Åke Holmbäck †
D. 27 mars 1976 avled i Uppsala professor emeritus Åke Holmbäck i en ålder av 87 år.
    Åke Ernst Vilhelm Holmbäck föddes i Ryssby, Kalmar län, d. 16 april 1889. Efter mogenhetsexamen i Stockholm 1908 ägnade han sig åt juridiska studier vid dåvarande Stockholms högskola, där han redan 1911 avlade juris kandidatexamen. Under studietiden fick han stifta bekantskap med den då unga Stockholmsfakultetens första läraruppsättning, och han har i SvJT återgivit intressanta minnen från denna tid och därvid särskilt skildratA. O. Winroth såsom lärare och examinator. Holmbäck vände snart sin håg till rättshistorisk forskning, och efter juris licentiatexamen 1914 disputerade han s. å. vid högskolan pro gradu på avhandlingen "Kvarnkommissionerna enligt kungl. breven den 13 april 1697". Därmed hade han lagt grunden till den utomordentliga förtrogenhet med rättshistoriska problem och rättshistoriskt material, som skulle komma att prägla väsentliga delar av hans senare vetenskapliga produktion.
    Till Uppsala universitet knöts Holmbäck 1916 som docent i rättshistoria, och detta lärosäte skulle han sedermera förbli trogen. Under sin ungefär tioåriga docenttid kom han såsom förordnad att uppehålla skilda professurer att göra en mycket stor insats för verksamheten vid Uppsalafakulteten. Därtill kom han såsom ledare för de propedeutiska kurserna 1918—27 att ge talrika årgångar av unga studerande den första introduktionen i juridikens tankevärld. Den som skriver dessa rader mötte honom i denna hans egenskap höstterminen 1923 och fick senare tillfälle att under flera terminer lyssna till hans samvetsgranna och lärorika föreläsningar i civilrätt. 1926 efterträdde hanB. H. Dahlberg som professor i speciell privaträtt; lärostolens benämning ändrades sedermera (1938) till civilrätt. Som professor stod han kvar till1955. Han hade då varit universitetets prorektor 1949—52 och dess rektor 1952—55.
    Holmbäcks intresse och begåvning medförde att han togs i anspråk för talrika allmänna värv utanför universitetet. Han var sekr. i konstitutionsutskottet 1919, hade under årens lopp talrika offentliga utredningsuppdrag, var konsultativt statsråd i den Ekman—Hamrinska ministären 1930—32, ledamot av andra kammaren 1937—40 och av första kammaren 1942—52. I riksdagen representerade han folkpartiet, vid vars bildande 1934 han spelade en viktig roll. I det kommunala livet deltog han som stadsfullmäktig i Uppsala 1931—38. Han var också under en längre följd av år överförmyndare i Uppsala. Många var hans internationella uppdrag. I den svenska delegationen till FN:s generalförsamling var han ersättare 1951—52 och ordinarie om-

 

588 Notiserbud 1952—59. Ett uppdrag som han själv skattade högt var ledamotskapet i La Cour Européenne des Droits de l'Homme i Strasbourg under åren 1959—71.
    Trots Holmbäcks politiska intresse och trots de många uppdrag som föll på hans lott — endast de viktigaste har här kunnat nämnas — var och förblev han framför allt forskaren med den fasta rättshistoriska förankringen och de djupa rättshistoriska insikterna. De civilrättsliga bidrag som flöt ur hans penna var solitt uppbyggda på den rättshistoriska grundvalen. Han började, som redan nämnts, med en rättshistorisk avhandling och han fortsatte med en rad rättshistoriska undersökningar, av vilka må nämnas "Om 1686 års testamentsstadga" (1916), "Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar" (1919), "Studier över de svenska allmänningarnas historia" (1920) och "Frågan om äganderätten till häradsallmänningarna från 1800-talets början" (1930). Av civilrättslig karaktär var arbetena "Begränsade sakrätter till fast egendom vid expropriation, lösen enligt vattenlagen, återköp m. m." (1925) och "Ägarehypoteket" (1927). Viktiga utredningar om Cronhielm och förarbetena till 1734 års lag framlade han i flera uppsatser, bl. a. i minnesskriften över lagen 1934 och i festskriften för Lundstedt 1947. Sin stora och förblivande insats som rättshistoriker gjorde han tillsammans med språkmannen Elias Wessén i serien "Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar" i fem digra band (1933—46). Hans omfattande lärdom och säkra rättshistoriska omdöme bidrog på ett avgörande sätt till att skänka denna serie dess utomordentliga värde. Serien fick sedermera en fortsättning genom "Magnus Erikssons landslag" (1962) och "Magnus Erikssons stadslag" (1966). Dessa båda sist nämnda arbeten ingår i den serie av skrifter, som publicerats av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin — en stiftelse vars nitiske ordförande Holmbäck var sedan 1954. Den uppgift, som han hängivet ägnade sig åt de sista åren av sitt liv,var arbetet på att åvägabringa en modern svensk översättning av Stiernhööks berömda verk från 1672, De jure Sveonum et Gothorum vetusto.
    Personligen var Åke Holmbäck präglad av älskvärdhet och vänfasthet, vidsynthet och humanitet, och han efterlämnar långt utanför juristernas krets ett aktat och vördat minne.

Åke Malmström