Inbrottstjuvar i Stockholm — en studie av individuell brottsbelastning, samhällelig brottsnivå och brottsutveckling
Av fil. kand. LEIF G. W. PERSSON
1. Undersökningens syfte och material
Kan ett fåtal personer svara för en stor del av ett samhälles totala brottslighet? Kriminologiska forskningsdata och praktiska erfarenheter pekar på att så kan vara fallet för vissa typer av grövre traditionella brott som exempelvis bostadsinbrott, bilstölder och postbedrägerier (se Carlsson 1975, Persson 1972 s. 28, 1973, 1975 s. 31, Sveri 1965; jfr Elmhorn 1969, Greve 1972, Stangeland och Hauge 1974).
Jag har undersökt ett material av personer som under perioden 1 januari 1974—1 november 1975 gripits för inbrott i Stockholms polisdistrikt.Under dessa 22 månader greps ca 1 600 personer för sådana brott. 1 467 (92 procent) var registrerade i person- och belastningsregistret (PBR). Detta register innehåller uppgifter om levande personer över femton år som blivit bundna till brott som omfattas av reglerna för polis- och kriminalregistret. De 130 personer som inte fanns med i registret var antingen avlidna, för unga eller ostraffade.
Med tanke på det ringa bortfallet, och av andra praktiska skäl, har jag begränsat min undersökning till de 1 467 individer som återfanns i PBR, Jag har varit intresserad av tre olika frågor. 1. Vad är det för slags personer? Hur ser deras tidigare brottslighet ut? 2. Vad betyder denna grupp för den uppklarade, anmälda och verkliga brottsligheten inom Stockholmsområdet? 3. Kan denna grupp påverka den totala brottsutvecklingen för olika brott inom området?
Ur PBR har jag hämtat uppgifter om deras kända kriminalitet. Jag har koncentrerat mig på brott mot brottsbalken (BrB) 3—17 kap., trafikbrottslagen, narkotikastrafflagen och narkotikaförordningen. Brotten mot brottsbalken har spaltats upp på olika underkategorier som brott mot person, förmögenhetsbrott och brott mot allmänheten. Dessutom har brotten mot 8 kap. BrB (tillgreppsbrott), 8: 4 BrB (grov stöld), 8: 7 BrB (tillgrepp av motordrivet fortskaffningsmedel) och vissa slags inbrott särredovisats.
De undersökta personernas brottslighet har också delats upp tidsmässigt. Jag har noterat det första året, efter fyllda femton år, respektive det senaste året för brott mot någon av de nämnda lagarna, liksom antalet år då minst en anteckning gjorts samt antalet brott och typ av brott under 1974 och 1975. Dessa data finns för varje individ i undersökningsmaterialet. De omfattar samtliga noteringar från första anteckning t. o. m. utgången av 1975, som förts in i PBR fram till januari månads slut 1976. Förutom dessa uppgifter har jag tagit med informationer som rör typ av påföljd samt om
personen är känd för alkohol- och/eller narkotikamissbruk.
Registermaterialet har kompletterats med intervjuer. Sex av utredarna på inbrottsroteln och tio gripna inbrottstjuvar har besvarat frågor om hur upptäcktsriskerna vid inbrott påverkas av tillvägagångssättet vid inbrott och polisens arbetsmetodik. Den senare gruppen har också tillfrågats om sin verkliga brottslighet, hur denna varierar över tiden, vad variationerna kan tänkas bero på och hur stora upptäcktsriskerna är.
2. Beskrivning av undersökningsmaterialet
Vid beskrivningen av undersökningsmaterialet har jag arbetat med två grupper. Först har jag granskat hela materialet, d. v. s. de 1 467 personer som fanns med i PBR. Jag har kallat detta material för grundmaterialet. Därefter har jag plockat fram de personer i grundmaterialet som har den största kända brottsligheten under 1974/75. Med tanke på materialets tillkomst har jag rangordnat individerna efter hur många inbrott de blivit kända för under dessa år. Den totala mängden inbrott som klarats upp på grundmaterialet under 1974/75 har halverats. Det visar sig att ungefär tio procent av grundmaterialet svarar för en lika stor uppklarad brottsandel på inbrottssidan under 1974/75 som de övriga nittio procenten tillsammans. Detta material, som består av 144 personer, har jag kallat högmaterialet.
2a. Ålder och kön
Av de 1 467 personerna i grundmaterialet är 1 340 (91 procent) män och 127 (9 procent) kvinnor. Männen är mellan 15 och 66 år och kvinnorna mellan 15 och 47 år. Materialet är koncentrerat till de yngre åldrarna. Tyngdpunkten för båda könen ligger i åldersintervallet 18 t. o. m. 26 år. Totalt 672 personer (46 procent) ryms inom denna kategori.
Av de 144 personerna i högmaterialet är 140 (97 procent) män och fyra (3 procent) kvinnor. Andelen män har således ökat i förhållande till det mindre brottsbelastade grundmaterialet. Det har också andelen yngre. Den äldsta individen i högmaterialet, en man, är 52 år. De yngsta är 15 år gamla. Åldersmässigt är högmaterialet starkt koncentrerat till gruppen 18—26 år. Här återfinns 92 av de 144 individerna (65 procent).
2b. Registrerad kriminalitet
Grundmaterialet har en mycket hög genomsnittlig känd brottsbelastning. Totalt finns 9 083 domar och 4 266 åtalsunderlåtelser, godkända strafförelägganden och anteckningar om skälig misstanke för de behandlade brotten. Mer än nittio procent av dessa noteringar avser den senaste tioårsperioden. Sedan 1965 har varje person i grundmaterialet i genomsnitt dömts för brott vid sex olika tillfällen och meddelats andra beslut i anledning av brottsliga gärningar vid tre tillfällen.
För högmaterialets vidkommande finns totalt 860 domar och 1 116 anteckningar om åtalsunderlåtelse, godkänt strafföreläggande eller skälig misstanke. Mer än nittio procent av dessa avser den senaste femårsperioden. De senaste fem åren har varje person i högmaterialet i genomsnitt dömts för brott vid sex olika tillfällen och meddelats andra beslut i anledning av brottsliga gärningar vid åtta tillfällen.
Mot dessa domar och beslut svarar en avsevärt högre uppklarad brotts-
lighet. Den totala noterade belastningen i dom eller åtalsunderlåtelse för brott mot BrB 3—17 kap. framgår av tabell 2b nedan.
Tabell 2b. Grundmaterialets (G) och högmaterialets (H) totala samt genomsnittliga (M) registrerade brottslighet i dom eller åtalsunderlåtelse mot BrB 3-17 kap.
| | | g | m | h | m |
|---|
| brb | 3—7 | 1 800 | 1 | 160 | 1 |
|---|
| | 8—12 | 31 000 | 21 | 6 900 | 48 |
|---|
| | 13—17 | 5 900 | 4 | 500 | 3 |
|---|
| brb | 3—17 | 38 700 | 26 | 7 560 | 52 |
|---|
Såväl grundmaterialets som högmaterialets registrerade brottslighet domineras av förmögenhetsbrotten. I regel är det fråga om olika tillgreppsbrott. En skattning av brottslighetens omfattning över tiden visar att ca nittio procent av grundmaterialets totala brottslighet har begåtts inom den senaste tioårsperioden. För högmaterialet faller samma andel på den senaste femårsperioden. Vad beträffar platsen för dessa brott så har, enligt en liknande skattning, ungefär 70 procent av grundmaterialets totala kända brottslighet förövats inom Stockholms polisdistrikt och de övriga trettio procenten inom polisdistrikten i Stockholms omgivningar. Det yngre och brottsintensiva högmaterialet tycks dock vara något rörligare. Drygt femtio procent av den kända brottsligheten har begåtts inom Stockholms polisdistrikt. Den resterande andelen faller på polisdistrikten i Stockholms omgivningar.
Den noterade brottsligheten mot trafikbrottslagen, narkotikastrafflagen och narkotikaförordningen är också påfallande hög. I genomsnitt har grundmaterialet en känd brottsbelastning, i dom, åtalsunderlåtelse eller godkänt strafföreläggande, på ett narkotikabrott och sex kvalificerade trafikbrott sedan 1965. I högmaterialet finns i genomsnitt ett narkotikabrott och åtta grova trafikbrott noterade sedan 1970.
Undersökningsmaterialets registrerade brottsbelastning är utomordentligt hög jämfört med normalbefolkningens i samma område. Ungefär femton procent av de nu levande männen i Stockholmsområdet kommer någon gång i sitt liv att registreras i PBR. I en majoritet av fallen är det fråga om en enstaka notering. Dessa siffror skall jämföras med grundmaterialets genomsnittliga belastning på drygt trettio kvalificerade brott sedan 1965 och högmaterialets motsvarande belastning på ca 60 brott i genomsnitt sedan 1970.
2c. Aktuell registrerad kriminalitet
När man granskar den registrerade kriminaliteten finner man, inte oväntat, att den är högre för åren 1974 och 1975 än för föregående år. Under 1974 har grundmaterialet totalt ca 4 400 registrerade brott mot BrB 3—17 kap. Under detta år dömdes också 107 personer för narkotikabrott. Motsvarande siffror för 1975 är ca 5 400 brott respektive 127 dömda personer. Under båda dessa år är det i regel fråga om tillgreppsbrott. Under 1974 finns ca 3 500 brott mot BrB 8—12 kap. upptagna varav 1 100 grova stölder och 340 tillgrepp av fortskaffningsmedel. I det senare fallet är det nästan alltid fråga om personbilar. Under 1975 är bilden likartad men med kraftiga ök-
ningar av brottsantalen. Totalt ca 4 400 brott mot 8—12 kap. har klarats upp på grundmaterialet varav ca 1 400 grova stölder och ca 500 tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Högmaterialet, som svarade för hälften av alla inbrott som klarats upp på grundmaterialet under 1974/75, har inte motsvarande dominerande inflytande på den totala brottsbalksbrottsligheten. Under 1974 har dom eller åtalsunderlåtelse meddelats för ca 1400 brott mot BrB 3—17 kap. och under 1975 uppgår denna brottslighet till ca 2 000 brott. Att den genomsnittliga totala brottsbalksbrottsligheten är väsentligt större i högmaterialet är dock ställt utom varje tvivel. Det genomsnittliga uppklarade brottsantalet mot BrB 3—17 kap. uppgår till 23 brott under två år. Mer än tre gånger så mycket som för grundmaterialet. Denna tendens är dock alls icke lika stark för narkotikabrotten. Under 1974 dömdes 21, och under 1975 20 personer i högmaterialet för sådana brott.
Inslaget av förmögenhetsbrottslighet är självfallet mycket uttalat i högmaterialet. Under 1974 finns ca 1 300 brott mot BrB 8—12 kap. registrerade. Under 1975 finns ca 1 750 sådana brott. De grova stölderna uppgår till ca 650 under 1974 och ca 760 under 1975, fordonstillgreppen till ca 250 respektive 380.
2d. Belastning och persistens
Personerna i grundmaterialet har en omfattande och ofta mycket lång brottsbelastning. Det är bara två procent som är "förstagångare" i den bemärkelsen att de endast finns upptagna i PBR för det brott som föranledde inbrottsrotelns intresse för deras person under 1974/75. Å andra sidan finns det ett flertal exempel på personer som antecknats i PBR för hundratals olika brottsbalksbrott utsträckta över en lång följd av år.
Brottsbelastningens utsträckning över tiden är en mycket intressant fråga när man diskuterar upprepad brottslighet eller "kriminella karriärer". Det visar sig att ungefär hälften av personerna i grundmaterialet har en eller flera brottsbelastningar under minst hälften av samtliga levnadsår efter fyllda femton år. Om man bortser från den första belastningen och beräknar vad som hänt sedan personen väl blivit känd som lagöverträdare i samhällets ögon visar det sig att ca 65 procent av de undersökta personerna har återkommande belastningar under minst hälften av de följande åren. Materialets persistens är sålunda mycket hög. En skattning visar att mer än nittio procent av personerna i grundmaterialet återfallit inom en treårsperiod.
I det genomgående yngre och mer brottsbelastade högmaterialet är dessa tendenser till hög belastning/persistens än mer uttalade. Drygt 75 procent av dem i högmaterialet som fyllt minst 18 år under 1975 har en eller flera brottsbelastningar under minst hälften av samtliga levnadsår efter fyllda femton år. En återkommande belastning under minst hälften avdessa levnadsår finns i närmare nittio procent av de undersökta fallen som fyllt minst 18 år under 1975. Högmaterialet är till 100 procent ett kvalificerat återfallsklientel.
2e. Alkohol och narkotika
Jag har också försökt mig på att skatta eventuellt missbruk av alkohol och/eller narkotika i det undersökta materialet. Vid dessa skattningar har
jag dels använt de anteckningar om sådant missbruk som fördes in i PBR via den s. k. personbladsrutinen fram till 1 juli 1974 (se Persson 1976 s. 21—23, s. II teknisk bilaga), dels läst igenom ett urval av personakter.
Det visar sig att missbruk av narkotika är vanligare bland de yngre, mindre uttalat bland de yngsta och äldsta. Inte oväntat är andelen narkotikamissbrukare också högre bland kvinnorna och bland de mest brottsbelastade. I grundmaterialet torde ungefär en tredjedel av samtliga individer ha ett aktuellt narkotikamissbruk av någorlunda frekvent omfattning. Andelen narkotikamissbrukande kvinnor i grundmaterialet uppgår till knappt hälften av samtliga. I högmaterialet har ca 75 procent av samtliga ett aktuellt narkotikamissbruk. Samtliga fyra kvinnor i högmaterialet är narkomaner.
Alkoholmissbruket ser något annorlunda ut. Det är vanligare bland de äldre och bland männen. Ungefär tjugo procent av grundmaterialet torde tillhöra denna missbrukarkategori. Det genomgående yngre högmaterialet uppvisar ungefär samma andel. Alkoholmissbruk tycks alltså vara något vanligare bland de mer brottsbelastade i materialet. Ungefär tio procentav de undersökta personerna i såväl grund- som högmaterialet uppvisar båda missbruksformerna.
3. Individuell brottsbelastning och samhällelig brottsnivå
Beskrivningen av grundmaterialet visar att de personer som gripits för inbrott i Stockholms polisdistrikt genomgående har en mycket hög brottsbelastning. En intressant fråga är hur mycket dessa personer betyder för den uppklarade, anmälda och verkliga brottsligheten i hela området. I polisdistrikten inom Stockholms län anmäldes under 1975 ca 160 000 brott mot BrB. Befolkningen i länet uppgår till 1 500 000. (Enligt Statistisk Årsbok för 1975 utgjorde befolkningen i i Stockholms län 1 489 144 personer den 31 december 1974.) Det kan ligga nära till hands, när man betraktar dessa siffror, att se den anmälda brottsligheten som ett resultat av många individers enstaka brottsliga gärningar. Helt säkert är det också på det viset för vissa typer av brott. Samtidigt finns det starka skäl som talar för att speciellt vissa traditionella förmögenhetsbrott i en majoritet av de anmälda fallen begås av en mycket liten och hårt kriminellt belastad andel av den totala befolkningen.
3a. Undersökningsmaterialets betydelse för den uppklarade brottsligheten Andelen brott som klaras upp på en viss grupp utgör en mycket väsentlig fråga när man granskar rättssystemets resursanvändning. Enligt min mening är de största kostnader som är förenade med traditionell brottslighet av den studerade typen inte kostnader p. g. a. brottsskador för enskilda och andra utan istället rättssystemets kostnader för att utreda och ingripa mot denna brottslighet.
Av tabell 3a I nedan framgår att de 1 467 personerna i grundmaterialet svarade för mycket stora andelar av den på person uppklarade brottsbalksbrottsligheten under 1974 och 1975.
Männen i grundmaterialet utgör ungefär två promille av samtliga män i motsvarande åldrar inom Stockholms län. Dessa två—på—tusen män svarade under 1974/75 för mellan 7 och 51 procent av samtliga brotts-
Tabell 3a. I. Grundmaterialets procentandelar av de på person uppklarade brotten mot BrB i Stockholms län respektive Stockholms polisdistrikt under 1974 och 1975.*
| brb | andelen uppklarade brott i stockholm sthlms län 1974 | sthlms pd 1974 | sthlms län 1975 | sthlms pd 1975 |
|---|
| 3—7 | 7 | 8 | 10 | 10 |
|---|
| 8—12 | 14 | 14 | 16 | 16 |
|---|
| 8 | 17 | 20 | 22 | 24 |
|---|
| 8: 4 | 42 | 53 | 51 | 68 |
|---|
| inbrott** | 36 | 63 | 41 | 70 |
|---|
| 8: 7 | 20 | 26 | 25 | 34 |
|---|
| 13—17 | 16 | 17 | 21 | 19 |
|---|
* Beräkningarna i denna och följande tabeller har krävt omfattande korrigeringar av de register- och statistikdata som använts. Dessa korrigeringar finns redovisade i den större forskningsrapporten på s. 25 — 31.
** Med inbrott förstås de brott som enligt Statistiska centralbyråns anvisningar för upptagande av brottsanmälan skall tilldelas någon av brottskoderna 0810 — 0830 samt 0886. I gruppen ingår bl. a. inbrott i bostad, kontor, fritidshus, butik eller varuhus, källare eller vind etc. Se s. I —II, teknisk bilaga i den större forskningsrapporten.
balksbrott som klarats upp på person inom Stockholms län. Deras andelar av den uppklarade brottsbalksbrottsligheten inom Stockholms polisdistrikt är dock genomgående ännu högre. Mellan 8 och 70 procent av alla gärningsmän som under något av åren 1974/75 bundits till brott mot BrB ingår i det s. k. grundmaterialet. Deras betydelse för den uppklarade brottsligheten är minst för brotten mot person, där den ligger kring tio procent avsamtliga uppklaringar, och störst för de grova förmögenhetsbrotten. I de senare fallen svarar de för en majoritet av den totala brottsuppklaringen i området.
Av tabellen framgår också att deras relativa betydelse har ökat under 1975 jämfört med 1974. Ökningarna är påtagliga när det gäller grova stölder, inbrott och tillgrepp av motordrivet fortskaffningsmedel, d. v. s. bilar. Orsakerna till detta diskuteras i avsnitt 4 nedan.
Att grundmaterialets brottslighet upptar väsentliga delar av polis- och åklagarväsendets resurser inom området står klart. Jag har försökt mig på att beräkna vad som skulle hända med resursbehovet om individerna i grundmaterialet av någon anledning helt upphörde med att begå brott. Det totala utredningsarbetet på samtliga kriminalrotlar inom Stockholms län skulle minska med ungefär tjugo procent. Det utredningsarbete som rör misstänkta personer skulle minska med ca trettio procent och åklageriets arbetsbelastning skulle också sjunka med ungefär denna siffra. Inbrottsroteln vid Stockholms polisdistrikt, för att ta det mest slående konkreta exemplet, skulle få sin nuvarande arbetsbörda reducerad med ungefär åttio procent. Dessa effekter skulle sannolikt vara relativt kortvariga. Jag tror att arbetsminskningen i stort sett skulle ha försvunnit inom en
treårsperiod. Det senare sammanhänger bl. a. med att en individs högintensiva brottsperiod, för brottslighet av den undersökta typen, tycks vara ganska kort.
I högmaterialet ingår 144 personer. Männen i högmaterialet utgör ca 0,2 promille av samtliga män i motsvarande åldrar inom Stockholms län.
Dessa två—på—tiotusen män svarade för mellan en och 28 procent av samtliga brottsbalksbrott som klarats upp på person inom Stockholms län (brott mot 3—7 kap. respektive grova stölder under 1975). Deras andelar inom Stockholms polisdistrikt är genomgående högre för de grövre tillgreppsbrotten. Gruppens relativa inflytande är också större under 1975 än 1974 (se tabell 3a II nedan).
Tabell 3a. II. Högmaterialets procentandelar av de på person uppklarade brotten mot BrB i Stockholms län respektive Stockholms polisdistrikt under 1974 och 1975.
| brb | Andelen uppklarade brott i sthlms län 1974 | sthlms pd 1974 | sthlms län 1975 | sthlms pd 1975 |
|---|
| 3—7 | 1 | 1 | 1 | 1 |
|---|
| 8—12 | 5 | 4 | 6 | 5 |
|---|
| 8 | 8 | 7 | 10 | 9 |
|---|
| 8: 4 | 24 | 23 | 28 | 28 |
|---|
| inbrott | 20 | 26 | 22 | 30 |
|---|
| 8: 7 | 14 | 15 | 18 | 18 |
|---|
| 13—17 | 1 | 1 | 3 | 2 |
|---|
3b. Undersökningsmaterialets betydelse för den anmälda och den verkliga brottsligheten
Uppklaringssiffrorna för brottsbalksbrotten i Stockholmsområdet är genomgående så låga att man inte kan generalisera direkt från uppklarad brottslighet till anmäld brottslighet.
I vilken utsträckning kan man använda de låga genomsnittliga uppklaringarna för att räkna fram en individs eller en grupps anmälda brottslighet? Rent matematiskt krävs det bl. a. att risken att upptäckas för denna individ eller grupp är varken högre eller lägre än för genomsnittet (se Persson 1976, teknisk bilaga).
Individerna i mitt material är nästan genomgående kända lagöverträdare. Kan detta ha bidragit till att risken att upptäckas är högre för de män för dem som inte är kända lagöverträdare? Å andra sidan kan mankanske förmoda att deras tekniska kunskaper om hur man begår brott är avsevärt bättre än genomsnittsmedborgarens. Kan detta medföra att deras upptäcktsrisk i själva verket är lägre?
Beräkningarna av undersökningsmaterialets andelar av den anmälda respektive verkliga brottsligheten ställer således speciella krav på datamaterialet. Andelen inbrott, exempelvis, som klaras upp på så sätt att en person blir bunden till brottet utgör f. n. ca sex procent i Stockholms polisdistrikt. Skall man kunna dra slutsatser om hur stor del av den anmälda brottsligheten som en viss person svarar för utifrån den brottslighet som klarats upp på just honom krävs det således att den uppklarade brottsligheten utgör
ett slumpmässigt urval ur den anmälda brottsligheten. För att dra samma slutsatser om hans del i den verkliga brottsligheten fordras det dessutom antingen att den anmälda brottsligheten är ett slumpmässigt urval ur den verkliga brottsligheten, och att urvalsfraktionen är känd om man vill skatta personens faktiska brottsantal, eller att den anmälda brottsligheten har ett litet mörktal. I det senare fallet är ju den anmälda brottsligheten i stort sett identisk med den verkliga brottsligheten. Syftet med undersökningen i dessa delar ställer därför krav på data på två olika nivåer.
Vid min granskning av datamaterialet fann jag att dessa två krav rimligen är uppfyllda för två kategorier av brott, nämligen dels grövre inbrott i bostäder, affärer, kontor och liknande, dels tillgrepp av motordrivna fortskaffningsmedel, d. v. s. i regel personbilar. Däremot inte för de övriga brotten mot BrB och definitivt inte för de tidigare behandlade brotten mot olika specialstraffrättsliga författningar. De senare är ju utpräglade spaningsbrott, d. v. s. de upptäcks genom främst polisens egna insatser.
Det är min uppfattning att mörktalet för de aktuella typerna av inbrott är relativt lågt. Angreppsobjekten, d. v. s. bostäder, affärer, kontor etc., är försäkrade mot sådana angrepp i mycket stor utsträckning, ungefär 95 procent av fallen (se Persson 1975 s. 16—19). Den genomsnittliga ekonomiska skadan torde också vara större än den självrisk som finns med i försäkringarna. Man kan heller inte bortse från att inbrott uppfattas som ett angrepp på målsägandens personliga integritet. Det föranleder rädsla och olust och kan anmälas av enbart den anledningen även när den rent ekonomiska skadan är ringa. Angreppet har också en sådan karaktär att det är relativt lätt att upptäcka. Det innefattar en skadegörelse som ofta är väl synlig för målsäganden, och saker som tillhör honom förstörs eller försvinner. Gärningsmannen är okänd för målsäganden. Personliga relationer som kan avhålla från anmälan saknas. Tillsammans bör dessa faktorer verka för en hög anmälningsbenägenhet och för ett lågt mörktal (se Persson 1972 b s. 31—47).
Det ges även rent empiriska belägg för att mörktalet vid dessa slags brott är lågt. I en offerundersökning som utförts vid Statistiska centralbyrån har en absolut majoritet av de personer som uppger att de utsatts för sådana brott också anmält dessa till polisen (se Persson 1976 b). Tesen om ett lågt mörktal gäller däremot knappast för mindre kvalificerade inbrott, i källare, på vind etc., liksom inte heller vid de angrepp som inte fullbordats utan slutat vid försök. Här är skälen att anmäla inte lika starka.
Vad gäller fordonstillgreppen ger de obligatoriska fordonsförsäkringarna likaledes ganska starka garantier för rimligt låga mörktal. Detta antagande får också starkt stöd i den ovan nämnda offerundersökningen.
Som påpekats ovan är uppklaringsandelarna för de behandlade brotten små. Det avgörande är dock inte deras storlek utan sättet på vilket de tillskapats. Jag anser att uppklaringen av inbrott är sådan att den styrker ett antagande om att sannolikheten att bli bunden till ett brott i allt väsentligt är en funktion av brottsfliten. Är man en hårt arbetande inbrottstjuv grips man förr eller senare. Det är tillfälligheter som avgör.
Det faktum att ens utseende och fingeravtryck är kända av polisen spelar mycket liten roll. Jag har försökt mig på att skatta den inbördes betydelsen av de olika uppklaringssätten vid inbrott. Sådana som gripits på "bar gärning/flyende fot" svarar för drygt femtio procent av den totala uppkla-
ringen. Ungefär fyrtio procent av fallen är sådana som påträffats med gods i mycket nära tidsmässig anknytning till brottet. Det senare sker nästan alltid i samband med fordonskontroller och liknande, mer sällan vid husrannsakan hos misstänkta personer. Betydelsen av teknisk bevisning, fingeravtryck, brytmärken etc. och vittnesbevisning är obetydlig. Det är sammanlagt bara några procent av uppklaringarna som faller inom dessa kategorier.
På samma sätt är det med biltillgreppen. Möjligen med den reservationen att den sist nämnda uppklaringsgrunden har mindre betydelse. Biltjuvarna grips på bar gärning, inte sällan i samband med s. k. trafikrazzior.
I en storstad som Stockholm med en rörlig befolkning på mer än en miljon och några tusen polismän tror jag att det är väldigt få personer som är kända lagöverträdare i den bemärkelsen att de löper risk att kännas igen på sitt utseende när de begår brott (jfr Jaakkola 1971). Jag tror inte heller att man skall överdriva betydelsen av tekniskt kunnande. Med ytterst få undantag — biltillgreppen är ett sådant — är det inte fråga om att använda några raffinerade brottstekniker. Det är fråga om högst alldagliga färdigheter med ett speciellt syfte. Låt vara att det kan fordras en viss psykisk beredskap.
Samtidigt är det så att traditionell grövre brottslighet ibland klaras upp i serier. En person grips för en av många bilstölder som han genomfört under kortare tid. I samband med utredningen av detta speciella brott kan man också binda honom till flera av de övriga. Hur påverkar detta hans upptäcktsrisker?
Vid de intervjuer som jag gjorde med tio gripna inbrottstjuvar, och som genomgående bedrevs i en ärlig och öppenhjärtig atmosfär, fick jag höra ingående berättelser om mycket långa och grova brottsserier under kort tid. Fem av de tillfrågade uppgav att de begått mer än hundra grova inbrott, varav flertalet rimligtvis måste ha anmälts, under de två år som undersökningen huvudsakligen avsåg.
Deras skattningar av upptäcktsriskerna var genomgående så optimistiska att de skulle vända upp och ner på kriminalstatistiken om man satte tilltro till dem. Det fanns bara en person som ansåg att risken för honom att upptäckas låg kring tio procent. Betecknande nog hade han också nyligen gripits för tre olika inbrott vid tre olika tillfällen under en period på två månader. De övriga "åkte aldrig dit", de "åkte dit" en gång på tusen, en gång på hundra, möjligen en gång på femtio.
Jag har jämfört deras egna uppgifter med tillgängliga data om hur många inbrott som klarats upp på dem under 1974/75. Detta antal varierar mellan fem och sexton. Om jag bortser från den uppenbart osanna utsagan om att man aldrig åker dit och istället använder upptäcktsriskerna en promille respektive två procent, skulle detta innebära att den intervjuperson som har den högsta synliga belastningen begick 16 000 alternativt 800 anmälda inbrott under två år. Detta kan självfallet inte vara sant.
Den person som har den högsta synliga belastningen i mitt undersökningsmaterial har meddelats dom eller åtalsunderlåtelse på 72 inbrott under 1974/75. De tio mest belastade har dom eller åtalsunderlåtelse på mellan 72 och 21 sådana brott under samma tid. Om jag bortser från intervjupersonernas överdrifter om rättssystemets inkompetens och arbetar med den genomsnittliga uppklaringen på sex procent, skulle detta inne-
bära att personen med den högsta belastningen skulle ha begått 1 200 anmälda inbrott under två år. Denna siffra förefaller knappast rimlig, speciellt inte när man vet att han också meddelats dom eller åtalsunderlåtelse på ytterligare 108 brott mot BrB 8—12 kap. under dessa två år.
Jag har därför läst igenom personakterna för de tio mest belastade. Här finns ett markant inslag av serieuppklaring. I ett fall leder således gripande vid ett bostadsinbrott till att ytterligare 27 sådana brott, samtliga 28 begångna inom en månad, klaras upp på denna person. Jag tror därför att det är omöjligt att använda de genomsnittliga uppklaringsriskerna för beräkningar på individuell nivå. Med största sannolikhet är det däremot möjligt att använda de genomsnittliga uppklaringssiffrorna för inbrott respektive biltillgrepp vid beräkningar på gruppnivå, d. v. s. för beräkningar av grundmaterialets respektive högmaterialets andelar av den anmälda och verkliga mängden av vissa inbrott och fordonstillgrepp. Inslaget av serieuppklaring i hela materialet är ringa och sannolikt något lägre än förmindre brottsbelastade persongrupper.
Med utgångspunkt från siffrorna i tabellerna 3a I och 3a II ovan skulle detta innebära att grundmaterialet svarade för ungefär en tredjedel av alla anmälda inbrott i Stockholms län och ungefär två tredjedelar av alla sådana brott inom Stockholms polisdistrikt under 1974/75. Omräknat i antal brott betyder det att individerna i grundmaterialet begick 11 000 anmälda inbrott under 1974 och 16 000 sådana brott under 1975. Detta ger ett genomsnittligt brottsantal per individ på 7 anmälda inbrott under 1974 och 11 anmälda inbrott under 1975. För högmaterialets vidkommande blir resultatet ett genomsnittligt antal på 43 respektive 61 anmälda inbrott under 1974 respektive 1975.
Jag tror att dessa siffror är mycket realistiska. En stor del av mina samtal med de tio inbrottstjuvarna ägnades just inbrott som mänsklig förvärvskälla och modus vivendi. Inbrott är uppenbarligen ingen helårssysselsättning. Det är däremot ofta en nio — femaktivitet. Man bryter sig in när lägenhetsinnehavaren är på sitt arbete. De nattliga mödorna är inte lika omfattande och ägnas åt affärer, kontor och liknande.
Tidsmässigt är en persons brottslighet ofta starkt koncentrerad till korta perioder på några dagar eller veckor. Under en sådan period kan man, ensam eller i lag med kamrater med samma slags bakgrund, begå flera inbrott om dagen. Man är ofta påtänd eller berusad, man äter och sover lite. Tiden går åt till inbrott, diverse festliga aktiviteter i någon "kvart" eller lite dödtid på "snetorget" där tristessen bara bryts av något tillfälligt "snabbtjål" i närliggande butiker och varuhus.
En sådan tillvaro sliter på individen och man orkar heller inte hålla på någon längre tid. Ofta bryts perioden naturligt på så sätt att man återförs till den anstalt där man är intagen p. g. a. ett gripande. Efter en tid av vila blir suget för starkt. Man avviker eller permitteras från anstalten och en ny brottsperiod inträder. Anstaltsvistelser och brottsaktiva perioder i frihet avlöser varandra.
Personerna i undersökningsmaterialet är ofta unga. De har en omfattande tidigare brottsbelastning och har ofta vistats åtminstone någon kortare tid vid någon av kriminalvårdens anstalter. Högmaterialet är nästan genomgående institutionsfall, ofta sedan ungdomen. Samtidigt är det uppenbart att de tillbringar en mycket stor andel av sin tid utanför slutna an-
stalter. Enligt uppgifterna i PBR är det sällsynt med frihetsberövande påföljder. Upprepade åtalsunderlåtelser, villkorliga domar och skyddstillsyner är vanliga. Frihetsberövande påföljder är i regel korta och avtjänas ofta på någon öppen anstalt. Permissionsbestämmelserna tycks vara mycket liberala. De rent faktiska möjligheterna till brottsaktiva perioder i frihet förefaller alltså goda.
Av intervjumaterialets uppgifter att döma är samtidigt institutionsprägeln på ens liv väldigt markerad. Man har träffat få vänner och bekanta utanför anstalterna. Man saknar utbildning, arbete och arbetande anpassade vänner. Man bor i kvartar, hos någon fästmö eller vän, på frivårdens hem eller i bostäder som socialvården anvisat och betalat. Man har ofta ett aktuellt missbruk av alkohol eller narkotika.
För att förstå de undersökta personernas kriminalitet tror jag att det är nödvändigt att känna till de sociala omständigheter under vilka de lever. Ofta har de den karaktären att brott ingår som ett naturligt och ofrånkomligt element. Om man inte tar hänsyn till detta kan skattningarna av den undersökta gruppens brottslighet lätt bli missvisande.
Undersökningsmaterialets våldsbrottslighet utgör ett bra exempel på detta. Det är ovedersägligt att det undersökta materialet har en mycket hög våldsbrottslighet jämfört med den genomsnittliga befolkningen. Samtidigt är det uppenbart att den sammanhänger med de undersökta personernas allmänna levnadsomständigheter och med deras förmögenhetsbrottslighet. När man går igenom personakter på undersökningsmaterialet finner man att det nästan alltid är fråga om tre speciella typer av våldsanvändning.
Många av de våldsbrott som finns noterade har begåtts i samband med tillgrepp och inbrott. Man har plötsligt konfronterats med en affärsinnehavare eller hyresgäst. Våldet har använts som flyktmedel. I andra fall har våldet utlösts vid konfrontationer med allmänheten ute på stan. Man har varit påtänd eller alkoholberusad och situationen gör att man är mycket känslig för den samhällsanpassade omgivningens reaktioner. Våldsnivån i de kretsar man umgås i tycks också vara hög när det gäller våld riktat mot den egna gruppens medlemmar. Anmälningsbenägenheten förefaller å andra sidan inte så låg som man populärt tycks tro. Solidaritet bland utslagna tycks i mångt och mycket vara en myt.
Att försöka skatta den undersökta gruppens andelar av den anmälda respektive verkliga våldsbrottsligheten blir därför en ganska omöjlig uppgift. Den stora massan av alla våldsbrott utspelas bland familjemedlemmar, släktingar, vänner och bekanta. De inblandade är ofta högst vanliga människor. Med undantag för de grövsta fallen är det brott som sällan anmäls. Våld riktat mot obekanta, s. k. gatufridsvåld, är däremot mindre vanligt men anmäls i större utsträckning. När det gäller grundmaterialets andelar av det anmälda gatufridsvåldet tror jag att de ovan redovisade andelarna för uppklarade våldsbrott, kring tio procent, utgör överskattningar. Deras våldsbrottslighet är något speciell och andelarna gatufridsvåld i grundmaterialet är troligen avsevärt lägre än i anmälningsstatistiken. Deras andelar av det verkliga gatufridsvåldet tror jag är än lägre. Deras allmänna situation och livsmönster medför sannolikt risk för att de anmäls i större utsträckning än genomsnittet.
Vad beträffar brotten mot 13—17 kap. BrB förhåller det sig på liknande
sätt. När jag rensat bort ingripanden p. g. a. fylleri och förargelseväckande beteende, vilket jag gjort i tabellerna 3a I och II, så kvarstår i stort sett konfrontationer med polisen i samband med omhändertaganden och gripanden. Att försöka skatta gruppens totala andelar av sådana brott är därför meningslöst. Två saker är helt uppenbara, dels att personerna i undersökningsmaterialet genom sin speciella bakgrund och situation löper större risk än genomsnittsmedborgaren att omhändertas för dessa brott, för likvärdiga yttringar av fylleri, förargelse och motstånd, dels att deras faktiska beteenden av detta slag är avsevärt vanligare än bland medlemmar av den samhällsanpassade omgivningen.
Liknande svårigheter möter när man skall försöka skatta deras andelar av den totala anmälda och verkliga tillgrepps- och förmögenhetsbrottsligheten. Mörktalen för dessa brott är ofta höga och varierande för olika brottskategorier. Mina data är heller inte sådana att jag kan göra den uppspaltning på olika typer av brott som är nödvändig för en sådan analys. Att speciellt deras tillgreppsbrottslighet är utomordentligt hög råder det dock ingen tvekan om.
När det gäller grövre tillgrepp som riktar sig mot angreppsobjekt som inte står i någon speciell social eller emotionell relation till angriparen, svarar de säkert för väsentliga andelar av den anmälda respektive verkliga brottsligheten. Typexemplet är stölder i varuhus, butiker etc. Mer exakta påståenden än så går dock inte att ge.
Vad beträffar inbrott och tillgrepp av motordrivna fortskaffningsmedel, vilket i drygt 80 procent av fallen är detsamma som bilstölder, är dock skattningssituationen, som påpekats ovan, åtskilligt ljusare.
Grundmaterialets andelar av de uppklarade fordonstillgreppen är 20 respektive 25 procent av dessa brott inom hela länet under 1974 respektive 1975. Jag tror att uppklaringsandelarna för detta brott i vart fall inte ger någon överdriven bild av grundmaterialets, och högmaterialets, andelar av den anmälda och verkliga brottsligheten. Tillgrepp av motordrivet fortskaffningsmedel är utan tvekan ett bra exempel på en brottstyp som är starkt koncentrerad till en viss brottslingsgrupp, nämligen klientelet vid våra ungdomsvårdsskolor och ungdomsfängelser. Jag tror att det är just dessa personer i det undersökta materialet som svarar för fordonstillgreppen. De äldre tjuvarna har egna bilar, låt vara att de saknar körkort.
Vad slutligen beträffar inbrotten så svarade personerna i grundmaterialet för 40 procent av alla uppklarade inbrott inom Stockholms län under 1975 och 70 procent av samma brott inom Stockholms polisdistrikt under detta år. Den uppklaring av inbrott som faller utanför grundmaterialet i Stockholms polisdistrikt hänför sig i regel till ungdomar under femton år. Dessa utgör också den största gruppen utanför grundmaterialet för inbrott uppklarade vid andra polisdistrikt inom länet. Inbrott uppklarade på icke straffmyndiga personer har genomgående en ringare karaktär. Det är ytterst sällan fråga om bostadsinbrott. Nästan alltid rör det sig om inbrott på vindar och i källare, i kiosker, automater etc. Grundmaterialets och högmaterialets höga andelar av de uppklarade inbrotten utgör enligt mitt förmenande ett gott mått på deras del i det totala antalet anmälda inbrott. För de ringare inbrotten, källare, vind o. s. v., tror jag att totalsiffrorna ger en viss överskattning för Stockholms polisdistrikt och en ganska avsevärd överskattning för övriga länet. För de grövre inbrotten, i bostäder, affärer och
kontor, anser jag däremot att de ger en ganska stor underskattning. En realistisk skattning pekar på att ca 90 procent av dessa inbrott i Stockholms polisdistrikt, och ungefär hälften av inbrotten inom hela länet, under 1975 utfördes av gärningsmän som ingår i det s. k. grundmaterialet. Jag tror också att de grövre fullbordade inbrotten har så låga mörktal att de nämnda andelarna ger goda skattningar av den verkliga brottsligheten för dessa brott.
Enligt samma beräkningsgrunder skulle detta innebära att högmaterialet sannolikt svarade för ca 25—30 procent av samtliga inbrott i bostäder, affärer och kontor inom Stockholms län under 1975. Andelen i Stockholms polisdistrikt ligger kring drygt 30 procent för samma år och förskjutningarna i andelarna hänför sig till den tidigare diskuterade skillnaden i rörlighet mellan materialen.
Under 1975 anmäldes ca 15 000 sådana brott inom länet, varav ca 8 700 i Stockholms polisdistrikt. Detta ger ett genomsnittligt brottsantal per individ i högmaterialet på ca 30 anmälda inbrott i bostäder, affärer och kontor. Denna siffra förefaller att vara en ganska försiktig skattning. Jag tror också att den ligger under det verkliga genomsnittliga brottsantalet.
4. Individuell brottsbelastning och samhällelig brottsutveckling
Under 1975 ökade de anmälda inbrotten kraftigt i Stockholmsområdet. Statistiken över anmälda inbrott gör ett oroligt intryck sedan 1972. Den tidigare relativt stabila tendensen har avlösts av kraftiga kast i brottskurvorna (se tabell 4 nedan).
Jag anser att det är flera samverkande faktorer som ger brottsutvecklingen på inbrottssidan detta speciella utseende. Jag har försökt diskutera effekterna av dessa utifrån resultatet av denna undersökning, nämligen att en mycket stor andel av den anmälda brottsligheten begås av en liten grupp av kända lagöverträdare.
Sedan efterkrigstiden har vi haft en stadig samhälleligt betingad ökning av tillgreppsbrottsligheten. Delvis kan denna ses som ett uttryck för den
Tabell 4. Antal anmälda inbrott i Stockholms polisdistrikt under perioden 1972-1975.
totalt varv* | 1972 23234 | in- dex*** 100 | 1973 16047 | in-dex 69 | 1974 15073 | in-dex 65 | 1975*** 19 979 | in-dex 86 |
|---|
| bostad | 4809 | 100 | 3538 | 74 | 3851 | 80 | 5506 | 114 |
|---|
| kontor | 2164 | 100 | 1289 | 60 | 1177 | 54 | 1223 | 57 |
|---|
| butik etc. | 3329 | 100 | 2247 | 68 | 1832 | 55 | 1965 | 59 |
|---|
källare och vind | 5669 | 100 | 2798 | 49 | 2779 | 49 | 5381 | 95 |
|---|
* För inbrottskoderna 0810—0830 och 0886.
** Index är 100 för basåret 1972 och visar således den procentuella förändringen i den anmälda brottsligheten i relation till detta år.
*** Siffrorna för 1975 är preliminära. De slutliga siffrorna kan antas vara 2 — 3 procent högre.
ekonomiska tillväxten i samhället. Vi får fler brottstillfällen, vi får tätare mellan brottstillfällena i och med att befolkningen samlas i tätorter och större städer och vi får in minskad social kontroll. Det finns mer att stjäla än förut och det är lättare för en enskild individ att begå en stöld.
Dessa samhälleliga tendenser avspeglas också väl i befolkningen. Andelarna unga människor i varje årskull som blir kända för att ha begått brott ökar kraftigt. Denna ökning är speciellt uttalad i Stockholm och de andra storstäderna. Av de män som föddes i Stockholm på trettiotalet var ungefär sex procent kända i kriminalregistret vid tjugo års ålder. För personer födda i Stockholm 1953 är andelen registrerade i polis- eller kriminalregistret ungefär tre gånger så stor vid fyllda tjugo år.
Samtidigt har vi en demografisk förändring av befolkningen. Årskullarna har minskat kraftigt sedan 1946. Denna stadigt sjunkande tendens löper över en period på ca tio år varefter den stabiliseras. Resultatet blir att det föds ungefär femtio procent färre män under mitten av femtiotalet än tio år tidigare. Minskningen av antalet män är dock inte så kraftig att den förmår uppväga effekterna av de ökade andelarna kända brottslingar. Den senare faktorn slår igenom. Vi har fler tjuvar än förut.
I januari 1973 skärper försäkringsbolagen sina bestämmelser för bl. a. hemförsäkringarna. Detta får två effekter. Dels ett bättre brottsskydd som minskar benägenheten att begå inbrott. Dels en minskad anmälningsbenägenhet vid inbrott. Den förra effekten är relativt kortvarig och kan antas ha försvunnit inom några år. Den senare kvarstår och förändrar strukturen på den anmälda brottsligheten. Den senare får genomsnittligt ett grövre innehåll efter 1973. Försöksbrott och ringare inbrott i gemen anmäls i mindre grad än förut.
Tendenserna på kriminalvårdens område spelar också viss roll. I juli 1974 genomförs en ny kriminalvårdsreform som bl. a. får till resultat att permissionsbestämmelserna blir mer liberala. Frivårds- och frigångsandelarna inom kriminalvården ökar också under senare år. Det är troligt att detta får som konsekvens att de faktiska brottsmöjligheterna ökar kraftigt för den lilla och ofta hårt belastade grupp som ligger bakom en majoritet av inbrotten. Detta skulle också förklara varför det är just de grövre inbrotten i storstäderna, och speciellt Stockholm, som visar en så kraftig uppgång på senare tid.
Den sista faktorn som kan vara värd att nämna i sammanhanget är narkotikasituationen i Stockholmsområdet under 1974. Mycket stora andelar av de hårdast belastade personerna i materialet är narkomaner och tillgängliga uppgifter, från dem själva och polisens narkotikaspanare, tyder på att tillgången på narkotika har varit mycket god under 1975. Jag vill dock varna för att dra slutsatser om ett enkelt samband mellan narkotikabruk och brottslighet. Situationen är mer komplex än så och det finns en tydlig växelverkan mellan individernas utslagna sociala situation, deras anpassningsmöjligheter, brottsbenägenheten och bruket av narkotika. Bruk av narkotika medför behov av pengar som ofta införskaffas genom brott. Det är intimt förknippat med den sociala miljö som många av de undersökta personerna vistas i under sina perioder i frihet. Det bidrar till att låsa fast individerna i dessa naturligt brottsliga miljöer och försvårar deras anpassning. Det gör individen mindre benägen att ta hänsyn till risker när han begår brott.
Tillsammans har dessa faktorer, av olika innebörd och på olika nivåer, medfört den speciella brottsutveckling på inbrottssidan som vi upplevt i Stockholmsområdet under 1975 och som enligt aktuella data fortsatt i vart fall under de sex första månaderna 1976.
Litteraturförteckning
Carlsson, Gösta, Kriminalitetsnivå och belastningsfördelningar. Stockholm 1975
Elmhorn, Kerstin, Faktisk brottslighet bland skolbarn. SOU 1969: 1
Greve, Vagn, Kriminalitet som normalitet. Köpenhamn 1972
Jaakkola, Risto, Social background and criminality. I Unrecorded Criminality in Finland. Helsingfors 1966
Persson, Leif, Har brottsligheten ökat eller minskat? Stockholm 1972
ds, Den dolda brottsligheten. Stockholm 1972
ds, Kriminologins mörktalsproblem. Stockholm 1973
ds, Brottsutvecklingen i Sverige under perioden 1965 till 1975. Stockholm 1975
ds, Inbrottstjuvar i Stockholm. Stockholm 1976
ds, Offer för tillgrepp, skadegörelser och våld. Beskrivning av den svenska offerundersökningen. Publiceras under 1976
Stangeland, Per, och Hauge, Ragnar, Nyanser i grått. Oslo 1974
Sveri, Knut, Persistenta brottslingar. Stockholm 1965