STAFFAN WESTERLUND. Miljöfarlig verksamhet. Akad. avh. Lund 1975. Norstedts. 349 s.

 

Detta är den första avhandlingen — enligt nya ordningen — inom miljörättens område. Miljörätten är inte enbart juridik, förvisso, utan ekonomi och teknik spelar den överskuggande rollen. Juristens uppgift är att genom förmedling av lagtext ge beslutsfattarna med ekonomisk och teknisk bakgrund riktlinjer för hur beslutsfattandet skall ske. Det är juridiskt-tekniskt sett ett mycket svårt problem, men samtidigt också mycket intressant.
    Det är alltså fråga om styrning av en beslutsfattare via en lagtext, där beslutsfattaren måste dra in en mängd fakta av icke-juridisk art för att komma till ett resultat. Förutom tekniken och ekonomin kommer också mycket ofta politiken in i bilden.
    Frågan blir då om juristen räcker till för att ensam tackla ett problem av denna typ. Efter att ha penetrerat avhandlingen måste man säga sig att den, sett ur traditionell juridisk synpunkt, gör ett förbryllande intryck. Man

 

4 T. ex. den bristande redovisningen av resultatet av enkäten, jfr ovan. Bernitz' uppsatser om Standardavtalsrätt i SvJT borde ha beaktats, åtminstone i avsnittet om friskrivningsklausuler s. 105 ff. S. 166 framförs utan någon hänvisning exakt samma synpunkter på det tvivelaktiga i leasings kreditutvidgande effekt som framfördes av Jespersen vid NJMF 1969, se s. 245. Jag tvivlar inte på att Kofoed Hansen har kommit på synpunkten själv, men hänvisning bör ändock göras. Jfr också nedan om termen "direkt leasing", som utan kommentarer används på annat sätt än tidigare.

5 A. a. s. 51, jfr s. 22 och s. 23 f.

6 NJMF 1969 s. 169 och TfR 1968 s. 103.

 

Ulf Cervin 51får den uppfattningen att förf. valt att sätta den juridiska analysen i andra hand och att han har en stark förkärlek för ekonomiska eller snarare samhällsekonomiska problem.
    I kap. 3—6 presenterar förf. på ett klargörande sätt det rättsområde som miljöskyddslagen täcker. Det är väl i och för sig inte några nyheter, men det är första gången man i litteraturen får en så utförlig presentation av denna del av lagstiftningen.
    Förf. koncentrerar sig sedan på 4—6 §§ i miljöskyddslagen. 4 § behandlas i 12 kap., 5 § i 13 kap. och 6 § i 16 kap. Det är i dessa avsnitt som juridiken dominerar. I övrigt domineras bokens 23 kapitel av ett ekonomiskt resonemang, där juristen inte känner sig hemma, men som enligt min uppfattning går ut på att beslutsfattaren — koncessionsnämnd och regering — inte är tillräckligt förutseende, inte alltid konsekventa och att miljöskyddslagen inte alltid ger de möjligheter till styrning som är önskvärda.
    Vad som nu säges i det följande blir en blandning av intryck från läsningen och diskussion i egenskap av förste opponent med författaren. I traditionella recensioner skall det hänvisas till sida så och så för att man som kritiker skall kunna hänvisa till vad man använt som utgångspunkt. Detta är mycket svårt i ett fall som detta med tanke på hur avhandlingen är disponerad och utarbetad.
    För att börja med bristerna i tillämpningen är det tydligen så att recipientbegreppet tolkas alldeles för snävt. Man bör enligt förf. se problemet mer ur makro- än mikrosynpunkt. Recipientbegreppet måste alltså utvidgas betydligt.
    För att ta ett exempel: om man tillåter utsläpp i ett vattendrag som utmynnar i Östersjön måste man också beakta vilka effekter detta på sikt kan tänkas ha även på Östersjön. Tanken är säkerligen god, men man måste beakta att de — ur juridikens synpunkt — hjälpvetenskaper som då står till buds inte alltid — eller kanske rent av sällan — kan tillhandahålla ett tillräckligt utarbetat beslutsunderlag. Fackmännen inom dessa områden vet helt enkelt inte tillräckligt mycket för att alltid kunna vara till någon hjälp.
    Beslutsfattaren kan naturligtvis under sådana omständigheter tillämpa den praxisen att tillstånd konsekvent vägras om någon form av osäkerhet föreligger såvitt gäller beslutsunderlaget. Å andra sidan måste vi ta hänsyn till den värld vi lever i, vi kan inte vara utan industrier i avvaktan på att hjälpvetenskaperna skall kunna tillhandahålla den absoluta kunskapen.
    Det var inte något juridiskt problem och det är det inte heller att regeringens beslutsfattande självklart är politiskt influerat. En analys är väl snarast en uppgift för en statsvetare.
    En annan tes — eller budskap, om man så vill — är att miljöskyddslagen inte är så utformad att man via den kan förklara att den tilltänkta verksamheten helt enkelt av samhällsekonomiska skäl inte är önskvärd. Det skulle alltså vara tal om någon lyxproduktion, som man skulle kunna förbjuda. Det kan råda delade meningar om även denna fråga, men juristen funderar nog litet över om ett sådant problem skall lösas i en avhandling i juridik.
    Grundtonen är alltså den att tillämpningen är snäv och görs utifrån mycket begränsade horisonter och att lagstiftningen inte har en tillräckligt styrande effekt. Man tycker då att förf. borde tillhandahålla ett förslag om

 

52 Anm. av Staffan Westerlund: Miljöfarlig verksamhethur lagstiftaren rent tekniskt skall komma med en lösning på dessa problem. Men det får vi inte veta.
    Genom diskussionen under disputationsakten framkom att två utvägar står till buds. Den första är att ha ett lagbud av typ t. ex. 3: 5 eller 3: 6 FBL med en "luddigt" hållen text. För att kunna rätt förstå och tillämpa den måste man dessutom gå till riktlinjerna i 1967 års jordbrukspolitik, där man kan utläsa lagstiftarens tankegångar om fastighetsbildning som berör jordbruksfastigheter. En lagtext kompletteras alltså med allmänt hållna direktiv. Den andra metoden — i varje fall inom detta speciella område — är att ge ut en utförlig och omfångsrik katalog med anknytning till en plan. Av dessa handlingar framgår vilka typer av överväganden som skall göras inom resp. berörda regioner. Beslutsfattarens roll i ett sådant sammanhang reduceras då till ett osjälvständigt verkställande organ. Förf. lutade under disputationen åt den sistnämnda metoden, men avhandlingen innehåller inget om det och något definitivt ställningstagande gjordes inte under diskussionen.
    Detta är en avhandling i juridik och en anspråkslös begäran är då att man får lösningen på ett juridiskt problem. Det får man inte, utan i stället för att sträva mot en juridisk lösning av ett förvisso angeläget problem flyr förf. in i ekonomin eller kanske rättare samhällsekonomin, där han uppenbarligen har den åsikten att en starkare styrning krävs. Om detta är någon fristad för honom kan jag inte bedöma. Någon ekonomisk expertis var inte företrädd vid disputationen eller bedömningen i betygsnämnden, något som enligt min uppfattning borde ha skett.
    Här kommer man in på ett viktigt principiellt spörsmål. Ska man kunna bli doktor i juridik eller rättskunskap på en avhandling, som till större delen är inriktad på ekonomiska spörsmål och där det grundläggande juridiska spörsmålet om den tekniska utformningen av styrningen av beslutsfattaren praktiskt taget aldrig berörs? Det är diskutabelt, men det som får sägas vara avhandlingens styrka — och räddningsplankan för förf., måhända — ligger i att vi nu för första gången fått en sammanställning och analys av koncessionsnämndens praxis. Andreopponenten, Lennart af Klintberg, som sysslar med dessa frågor till vardags, var i stort sett positiv till denna del av avhandlingen. Detta bör ha påverkat bedömningen av arbetet i positiv riktning.
    Det är enligt min uppfattning den mindre delen som gör avhandlingen värdefull. Hade man sedan fått skala av ekonomin och satt dit förslag till en juridisk-teknisk lösning av ett måhända olösligt problem hade det blivit ännu bättre.
    Efter genomläsning frågar man sig också om korrekturläsningen numera är avskaffad. Så lär inte vara fallet, men det var inte svårt att hitta tryckfel. Nu gör det kanske inte så mycket för begripligheten, men nog ser det hafsigt ut.

Ulf Cervin