ERLING SELVIG. Fra kjøps- og transportrettens grenseland. 2 omarb. uppl. Oslo 1975. 182 + XIII s. Nkr. 68,00.

 

Erling Selvigs "Grenseland" är en gammal bekant, som i tidigare form — särtryck ur TfR — har hört till transporträttsjuristens ständiga följeslagare. Nu har den kommit som separat bok — en vackert röd volym — och innehåller ännu mer matnyttigt än det gamla häftet.
    "Grenseland" hör inte till det lättillgängligaste inom transporträtten, men det har sin förklaring. För en anmälare som själv skrivit en framställning inom samma område ligger en jämförelse nära till hands: om anmälarens "Exporträtt 2" kan beskrivas som en formlära på området, så är Selvigs bok syntaxen. Den rena syntaxen är knappast begriplig för den som inte på det ena eller andra sättet gjort sig förtrogen med formläran, och Selvigs bok förutsätter ständigt förkunskaper. Till detta kommer att framställningen är full av nya och tankeväckande uppslag. Inte ens den som är väl förtrogen med området kan med någon behållning skumma boken.
    I den transporträttsliga syntaxen, däremot, är Selvig mästare. Framställningen rymmer ständigt intressanta aspekter, sammanhang skildrade från en ny och ofta givande sida, nya metoder och bruk som tidigare inte uppmärksammats i nordisk litteratur, allt grundat på förf:s djupa förtrogenhet med förhållandena i branschen och den internationella litteraturen på området.

 

486 Hugo Tiberg    Framställningen följer ett abstrakt schema som har sin inneboende logik men som inte alltid gör det så lätt att finna de aktuella frågeställningarna, om man söker svaret på ett konkret problem. Förf. har inte heller sökt hjälpa läsaren med något slagordsregister för den som vill använda arbetetsom handbok. Däremot finns på slutet en norsk-svensk ordlista för transporträtt, som säkert kan bli till nytta.
    Förf:s ställningstaganden är mestadels av sådan allmängiltig och resonerande natur att de har tillämpning på svenska förhållanden likaväl som pånorska; i påfallande hög grad används dessutom svenska källor, inte minst motivuttalanden. På vissa områden, t. ex. ifråga om transportförsäkring, där rättskällorna i de nordiska länderna är olika, blir den svenske läsaren dock lämnad i sticket. Det är inte att undra på; en utvidgning av framställningen på denna punkt till att avse de fyra nordiska varuförsäkringsplanerna hade inneburit en obalans, som inte minst mot bakgrunden av den nya norska varuförsäkringsplanen hade tett sig ogrundad.
    Några enskildheter kan förtjäna att framhållas i samband med en översiktlig presentation av innehållet.
    Arbetet är uppdelat i tre stora kapitel, följda av ett kort värderande kapitel om transportöransvarets reella betydelse.
    Första kapitlet handlar om transportdokument och betalningsvillkor i internationell handel. Här presenteras först dokumenten och deras juridiska och kommersiella funktioner och framställs de allmänna problem som sammanhänger med avvecklingen av ett transportköp, i synnerhet där det är säljaren som skall avsända och köparen som skall motta godset; transportdokumentens funktion för avvecklingen understryks härvid. Ett viktigt avsnitt gäller betalningsvillkoren: "kontant mot dokument", "accept mot dokument", kontant- och kreditremburs och det av förf. uppmärksammade diskonteringskredit, där rembursbank åtar sig att diskontera, men ej acceptera, den av säljaren dragna växeln. Beträffande remburs framhålls bl. a. dess effekt att centralisera betalningsförmedlingen i landet, vilket av vissa länder utnyttjats för valutakontrollen genom föreskrifter att utrikeshandeln skall betalas genom remburs. Det påpekas också att rembursen för säljaren medför säkerheten att köparen iakttagit importlandets valutabestämmelser, så att svårigheter ej behöver befaras av den anledningen.
    Förf. framhäver dagens tendens till säljarfinansierade betalningsordningar, vilken har framdrivit nya lösningar; här behandlas statlig exportkreditgaranti — i Norge likartad med den svenska — och internationell factoring, som på ett smidigt sätt löser många internationella betalningsproblem.
    Andra kapitlet behandlar transportdokumenten — och särskilt konossementet — såsom varurepresentativ. För klarhetens skull kan framhållas, att förf. använder ordet "stansingsrett" (enligt ordlistan "stoppningsrätt") i vidare mening än den svenska motsvarigheten och låter den täcka inte bara stoppningsrätten enligt köplagen 39—41 §§ utan även säljarens "detentionsrätt" vid prestation-mot-prestations-åtaganden.
    Innehavet av konossement skyddar ju i princip både säljare och köpare. Ifråga om säljarens skydd framhåller förf., att om säljaren för transportören kan bevisa att köparen kommit över konossement utan inlösen, eller att köparen eljest är obehörig, så kan säljaren även utan eget konossementsexemplar bryta den legitimation som konossementsinnehavet normalt ger köparen. Ifråga om köparens skydd påpekas att besittningen av ett enda ko-

 

Anm. av Erling Selvig: Kjøps- og transportrett 487nossementsexemplar ger otillräckligt skydd där flera utställts, och förf. kritiserar därför den från flera håll framförda meningen att köparen skulle vara skyldig att betala mot ett exemplar.
    Ifråga om fraktsedlar ligger problemet annorlunda till, eftersom fraktsedeln inte är bärare av några rättigheter. Förf. tar emellertid upp den intressanta frågan om avsändarexemplarets "stoppfunktion" — d. v. s. avsändarens rätt att med sitt exemplar i hand omdestinera godset eller hindra dess utgivande — är verksam även i den inlösande bankens hand, och det befinns att frågan bör avgöras enligt cessionsregler — vilket innebär att banken skulle ha sådan rätt både i Norge och i Sverige. I praktiken föredrar bankerna oftast att anges som mottagare på handlingen, medan köparen notifieras men får rätt att uthämta godset först sedan banken lämnat sitt medgivande.
    Motsvarande frågor behandlas sedan för speditörsdokument och dokument avseende kombinerade transporter.
    I ett särskilt avsnitt behandlas dokumentinnehavets betydelse att värna säljarens betalningsintresse. Det är här som på många andra ställen undantagen som närmast intresserar förf.; han berör problemet med köparens oberättigade åtkomst av varan. Särskilt uppmärksammar han säljarens — i praktiken inte särskilt användbara — hävningsrätt sedan köparen redan fått hand om godset. Enligt köplagen 28 § 2 st. är ju hävningsrätten utesluten sedan godset kommit i köparens besittning. Den norska (och danska) texten är restriktivare mot köparen och utesluter hävningsrätt endast om det sålda är "overgivet" till köparen. Förf. finner att hävningsrätten kvarstår om godset obehörigen utlämnats till köparen, och att säljaren får sägas ha gjort ett tyst ägarförbehåll i sådana fall där konossement översänts jämte en sikttratta, vilken köparen sedermera vägrar att inlösa. Det kan inte anses självklart att dessa slutsatser är hållbara för svenska förhållanden.
    Den andra sidan av problemet med oberättigat utlämnande avser transportörens ansvar. Ett sådant ansvar kan, framhåller förf., ifrågakomma på två grunder. Den ena är att transportören obehörigen låtit köparen komma åt varan och ta ställning till om han vill avvisa den; den situationen uppstår redan då köparen obehörigen fått tillfälle att inspektera varan, men också då han fått den utlämnad men hävt köpet och ställt varan till säljarens förfogande, eller då han behållit varan mot prisavdrag. Vad säljaren förlorar är här inlösningsvärdet, eller fakturavärdet minskat med vad som kan realiseras genom en kompensationsförsäljning resp. genom köparens övertagande till det reducerade priset. Den andra ansvarsgrunden vid obehörigt utlämnande är att transportören obehörigen utgivit det värde som godset representerar; det förutsätts då att köparen aldrig skulle ha gått med på inlösning i vanlig ordning. Vad säljaren förlorar blir då det pris som han kunnat erhålla vid en framtvungen kompensationsförsäljning. Transportören blir utan begränsning ansvarig för säljarens skada.
    I ett särskilt avsnitt dryftar förf. problemet med obehörigt utlämnande där det finns fel i godset. Han sällar sig till uppfattningen att utifrån kommande upplysningar om fel i godset ger köparen rätt att avvisa det till dess han hunnit kontrollera förhållandet (jfr Almén s. 886). I sådana fall skulle en tillgång till inspektion inte alls betraktas som obehörig och medföra något ansvar för transportören. Från denna utgångspunkt kommer förf. fram

 

488 Anm. av Erling Selvig: Kjøps- og transportretttill att, om köparen först givits tillfälle att undersöka varan och därvid — eller senare — funnit fel i denna, så skulle transportören få bevisbördan för att köparen i själva verket haft undersökningsrätt, på grund av berättigad misstanke om fel i godset. Kan transportören inte uppfylla denna bevisbörda, blir han ansvarig intill inlösningsvärdet, men han bör få avdrag för de fel som faktiskt har funnits i godset.
    Om resonemanget är riktigt — och anmälaren känner en viss tvekan ifråga om premisserna — bör det framhållas att transportören i varje fall inte kan ha någon skyldighet att tillåta besiktning på grund av köparens mer eller mindre grundade farhågor. Det måste för transportören vara utomordentligt svårt att avgöra om köparens informationer om fel i varan är sådana att den av Selvig berörda besiktningsrätten skulle uppstå, och det är därför alltid väsentligt för transportören att inte medge sådana undersökningar utan bankgaranti eller annan tillförlitlig säkerhet för hela det obegränsade ansvar han kan ådra sig gentemot säljaren.
    Dokumenten skall ju även tjäna till köparens skydd, genom att ge honom rätten till leverans av varan, och förf. studerar i detta sammanhang betydelsen av rättidig leverans av dokumenten. I regel får köparen anses skyldig att även utan dokument ta emot godset, om säljaren tillser att det hålles honom tillhanda, men förf. påpekar att innehav av konossement i vissa sammanhang är så väsentligt att köparen kan vägra. Där denna möjlighet att erbjuda godset i stället för dokumentet inte utnyttjas eller inte står öppen, kan dokumentförsening medföra hävningsrätt. Om emellertid godset under mellantiden blivit förstört medan köparen stod risken därför, uppstår frågan om faran för godset skall kunna överföras på säljaren bara för att dokumentet försenats. Förf. menar att vid köp där dokumentleverans är väsentlig för säljaren — framför allt vid vidareförsäljning — medför förseningen hävningsrätt trots godsets förstörelse, men inte i övriga fall.
    Sedan kommer det stora tredje kapitlet om framför allt uppgiftsansvaret. Kapitlet är väsentligen omskrivet, i stor utsträckning på grundval av förf:s framställning i Sjö- och transporträtt nr 1. En central fråga efter de nya sjölagsändringarna är här innebörden av den nya regeln i sjölagen 162 §. Förf. finner att lagrummet måste tolkas som uttryck för ett kvalificerat skuldkrav; när det förutsätts att transportören insett eller bort inse att konossementet blev vilseledande för tredje man kan därmed inte avses sådant som försummad undersökningsplikt, utan bara klandervärda förfaranden. Förf. menar att intresset av en internationellt godtagbar lösning talar mot att tillämpa regeln som en vanlig culparegel. Mot detta får sägas att regelns utformning knappast tyder på att den är annat än en vanlig culparegel, och att detta är den metod genom vilken lagstiftaren lyckats immunisera den onekligen svårsmälta transportansvarsfiktion som han tvungits svälja genom introduktionen av Haag-Visbyreglerna.
    Nordisk transporträtt kan lyckönskas till en klassiker som ytterligare stärkt sitt fotfäste.

Hugo Tiberg