ILMAR TAMMELO. Zur Philosophie des Überlebens. Gerechtigkeit, Kommunikation und Eunomik. Verlag Karl Alber. Freiburg — München 1975. 267 s.

 

Det är en ovanlig bok av en ovanlig människa. Ilmar Tammelo, född 1917 i Estland, har i hemlandet avlagt juridisk examen, som snabbt följdes av

 

doktorat i Marburg, MA i politisk filosofi samt Ll.M. i folkrätt och allmän rättslära i Sydney. Under många år föreläste han i sistnämnda ämnen i Sydney. Numera är han professor i rättsfilosofi, rättsvetenskapens metodlära och allmän statslära i Salzburg samt vicepresident i Internationella föreningen för rätts- och socialfilosofi. Hans arbeten behandlar bl. a. praktisk filosofi, deontisk logik, allmän rättslära och olika grenar av positiv rätt i olika länder.
    Boken är skriven ledigt och personligt, förmedlar inte blott författarens tankar utan även hans upplevelser och har enligt min mening ett mycket högt litterärt värde. Följande synpunkter har inget anspråk på att vara något uttömmande referat av arbetet.
    Reflexioner om värdehierarkin bildar en omfattande del av boken. Med rätt konstaterar förf. att realistiskt sett slutar letandet efter det högsta värdet inte med en vision av värdepyramidens topp utan med en bild av en platå som består av flera värden av högsta dignitet. Redan detta konstaterande måste vara viktigt för nordisk rättsteori, ty det förklarar varför man inte lyckades med uppgiften att underkasta all juridik ett enda värde, t. ex. den Lundstedtska samhällsnyttan. Tammelo vill emellertid inte vara realist. Han fortsätter med följande ord: "Nur auf dem Wege einer imaginativen Weiterführung, einer die Erfahrung überschreitenden Vergegenständlichung oder metaphysischen Mtma Bung kann das summun bonum, der höchste Wert, vorgestellt werden." (s. 88) Jag skulle kunna säga åtskilligt om en sådan metod, men det är enklare att undersöka vart den inconcreto har lett författaren. Han är inte främmande för tanken att det högsta värdet återfinnes i något som påminner om den bibliska kärleken i en generaliserad form, nämligen i cura infinita, i den kärleksfulla omsorgen "um und für alles" (s. 89). Men han stannar vid att ge prioritet åt följande värden: mänsklighetens fortlevande och skydd mot elände (s. 254). Tammelos etik är djupt pessimistisk och defensiv. Människosläktet har ingen chans att i längden leta efter lyckan, men kanske kan vi genom uppoffringar hindra den framtida ekologiska katastrofen. Jag misstänker att Tammelos defensiva etik tillämpad på praktiska problem skulle leda till den mest statiska och anspråkslösa formen av ett socialistiskt samhälle, där ingen siktar högt utan alla inriktar sig på att undvika avgrunden. Ett sådant samhälle kan kallas progressivt men kan inte bli det, i alla fall inte om "progressiv" förstås som liktydigt med "framåtskridande". Men den storafrågan är om vi verkligen har att välja mellan ett sådant samhälle och katastrofen. I motsats till Tammelo tror jag inte det. Meningsskiljaktigheten är i själva verket inte av filosofisk natur utan beror på hur man uppfattar teknologins möjligheter att utvecklas så att man undviker världens sammanbrott. Men är Tammelos pessimism befogad — och så tänker t. ex. Romklubbens anhängare — så är hans etiska slutsatser djupt motiverade.
    Del 3 av boken tar itu med frågan om naturrätten. Förf. inser att en stor del av den traditionella tvisten mellan rättspositivism och naturrättslära i själva verket angår terminologin, inte saken. "Ein vernünftiger Rechtspositivist steht wohl grauenhaft ungerechten Gesetzen kaum weniger hilflos gegenüber als ein vernüftiger Naturrechtler. Es is zu erwarten, daβ beidesie ablehnen — dieser im Namen des Naturrechts, jener im Namen der Sittlichkeit." (s. 205) Svårare är däremot frågan huruvida de ifrågavarande moralreglerna (eller med naturrättslig terminologi: de ifrågavarande na-

 

turrättsliga reglerna) kan rationellt motiveras. Tammelo föreslår en motivering som av honom har betecknats som "konativistische Begründung". Grundidén i denna liknar det som Albert Einstein hade sagt i sin geniala men okända uppsats "The Laws of Science and the Laws of Ethics" (i Relativity — A Richer Truth, The Beacon Press, 1950): Data om fakta och data om värden är givna i erfarenhet, beskrivna i individuella satser, och generaliserade i allmänna teorier på ett strukturellt liknande sätt. Det finns således en parallell mellan vår kunskap om fakta och vår kunskap om etiska värden. Med Tammelos formulering låter det på följande sätt: "Die Grundtatsachen, die den Menschen angehen, haben keine höhere Würde, als die menschlichen Grundwertungen. Der Mensch lebt nicht weniger inder Welt der Werte als in der Welt der Tatsachen. Mit der Wahmehmung der Tatsachen ist gewöhnlich ihre Wertung eng verbunden." (s. 241) Jag är beredd att acceptera denna filosofi med en modifikation: Data om fakta framstår i olika individers erfarenhet på ett långt mera uniformt sätt än data om värden. Av denna anledning väljer jag själv ett objektivistiskt språk angående fakta och ett subjektivistiskt språk angående värderingar. Flera författare, t. ex. Nils Jareborg, Värderingar, Lund 1975, väljerdock ett objektivistiskt språk i båda fallen. Enligt min mening är kontroversen terminologisk och som sådan är dess utgång beroende av språkets praktiska användning, inte av principiella filosofiska argument. Men Tammelo har rätt i att värderingar kan motiveras på ett rationellt sätt.
    Det tredje huvudfrågan i boken är rättvisan. Inspirerad av Johann Eckhart (1260—1327) skiljer Tammelo mellan två huvudaspekter av begreppet "rättvisa". Den "aktiva" rättvisan kan formuleras efter Ulpianus' paroll suum cuique tribuere (i Eckharts version: suum cuique dare), d. v. s. somen vilja (voluntas perpetua) att skilja mellan egna och andras rättigheter (s. 23 ff, 260 ff). Tammelo ger denna paroll en logiskt korrekt och allmän formulering, men erkänner att den måste kompletteras med kriterier som säger vad som tillkommer vem; dessa kriterier är olika i olika etiska system såsom utilitarism, kantism, hegelism o. s. v. Den "passiva" rättvisan är i Eckhards filosofi besläktad med principen "lika skall behandlas lika" (s. 261 ff). Jag finner distinktionen lärorik, men Tammelo har många företrädare på området. Viktigare är att Tammelo vänder sig emot alla försök att göra rättvisan till det viktigaste huvudvärdet, vilket måste skyddas till bokstavligen varje pris. Parollen Fiat iustitia pereat mundus (rättvisan skall ske även om världen därvid skall gå under) är — som förf. så träffande betonar — livsfarlig i vår tid, då människan för första gången i historien verkligen kan orsaka världens undergång (s. 77). Så kan vi sluta på samma sätt som vi började: det finns inget enda högsta värde utan blott flera huvudvärden av högsta dignitet.
    Tammelos bok är viktig för alla jurister som inser att de i sitt dagliga arbete måste ta ställning i värderingsfrågor. Då och då möter en jurist ett bedömningsproblem som tvingar honom att fundera över vilka värden som i det ifrågavarande fallet skall prioriteras framför andra värden. Utbildad i Uppsalaskolans värdenihilistiska tradition är då juristen lämnad helt ensam. Men han kan söka hjälp hos Tammelo.

Alexander Peczenik