Replik
Med anledning av förestående inlägg får jag i största korthet anföra följande.
    Jag förstår icke hur man kan påstå att det skulle föreligga en villkorlig fordran i exekutionsreglernas mening innan den som erhållit kredit i checkräkning hos en bank på något sätt utnyttjat denna kredit. Dessförinnan står han icke i skuld till banken på något sätt. Inträffar exekutiv auktion på detta stadium har banken ingen fordran mot honom som kan upptagas i sakägarförteckningen. Inteckningen skall alltså upptagas som ägarhypotek. När det gäller att tolka innebörden av stadgandet i JB 6: 2 att panträtt i fast egendom upplåtes genom att ett pantbrev lämnas som säkerhet för en fordran, måste termen "fordran" tas i exekutionsreglernas mening. Tyreglerna i JB om panträtt i fast egendom är intet annat än regler som anger olika förutsättningar för att den som innehar ett såsom pantbrev betecknat papper skall få utdelning vid exekutiv försäljning resp. annan realisation av fast egendom.
    Det är omöjligt för mig att här närmare utveckla denna tankegång.Det må vara nog att konstatera vad de åberopade motiven till 1971 års ändring i JB 6: 7 innehåller i den föreliggande frågan. Ändringen föranleddes av en skrivelse från kreditorganisationerna. I denna begärdes bl. a. en viss utvidgning av möjligheten till godtrosförvärv vid kredit i checkräkning mot säkerhet i pantbrev. Så länge banken inte fått underrättelse om att räkningshavaren överlåtit fastigheten borde banken få säkerhet i panten för alla belopp som utbetalts genom inlösen av räkningshavarens checkar, även om de dragits efter det att han överlåtit fastigheten. Längre sträckte sig inte kreditorganisationernas önskemål. Det var icke tal om att banken skulle kunna utnyttja säkerheten till täckning för checkar som inlösts sedan banken erhållit underrättelse om fastighetsöverlåtelsen.
    Kreditorganisationernas förslag på denna punkt godtogs av föredragande statsrådet (prop. 1971: 179 s. 38). Statsrådets uttalanden om godtrosskyddet i 6: 7 endosserades uttryckligen av riksdagen efter förslag av lagutskottet (LU 1971: 27 s. 26). Därmed torde vara fullt klart att enligt de lagstiftande myndigheternas mening möjligheten för en bank att göra ett godtrosförvärv av panträtt skulle avskäras i och med underrättelse om att den intecknade fastigheten övergått till ny ägare.

Karl Olivecrona

 

Rätten och samhället

 

I anledning av Per Eklunds angrepp i SvJT 1975 s. 689 ff på min recension av hans avhandling "Rätten i klasskampen" ber jag få göra följande påpekanden.
    Först en kommentar till beskyllningen för aggressivitet. Jag kan egentligen begränsa mig till en hänvisning till min recension i denna tidskrift (1975 s. 211 ff) och be läsaren själv bilda sig ett omdöme. Det kan emellertid ha sitt intresse att jämföra med den ton, som präglat den av Eklund och Per

 

Stig Jägerskiöld 557Nyström förda polemiken i Metallarbetaren. Min kritik av Eklunds metod kallades för "stolligheter"; jag ansågs vara "ur stånd att föra en lugn vetenskaplig debatt". Uppsalafakulteten, som inte gett Eklund ett högre betyg, fruktade att "släppa in en katt bland hermelinerna." Jag spelade med falska kort och spekulerade i rysskräck därför att jag anfört några kända exempel på problem inom den marxistiska politiken.
    Eklund vill, säger han, påvisa rättens roll i klasskampen. Den är där ett instrument för kapitalismen. Med den försvarar kapitalisterna sina positioner och "pacificeras" arbetarklassen. Hans avhandling skall vara ett led i den klasskamp, som förf. anser pågå (s. 23). Redan härav framgår, att en risk föreligger för att den är ett budskap, att dess syfte är politik, inte vetenskap.
    När Eklund säger att hans undersökning bygger på en metodik, grundad på den materialistiska historieuppfattningen, är termen metod missvisande. Den bygger på ett antal satser inom det lärosystem, som sammanfattningsvis kallas för marxismen. Dessa uppfattas som sanna. Till dessa hör påståendet, att utvecklingen bygger på en bas av produktionsmedlens fördelning, att varje ändring härav föranleder en ändring av överbyggnaden (ses. 3). Visserligen får vi i en not (s. 18) i förbigående veta att denna teori hör till de "svåra och omstridda" problemen inom marxismen, men den reservationen utföres inte; satsen tillämpas allt framgent som sann. Klassdelningen och klasskampen är oundvikliga synsätt, mervärdesteorin är riktig. Detta må vara tillräckligt för att visa att avhandlingen utgår från ett välkänt slutet tankesystem, vars riktighet ej ifrågasättes annat än någon gång genom någon glidande formulering. Det är inte fråga om fri vetenskaplig analys av ett historiskt material. Detta visar tvärtom att de av Eklund hävdade satserna inte är hållbara.
    Eklunds uppfattning — som ju hävdats inom marxistisk forskning sedan lång tid — om rättens roll i samhällsutvecklingen förutsätter ett tvåpoligt klassystem. Rätten är en klass' instrument för att förtrycka en annan klass. Mot varandra står kapitalister och proletariat. När Eklund nu indignerat frågar, varifrån jag fått föreställningen att marxismen arbetar meddenna klassteori, borde svaret varit lätt att finna. Givetvis från det kommunistiska manifestet och mer än ett sekels propaganda. Eklund gör visserligenen reservation genom att kalla Marx' lära på denna punkt för en "abstraktion": något tvåpoligt klassamhälle, säger han på ett ställe, har aldrig existerat. Men denna reservation är ej rättvisande. För Marx var det nämligen inte fråga om en abstraktion utan om en vision. Att denna framtidssyn inte slagit in, är ett annat förhållande.
    Det är givetvis mot denna bakgrund man har att läsa avhandlingen. Eklund talar ideligen om "den ekonomiskt härskande klassen" i singularis, såväl i avhandlingen som i genmälet. Han förutsätter att denna klass är enhetlig och kämpar för sin makt mot arbetarklassen.
    Detta är huvudtesen. Liksom i fråga om "basen — överbyggnaden" arbetar Eklund med reservationer och glidande formuleringar. I sitt genmäle på min recension anförde Eklund citat, som skall visa att han förstått att samhällsbildningen kan vara mera komplicerad; flera klasser än två kan finnas. Ej heller i detta avseende skiljer han sig från Marx, som ibland klart gör motsvarande medgivanden. Men detta är ej det väsentliga. Jag skall nämna några av de många ställen i avhandlingen, där Eklund tvärtom

 

558 Stig Jägerskiöldutgår från den tvåpoliga klasskampen. Där ligger tyngdpunkten.
    Den enhetliga kapitalistklassen beskrives i avhandlingen i olika sammanhang: "Vi lever i ett modernt kapitalistiskt samhälle, där två samhällsklasser står latent eller öppet som fiender mot varandra, arbetarna och kapitalisterna, som disponerar över produktionsmedlen och produktionsresultatet" (s. 11). Några sidor längre fram talas om "Den nya härskarklassen, bourgeoisien". På s. 25 anföres, efter Aubert, att "ägarna av de kapitalistiska produktionsmedlen utgör kärnan i denna klass". På s. 344 talar Eklund om de "två huvudklasserna". Samma klasser åsyftas på s. 365, där förf. talar om "kapitalägarna och arbetsgivarna och andra som delade den borgerliga ideologien". På s. 353 hänvisar han till "två samhällsklasser mot varandra, kapitalägarna och arbetarna". Han karakteriserar den förstnämnda klassen som "de besuttna" (s. 375).
    Denna ekonomiskt härskande klass har så långt ifrån minskat i betydelse sedan den förlorat den politiska makten att den tvärtom stärkt sina positioner. Snarast befängd är beskrivningen av kapitalistklassen (s. 39): "Kapitalet med sitt auktoritära styrelseskick samt fientlighet mot demokrati och inflytande från de anställdas sida och med den makt över partier och massmedia(!), som penningen ger". Slutligen sammanfattar Eklund sin syn på klasserna i samhället i följande tirad: "Det kapitalistiska systemet delar alltså samhället i två antagonistiska klasser, kapitalägarna och arbetarna. Detta utlöser en kamp om makten i samhället. I denna kamp kolliderar två idéer med varandra, den liberalistiska idéen om friheten som en oförytterlig rättighet och den socialistiska idéen om rätten till en människovärdig existens".
    Min fråga kvarstår därför till Eklund, vilka som tillhör denna härskande klassen? Hur härskar denna klass? Jag betvivlar att frågan överhuvudtaget kan besvaras — den är enligt min mening avslöjande för en grundläggande felaktighet i det resonemang, som Eklund övertagit och sökt tillämpa.
    Detta är utgångspunkten för Eklunds resonemang — liksom för hans lärofäders. Eklund har inte kommit längre än till de problemställningar, som redan tidigt avtecknade sig för Marx — vart hör allehanda andra grupper i samhället, t. ex. bönderna. Vilken roll spelar kapitalinnehav och kapitaletsstorlek? Det var inför omöjligheten att få ett exakt svar på frågan hur Eklund bestämde klassbegreppen som jag tillät mig erinra om motsvarande svårigheter i sovjetisk politik (främst när det gällde att avgränsa "kulak" klassen från andra grupper). Jag trodde, att debatten därom var väl känd och blev därför förvånad när Nyström och Eklund beskyllde mig för att skrämma med "rysspöket" och "bolsjevikskräck". Att detta och andra exempel från verkligheten kan uppfattas som besvärande, är ett alldeles annat förhållande.
    Det är givet att man i det svenska samhället — liksom i andra — kan urskilja olika grupper, sammanhållna av gemensamma faktorer, intressen, inkomststorlek, förmögenhet, utbildning. I ekonomiskt hänseende kan man finna ett fåtal personer med mycket stora tillgångar och ett däremot i vissa sammanhang svarande inflytande. Men inte betyder detta att en eller annan sådan grupp är ekonomiskt "härskande" i den mening Eklund använder termen. Här är riksdagens makt det primära; ingen trotsar ostraffat beskattningsregler, ingen kommer förbi förhandlingsresultaten på arbetsmarknaden. Det finns många motsättningar i samhället mellan producenter och

 

Rätten och samhället 559konsumenter, mellan stadsbefolkning och landsbygd, mellan exportindustri och hemmamarknad. Men Eklund ser bara en konflikt mellan arbetsgivare och löntagare. Det är hos "arbetarklassen" makten skall hamna, det är kapitalister som söker hindra detta. Denna monumentala förenkling är vetenskapligt ohållbar. Den bygger på ett naturrättsligt synsätt, som även präglar Marx' åskådning, och därmed även en sentida efterföljare som Per Eklund. Men jag betvivlar att han är medveten därom.
    I denna klasskamp är staten enligt Eklund och hans lärofäder allenast ett maktinstrument för den härskande klassen. "Staten är de etablerades, vanligen de besuttnas maktinstrument" (s. 27). Den skall ju enligt Lenin förtvina, när proletariatet vunnit sin slutseger och det nya riket upprättats — vi har ju sett hur därmed förhåller sig. Enligt min mening är det en felsyn, som kan kallas cynism, att uppfatta staten på detta sätt. Staten kan bättre uppfattas som en organisation till allmänt väl, en garant för samhällets existens, till rättsordningens upprätthållande.
    Men, säger Eklund, när rättsordningen är orättfärdig, blir även rättsmaskineriet orättfärdigt. Här visar det sig återigen, att framställningen är präglad av ett politiskt budskap som vi ju har hört så många gånger förr. Den rättsordning, som rått och ännu råder i vårt land, rymmer ett erkännande av enskild äganderätt, avtalshelgd, ekonomisk handlingsfrihet och regler om balans och ordning på arbetsmarknaden. Men dessa grundsatser är orättfärdiga. Den privata äganderätten leder alltid till att en klass förtrycker en annan klass, den andra klassen, arbetarklassen. Av detta följer, att rättsreglerna visserligen är legala men likväl orättfärdiga. Så sluter sig cirkeln.
    Härmed är vi framme vid det centrala problemet i Eklunds bok, så som han till sist utformade den. Det avser frågan: Vad utmärker en klasslag?
    Marx menade med klasslag varje lag i det kapitalistiska samhället, därför att detta är konstruerat som en kapitalisternas förtryckarstat. Lag är i denna mening ej rätt utan ett förtrycksinstrument; (jfr Per Nyströms säregna analys av våra medeltidslagar i Historieskrivningens dilemma, s. 62 f). Emellertid har Eklund i detta hänseende övergivit den sanna läran. Han söker finna ett mindre uppseendeväckande klasslagbegrepp. Han för nu bort civilrättens lagar, såsom köplagen, avtalslagen, fastighetsrätten och associationsrätten — fastän de ju är grundläggande för kapitalistsamhället. Men därmed har Eklund stött på oöverstigliga svårigheter. Han förklarar först att ett mera begränsat klasslagbegrepp är tillräckligt "för huvudsyftet med min avhandling". Men gäller i andra sammanhang ett annat klasslagbegrepp? När syftet med avhandlingen är "att belysa hur lagstiftningen utnyttjades som ett led i klasskampen för att pacificera arbetarrörelsen", borde vi inte då gå tillbaka till Marx' lära att även reformistiska lagar är klasslagar, därför att de fördröjer revolutionen?
    Denna grundläggande oklarhet blir inte skingrad i fortsättningen. I genmälet s. 698 följer visserligen ett försök till närmare precisering: Klasslag kan tänkas vara av två olika slag. Antingen alla lagar, som påverkar förhållandet mellan klasserna, som "medfört en förskjutning i ena eller andra riktningen av makt- eller privilegiepositionerna". Men detta begrepp säges nu vara för omfattande; det skulle avse även lagar, som förbättrar arbetarklassens villkor. Att detta uttalande uppenbart strider mot vad förf. några rader tidigare anfört om lagar, som "pacificerar" arbetarklassen, tyckes ej bekymra honom. Han vill välja ett tredje klasslagbegrepp. Detta förbehål-

 

560 Stig Jägerskiöldles nu "endast den lag som en samhällsklass tillgriper för att skaffa sig en privilegierad ställning, stärka denna eller för att bevara en redan vunnen position". Huruvida detta verkligen är en begränsning gentemot de tidigare angivna klasslagbegreppen är oklart — allt beror nämligen på vad man lägger in i de angivna kriterierna. Innebär inte lagar, som "pacificerar" arbetarklassen — såsom socialförsäkringarna, arbetstidslagstiftningen — även ett stärkande av kapitalisternas ställning?
    Men Eklund vidhåller att hans klasslagbegrepp omfattar endast sådana lagar som en samhällsklass tillgriper för att vinna, stärka eller vidmakthålla en maktställning över en annan samhällsklass. Klasslag förutsätter sålunda ett syfte hos "en samhällsklass" — som tydligen även kan vara lagstiftare! Hur detta syfte skall fastställas, därom får vi ingen klarhet. Kravet härpå suddas för övrigt genast ut genom ett tillägg, att till klasslagstiftning även skall hänföras lagar, som tillkommit i annat syfte men som befinnes lämpliga "att användas i klasskampen".
    Mera intressant än dessa, enligt min mening otjänliga, begreppsbestämningar är vilka författningar som Eklund nu hänför till klasslagstiftning. Här kan man göra märkliga iakttagelser. För det första kommer endast lagar, som riktar sig mot arbetarklassen, i fråga; att vi har fått lagar, som skulle kunna kvalificeras som klasslag, därför att de riktar sig t. ex. mot tjänstemännens strejkrätt, är dock att observera! Det förvånar väl ej, att Åkarpslagen kallas klasslag; det har man gjort sedan 1800-talets slut, även om avsikten med lagen främst var att förhindra vissa övergrepp. Men till klasslag hänföres ordningsstadgan av år 1868 liksom den gamla landshövdingeinstruktionen av år 1855, vilka i vissa avseenden begränsade yttrande- och församlingsfrihet. Hit hör även lagstiftningen om kollektivavtal och om arbetsdomstol av år 1928, ty de "pacificerar" arbetarklassen.
    Med denna tillämpning av klasslagbegreppet är vi emellertid uppenbart på väg tillbaka till Marx. Nyström fann därför Eklunds syn på 1928 års lagar vara en stor forskarupptäckt! Nu först såg han de rätta sammanhangen — denna lagstiftning var inte alls av det värde, som han tidigare trott, utanden "förlamade" arbetarklassen. Men med denna syn är väl hela vår sociallagstiftning en klasslagstiftning till kapitalisternas nytta, då den pacificerar arbetarklassen!
    Klasskampen föres emellertid på rättens område inte bara med lagstiftning, konstaterar Eklund till sist. Även "klassdomstolarna" måste avslöjas. Främst utpekas AD och HD som instrument för kapitalisterna. Om AD heter det, att den verkat pacificerande på arbetarklassen. Den har medverkat till att göra strejkvapnet "närmast ineffektivt". Den har tagit parti för kapitalisterna genom att i kollektivavtalet intolka den fria uppsägningsrätten och arbetsledningen. Den har inte intolkat något motsvarande i avtalen till arbetarpartens förmån. Sammanfattningen lämnar för en gångs skull intet övrigt att önska i fråga om klarhet — att den är felaktig, är ett annat förhållande.
    Till jämförelse med denna svidande men svepande kritik av AD må anföras vad några av arbetarrörelsens främste anfört. De har ägt stor erfarenhet från domstolen. Gunnar Sträng framförde 1954 vid dess 25-årsjubileum en uppskattande lyckönskan. Axel Strand yttrade, att om någon 1929 drömtom att LO:s ordförande skulle hylla AD, skulle det då varit en mardröm. Men LO hade nu anledning att tacksamt ge domstolen sitt fulla stöd.

 

Rätten och samhället 561    Men det tjänar helt visst inget till att anföra dylika uttalanden. De visar ju endast att 1928 års svenska arbetslagstiftning verkat pacificerande på arbetarklassen. Dess ledare har låtit lura sig av sina fiender!
    Vad AD:s ordförande Lindhagen beträffar har en medarbetare under AD:s första årtionde, Sture Petrén, vittnat om att han helt saknade klassmedvetande och var främmande för varje klasstänkande. Likafullt har han, menar tydligen Eklund, i sin gärning tjänat den kapitalistklass, som han tillhörde.1
    I fråga om HD däremot vill Eklund friskriva sig från att ha fällt motsvarande omdöme. När jag erinrade om att han i anledning av ett avgörande, NJA 1910 s. 428, underlåtit att nämna ett tidigare rättsfall replikerar Eklund att han inte alls fällt "något omdöme" om HD. Visserligen har han sagt att domen från 1910 tillgodosåg ett "klassintresse" — men därför är det inte givet att domstolen är en klassdomstol (genmälet s. 710). Det må ursäktas mig att jag inte rätt uppfattat denna distinktion. Jag ber nämligen få erinra om att jag läst Eklunds framställning av HD:s roll med en minnesbild av vad han tidigare sagt s. 41 i avhandlingen: "Man har anledning att uppställa den hypotesen att domarna vid tillämpningen starkt påverkades av det faktum att rättsnormerna i fråga utgick från lagstiftare, som stoddem socialt och politiskt nära och att lagstiftningens syfte var att skydda den sociala klass som de nästan undantagslöst tillhörde". Och: "Man haranledning att förmoda att de i sin position som medlemmar av den samhällsklass som var delaktig i både den ekonomiska och politiska makten i landet nästan undantagslöst delade lagstiftarens uppfattning hur världen borde vara beskaffad och sett som en i hög grad angelägen uppgift att mednit använda de instrument mot störarna av samhällsfriden som de nya lagarna gav." Visserligen fastslår Eklund att det är svårt att föra en bevisning härom, men tvivlet talar ej till förmån för domarnas objektivitet. Vad Eklund senare sagt om HD:s praxis uppfattade jag som ett belägg för de tidigare anförda satserna. Som synes är även vanlig innanläsningskonst merakomplicerad än vad Eklund gjort gällande i genmälet s. 710.
    Det vållar slutligen Eklund stor svårighet att förklara det förhållandet, att ledamöterna av 1800-talets första och andra kammare inte var eniga ens om de få lagar, som man vanligen betecknar med det pejorativa epitetet klasslag. Överhuvudtaget är hans uppfattning om motiven för människors handlande präglad av en trosläras enkla dogmatism. Lika litet som kamrarnas ledamöter kände sig solidariska med en klass så att de ej såg andra motiv — såsom t. ex. rättvisa, frihet, trygghet — lika litet var HD:s ledamöter solidariska med de affärs- och industrimän, vilka tjänade väsentligen andra intressen. Domaren är satt att skydda även de svagare i samhället, en ideologi som fått många uttryck i svensk lagstiftning och rättspraxis under seklerna. Men detta förstår ej Eklund.
    Vill man rätt förstå den tidsperiod av omkring ett sekel, som Eklund valt att behandla, bör man enligt min mening utgå från att två olika samhällsuppfattningar uppstått vilka kämpat om själarna. Samhället präglades vid periodens början av ett individualistiskt synsätt, som krävde obetingad frihet för medborgarna till ekonomisk verksamhet, såvitt den ej kom i strid med samhällets lagar; dessa borde lämna så stor frihet som möjligt. Det

 

1 Sture Petrén, Arthur Lindhagen. Svenska akademiens handlingar 1976.

 

36—Svensk Juristtidning 1976

 

 

562 Rätten och samhälletvar på sin tid en reaktion mot merkantilismens idévärld, men även mot det patriarkaliska systemet. Den motsatta åsikten var socialismens, som krävde ekonomisk solidaritet mellan alla, som tillhörde gruppen. Båda lärorna får antas syfta till människornas bästa. Socialismen rymde emellertid till en början i vårt land även revolutionära element, som inte bara skulle tjäna arbetarklassens sak utan riktade sig mot värden, som många ansåg högre, religionen och samhällsfreden.
    Lagstiftare och domare torde väl ha bestått det svåra prov, inför vilket de ställts. Eklund åter ogillar det samhälle, vari vi lever, därför att däri ännu medgives enskild äganderätt. Så länge detta är fallet kan ekonomisk makt samlas på enskilda händer — de utgör "de besuttna", vilket är orättfärdigt. Vad följden blir för arbetstagarna och konsumenterna i ett samhälle, där all makt koncentrerats hos staten, därom saknar vi ej möjlighet att bilda oss en uppfattning. Av något skäl är ämnet emellertid besvärande.
 

Stig Jägerskiöld