Michael Bogdan 305KARSTEN GAARDER. Innføring i internasjonal privatrett. Oslo 1975. Universitetsforlaget. 160 s.
Norsk internationell privaträtt är i flera avseenden av betydelse för den svenske juristen. Det finns otaliga familje- och förmögenhetsrättsliga rättsförhållanden mellan svenskar och norrmän och det är naturligtvis av intresse för oss att veta enligt vilket lands lag de skall bedömas av norska domstolar. Men norsk internationell privaträtt kan vara relevant också i andra, vidare sammanhang. En betydande del av både den svenska och den norska internationella privaträtten bygger på de nordiska internationellt-privaträttsliga konventionerna och den tolkning och tillämpning som ges dessa konventioner i våra grannländer kan knappast undgå att påverka också rättstillämpningen i Sverige. Norsk internationell privaträtt har, tillsist, en viss auktoritet i Sverige som en del av en nära besläktad rättsordning, speciellt i de delar av ämnet som uteslutande bygger på rättspraxis och doktrin.
Karsten Gaarder har lyckats med att på 160 sidor presentera en kortfattad översikt över den aktuella norska internationella privaträtten. Boken bygger på författarens föreläsningar vid Universitetet i Oslo och är tydligen avsedd som lärobok i ämnet. Nio av totalt fjorton kapitel ägnas åt vad man kan kalla ämnets allmänna del, bland annat ordre public, kvalifikation, renvoi och det synnerligen viktiga norska domicilbegreppet. Återstående fem kapitel ägnas i tur och ordning åt personrätten, obligationsrätten (inklusive utomobligatoriska ersättningsanspråk), sakrätten, familjerätten och arvsrätten. Sak- och rättsfallsregister finns.
Norsk internationell privaträtt, i likhet med den svenska, är spridd i en mängd författningar och har i stora delar inga författningar alls att bygga på. Rättspraxis har ej heller hunnit ta ställning till många väsentliga frågor. Redan av denna anledning är det nödvändigt för en utomstående att söka ledning i doktrinen. Karsten Gaarders bok är unik i sitt slag i Norge under senare år, eftersom den någorlunda täcker hela ämnet, även om den internationella processrätten behandlas endast i förbigående och vissa viktiga spörsmål, t. ex. internationell rättshjälp, förbigås helt. Boken är påtagligt bättre än den tidigare upplagan i kompendieform som utkom 1963, därt. ex. sak- och arvsrättsliga frågor över huvud taget inte blivit behandlade. Författaren hänvisar ofta inte bara till norsk utan också till dansk och svensk praxis och doktrin.
Den kritik som kan riktas mot boken är att framställningen kanske är alltför kortfattad och att detta har lett till förenklingar. Man kan naturligtvis inte begära att en författare av en kort lärobok grundligt motiverar alla sina påståenden och idéer eller att han omger dem med alla reservationer nödvändiga i en monografi. Samma koncentration av framställningen är kanske orsaken också till att gränsen mellan resonemang de lege lata och de lege ferenda är ganska flytande. Det sista ligger dock så att säga i ämnets natur.
I förordet skriver författaren: "Jeg håper boken, slik den foreligger, kan forsvare betegnelsen 'Innføring' i emnet". Det finns ingen tvekan att boken uppfyller denna sin uppgift på ett förträffligt sätt.
Michael Bogdan