att vi i stället har rätt att kräva att vårt lands högsta domstol i detta läge utan att tveka beviljar resning, så att prövningen kan ske på andra villkor än första gången. Detta bör då främst motiveras av den hög-

 

3 Denna uppfattning delas givetvis inte av alla människor i vårt land. Om den skulle vara helt och hållet okontroversiell hade frågan om resning också kunnat lösas. En medlem av en av våra juridiska fakulteter skriver i ett brev: ". . . Jag skulle t. ex. lätt kunna räkna upp en lång rad jurister i min bekantskapskrets som på det bestämdaste avvisar dylika tankegångar." Å andra sidan skriver en medlem av historisk-filosofiska sektionen i en av våra humanistiska fakulteter, att utredningen om det politiska klimatet i "Chef för Grupp Norr" "skulle kunna rubriceras som en i nuläget relevant omständighet, som inte kunnat på samma sätt påvisas tidigare". 

280 Arne Trankellsta rättsinstansens egen omsorg om att rättvisa skipas i lugn och besinning i vårt land. Högsta domstolen år 1975 har emellertid överhuvudtaget inte berört dessa frågor i sitt beslut av den 28 april. Dess tystnad är talande. Men HD:s beslut att ignorera frågan behöver inte vara motiverat av några politiska ställningstaganden. För justitieråden gäller doktrinen om högsta domstolens och deras egen opåverkbarhet i alla lägen. Det kan därför vara så att de helt enkelt inte har funnit det förenligt med sin uppgift att diskutera denna sak.

 

Om HD och "Trankells hypotes rörande Enboms spioneriverksamhet"
Högsta domstolen avslutar sin framställning med att diskutera "den hypotesrörande Fritiof Enboms spioneriverksamhet som Trankell framställer i sin bok". Då man tar del av HD:s diskussion i denna fråga, förstår man varför HD hela tiden har försökt bevara Rylanders anseende intakt i den föregående texten. Inledningsvis säger HD:

 

"Beträffande den hypotes rörande Fritiof Enboms spionverksamhet, som Trankell framställer i sin bok, kan följande anföras. Om Fritiof Enbom, såsom Trankell antager, icke bedrev spioneri utan endast spelade rollen av spion, var det dock icke fråga om enbart dagdrömmeri utan om en mycket aktiv verksamhet; han förskaffade sig en stor mängd upplysningar om svenska militära förhållanden av hemlig beskaffenhet, vilka vid granskning inom försvarsstaben befunnits överensstämma med de verkliga förhållandena."

 

    HD:s första invändning är alltså att Enbom inte bara drömde utan också agerade som spion genom att samla in upplysningar. Denna aktivitet, som jag har beskrivit i kapitlet om "Drömmens förankring i verkligheten" (s. 111—136 i "Chef för Grupp Norr"), ingår emellertid i hans livsmönster som en del av hans sätt att lösa sitt eget livsproblem. Att han betedde sig på detta sätt passar alltså utmärkt väl in i teorin om hans flykt in i sin egen drömvärlds spionäventyr. HD fortsätter:

 

"Fritiof Enbom skulle då också under en lång tid ha lyckats föra de medverkande bakom ljuset, även brodern Martin. Han skulle dessutom ha drivit spelet så långt att han ådrog sig själv livstidsstraff (min kursivering) och föranledde att flera av de medåtalade, bland annat Martin Enbom, dömdes till långvariga frihetsstraff, Gjerswold till straffarbete på livstid . . . I fortsättningen uppehåller sig Trankell blott vid den i och för sig ingalunda ovanliga metoden att omskapa verkligheten och beskriver, hur Fritiof Enbom kan tänkas ha använt en sådan teknik. Trankell lämnar däremot ingen rimlig förklaring till att Fritiof Enbom skulle ha drivit metoden till så extrema konsekvenser som blev fallet."

 

    Med detta säger HD nästan detsamma som min rättslärde vän, som på tunnelbanan försökte sätta sig in i sina HD-kollegers situation: HD:s ledamöter har inte fantasi nog att kunna föreställa sig att Enbom kunde ta ett livstidsstraff, såvida han inte var skyldig. Inga andra förklaringar eller beskrivningar av hur Enbom fungerade4 är rimliga i deras ögon. Jo, en förkla-

 

4 I "Chef för Grupp Norr" har jag beskrivit Enboms livsvillkor och utveckling så att läsaren också ska kunna föreställa sig hur Enbom kunde ta de yttersta konsekvenserna av sitt spel. Den viktigaste texten finns i kapitlet om "Fritiof Enboms signalement som dagdrömmare". I detta och de följande kapitlen arbetar jag emellertid med utgångspunkt i en annan människosyn än den som HD:s ledamöter har tillägnat sig under sina studier i juridik. Enligt denna människosyn är det meningsfullt att man försöker förstå en annan människa 

Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken 281ring — att Enbom vore galen — skulle HD kunna tänka sig att acceptera:

 

"Den som antager, att Fritiof Enbom handlade på det sättet, måste förutsätta, att denne hade en personlighet som även från psykiatrisk synpunkt får antagas ha varit ytterligt särpräglad."

 

    Nu närmar vi oss HD:s slutsats. Den är baserad på de ovan citerade premisserna: Enboms uppförande har så extrema konsekvenser att han blir helt obegriplig, om man inte utgår från att han är skyldig eller också från att han helt enkelt är galen. Det senare alternativet utesluter HD emellertid med följande eleganta sammanfogning av sin argumentation:

 

"Fritiof Enboms karaktärsbild måste då ha varit sådan att den svårligen går att förena med den bild av honom som Rylander givit i sitt vittnesmål (min kursivering) inför hovrätten och som grundade sig på ingående observation av Fritiof Enbom."

 

    Underförstått är här att Rylanders bild av Enbom är korrekt. För att läsaren inte ska behöva tveka om detta har HD lagt till den annars onödiga bisatsen: ". . . och som grundade sig på ingående observation av Fritiof Enbom" (Rylander: "Undersökningen har tillgått på det viset att jag har undersökt honom personligen varje dag, och ibland två gånger om dagen de dagar han varit tillgänglig . . .").
    Härefter, oförmedlat, kommer konklusionen i HD:s resonemang. Som när en dörr smäller igen:

 

"På grund av vad som anförts ifråga om Trankells utredning och det material som där redovisas kan denna utredning icke anses vara av den beskaffenheten att genom dess förebringande frågan om Fritiof Enboms trovärdighet kommit i ny belysning."

 

    Denna slutkläm betyder förstås att HD anser sig inte kunna bevilja resning. Det avgörande skälet är att resningsansökningarnas teori om hur Enbom fungerade inte stämmer med Rylanders bild av honom. Rylanders bild blir på så sätt en sorts Arkimedes' punkt vid vilken HD förankrar sin egen uppfattning i skuldfrågan. Jag tycker det är angeläget att alla, som är intresserade av Enbom-målets slutgiltiga bedömning, får klart för sig att HD:s beslut den 28 april 1975 har denna mördande logik:
    För att bedöma om resningsansökningarnas teori om Enbom är godtagbar, använder HD ett axiomatiskt sanningskriterium som mall eller prövosten. Om Gjerswold, Karlsson och Larsson vill vinna beaktande för sina synpunkter måste de därför hålla sig till teorier om Enbom, som passar in i den av HD valda mallen. Vilken är då denna mall? Jo, den bild av Fritiof Enbom, som professor Rylander försöker få ordning på i sitt framträdande inför Svea hovrätt 1952. Felet med detta kriterium är emellertid inte att

 

genom att man sätter sig in i hennes specifika sociala och biologiska livsvillkor, även då dessa avviker kraftigt från dem man själv har erfarenhet av. Inget av de fem justitieråden skulle förmodligen kunna ägna sig åt dagdrömmeri så intensivt att han lät sig dömas till livstids straffarbete för vad han fantiserat ihop. Om de verkligen hade velat försöka sätta sig in i Fritiof Enboms utveckling, som den framträder i Inghes och Jonssons material, skulle det kanske ändå inte ha varit alldeles omöjligt för dem att förstå honom. Från rättssäkerhetssynpunkt skulle det ha varit värdefullt om de hade gjort ett allvarligt försök och därefter redovisat sina svårigheter. Men människorna rör sig i deras fantasi inom samma gränser som de själva — såvida de nu inte är galna. 

282 Arne Trankellbilden är osammanhängande eller uppbyggd på kvasipsykologiska spekulationer, utan att HD:s val av kriterium leder till ett klassiskt felgrepp i slutledningskonsten, nämligen kriteriekontamination. Om "en bild av Enbom" ska användas som kriterium på att en teori om honom är riktig, måste denna bild vara konstruerad oberoende av antagandet som ska prövas. HD:s kriterium uppfyller definitivt inte detta krav. Rylanders "bild av Enbom" utgår nämligen hela tiden från antagandet att han var spion.5
    Detta val av kriterium, som HD sedan använder för att tillbakavisa de ingivna resningsansökningarnas argumentation (liksom alla kommande resningsansökningars intill världens ände), innebär ett allvarligt hot mot HD:s auktoritet vad gäller stringent tänkande i bevisvärderingsfrågor. HD:s beslut den 28 april 1975 är inget annat än ett logiskt illusionsnummer, där HD har säkrat sin slutsats i förväg genom att välja sitt kriterium så att det av rent logiska skäl blir omöjligt att klandra domarna. Kravet på bevisningen är nämligen att den ska innehålla rekvisitet för att domarna är korrekta.6
    Genomgången av HD:s sätt att handlägga resningsärendet för Fritiof Enboms medanklagade är därmed för min del slut. Den skulle ha kunnat göras åtskilligt längre, men det känns inte meningsfullt att dra fram ytterligare argument och omständigheter, som HD har underlåtit att beröra. HD:s tystnad har jag redan försökt att förklara, och jag har inget där att tillägga.

 

Några reflexioner kring HD:s arbetsvillkor
Då det gäller resningsärendet för Enboms medanklagade, visar min genomgång att mycket tid, arbete och många förhoppningar fåfängt har ägnats åt ett från början utsiktslöst företag. Så länge myterna bakom regelsystemet kan leva kvar i HD:s handläggning av resningsärenden, medger systemet helt enkelt inte någon resning i fall som detta. Om vi vill ha en annan ordning, krävs först en översyn av systemet som sådant. De viktigaste

 

 

5 Detta framgår på otaliga ställen i förhöret med Rylander. Mest flagrant blir det kanske i Rylanders svar på åklagarens fråga nr 5 (s. 50—52 i "Chef för Grupp Norr"), där Rylander bland annat säger: ". . . då det gäller att bedöma betydelsen av dessa förvanskade uppgifter med bakgrund mot frågan om hans trovärdighet, så måste man — det vill jag starkt understryka — ta hänsyn till de speciella situationer, som Enbom befunnit sig i under sin mångåriga spionverksamhet . . ." Jfr också s. 54, 55, 68, 72, 73, 78, 79, 85 och 86 i "Chef för Grupp Norr".

6 Då HD väljer Rylanders bild av Enbom som kriterium, betyder det att HD inte kan godkänna någon bevisning om att Enbom inte var spion, såvida denna bevisning inte får Enbom att framstå på samma sätt som när man vid tolkningen av hans handlingar utgår från att han var spion. Man kan med andra ord inte räkna med att få sin bevisning accepterad av HD med mindre man utgår från att det är sant, som man önskar bevisa inte är sant. Detta är den oundvikliga och absurda konsekvensen av HD:s kriteriekontamination. Någon har velat göra gällande att HD :s misstag är både förståeligt och ursäktligt, eftersom HD uppenbarligen har utgått från att Rylander är en oomtvistlig kunskapskälla vad avser Enbom. Man kan emellertid inte ursäkta HD:s logiska felgrepp med att HD inte har genomskådat Rylanders dubiösa sakkunniginsats. Det är inte bristerna i Rylanders utredning utan det faktumatt han utgick från antagandet att Enbom var spion, som leder till kriteriekontaminationen. HD:s misstag är att välja ett kriterium som fungerar så att det som ska bevisas a priori måste uteslutas. 

Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken 283— i det nuvarande systemet inbyggda — hindren för resning i Enbom-målet är följande:

1. Doktrinen (myten) att rättsapparaten, dvs. domstolarna med överinstanser, inte kan felvärdera den bevisning, som delges dem enligt den gällande processordningen. Att hävda att bevisningen i Enbom-målet felvärderades år 1952—53 är därför för närvarande meningslöst.

2. Doktrinen (myten) att rättsapparaten, dvs. domstolssystemet och åklagarväsendet, inte påverkas av det politiska klimat de arbetar i. Att hävda att domsluten i Enbom-målet kan ha influerats av de politiska stämningarna i början av 1950-talet, är därför för närvarande meningslöst.

3. Högsta domstolens synsätt vid bedömning av människors handlingssätt och trovärdighet. I varje fall de justitieråd, som har arbetat med resningsärendet i Enbom-affären, resonerar i dag på samma sätt som man gjorde inom rättspsykiatrin för ett kvarts sekel sedan.

4. Högsta domstolens slutledningskonst i bevisvärderingsfrågor. I sitt beslut i resningsärendet i Enbom-målet argumenterar HD — i de fall den överhuvudtaget redovisar någon argumentation — motsägelsefullt och i några fall direkt vilseledande. Elementära slutledningsfel förekommer, ett med katastrofala konsekvenser.
    Punkterna 1 och 2 hänför sig till dysfunktioner i själva systemet, eller om man så vill till ett föråldrat normsystem, som rättsväsendet fungerar efter. På många andra områden i samhället har man numera brutit med de gamla myterna om auktoriteternas ofelbarhet, och en sorts normativ demokrati bryter sig sakta väg in i institutionerna. Kanske är det nu också på tiden att de uråldriga myterna om domstolarnas och åklagarväsendets ofelbarhet avskaffas — inte bara i den allmänna opinionens uppfattning utan också med verkan i det regelsystem som rättskipningen följer. Kanske skulle det innebära en avgörande förändring, om rättegångsbalkens bestämmelser om resning kunde ändras på ett sådant sätt, att man från och med nu gör det möjligt att få en dom omprövad även i fall där motiveringen är att domstolarna har felvärderat den bevisning som fanns.
    Punkterna 3 och 4 har inte så mycket med systemets doktrinära överbyggnad att göra som med brister hos människan själv i ett system, där myterna föreskriver en övermänsklig insikt, vishet och rättrådighet hos dem som satts att döma andra människor. Hur begåvade, kloka och erfarna våra domare än kan tänkas vara, då de utnämns till sina höga befattningar, kande inte gärna svara mot kraven i ett system, som fortfarande upprätthåller en illusion om sin egen ofelbarhet. Jag tycker därför inte att man ska anklaga justitieråden i Enbom-målet eller deras kolleger för "dumhet" eller "inkompetens". De har visserligen inte fungerat så bra i det här sammanhanget, och de kommer förmodligen att fungera lika dåligt igen, om tillfälle ges. Men felet är inte deras utan de arbetsvillkor, som de måste arbeta under. Dessa villkor bestäms av rättegångsbalken, som implicerar att de faktiskt inte får göra fel. Ändå är de människor som vi och måste då och då, liksom vi, begå misstag. Då gäller det att inte avslöja sig. Hur undviker man det? Jo, man avkunnar sina domar i klara verba. Men man undviker om möjligt att redovisa sina resonemang.
    Nuförtiden börjar detta emellertid att bli en alltmera besvärlig utväg. Människorna finner sig inte längre i att någon annan fattar beslut om deras liv, om de inte får veta grunderna till besluten. En ny praxis att skriva do-

 

284 Arne Trankellmar har också börjat bryta igenom, där domstolen i klartext redovisar hur den har värderat bevisningen och kommit fram till sina slutsatser. Ett av de mera uppseendeväckande exemplen på detta är domen i målet mot Olle Möller den 5 augusti 1960 i Östernärkes domsagas häradsrätt, där Ulf Nordenson på 362 sidor redogjorde för hur domstolen hade resonerat på varje avgörande punkt i bevisvärderingen (7).
    I resningsärendet i Enbom-målet har arbetsvillkoren komplicerats ytterligare för de justitieråd, som fick ärendet på sin lott. Doktrinen om HD:s ofelbarhet har här fungerat som en snara, som har dragits åt kring HD:s egen hals. Genom att resningsansökningarnas analys av trovärdighetsbevisningen i Svea hovrätt kom ut i bokform samtidigt som den ingavs till HD, har HD kommit att klämmas mellan två sköldar. Å ena sidan har vi rättegångsbalken, av vilken framgår att felaktig bevisvärdering aldrig kan gälla som skäl för resning, vilket gör varje diskussion i HD om den tidigare bevisvärderingen onödig för att inte säga ogrannlaga. Å andra sidan har vi den offentliga opinionen med full insyn i och tillgång till en resningsansökan, som uppges visa att domsluten byggde på en felaktig värdering av bevisningen i de ursprungliga rättegångarna. Med hänsyn till vikten av att respekten för domstolarna upprätthålls blir det härigenom ändå angeläget att HD diskuterar den tidigare bevisvärderingen. Det besvärande för HD i detta läge är att doktrinen om HD:s ofelbarhet, som ju också gäller HD 1953, förutsätter att HD i sin bevisvärdering 1975 kommer till samma slutsats som HD 1953. Att HD:s slutledningskonst med sådana premisser har kommit att lämna allvarliga blottor är inte så överraskande.
    Det är alltså i stor utsträckning de historiskt betingade villkoren för HD:s beslut den 28 april 1975, som förklarar bristerna i HD:s framställning. Styrda av doktrinerna bakom rättegångsbalkens bestämmelser har justitieråden, medvetet eller omedvetet, varit tvungna att anta och tillämpa samma synsätt i sin människobedömning, som HD var hänvisad till 1953. För att styrka sin slutsats, som är inbyggd i systemet och direkt härledbar ur rättegångsbalkens bestämmelser angående resning, har HD tvingats föraett motsägelsefullt resonemang, som ofta dessutom är undvikande, i några fall direkt vilseledande och på den avgörande punkten gravt felaktigt.
    För att undvika liknande situationer i framtiden föreslår jag att man

1) underlättar insyn i och kritik av domstolsväsendet och domstolarnas arbete i framtiden genom föreskrifter om att alla domstolar måste redovisa sin bevisvärdering så att deras slutsatser kan förstås av utomstående,

2) lägger om utbildningen vid de juridiska fakulteterna så att de blivande juristerna får lära sig förstå människor också från andra utgångspunkter än strikt juridiska,

3) ändrar bestämmelserna i rättegångsbalken så att resning i framtiden kan beviljas även då skälet är att domstolarna vid första tillfället begick fel i sin bedömning av den då framlagda bevisningen.7

 

7 Givetvis är det inte min mening att alla fel i bevisvärderingsfrågor ska utgöra grund för resning. Problemet är ju att rättegångsbalken och doktrinerna som denna uttolkar i handlingsregler utesluter bevisvärderingsfel som giltigt skäl. Hur grava misstag som än har begåtts kan man inte överväga resning på sådana grunder. Mitt förslag är att man ändrar bestämmelserna så att detta blir möjligt. Man måste då naturligtvis också närmare precisera villkoren. Dels bör bevisningen i resningsansökan uppfylla bestämda krav. Dels måste man, antar jag, begränsa sig till felvärderingar, som har haft ett avgörande inflytande på domslutet. 

Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken 285Referenser

(1) Beslut Nr SÖ 599, meddelat i Högsta domstolen i Stockholm den 28 april 1975.

(2) Dagens Nyheter A-upplagan, 16 februari—1 augusti 1952.

(3) Dokumenten i Enbomaffären. Clarté. Årgång 26. Nr. 1—2 och 3, 1953.

(4) Dom, meddelad av Stockholms rådhusrätt den 31 juli 1952 (ang. F. Enbom)

(5) Dom, meddelad av Svea hovrätt den 17 nov. 1952 (ang. H. Gjerswold).

(6) Dom, meddelad av Högsta domstolen den 24 mars 1953 (ang. F. Larsson och A. Karlsson).

(7) Dom, meddelad av Östernärkes domsagas häradsrätt den 5 aug. 1960 (ang. O. Möller).

(8) Elwin, Göran, Kan man lita på domstolarna? Dagens Nyheter, 25 maj 1975.

(9) Gustafson, Bosse, HD och Enbomsmålet. Dagens Nyheter, 10 maj 1975.

(10—12) Resningsansökningar ingivna till Högsta domstolen av advokat Henning Sjöström den 22 mars 1974 för

(10) Anders Hugo Gjerswold

(11) Johan Arthur Karlsson

(12) Leon Fingal Larsson-Lennelid

(13) Trankell, Arne, Trovärdighetsutredningarnas metodik. SvJT 1956 s. 81—101

(14) Trankell, Arne, Zur Methodik der Glaubwürdigkeitsundersuchungen. Psychologie und Praxis. Verlag für angewandte Psychologie, 1. Jahrgang, Heft 6, s. 292—311. München, 1957.

(15) Trankell, Arne, Psykologisk bedömning av vittnesutsagor. SvJT 1959 s. 641—672.

(16) Trankell, Arne, Magi och förnuft i människobedömning. Bonniers. Stockholm, 1961.

(17) Trankell, Arne, Vittnespsykologins arbetsmetoder. Liber. Stockholm, 1963

(18) Trankell, Arne (red.), Vittnespsykologin som hjälpmedel i svensk rättegång. Liber. Stockholm, 1965.

(19) Trankell, Arne, Chef för Grupp Norr. En dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget. Norstedts. Stockholm, 1974.

(20) Undeutsch, Udo, Beurteilung der Glaubhaftigkeit von Aussagen. In Undeutsch (Hrsg.) Handbuch der Psychologie. Band 11. Verlag für Psychologie, s. 26—181. Göttingen, 1967.

(21) Utlåtande av den 12 oktober 1952 angående Fritiof Enbom av leg. läk. Gunnar Inghe och leg. läk. Gustav Jonsson. Svea hovrätt Avd VI. Aktbilaga 36. B 719, a, b/16 1952.

(22) Vittnesförhör med professor Karl Gösta Rylander. Svea hovrätt Avd VI. Aktbilaga 51. B 719, a, b 1952.