Inför en ny juristutbildning
I SOU 1973: 59 framlade U68 ett förslag till ny juristutbildning, som underledning av UKÄ bearbetats så att det nu föreligger en preliminär studieplan. Den första fråga, som inställer sig vid en granskning av denna, är om den nuvarande studieplanen är så dålig att det ej går att sätta nya klutar på gammalt kläde. Denna fråga har aldrig diskuterats, utan redan den förste experten beslöt ambitiöst att göra en helt ny studieplan, även om han sedan fick anpassa sig efter realiteter. Något radikalt nytt har på så sätt ej erhållits.
    I litteraturen åtnjuter juristutbildningen av gammalt dåligt rykte. Thorild är upprörd över att han tenterades på kamerala detaljer i stället för på rättsfilosofiska system, i Svahns Våre överliggare är Schrevelii spetsfundigheter lömska fällor, Lidman hade besvär med finansrätten och Adam Leijonhufvud klagar över att han tvingats avlägga "den eländigaste av alla examina".
    Nu är mycket annorlunda än vad en äldre generation har minne av. Det själlösa utantillplugget är borta. Man tenterar skriftligt och får ta med lagtext och har alltså större möjlighet att visa om man kan knäcka problem. Det finns läroböcker, och för intresserade ges speciella kurser. Lärarnas pedagogiska ambitioner har väsentligt ökats — om det som nu offras på pedagogisk utbildning är värt sina pengar är en annan fråga.
    Likväl klagas över att många dåliga jurister utbildas. En orsak härtill, som det är föga opportunt att tala om, är det försämrade studentmaterialet. Det är ej blott inom de juridiska fakulteterna man måste sänka kraven, om man ej vill få en orimlig kuggningsfrekvens. Den ökade tillströmningen har sänkt den genomsnittliga kvaliteten. Kravet på kortare ar-

 

4 Undén, Svensk sakrätt I, 5 uppl., s. 220.

5 Bergström a. a. s. 29.

6 Se bl. a. NJA II 1968 s. 608 (HB 17: 15 a) och 1971 art. 4 (förmånsrättslagen 3 §).

7 Undén a. a. s. 220.

 

Carsten Welinder 391betsvecka har spritt sig till universiteten. Resultatet blir att läraren står inför ett dilemma. Antingen lägger han undervisningen på en nivå som han själv och de bättre studenterna trivs med. Men då kan många ej godkännas utan en snällhet som gränsar till tjänstefel. Eller bedriver han så element är undervisning att alla kan hänga med, varvid de bättre blir uttråkade.
    När man gör upp en studieplan, får man se till att ej överskatta de studerande. Den nu tillämpade planen gör i varje fall detta på en punkt. När kravet på att under den sista terminen skriva en större uppsats utbyttes mot rätt att ta betyg i ett icke juridiskt ämne, var tanken att tillgodose ett fåtal som ville specialisera sig. Nu begagnar mer än hälften denna möjlighet som en räddningsplanka och kastar sig över det lättaste ämnet. Det är risk att många kommer att välja de enklaste av de nya kurser som erbjuds dem.
    Den väsentliga nyheten är att en tvåårig examen, benämnd grundläggande juristutbildning, skall införas. Under första året skall studiegången vara densamma som till jur. kand.-examen och även under andra året skall den vara så knuten till denna, att den som tagit grundexamen skall kunna återvända och fortsätta. För lärare i de senare ämnena, som måste konstatera att det är för sent att stoppa en student som aldrig skulle släppts fram så långt, kan ett råd att nöja sig med den lägre examen vara en utväg. Givetvis är detta dock ej orsaken till att utredningen tryckt så starkt på behovet av återkommande utbildning. Dess syfte är "social förändring och rörlighet på arbetsmarknaden".
    Utredningen framhåller att det bör ges möjlighet för "de ofta starkt kvinnodominerade mellangradskategorierna inom förvaltningen att kunna komma vidare till befattningar till vilka man nu oftast rekryterar personal med längre akademiska utbildningar men där arbetsuppgifterna mycket väl skulle kunna utföras av personer med kortare men mer adekvat utbildning. Det är t. ex. uppenbart att ett mycket stort antal jurister inom statsförvaltningen idag är sysselsatta med normtillämpning på en ganska elementär nivå som lika väl kunde klaras av personer med kortare juridisk utbildning".
    Tanken går till den gamla kansliexamen, som avskaffades enär ett överflöd på jurister gjorde att "kanslister" ej kunde få arbete. Juridisk-statsvetenskaplig examen och jur.pol.mag. har misslyckats av samma skäl. Då "tvååringarna" får konkurrera med dem som gått förvaltningslinjen på socialhögskolor eller i samhällsvetenskapliga fakulteter samt med civilekonomer, kan man anta att många upptäcker att de måste läsa vidare. Då TCO står bakom, är examen dock väl förankrad.
Det första året föreslås få följande utformning:

Juridisk introduktionskurs 10 poäng 

Rättshistoria 5 poäng

Rättssociologi 3 poäng 

Ekonomi 8 poäng

Offentlig rätt 8 poäng

Rättsteknik 2 poäng

Rätt och samhälle 4 poäng
    Första året skall alltså omfatta 40 poäng — en poäng motsvarar en vecka. Då det måst utformas med hänsyn till att även vara första året i jur. kand.

 

392 Carsten Welinderexamen, uppkommer fråga om det verkligen ger den adekvata utbildning som ställs i utsikt för personal inom verken. Andra året är mera matnyttigt. Det består av ytterligare 10 poäng civilrätt samt 30 poäng profileringsalternativ med arbetsrättslig, civilrättslig, ekonomisk-skatterättslig eller förvaltningsrättslig inriktning.
    Utöver det första grundläggande året består jur. kand.-examen av ytterligare 140 poäng, d. v. s. normalt tre och ett halvt år. Grundkurser i civilrätt erhåller ytterligare 40 poäng, och grundkurser i straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och finansrätt 10 poäng. Härtill kommer tre alternativa obligatoriska kurser i dessa ämnen om vardera 10 poäng samt internationell rätt 7 och allmän rättslära 8 poäng. Slutligen kommer 25 poäng valfria kurser. Utredningen betonar att dessa helst bör läggas inom det samhällsvetenskapliga området.
    Detta förslag får bedömas utifrån de krav man ställer. Jämte en del självklara önskemål anför utredningen i huvudsak tvenne önskemål: ökad samhällsorientering och bättre yrkesanpassning.
    Det förra är givetvis bra, men det är tveksamt om man ernår det genom att öka det samhällsvetenskapliga inslaget i studierna. Så länge ämnet nationalekonomi var frivilligt, var det roligt att undervisa. Sedan ämnet blivit obligatoriskt, belastas det av många som är föga intresserade. Det är inte förvånande att när dessa kommer till finansvetenskapen och skall tillämpa sina kunskaper i nationalekonomi, är dessa bortglömda. Lika bortglömda är hos många kunskaperna i företagsekonomi.
    Under första året skall nationalekonomi läsas i fyra veckor. Alla ekonomer torde vara ense om att okunnighet är bättre än ekonomisk halvbildning. Antingen bör nationalekonomi läsas ordentligt, eller delas upp på de ämnen där det kan vara till nytta, d. v. s. finans-, associations- och förvaltningsrätt. Fyra veckors företagsekonomi torde däremot räcka om det begränsas till för jurister betydelsefulla ting, vilket ej alltid är fallet. En välbehövlig uppborstning av kunskaperna skall dessutom ske i samband med finansrätten. Tre veckors rättssociologi och två veckors rättsteknik förefaller rätt meningslöst på ett så tidigt stadium. Kursen rätt och samhälle, som är avsedd att vara något nytt, låter däremot intressant. Företrädare för olika yrkeskårer skall medverka och belysa rättsordningens betydelse för samhället. Fem veckor rättshistoria är för litet. Offentlig rätt dubbleras då den delvis går igen i förvaltningsrätten.
    Sju ämnen under första året verkar onekligen plottrigt, men förklaras delvis av att även "tvååringarna" skall få lukta på olika delar av juridiken. Under följande år läses grundkursen i alla ämnen utom civilrätt i högst en halv termin. Detta förutsätter att de kompletterande kurserna kräver ett långt mera aktivt deltagande än som nu ofta är fallet. Även om pengar ges — utredningen räknar med en ökning av kostnaderna per student med 40 % — kan man ifrågasätta om det går att skaffa tillräckligt med lärare för att göra dessa kurser mera meningsfulla än de som nu ges.
    Utredningen har tillfrågat representanter för olika arbetsmarknader. Från kommunalt håll klagar man givetvis över bristande kunskaper i kommunalrätt, från fackligt håll över bristande kunskaper i arbetsrätt etc. Viktigare för en jurist än sådana specialkurser är att ha en god intellektuell träning; sedan kan han alltid sätta sig in i det område han skall syssla med. När specialkunskaperna skall användas, är de till stor del antingen

 

Ny juristutbildning 393glömda eller föråldrade. Det vore olyckligt om det vid tillsättningen av en specialiserad befattning vore viktigt att kunna visa upp papper på att ha gått igenom en motsvarande kurs. Utbildningen bör läggas så att den i första hand ger bekantskap med sådana slag av lagmaterial och praxis, som det ger intellektuell övning att sätta sig in i.
    Man brukar beskylla de juridiska studierna för att vara alltför teoretiska. Jag höll på att säga: om det blott vore så väl. Trots en förbättrad tentamenspraxis lämnar alltför många studenter universitetet med föga mera resultat av fem års studier än halvt glömda minneskunskaper. Den största bristen i nuvarande system är att majoriteten aldrig tillämpar sina kunskaper på en större uppsats som kräver självständigt tänkande. Många bra sådana författas, men många studenter tar examen utan att ha visat att de är i stånd därtill. Utredningen utgår från att alla studenter skall skriva en eller flera uppsatser på tillsammans tio poäng. Detta ger ett bättre minimum ändet nuvarande systemet, men frivilliga kurser bör delvis kunna bytas mot en större uppsats, även om detta ginge ut över samhällsorienteringen. Men liksom hela reformen kräver det ökade lärarkrafter.
    Ytterligare ett klagomål är att när juristerna kommer ut saknar de praktisk övning. Är de blott teoretiskt välskolade, kan dock kanslirutinen lätt inhämtas. Värre är att de kanske under fem år ej får tillfälle att använda sina kunskaper. Ej underligt om många finner studierna trista. Önskvärt vore om alla, innan de blev färdiga, genomgått ett års praktik som verkligen vore lagd på utbildning. Samtidigt kunde man studera på halvtid, och studiebidrag skulle givetvis utgå även under detta år. Den rena läsningen finge då förkortas ett år. Är detta möjligt? Den som har erfarenhet av de goda resultat, som uppnås på TBV-kurser med långt kortare effektiv studietid, är böjd att svara ja. Visserligen ginge det ej för de sämsta, mendet finns ingen anledning att låta dem belasta undervisningen. Detta kunde undvikas om denna kunde inledas med ett spärrämne. Det föreslagna första året har alltför många småkurser för att ge en föreställning om vad det innebär att läsa juridik. Man kan tänka sig en grundligare propedeutisk kurs än den föreslagna, vilken krävde överbetyg av den som ej skulle ta blott tvåårsexamen. Detta krävde dock en noggrannare kunskapsprövning än den nuvarande.
    Att den nya studieplanen, om den skall fungera, måste bli avsevärt dyrare än den nuvarande är uppenbart. Frågan är om den verkligen ger pengarna bästa möjliga användning.

Carsten Welinder