Jørn-Ulrik Kofoed Hansen. Leasingkontrakter. Kbhvn 1974. Juristforbundets Förlag. 214 s. Dkr. 66,00.
Boken handlar om leasing som en finansieringsform vid anskaffandet av särskilt maskiner som används i förvärvsverksamhet. Den riktar sig närmast till företag av olika slag, som på det ena eller det andra sättet kommer i beröring med leasing, och syftar till att ge en bred orientering om hur leasing fungerar och vilka problem som är förknippade med leasingavtalet. Framställningen innefattar inte bara civilrättsliga utan också skatterättsliga, företagsekonomiska och bokföringsmässiga aspekter på leasing.
I kap. 2 ges den ekonomiska bakgrunden till leasinginstitutets uppkomst och en redogörelse för dess utbredning i Europa och USA. Beträffande Danmark har förf. genom egna undersökningar skaffat fram material för bedömning av leasingavtalens utbredning. Beträffande övriga länder bygger redogörelsen på uppgifter ur ett begränsat antal standardverk. Uppgiften för Sveriges vidkommande, som är hämtad ur en artikel av Borg i Industriförbundets tidskrift, avser årsskiftet 1966/1967 och är alltså inaktuell. Förf:s slutsats är att leasing inte är fullt så utbredd som man på sina håll antagit (s. 29).
Kap. 4 är först och främst en redogörelse för hur bestämmelserna i leasingavtal brukar vara utformade. Förf. har på grundval av insamlade standardformulär satt ihop ett "normalkontrakt". De olika bestämmelserna i detta normalkontrakt kommenteras sedan med avseende på innehållets överensstämmelse med dispositiva rättsregler och ändamålsenlighet, men framställningen i detta kapitel är i huvudsak deskriptiv.
Det är i kap. 5, 6 och 7, som man finner den egentliga rättsvetenskapliga bearbetningen av leasingproblemen. I kap. 5 behandlas frågan om avbetalningsköplagen är tillämplig på leasingavtal. I så fall har lessor (uthyraren) enligt dansk rätt inte något skydd gentemot lessees (legotagarens) borgenärer för sin rätt att återta maskinen. I Danmark finns, liksom i viss utsträckning i Sverige och Norge, bestämmelser om minsta kontantinsats vid avbetalningsköp. Men enligt dansk rätt i motsats till svensk och norsk rätt medför ett underlåtet iakttagande av dessa bestämmelser att ägarförbehållet blir ogiltigt. Vid leasing betalas praktiskt taget aldrig en kontantinsats av den storlek som krävs enligt dessa bestämmelser. Om avbetalningsköplagen är tillämplig på leasing, skulle det alltså nära nog innebära en dödsstöt åt leasingavtalet i Danmark. Det är denna fråga som först och främst ligger i botten vid förf:s utredning om leasingavtalet skall betraktas som ett avbetalningsköp eller ej. Konsekvenserna av att avbetalningsköplagens övriga tvingande bestämmelser till köparens förmån då också blir tillämpliga på leasingavtal både utreds och beaktas ganska knapphändigt. Det uppfattar jag som en brist.
Ändock är förf:s subsumtionsresonemang intressant att följa. Det avgörande enligt förf:s mening är om leasingavtalet innebär att lessee genom att erlägga "hyra" förvärvar en rätt till maskinen, som i praktiken är att jämställa med äganderätt. Först behandlas vissa atypiska leasingavtal. Om lessee efter grundperiodens utgång utan vidare blir ägare eller kan bli ägare genom att erlägga ett "symboliskt" belopp, är det klart fråga om ett avbetalningsköp (s. 68 ff). Rätt för lessee att köpa maskinen eller förköpsrätt medför dock inte i och för sig att avtalet skall betraktas som ett avbe-
talningsköp. Om den köpeskilling lessee skall betala motsvarar marknadsvärdet, har lessee inte genom att erlägga hyra förvärvat en rätt som kan jämställas med äganderätt och subsumtion skall följaktligen inte ske (s. 72 ff).
I de typiska leasingavtalen är den rätt lessee förvärvar genom att erlägga "hyra" under grundperioden konstruerad som en rätt att mot en starkt reducerad hyra — ofta en tiondel av hyran under grundperioden — fortsätta att bruka egendomen så länge han önskar. Detta innebär enligt förf:s mening att lessee förvärvar en position som i det väsentliga kan likställas med avbetalningsköparens och därför skall också avbetalningsköplagen tillämpas på de typiska leasingavtalen (s. 77, 83).
Rättspolitiska synpunkter sammanhängande med att avbetalningsköplagen är tänkt för köp av varor till enskilt bruk, medan leasingavtalet används inom affärslivet talar enligt förf:s mening närmast emot att tillämpa avbetalningköplagen på leasing, men enligt förf. kan man de lege lata inte undanta investeringarna från avbetalningsköplagens tillämpningsområde (s. 82 f).
Det finns två Højesteretsdomar från 1973, som rör frågan om leasingavtal skall betraktas som avbetalningsköp. I U 1973.338 H (Oleomatfallet) fanns i det skriftliga kontraktet angivet, att maskinen skulle återlämnas till lessor efter grundperiodens utgång, och lessee fick t. o. m. bekräfta att han inte fått löfte om förköpsrätt. Emellertid påstod lessee att han av lessor fått muntligt löfte om att överta maskinen efter grundperiodens utgång och hävdade på den grunden gentemot en bank, som övertagit lessors rättigheter enligt leasingavtalet, att han var ägare till maskinen. Højesteret fann emellertid, att det mot avtalets klara bestämmelser inte kunde anses bevisat att lessee fått bindande löfte om förköpsrätt och att lessee därför ej kunde betraktas som ägare av maskinen.1
I U 1973.173 H (Delmec-Elmacofallet) var det lessees konkursbo som i förhållande till lessor hävdade äganderätt till leasinggodset. Konkursboet grundade sin ståndpunkt på att avtalet i väsentliga delar liknade ett avbetalningsköp och att det hela tiden varit meningen att lessee skulle bli ägare efter grundperiodens utgång. Højesterets majoritet (fyra domare) ansåg inte att man av det förhållandet att villkoren under grundperioden liknade ett avbetalningsköp kunde sluta sig till att det också var meningen att avtalet efter grundperiodens utgång skulle verka som ett avbetalningsköp, "skønt han (lessee) ikke ved aftalens indgåelse havde økonomisk grundlag for at indgå et afbetalningskøb". En stark minoritet, tre domare, kom till motsatt slut och fäste därvid avseende vid att kontraktsbestämmelserna liknade ett avbetalningsköp och att lessor aldrig tidigare hade återtagit gods vid kontrakt av den här typen.
Förf. finner i sin analys av fallen, att man inte kan dra några slutsatser för de typiska leasingavtalens vidkommande, dels därför att målen först
och främst angick bevisfrågor, dels därför att det i båda fallen var fråga om atypiska leasingavtal utan stipulerad förlängning av bruksrätten efter grundperioden2 och att rättspraxis sålunda inte motsäger hans uppfattning att de typiska leasingavtalen skall behandlas som avbetalningsköp.3 Enligt min uppfattning var det i Delmec-Elmacofallet inte fråga om bevisfrågor och majoritetens dom innebär närmast, att man inte är beredd att på grund av de funktionella likheterna jämställa leasingavtalen med avbetalningsköp.
I kap. 6 behandlas faran för godset, lessors och leverantörens ansvar gentemot lessee vid dröjsmål och fel i godset, friskrivningsklausuler och försäkringar samt ansvaret för produktskador. Framställningen är nyttig ochvälavvägd, men innehåller knappast någon mer djupgående analys av de rättsfrågor som aktualiseras. Kap. 7 om tillbehör till fast egendom är kanske av mindre intresse för svenska läsare, eftersom reglerna i de båda länderna är olika. Svensk rätt berörs på ett par rader, och där sägs att svensk rätt inte har funnit anledning att ge några särskilda regler om sakrättsligt skydd för säkerhetsrätt i maskiner o. dyl. gentemot fastighetsinteckningshavare (s. 125), men det har man ju genom bestämmelsen i JB 2: 4 om giltighet av ägarförbehåll i industritillbehör.
Även i skatterättsligt hänseende har det betydelse om man betraktar leasingavtalet som ett köp eller som ett hyresavtal. I det förra fallet kan anskaffningskostnaderna dras av enligt avskrivningsreglerna. I det senare fallet betraktas leasingavgifterna i sin helhet som en kostnad. Åtminstone i Danmark är det senare alternativet fördelaktigare för lessee ur likviditetssynpunkt. Det har också tills vidare godtagits av skattemyndigheterna, men något avgörande i högsta instans föreligger inte.
Förf. anser emellertid, att det inte är förenligt med de ekonomiska realiteterna bakom leasingavtalet att betrakta leasingavgifterna i sin helhet som en kostnad. Han föreslår (?), att man skall beakta leasingavtalets sammansatta natur genom att dela upp leasingavgifterna i en investeringsdel, som utgör vederlag för förlängningsrätten efter grundperioden, och en kostnadsdel, som utgör vederlag för bruksrätten under grundperioden (s. 141 ff). Men sedan anser förf. tydligen, att detta tillvägagångssätt blir för krångligt, och kapitlet utmynnar i en appell till lagstiftaren att skapa nya regler, som först och främst skall vara så beskaffade att man fullt ut kan utnyttja ADB-teknik och där man inte har råd med någon millimeterrättvisa (s. 144).
I kap. 9 om företagsekonomiska synpunkter jämförs leasing med andra finansieringsformer. Förf:s kalkyler ger vid handen att leasing ur likviditetssynpunkt är den fördelaktigaste finansieringsformen (s. 156). En del av premisserna för kalkylen är dock osäkra. Särskilt varnar förf. för att lita på att skattemyndigheterna även i fortsättningen kommer att godta att leasingavgifterna betraktas som en kostnad (s. 156).
De bokföringsmässiga synpunkterna behandlas i kap. 10. De sista 40 sidorna i boken upptas av avskrifter av frågeformulär, som förf. skickat ut till olika företag och finansieringsinstitut, som kan tänkas ha erfarenhet av leasing. Av förordet framgår att antalet företag som besvarat enkäten är "avgjort i
mindretal", och resultatet redovisas inte på annat sätt än genom att förf. på olika punkter i sin framställning hänvisar till uppgifter från olika företag. En noggrannare redovisning av resultatet av enkäten hade varit av värde.
Boken har sin styrka i förf:s tvärvetenskapliga angreppsmetod och suveräna grepp om hela ämnet. Den rent rättsvetenskapliga bearbetningen av olika enskilda problem med sikte på att fastställa "gällande rätt" har inte varit huvudsaken för förf. Detta är ingen anmärkning. Boken syftar inte till det, och det finns ingen anledning att förebrå förf. att han inte skrivit en annan bok, när nu den bok han skrivit är så nyttig. Den är mycket nyttig även från rent rättsvetenskaplig synpunkt genom att den placerar in enskilda rättsvetenskapliga problem i sitt rätta sammanhang.
Någon gång tycker man att förf. missbrukar sitt suveräna grepp om ämnet till att glida ut i "länsstolsjuridik", d. v. s. bara skriva på utifrån sin samlade erfarenhet utan att redovisa varifrån han får sina uppgifter och utan att kontrollera litteraturen.4
Slutligen en terminologisk anmärkning. Förf. använder termen "direkt leasing" på sådan leasing, där tillverkaren-leverantören själv uppträder som lessor (för att sedan ev. diskontera leasingavtalet i en bank).5 T. ex. Brækhus och Henriz har använt termen på rakt motsatt sätt, nämligen som en beteckning på den vanliga formen av leasing, där tillverkaren först säljer godset till en lessor, som sedan hyr ut det till lessee.6 Kan man inte komma överens i den termfrågan, är det bäddat för missförstånd.
Anna Christensen