Ett alternativ till den föreslagna konsumentkreditlagen
Kreditköpkommittén föreslår i betänkandet "Konsumentkreditlag m. m." (SOU 1975: 63) en omfattande reglering av avbetalningshandeln. För att förstärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang föreslås bland annat en upplysningsplikt, som i huvudsak innebär att köparna skall informeras om hela kreditkostnaden — uttryckt i årlig, fallande, så kallad effektiv ränta. Vidare vill man införa vissa direkta restriktioner på handeln med krediter. De viktigaste är att minst 25 % av köpeskillingen skall betalas kontant vid köp till större belopp än 5 % av basbeloppet (f. n. ca 500:—) och att kredittiden inte får överstiga 24 månader. Utredningen vill också slopa säljarnas återtaganderätt för varor med ett försäljningsvärde upp till två basbelopp (f. n. ca 20 000:—). Då avbetalningarna eller kontantinsatsen blir stora i dessa fall innebär förslaget att återtaganderätten praktiskt taget upphör för en stor del av dagens avbetalningsköp. För att förhindra avbetalningsköp i form av förtäckta hyresavtal anser utredningen att det också är lämpligt att införa särskilda bestämmelser om uthyrning av varor.
Den nuvarande avbetalningshandeln har påtagliga avigsidor som det är väsentligt att komma till rätta med. Kronofogdemyndigheterna belastas t. ex. årligen med 40 000 handräckningsärenden till följd av avbetalningsköp. Kreditkostnaderna är också påfallande höga, vilket i första hand drabbar de sämst ställda i samhället. Utredningen vill därför mer eller mindre avskaffa avbetalningsköpen. En tanke bakom betänkandets förslag är att kreditgivning och köp är två olika transaktioner som bör skiljas åt. Man förbiser då att avbetalningsköpen, åtminstone delvis, innefattar en varubelåning som kan vara till fördel inte minst för de grupper som har svårt att få krediter på annat sätt. Att belåna köpta varor hos säljaren är många gånger ett praktiskt kreditförfarande. Säljaren är ofta den som bäst kan värdera varans andrahandsvärde och lättast kan avyttra den om den måste återtas. Belåning av konsumtionskapitalvaror i speciella kreditinstitut förekommer knappast, bland annat därför att det skulle framstå som relativt kostsamt, åtminstone vid små andrahandsvärden.
Utredningens förslag förefaller inte särskilt genomtänkta med tanke på den omfattande reglering man föreslår. Nedan skall jag skissera en alternativ lösning som är relativt enkel och som jag tror möjliggör en fungerande varubelåning vid avbetalningsköp, samtidigt som de nuvarande olägenheterna i stort elimineras.
Informationsbehovet
Det förekommer säkerligen många fall där avbetalningsköpets krånglighet utnyttjas för att vilseleda konsumenten så att denne uppfattar köpet som mer fördelaktigt än det faktiskt är. Uppslutningen kring utredningens förslag om långtgående upplysningsplikt har också varit stor, både bland utredningens ledamöter och i den efterföljande remissbehandlingen.
Man bör dock ställa sig frågan om kostnaderna för informationen står i proportion till fördelarna. Även vid en långtgående standardisering kommer kreditköp att förbli komplicerade, eftersom de innebär en betalning över tiden med dithörande kombination av pris, kreditkostnad och risktagande. Trots korrekt information och standardiserade avbetalningsköp blir det alltså svårt att bedöma konsekvenserna av ett avbetalningsköp, inte minst för de grupper som gärna kommer i framtida betalningssvårigheter. Korrekta uppgifter kan dessutom verka vilseledande. Antag t. ex. att en frysbox är prissatt till 2 100: — hos en handlare som säljer på avbetalning. Antag vidare att en kund kan få den för 2 000: — (exkl. effektiv ränta på 20 %) om den köps på avbetalning med en kontantinsats på 500: —. Kunden erbjuds också att köpa frysboxen mot en kontantinsats på enbart 200: —, men då faller rabatten på 100:— bort, varför priset blir 2 100: — och avbetalningsskulden 1 900: — med räntan 20 % per år. Den genomsnittliga effektiva räntan stiger i det senare alternativet från 20 % till ca 24 % då avbetalningsperioden är 2 år. För att minska kontantinsatsen med 300: — måste emellertid köparen betala 100: — plus 20 % tills beloppet är betalt. Det innebär att den relativt låga höjningen av den redovisade effektiva genomsnittliga räntan motsvaras av kostnaden för topplånet (300: —) som överstiger en effektiv ränta på 50 %.
Även om det på de övre delarna av krediterna förekommer räntor på 50 % så behöver det inte betyda att de som ingår sådana avbetalningsköp är oförmögna att inse detta. Det kan även bero på den redan genom reglerade kreditmarknaden. Det är svårt att låna till konsumtionsändamål i bankerna, framför allt om man inte sparlånar eller har tillräckligt ordnade förhållanden för att få en checkkredit eller ett kreditkort. Att högt belåna den köpta varan hos säljaren kan därför framstå som fördelaktigt, även med full kännedom om kostnaderna.
Det är dessutom tveksamt om de synbart enkla reglerna om minst 25 % kontant och högst två års avbetalning medför enklare avbetalningshandel. Det finns ett otal kombinationer av kontantpris, rabatter, hyresavtal, inbytessystem, bulvanköp, lån etc. som gör det relativt enkelt att kringgå reglerna och så länge det finns en önskan hos både köpare och säljare att kringgå lagen kommer man att göra det. Det hjälper knappast med den föreslagna regleringen av hyresmarknaden. Krediter till köpsugna kunder kommer att fortsätta på ett annat men kanske ännu dyrare och mer svåröverskådligt sätt för konsumenten utan kontanter.
Avbetalningskrediter utan real säkerhet
Problemet med den nuvarande avbetalningshandeln ligger inte i att köparen belånar varan hos säljaren utan i att säljaren beviljar krediter utan tillräcklig real säkerhet. Relationen mellan real säkerhet och kredit illustreras lämpligen med en figur som i diagrammet nedan.
Låt säga att en vara har ett försäljningspris som angetts på den vertikala axeln i figuren. Värdet för säljaren om varan förblir osåld är i regel lägre än försäljningspriset. Efter det varan sålts sjunker dess värde för säljaren (om den måste återtas) relativt snabbt första tiden och avtar därefter i långsammare takt med varans ålder, t. ex. som i figuren. Förloppet är ungefär detsamma för många varor, men kurvan kan vara mer eller mindre utdragen, allt efter förekomsten av en andrahandsmarknad och varans eko-
nomiska livslängd. Sålunda är återtagningsvärdet för tjänster och dagliga konsumtionsvaror lika med noll, sträcker sig över några år för kylskåp, dammsugare och TV-apparater, ytterligare några år för bilar och båtar, kanske 50 år för villor och hundratals år för juveler.
Om krediten utformas så att den under hela kreditförloppet understiger varans återtagningsvärde elimineras i stort sett den nuvarande avbetalningshandelns problem. Linje k1 motsvarar en sådan kredit. Krediten är störst vid inköpstillfället varefter den avtar i takt med avbetalningarna. Om köparen efter tiden t1 kommer i betalningssvårigheter kan han lämna tillbaka varan till köparen utan restskuld. Fördelaktigare är kanske att lösa krediten och sälja varan eller överlåta avbetalningskontraktet på någon bekant. Några indrivningsproblem behöver knappast förekomma i annat fall än då varan förkommit, utsatts för onormal förslitning, satts ur funktionsdugligt skick eller då köparen slutat med avbetalningarna utan att inom rimlig tid återställa varan hos säljaren.
Problem uppkommer om krediten är större än återtagningsvärdet. Antag att kreditvillkoren är som anges av linje k2. Om köparen kommer i betalningssvårigheter vid tidpunkten t1 medför en upplösning av avbetalningskontraktet att köparen får en restskuld motsvarande s1. Denna blir naturligtvis svår att betala, eftersom köparen redan befinner sig i trångmål. Än värre kanske det blir om indrivningsförfarandet drar ut på tiden till exempelvis t2, varvid restskulden stiger till s2 plus dröjsmålskostnader.
Om man köpt en vara på avbetalning och krediten är större än andrahandsvärdet kan man gynnas av att sluta betala och efter påtryckningar lämna tillbaka varan — under förutsättning att kronofogden inte har något att ta i mät. Man kan inte bortse från att en del av de fall som blir föremål för indrivning (ca 5 %) har denna bakgrund. Kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhet behöver alltså inte alltid bero på att avbetalningsköparen kommit i akuta betalningssvårigheter utan kan bero på att några försöker bli kvitt avtal som inte längre framstår som lönsamma.
Det är vanligt att säljare beviljar krediter som överstiger varornas återtagningsvärde, åtminstone någon gång under betalningstiden. Anledningen
kan vara att räntorna på den övre delen av krediten utan täckning av realsäkerhet ofta är höga, varför man är villig att ta de risker topplånet är förenat med — speciellt som riskerna inte är så stora. Hotet om indrivning förefaller påfallande effektivt.
Det kanske främsta argumentet för slopandet av återtaganderätten är att den drabbade konsumenten kan ha stort behov av varan. Det kan naturligtvis vara riktigt, men det motiverar knappast så drastiska åtgärder som utredningen föreslår. Att slopa återtaganderätten för varor med ett försäljningsvärde mellan 500: — och 20 000: — innebär att möjligheterna att hos säljaren belåna varan praktiskt taget upphör. De framtida avbetalningsköpen kommer då att i sin helhet basera sig på den personbedömning säljaren måste göra. Den betalningssvage och föga betrodde får endast krediter till höga kostnader, eftersom den, nu åtminstone partiella, reala säkerheten upphör att existera.
Medan säljaren ofta är den mest lämpade att bevilja en belåning av varan är han lika ofta den minst lämpade att bedöma köparens kreditvärdighet. Den personliga kreditvärderingen görs lämpligen av banker eller kontokortsföretag i anslutning till att de beviljar checkkrediter eller kreditkort. Finns det sociala skäl för kredit utöver den som bankerna beviljar kan de sociala organen ge sådana krediter eller ställa upp med säkerhet.
Alternativet
Anledningen till att kronofogdemyndigheterna bistår med indrivning av avbetalningslån utan real säkerhet, men med kreditkostnader som kanske motsvarar 50 % effektiv ränta, är förmodligen att det som regel är omöjligt att skilja kreditkostnaden från kontantpriset. Vill man komma tillrätta med detta bör man begränsa säljarnas möjligheter att ge lån utöver varornas återtagningsvärde, utan att för den skull omöjliggöra varubelåning i realsäkerhet.
Detta löses kanske lättast om köparen ges rätten att upphäva ett avbetalningsköp utan restskuld — förutsatt att han återställer varan till säljaren.1 Säljare som givit kredit över återtagningsvärdet riskerar då en förlust om köparen lämnar tillbaka varan. Med en sådan lagstiftning kan var och en köpa en vara på avbetalning och lämna tillbaka den när krediten förefaller större än andrahandsvärdet. Den som har stort behov av varan kan också lämna den tillbaka och köpa en likvärdig begagnad vara på avbetalning till lägre pris. Detta medför rimligtvis att säljarna aktar sig för att belåna varor till för höga belopp.
En regel om att säljaren inte har rätt till mer än den belånade varan bygger naturligtvis på förutsättningen att varan inte förkommit, förslitits onormalt eller återlämnats relativt snabbt efter det avbetalningarna upphört. Med undantag för dessa fall skulle kronofogdemyndigheterna knappast beröras. Om krediten är mindre än andrahandsvärdet kan ju de flesta bli kvitt sin skuld genom att överlåta kontraktet på någon annan eller genom att avyttra varan.
Om man vill gynna köparna ytterligare kan man lagstifta om rätt till kompensation för skillnaden mellan krediten och återtagningsvärdet då krediten är mindre än återtagningsvärdet (se r i figuren). Ett dylikt betalningstvång för säljarna torde dock inte vara motiverat, eftersom köparen i regel kan få ut motsvarande belopp vid försäljning av varan i andra hand. En full återbetalningsrätt medför sannolikt också en stor belastning på företagen som då tvingas ta tillbaka varor med små återstående krediter. Dessutom kan det vara svårt att bestämma mellanskillnadens storlek.
Ovanstående lagförslag skulle sannolikt minska avbetalningshandeln avsevärt beträffande hushållsmaskiner, möbler och andra varor där krediterna inte har täckning i varornas återtagningsvärden. Å andra sidan skulle det möjliggöra relativt långsiktiga krediter på varor med höga andrahandsvärden.
Antag t. ex. att en låginkomsttagare vill köpa en ny småbil för 19 000: —. Det förhållandet att värdet på bilen sjunker fort den första tiden motiverar kanske en kontantinsats på 4 000: —, vilket vi antar att köparen har tillgängligt. Det är inte orimligt med en förväntad livslängd för bilen på 10 år, varför den mycket väl kan säljas på avbetalning (med återtaganderätt om köparen inte fullföljer sina betalningar) för 3 000: —, exklusive ränta, under 5 år. Idag är det inte möjligt att köpa bilar eller andra kapitalvaror på sådana villkor. Vår bilköpare hänvisas i stället till att köpa en begagnad bil för 4 000: — eller att spara vidare. Att köpa den billiga begagnade bilen kan bli dyrare än att köpa den nya, inte minst med tanke på att billiga begagnade bilar nog är övervärderade, eftersom de framför allt säljs till personer med dåliga kreditmöjligheter.
En fungerande varubelåning kan vara till stor fördel för den som inte har annat att sätta som säkerhet. Idag fungerar i stort sett endast belåningen av fastigheter, varför det framför allt är husägare som kan köpa kapitalvaror för konsumtion genom belåning av sina reala tillgångar. Man kan dock mycket väl tänka sig ett system med avbetalningskrediter på mellan 5 och 10 år för åtminstone en del av andrahandsvärdet på frysboxar, pälsar, TV-apparater, silverföremål, bilar, båtar etc. Då den reala säkerheten i dessa fall är relativt stor skulle inte kreditkostnaderna behöva vara så mycket högre än vid fastighetsbelåning. Anledningen till dagens skevheter är sannolikt att man sedan länge reglerat kreditmarknaden och styrt krediterna till bostads- och företagsfinansieringen. Ett sätt att komma tillrätta med detta är att öka utrymme för varubelåning, t. ex. genom förbättring av säljarnas möjligheter att till låga kostnader diskontera kreditköpskontrakt med god real säkerhet.
För att ersätta de personlån utan säkerhet som nu ges av säljare och för att ytterligare förbättra kreditmöjligheterna för dem som idag inte kan få bankkredit kan man gå fram på olika vägar.2 Samhället kan gå in som garant för konsumtionslån på samma sätt som gäller för t. ex. studiemedlen. Om det är politiskt möjligt i en situation där konsumtionskrediter ofta anses som något moraliskt förkastligt är en annan fråga. Man kan naturligtvis också direkt bevilja krediter för konsumtionsändamål, t. ex. genom en utvidgning av bosättningslånen. En annan möjlighet är att kreditinstituten tecknar försäkringar vars premier läggs på räntekostnaderna. Ett sådant
system förekommer redan för sparlånare utan borgen. För denna kategori motsvarar försäkringspremien enbart någon procent av lånebeloppet.
Göran Skogh