56 Karl-Olof LidinJAN FREESE, CHARLES GAVATIN & NILS RYDÉN. Privatlivets helgd. Tillåtet och otillåtet enligt datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen. Sthlm 1975. LiberFörlag. 135 s.
Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK) och kreditupplysningsutredningen (KUU) tillsattes samtidigt på våren 1969 av chefen för justitiedepartementet. OSK hade till huvuduppgift att revidera lagstiftningen om allmänna handlingar men kom i samband därmed in på de särskilda problem för den personliga integriteten, som datateknikens användning kan medföra. KUU:s arbete avsåg likartade problem på ett visst sakområde, nämligen kreditupplysnings- och inkassoverksamheten. Kort efter att utredningarnas arbete börjat kom frågorna om privatlivets helgd att bli föremål för en intensiv debatt i anslutning till 1970 års folk- och bostadsräkning. Att de båda utredningarnas förslag mycket snabbt ledde till lagstiftning och till inrättande av en helt ny tillsynsmyndighet, datainspektionen, torde delvis ha berott på den för ett förstärkt integritetsskydd gynnsamma atmosfär som denna debatt skapat.
Jan Freese, tidigare sekreterare i OSK och numera byråchef i datainspektionen, har varit flitigt verksam för att sprida information om "sin" nytillkomna myndighet och dess uppgifter. Tillsammans med två andra befattningshavare vid inspektionen, Charles Gavatin och Nils Rydén, har han nu utgivit en kortfattad översikt av datalagens, kreditupplysningslagens och inkassolagens uppbyggnad och funktion. Lagarna jämte tillhörande kungörelser och instruktionen för datainspektionen återges i slutet av boken.
Efter ett par korta inledande avsnitt om den tekniska utvecklingen, privatlivets helgd såsom rättsligt problem och offentlighetsprincipen behandlas de tre lagarna i var sitt avsnitt med ungefär samma uppbyggnad. Behandlingen av datalalagen upptar drygt 15 sidor, kreditupplysningslagen 25 och inkassolagen 30. Med hänsyn till lagarnas praktiska och principiella betydelse är proportionerna något överraskande, men en utförligare kommentar till datalagen har tidigare utgivits (Freese, Skoog och Tael 1973) medan kreditupplysningslagen och inkassolagen som senare tillkomna är sämre tillgodosedda härutinnan.
Boken ger en kortfattad men klar och instruktiv presentation av de tre lagarnas huvuddrag. Anm. ställer sig tveksam till lämpligheten av den polemik mot datalagens lösning av hur datamedierna skall behandlas i förhållande till handlingar i traditionell mening och mot regeringsrättens avgörande i en utlämningsfråga i januari 1974, som förekommer på s. 21 och 25. I sak är jag visserligen av samma uppfattning som förf., men möjligheterna för en icke initierad läsare att taga ställning på grundval av den kortfattade framställningen i boken måste anses nästan obefintliga.
Offentlighetsprincipen har stor betydelse som bakgrund till de problem som de tre lagarna behandlar, varför presentationen av denna princip i bokens början får anses väl motiverad. I fråga om tillsynens uppbyggnad, tystnadspliktsregler och bestämmelser om ansvar och skadestånd är parallelliteten mellan de tre lagarna så påtaglig, att det sannolikt varit möjligt att behandla dem i ett gemensamt avsnitt och därigenom undvika vissa upprepningar (se t. ex. om tystnadsplikt s. 45, 73 och 99).
Förf. strävar efter att sätta in de behandlade lagarna i sitt historiska och sociala sammanhang, varom naturligtvis intet annat än gott är att säga. Då