PER FALK. Straffrätt och territorium. Studier i internationell straffrätt. Sthlm 1976. Norstedts. 336 s.

 

En svensk medborgare, som återvänt till Sverige efter att en tid ha vistats i ett avlägset land, befinns under sin bortovaro ha ägnat sig åt en lönsam tillverkning och försäljning av falska svenska pass. Kan han dömas för urkundsförfalskning?
    För att finna svaret på den frågan måste man beakta en rad problem. Enligt 2 kap. 4 § BrB anses ett brott begånget där den brottsliga handlingen företogs även som där brottet fullbordades. Därmed är det klart attdet aktuella förfarandet inte är att anse som brott "inom riket". Den fråga som härefter först bör ställas är om straffbudet i 14 kap. 1 § BrB om urkundsförfalskning är tillämpligt på gärningar företagna utomlands. Är detta fallet blir nästa fråga huruvida svensk domstol är kompetent att döma för gärningen enligt reglerna i 2 kap. BrB om svensk strafflagstiftnings tillämplighet i territoriellt hänseende. Enligt 2 kap. 2 § andra stycket är så i princip inte fallet beträffande brott utom riket av svensk medborgare om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. Man måste således undersöka strafflagen i det land där förfalskningen begicks. Befinns den lagstiftningen endast innehålla straffstadganden om förfalskning av inhemska offentliga handlingar förefaller kravet på "dubbelkriminalisering" inte vara uppfyllt. Då återstår emellertid ändå en möjlighet att finna svensk domstol kompetent. 3 § i 2 kap. BrB innehåller några undantag från kravet på dubbelkriminalisering, däribland att brottet förövats "mot Sverige". Bör framställning av falska svenska pass bedömas som brott mot Sverige?
    Den avhandling som forskarassistenten vid Juridiska fakulteten i Lund Per Falk lagt fram under titeln "Straffrätt och territorium" behandlar de olika frågeställningar jag sökt belysa med detta exempel. Kompetensregeln beträffande brott utomlands av svenska medborgare och här domicilierade utlänningar är det ena huvudämnet för avhandlingen. Det andra är den för den svenska jurisdiktionskompetensen för brott utom riket primära frågan om straffstadgandenas tillämplighet i "rumsligt" hänseende. Båda frågeställningarna hänför sig till den del av den allmänna straffrätten som sedan gammalt kallas läran om strafflagens tillämplighet i rummet. Reglerna härom utgör en del av vad man med samma missvisande terminologi som ifråga om internationell privaträtt brukar beteckna som internationell straffrätt. I ett inledande kapitel diskuterar författaren omfattningen och systematiken inom denna del av den svenska nationella straffrätten.
    Författarens ämnesval är påfallande lyckat. De senaste årens många uppmärksammade händelser med straffrättsliga inslag av internationell karaktär har blott alltför tydligt visat att vårt land inte kan isolera sig från omvärlden ifråga om lagstiftning och rättstillämpning på straffrättens om-

 

råde. En intensiv lagstiftningstakt (BrB 2 kap. har ändrats 1971, 1972, 1973, 1974 och 1976) och ett livligt internationellt samarbete utgör uppenbara bevis för ämnets betydelse i dagens rättsliv. Mot den bakgrunden står det också klart att författaren inte påtagit sig någon lätt uppgift.
    Det skall genast sägas att boken trots sin titel rör ett starkt begränsat fält av den internationella straffrätten. De två speciella frågeställningar som behandlas måste för att i alla hänseenden bli belysta sättas in i sitt straffrättsliga sammanhang, där frågorna om var ett brott skall anses begånget (2 kap. 4 § BrB) och kompetensreglerna beträffande brott av utländska medborgare (för vilka sedan 1957 funnits ett krav på dubbelkriminalisering) utgör viktiga beståndsdelar. Dessa frågor förbigås helt i avhandlingen. Vidare skulle det krävas ett i andra hänseenden bredare perspektiv än det författaren anlägger: de folkrättsliga aspekterna och den internationella debatten om jurisdiktionskompetensen kan inte lämnas obeaktade, såsom här skett.
    De nu nämnda begränsningarna har en rimlig förklaring i den snäva ramen för "nya" doktorsavhandlingar. Boken är emellertid snävt upplagd även i ett annat hänseende: den bygger på ett mycket begränsat rättsfallsmaterial. Författaren har tyvärr inte studerat andra publicerade rättsfall än sådana som i rubriken angivits avse de behandlade frågeställningarna och någon genomgång av notisfall har inte gjorts. I kombination med författarens ovilja att använda sig av "egna" exempel har detta givit framställningen en starkt teoretisk prägel. Säkert skulle också en undersökning av praxis vid meddelande av åtalsförordnande och av utlämningspraxis ha kunnat ge värdefulla bidrag till besvarandet av de frågor som här behandlas.
    Det krav på dubbelkriminalisering som sedan 1973 principiellt gäller ifråga om brott utomlands är mycket kortfattat behandlat i förarbetena. För att nå ökad klarhet om kravets innebörd i skilda hänseenden företar författaren dels en genomgång av äldre regler om ansvar för brott utomlands av svenska medborgare, dels en undersökning av det krav med motsvarande innebörd som finns i utlämningsrätten (1 och 4 §§ lagen /1957: 668/ om utlämning för brott). De äldre svenska lagregleringarna redovisas och kommenteras på ett sätt som ger den gällande lagstiftningen i detta hänseende en betydligt klarare belysning än de knapphändiga motivuttalandena vid 1972 års reform medger. Till denna redovisning är dessutom knuten en komparativ undersökning av motsvarande regler i vissa främmande rättssystem, en undersökning som på ett utmärkt sätt visar på skilda lösningsalternativ för lagstiftaren. Dessvärre har författaren inte beaktat engelsk och annan common law-rätt, där trots en annan systematisk överbyggnad åtskilliga intressanta jämförelser låter sig göras.
    Avhandlingens senare del rör straffbudens territoriella tillämplighet, ett problemområde där författaren är den förste som försöker sig på en mera systematisk genomgång. Hans utgångspunkt, en uttalad strävan att i så liten utsträckning som möjligt finna straffbuden begränsade till brott inom riket, är emellertid knappast förenlig med legalitetsprincipen. Författarens slutsatser blir därför diskutabla. De fåtaliga motivuttalandena framstår som undantag utan förklaringar. Parallellt behandlas frågan om vad som skall anses utgöra brott "mot Sverige". Författaren menar att hit bör hänföras inte bara brottstyper som har ett statligt skyddsintresse utan även andra brott

 

när de riktar sig omedelbart mot svenskt offentligt intresse (t. ex. ett förmögenhetsbrott mot ett svenskt statligt företag utomlands). Denna åsikt kan tyckas ha åtskilligt som talar för sig i en tid när brotten mot staten betonas i olika hänseenden. Vad författaren anför som stöd för sin tolkning i motiv och doktrin framstår emellertid som otillräckligt, speciellt i ljuset av ett av de få redovisade rättsfallen, SvJT 1952 s. 291, där ändringar i ett svenskt pass i Danmark inte ansågs utgöra brott mot Sverige.
    De frågor boken behandlar är komplicerade; regelsystemet kan sägas vara uppbyggt i olika "skikt" som måste beaktas samtidigt vid tillämpning och tolkning. Häri ligger säkert en del av förklaringen till att boken blivit svårläst. Men författarens benägenhet att använda en komplicerad (och stundom vacklande) terminologi och bristen på konkret material är också starkt bidragande orsaker härtill.
    Per Falks avhandling utgör ett välkommet bidrag till straffrättsdoktrinen inom ett förut föga uppmärksammat fält med stor aktualitet. Hans undersökningar bör inspirera till fortsatt forskning — kanske just i de hänseenden som författaren själv pekar på i det avslutande kapitlet.

Madeleine Löfmarck