HANS-HEINRICH VOGEL. Der skandinavische Rechtsrealismus. (Arbeiten zur Rechtsvergleichung. 56.) Frankfurt am Main 1972. Alfred Metzner Verlag. 81 s. DM 14,60.

 

S. STRÖMHOLM & H.-H. VOGEL. Le "réalisme scandinave" dans la philosophie du droit. Préface de Michel Villey. (Bibliothèque de philosophie du droit. Volume XIX.) Paris 1975. Librairie générale de droit et de jurisprudence. IV + 107 s. Fr. 40,00.

 

Den vid juridiska institutionen i Lund verksamme dr. jur. Hans-Heinrich Vogel har skrivit en på många sätt förtjänstfull presentation av uppsalaskolans rättsfilosofi. Vogel ger en koncis, vederhäftig och på väsentligheter centrerad bild av hägerströmianismen och dess inflytande på skandinaviskt rättsfilosofiskt tänkande.
    Framställningen inleds med en historisk-biografisk översikt, som beskriver det filosofiska och rättsteoretiska klimatet i Sverige (och i någon mån Danmark) i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet samt presenterar uppsalaskolans främsta företrädare bland filosofer och rättsteoretiker. I en andra huvudavdelning redovisas huvudpunkterna i Hägerströms filosofi i de delar den varit av skolbildande betydelse; framställningen koncentreras således på analysen av verklighetsbegreppet och den emotiva värdeteorien. Den tredje och största avdelningen tar så upp uppsalaskolans centrala rättsteoretiska idéer, dels vad gäller analysen av begreppen rättsregel, rättighet och gällande rätt samt av rättsreglernas funktioner och dels i fråga om rättsvetenskapens uppgifter. De tre partierna förhåller sig i omfång till varandra ungefär som talen 2, 3 och 7.
    Det är inte alldeles lätt att bestämma objektet för en redogörelse för den skandinaviska realismen. Det vanligaste torde vara att man ser vissa av uppsalafilosofien influerade rättsteoretiker som representanter för den skandinaviska realismen och betraktar i stort sett hela vederbörande författares rättsteoretiska åskådning som en form av skandinavisk realism. Vogel synes i stället bygga på en konception av skandinavisk realism såsom skandinavisk rättsteori i den mån den enbart eller huvudsakligen är influerad av det specifikt hägerströmianska. En sådan utgångspunkt förefaller mig vettig, om man är intresserad av att urskilja en säregen rättsteoretisk skola. Den medför emellertid att en viss författare kan framstå som skandinavisk realist blott i en mindre del av sin rättsteoretiska produktion.
    Den bild man får av de inblandade huvudpersonerna är ungefär följande. Den centrala linjen bildas av Hägerström, Karl Olivecrona och Tore Strömberg. Vid sidan av Olivecrona står Vilhelm Lundstedt. I Vogels framställning kommer denne något i bakgrunden, av allt att döma därför att hans viktigaste insatser inte gjordes på det rent rättsteoretiska planet. Olivecrona flankeras också av Alf Ross. Bilden av denne som rättsteoretiker blir följdriktigt tämligen ofullständig; Ross har ju visat en påtaglig förmåga att som sina upptaga tankegångar från en mängd olika håll och har

 

Nils Jareborg 301efterhand alltmer orienterat sig mot modern anglo-sachsisk filosofi. Per Olof Ekelöf är visserligen omnämnd men tillmäts egendomligt nog ingen betydelse som rättsteoretiker i uppsalaskolans anda.
    En annan konsekvens av Vogels syn på den skandinaviska realismen är att intresset till huvuddelen inriktas på äldre arbeten, i vilka Hägerströms inflytande är starkast märkbart. Från de senaste 20 åren är i stort sett endast arbeten av Olivecrona och Strömberg närmare berörda.
    Den franska boken är en av professorn Stig Strömholm företagen bearbetning av Vogels bok. Som Strömholm själv framhåller i sitt förord har hans arbete i väsentlig utsträckning bestått i ren översättning. (Det framgår för övrigt inte om Vogel godtagit Strömholms version.)
    I första avdelningen är bearbetningen relativt grundlig. Sålunda har bl. a. en rad — för en utländsk läsare måhända ointressanta — namn och biografiska uppgifter rensats ut; i stället har texten tillförts ett flertal för den med äldre svenskt rättsliv obekante nyttiga upplysningar. Andra avdelningen framstår som ren översättning. I tredje avdelningen finns inskjutna ett par välmotiverade partier av idéhistorisk karaktär. Eljest karakteriseras bearbetningen i denna avdelning främst av att det något ensidiga lundensiska perspektivet vidgats. Lundstedt behandlas något utförligare och Ekelöf tilldelas den plats som tillkommer honom i ett arbete av denna art. I gengäld har några mindre avsnitt i Vogels framställning fått utgå — för övrigt de enda vari Vogel tillåter sig en mot polemik tenderande framställningsstil. Strömholm har även tagit med en halv sida om Per Olof Boldings metodprogram; vad detta har med uppsalaskolan att göra framstår dock som dunkelt. — Strömholm förnekar sig ej nöjet att ge framställningen en rojalistisk krydda: Oscar II ("dont la personnalité intelligente et hautement cultivée le rend un bon exemple de l'élite contemporaine") nämns som enda exempel på icke-filosofer som influerats av Boström och han ändrar ett exempel på en kvalifikationsakt så att "Nous, Charles XVI Gustaf" blir den kompetente kvalifikatorn.
    Jag tvekar inte att uppföra Strömholms version som den något bättre boken. Det måste därvid upprepas att även denna version i allt väsentligt är Vogels verk; det är de stora förtjänsterna hos Vogels bok som har gjort det möjligt för Strömholm att adoptera det mesta. Båda böckerna är, såvitt jag kan bedöma det, skrivna med föredömlig språkbehandling. De är hållna i en mycket saklig, "opersonlig" ton. Det förblir därför oklart hur författarna själva förhåller sig till den skandinaviska realismen. Då det knappast går att skriva så väl om en sak som Vogel gör utan ett djupt personligt intresse finns det kanske anledning att misstänka att han själv står nära uppsalaskolan. Beträffande Strömholm är man ännu osäkrare; ur vänstra mungipan kommer ibland tal som vittnar om att han inser, att uppsalafilosofien numera är att hänföra till idéhistorien.
    Oberoende av vad man anser om uppsalafilosofien — själv kan jag lika litet som professor Michel Villey i företalet till Strömholms version se den som fruktbar — torde det inte kunna förnekas, att den varit av stort värde för nordisk rättsvetenskap i frigörelsen från föråldrade tänkesätt. Om inte annat har uppsalafilosofien och dess roll för skandinavisk rättsteori ett påtagligt idéhistoriskt intresse. Lättillgängliga och vederhäftiga presentationer på tyska och franska har saknats; för enbart fransktalande torde uppsalaskolan ha varit praktiskt taget okänd. Lägger man därtill bl. a. att Hägerström

 

302 Nils Jareborghar rykte om sig att vara svårläst och oklar och att Strömberg inte publicerats på främmande språk framstår som uppenbart att böckerna fyller luckor som alltför länge stått öppna.
    Det är givetvis uteslutet att i böcker av förevarande omfång bereda plats för och eventuellt bemöta kritik av uppsalafilosofien. Men det hade varit av stort värde om det på något sätt hade hänvisats till åtminstone på världsspråken existerande framställningar av kritisk karaktär. Personligen saknade jag omedelbart H. L. A. Harts recensioner av Hägerströms "Inquiries into the Nature of Law and Morals" (i Philosophy, vol. 30, 1955, s. 369 ff) och Ross' "On Law and Justice" ("Scandinavian Realism" i The Cambridge Law Journal, 1959, s. 233 ff; Ross presenteras där som "less tortuous and obscure than Hägerström, less naive and professorial than Lundstedt; and richer in illuminating examples and concrete detail, if less urbane, than Olivecrona"). Vidare kan nämnas avsnittet om skandinavisk realism i Lloyd, Introduction to Jurisprudence (s. 497—515 i 3 uppl. 1972); här finner man åtskilliga hänvisningar till engelskspråkig litteratur (och även — på s. 515—560 — utdrag ur centrala skrifter av företrädare för den skandinaviska realismen).
    Som betydligt allvarligare framstår bristerna när det gäller att redovisa på främmande språk publicerade arbeten av den skandinaviska realismens främsta företrädare. Varken Strömholm eller Vogel nämner Hägerströms och Ross' nyssnämnda arbeten. Vogel har i litteraturförteckningen glömt Lundstedts "Legal Thinking Revised". Av övrigt som saknas kan nämnas den engelska versionen av Ross' "Tû-Tû" (i Harvard Law Review, vol. 70, s. 812 ff, och i Scandinavian Studies in Law, vol. I, 1956, s. 139 ff); Vogel nämner ej alls denna uppsats.
    Litteraturförteckningarna skiljer sig eljest avsevärt: Strömholm har ersatt en mängd äldre och perifer litteratur med några franskspråkiga arbeten och ett antal svenska arbeten från 1950 och senare. Som ett mysterium framstår hur både han och Vogel kunnat undgå att uppmärksamma Strömbergs "Om kompetensnormens definition" i festskriften till Agge (1970).
    Andra och tredje avdelningarna avslutas med mycket korta jämförelser med besläktade filosofiska och rättsteoretiska riktningar. Den skandinaviska realismen jämförs sålunda med rättssociologi, amerikansk sociological jurisprudence och amerikansk realism. Jag är inte övertygad om att de beröringspunkter som med viss möda tages fram är värda att betonas på sätt som sker (på bekostnad av beröringspunkter med ej nämnda rättsteoretiska traditioner).
    Vidare tillskrivs uppsalaskolans filosfi påtagliga likheter med den logiska positivismens och G. E. Moores filosofi. Vad gäller Moore är emellertid likheten mellan honom och Hägerström så ytlig, att försöket att parallellställa dem framstår som krampaktigt. Att det inte framstår som helt obegripligt har att göra med den såvitt bekant olösta frågan om Hägerströms avståndstagande från idealismen på något sätt influerats av Moore. Men vill man i modern filosofi finna någon som i värdeteoretiska frågor har en mot uppsalaskolan diametralt avvikande uppfattning, blir Moore det naturliga valet. (Detta motsäges inte av att Moore på sin ålders höst kom att misstänka, att allt han skrivit i saken var antingen osant eller nonsens, och att han — om misstanken vore sann — såg en rent emotiv teori av uppsalaskolans typ som mer plausibel än Stevensons mer sofistikerade emotivism.

 

Anm. av H.-H. Vogel: Der skandinavische Rechtsrealismus, m. fl. 303Misstanken fick honom inte att överge sin kognitivistiska, objektivistiska, nondefinistiska, intuitionistiska teori.) — Vid jämförelsen med den logiska positivismen hänvisas som brukligt är i första hand till Ayers "Language, Truth and Logic" (1936) som det originella arbete som på engelska presenterar en emotiv värdeteori av samma art som Hägerströms. Den omständigheten att den arge unge Ayers lilla bok blev en bestseller har länge nog fått undanskymma, att hos Ayer finns inget som inte redan sagts av Bertrand Russell i "Religion and Science" (1935). Det finns också anledning att nämna "The Meaning of Meaning" (1923) av Ogden & Richards som den bland filosofer och vetenskapsmän mest inflytelserika boken, ehuru det emotivistiska budskapet där presenterades mycket kortfattat.

Nils Jareborg