NILS JAREBORG. Värderingar. Sthlm 1975. Norstedts. 253 s.

 

Docent Nils Jareborg hör till de produktiva rättsteoretikerna. Ett år efter det stora begreppsanalytiska arbetet Begrepp och brottsbeskrivning kommer nu en omfattande monografi på ett centralt rättsteoretiskt område. Det skall från början sägas, att boken är skarpsinnig, självständig och välskriven, om också inte lättläst (mot bakgrund av detta generella erkännande må det tillåtas en språkpedant att sucka över att det gått därhän att t. o. m. en så driven och kultiverad skribent som Jareborg har svårt med "varken-eller" — se s. 49, rad 14 — och "vare sig-eller", s. 63, rad 4, och att han talar om "hela spektrat", s 49, tredje raden nedifrån). Förf. ger prov på en mycket omfattande beläsenhet, som han åtminstone i huvudsak utnyttjar utan att låta den bli tyngande.
    Vad Jareborg föresätter sig att göra är ingenting mindre än att framlägga en teori om värden och värderingar, som går stick i stäv mot den av Uppsalaskolan på sin tid nära nog fanatiskt hävdade tesen, att värdeutsagor i själva verket inte säger något om det föremål de hänför sig till, endast uttrycker den talandes känslor. I utländsk och även svensk filosofisk diskussion har denna extrema emotivism länge varit diskrediterad, men otvivelaktigt har den dröjt sig kvar länge, låt vara i vag form, bland juristerna, där en sådan uppfattning kan bli ett farligt skalkeskjul för slapp argumentation (det skall redan här tillstås, att den kritik som förf., s. 132, not 18, riktar mot ett alltför svepande uttalande av detta konventionella slag i en av anm. skriven lärobok är berättigad). Trots sin högteoretiska karaktär är Jareborgs bok därför verkligen en nyttig bok. Att han skulle ha funnit de vises sten på sitt besvärliga område förefaller visserligen inte styrkt, men så är denna också särskilt väl nedgrävd på det gebitet.
    Boken är uppdelad i två stora huvudavsnitt, av vilka det första ägnas åt "rationellt handlande", det andra åt "värdeutsagor och värderingar". I det första avsnittet studeras olika typer av utsagor, känslor och attityder, s. k. pragmatiska skäl, olika typer av regler sedda utifrån det rationella handlandets synpunkt samt slutligen moralen betraktad utifrån enahanda synpunkt.
    Jareborgs arbetssätt, när han — med stor noggrannhet och betydande skarpsinne — diskuterar de ämnesområden som nyss uppräknats, bär en omisskännlig prägel av engelsk common-sense-filosofi. De olika semantiska, psykologiska och — i mindre omfattning — logiska problem som studiet av känslor och pragmatiska överväganden ställer diskuteras på ett sätt som för tanken till den engelska moralfilosofiska traditionen från upplysningstiden. Det är en metod som förvisso inte saknar vare sig styrka eller behag. Men den medför uppenbara inbyggda faror. Det är inte alltid lätt att väja för ett visst mått av psykologiserande snusförnuft.
    Vill man analysera t. ex. lustförnimmelser, attraktion och repulsion, finns det tydligen ett par tämligen klart åtskilda vägar att gå. Den ena renod-

 

lade metoden är att utgå från språket och studera vad människor faktiskt avser med termer sådana som "behag", "obehag" o. s. v. för att dra sina slutsatser ur detta. Det andra renodlade tillvägagångssättet är att studera psykiska fenomen — i den mån de nu är tillgängliga för vederhäftigt studium — och bygga sina konklusioner på dessa iakttagelser; vid sistnämnda tillvägagångssätt är tydligen de språkliga beteckningarna för fenomenen principiellt likgiltiga, och vetenskapsmannen kan välja de beteckningar han finner ändamålsenliga, dock vid äventyr att ett alltför egenartat språkbruk försvårar förståelsen av hans text. Nu förefaller det emellertid sannolikt att ett genomförande av undersökningar enligt den ena eller den andra modellen såsom enda, radikalt isolerat grepp knappast förmår leda fram till slutsatser, som är intressanta för den vidare utvecklingen av en teori omvärderande ställningstaganden och värdeutsagor. Den språkanalyserande linjen är otillräcklig bland annat och framför allt emedan språket är alltför oprecist och återger alltför oprecisa föreställningar. Det finns alltför ofta anledning tro att språkbruket inte "återspeglar" vare sig psykologiska realiteter eller logiska samband. Det finns därför med det arbetssätt som Jareborg har valt en ständig frestelse att s. a. s. "korrigera" språket, att tala om vad som "egentligen" avses med en term, d. v. s. vad som bör avses med den. Den korrigeringen kan inte gärna företas utan att man griper tillbaka dels på psykologiserande, d. v. s. anlitar den andra principiella undersökningsmetoden, dels på något slags låt vara grov och elementär relationslogik, vars uppgift blir att tillhandahålla "nödvändigheter". Ett exempel: "Vad man känner (utom böjelser)" — säger Jareborg på s. 39 — "är alltså inte avgörande för om ett emotionsord är korrekt använt. Men samtidigt . . . för att det skall vara korrekt att säga, att man känner att man är i ett sådant tillstånd (t. ex. blyghet, ilska, skamsenhet; anm:s anm.) måste man ha en känsla, förutom relevanta böjelser (vilken känsla naturligtvis inte är identisk med den ifrågavarande emotionen, eftersom denna inte är något som går att känna som en helhet)."
    Jag är nu benägen att tro, att det arbetssätt Jareborg använder, med täta växlingar mellan språkanalys, psykologiserande och små doser av logisk begreppsanalys, är att föredra framför en vetenskapsteoretisk purism, som för den metodiska renhetens skull offrar intressanta frågeställningar för att istället bearbeta de triviala, och som avstår från hypoteser med högt förklaringsvärde för att hålla sig till de säkra men banala. Icke desto mindre är riskerna med det valda förfaringssättet betydande. Man kan hamna i subtiliteter (s. 44 ger en del exempel) och man kan hamna i ett begreppspsykologiserande, där språkanalys och psykologisk analys är så tätt sammanvävda att frågeställningarna blir ogenomträngliga (diskussionen s. 40 ff om "inställningar" är ett exempel, fast det skall medges att den både är elegant och "känns" riktig utan att läsaren till slut ens med stor möda kan förklara för sig själv varför).
    Framställningen i Jareborgs första del mynnar ut i vissa påståenden om vad som utgör pragmatiska skäl för handlande och vilken status argumentation för olika handlingssätt har i relation till teoretisk argumentation. Starkt förenklat kan analysen sägas innebära ett nedbrytande av muren mellan dessa båda typer av argumentation. Också den handlingsinriktade, på pragmatiska skäl uppbyggda argumentationen kan återföras till teoretiska modeller. Det vore onekligen tillfredsställande att kunna klart och bestämt

 

acceptera eller avvisa detta resonemang. Anm. måste erkänna sin oförmåga att komma så långt, och det resignerade slutomdömet till denna del blir att framställningen är värdefull, att den på nyttigt sätt skakar om invanda föreställningar och på många punkter förfinar analysen av frågor. Om Jareborg sedan också har rätt i en mer definitiv mening, det får långvarig framtida detaljdiskussion ge underlag för att bedöma.
    Bokens andra huvuddel behandlar teorier om värdeutsagor, modala begrepp, värderingar och värden samt värderingar och objektivitet. Samtidigt som detta huvudavsnitt på det hela taget framstår som mindre originellt än det första, ter sig resonemanget fastare och mer övertygande. Det kan bero på att problemområdet här är betydligt smalare och därmed bättre ägnar sig för den behandlingsmetod förf. valt. Jareborg ger — dock ingalunda som en osjälvständig introduktör — en läsekrets av svenska jurister tillgång till viktiga linjer i modern värdeteoretisk diskussion; hans klarlägganden, t. ex. av skillnaden mellan värdering och värdeutsaga, är viktiga och nyttiga. En del av det förf. anför kan inhämtas på annat håll, men detta förringar knappast hans förtjänst. Det finns anledning hoppas att efter Jareborgs insats på detta område åtminstone vissa naiva och slentrianmässiga efterklanger från Uppsalaskolans mest outrerade teser på det värdeteoretiska området kommer att försvinna från den svenska rättsteoretiska diskussionen.

Stig Strömholm