MADELEINE LöFMARCK. Straffrättens konkurrensproblem. En undersökning av förhållandet mellan straffbud. Stockholm 1974. Norstedts. 151 s. Kr. 58,00.
Konkurrenssituationer i straffrätten är mycket vanligt förekommande. Så snart det är teoretiskt möjligt att en person kan dömas för mer än ett brott — och det är det ju ofta i ett rättssystem som Sveriges med dess syntetiska lagstil — aktualiseras konkurrensspörsmål. Paradoxalt nog har emellertid domstolarna sällan anledning att närmare taga ställning till dessa frågor. Det vill också synas som om de tillfällen då anledning därtill förekommer gärna undviks. Detta beror nu inte, som man möjligen skulle kunna misstänka, på att domstolarna kan hämta erforderlig vägledning i lagstiftning och lagstiftningsmotiv. I lagstiftningsärenden läggs nämligen sällan vikt vid lösning av konkurrensproblem, något som man har anledning att beklaga inte minst med hänsyn till den accelererande trenden i lagstiftarens verksamhet.
Av vad ovan sagts framstår det som angeläget för doktrinen att ge sig i kast med dessa spörsmål. Svensk rätt har emellertid Hittills saknat en samlad behandling av konkurrensläran. I föreliggande bok har förf. åtminstone delvis rått bot härpå. Tillsammans med docenten Nils Jareborg, som behandlat ämnet i sin förra året utgivna lärobok om förmögenhetsbrotten,1 har förf. genom sin forskning berikat svensk straffrätt på detta tidigare endast föga uppmärksammade område. Ingendera framställningen är särdeles lättillgänglig. Det ligger i ämnets natur. Förvirrande ter sig inte minst den rikhaltiga och mångskiftande terminologien. Den relativt sett kolossala terminologiska verktygslådan förefaller vara ett "gefundenes Fressen" förfrossande i ett mer eller mindre doktrinärt systembyggande som knappast skulle vara försvarbart. En systematisk och terminologisk "Wagner ouvertyr"
skulle här illa passa verklighetens mer begränsade "opera". Förf. har heller inte fallit för frestelsen utan föredömligt tillbakahållet analyserat det begränsade material som lagförarbeten, praxis och doktrin ger. Bokens utformning är tilltalande ur flera synpunkter. Typografiskt sett är det en av de numera alltmer sällsynta svenska juridiska monografier som framställts i konventionellt boktryck. Det innehållsrika sakregistret synes välbetänkt, inte minst med hänsyn till vad som ovan sagts om ämnets terminologi. En ytterligare hjälp vid användningen av boken får läsaren av ett värdefullt register över författningsbestämmelser. Något som inte förf. kan lastas för är att lagstiftningsverksamheten varit så intensiv, att redan året efter utgivningen framställningen i viss del blivit föråldrad.2
Undersökningen avser förhållandet mellan straffbud i svensk rätt. Förutom i nordisk rätt för övrigt ger förf. intressanta komparativa utblickar, företrädesvis i tysk rätt, men även fransk, spansk, italiensk och holländskrätt passerar revy. Av den angloamerikanska litteraturen utnyttjas endast engelska standardverk, medan den amerikanska till synes lämnas utanför. Förf. framhåller blygsamt att undersökningen inte resulterar i någon slutgiltig lösning av konkurrensproblemet i svensk straffrätt. Hennes syfte har varit att belysa de problem rättstillämpningen idag ställs inför till följd av den oklarhet som råder ifråga om konkurrensbedömningen och att understryka den bristande realiteten bakom motivens hänvisningar till allmänna grunder och principer. Även om boken spänner över ett vitt fält, gör den sålunda inte anspråk på annat än att analysera vissa typsituationer för att bilda underlag för en principiell behandling av konkurrensfrågor — en konkurrenslärans allmänna del om man så vill. Undersökningen är således inte handboksmässig och urvalet av illustrerande konkurrensfall styrs i stor utsträckning av förf:s vetenskapliga arbete för övrigt. Sålunda har 14 och 15 kap. BrB givits stort utrymme. Straffmätningsfrågor lämnas i stort sett utanför undersökningen, som ej heller behandlar den bl. a. i samband med "IB-affären" aktualiserade frågan om ett eller flera brott mot ett och samma straffbud föreligger.
Framställningen inleds med en redogörelse för den s. k. konkurrensläran, innehållande även en kort historisk återblick såväl som en översiktlig redogörelse för konkurrensfrågornas behandling i några främmande rättssystem. Sedan redogörelse för aktuella motivuttalanden givits, tages dessa till utgångspunkt för en analys av straffbuds inbördes förhållande. Den följande framställningens uppläggning grundar sig på denna analys. Förf. urskiljer två huvudgrupper av konkurrenssituationer, specialitet och interferens, vilka behandlas i två kapitel som utgör bokens huvuddel. De skilda konkurrenslösningarnas konsekvenser i vissa andra hänseenden än för straffmätningen belyses och följs av några reflexioner kring förhållandet mellan den straffrättsliga konkurrensbedömningen och processrättens regler om tillåten ändring av åtal och res iudicata. Framställningen avslutas med några slutanmärkningar som anknyter till i inledningen gjorda uttalanden och där framställda hypoteser.
Som tidigare nämnts är boken knappast lättillgänglig. Därtill bidrar naturligtvis ämnets abstraktionsgrad men också det enligt mitt tycke något tunga språket. Detta, lika litet som följande marginalanteckningar, får emellertid på intet sätt undanskymma det goda helhetsintrycket. Förf. bör
komplimenteras för att ha fört tidigare "slumrande" material upp i ljuset och underkastat det en värdefull och skarpsinnig analys.
På flera ställen3 används termen "vållande" som synonym till culpa och dessutom talas på s. 56 om "vållande-bestämmelse". Gammalt språkbruk kan visserligen vara svårt att utrota, men nog förefaller det mig angeläget att såvitt möjligt utmönstra termen "vållande" ur den straffrättsliga doktrinens vokabulär med hänsyn inte minst till dess olika betydelser i skadeståndsrätt och straffrätt.
På s. 61 anförs att överträdandet av en ordningsföreskrift i praxis ofta anses innebära att culpa i BrB:s mening föreligger. Förf. hänvisar här till mitt arbete "Oaktsamhet". Uttalanden i denna riktning återfinns på andra ställen i boken4 och de är ägnade att missförstås. Termen ordningsföreskrift är olycklig i sammanhanget, enär den skulle kunna tagas till intäkt för att förf. anser att överträdelse av en bestämmelse av ordningskaraktär skulle utvisa culpa — något som är högst tvivelaktigt. Jag har bl. a. därför i "Oaktsamhet" valt termen "skyddsföreskrift" för att indikera att föreskriftens s. k. skyddsintresse är en viktig faktor vid culpabedömningen. Detta torde få betydelse för bedömningen av konkurrens mellan specialstraffrättsliga bestämmelser och culpastadganden i BrB. Motivuttalanden beträffande de allmänfarliga brotten talar här för lösningen brottskonkurrens. Förf. ifrågasätter denna lösning som innebärande en dubbelbestraffning "eftersom den omständigheten att en ordnings- eller säkerhetsföreskrift överträtts har avgörande betydelse för culpabedömningen enligt BrB".5 Hur långt denna kritik är avsedd att sträcka sig är osäkert. I vart fall synes den inte vara avsedd att drabba den praktiskt mest betydelsefulla konkurrenssituationen härvidlag mellan vårdslöshet i trafik och vållande till annans död.6 Ej heller drabbar den konkurrens mellan en överträdelse av ren ordningskaraktär och ett culpa-brott i BrB. Sannolikt är kritiken ej heller i övrigt praktiskt att räkna med med hänsyn till att det så gott som aldrig finns anledning utdöma ett straff som överstiger maximistraffet för det strängast bestraffade brottet. Man kan inom denna ram så att säga anpassa straffet till vad som faktiskt skett.
Svårigheten att finna klargörande och vägledande rättsfall angående konkurrensfrågor synes inte minst att döma av citerad praxis beträffande specialitet vara avsevärd. Ett refererat dispensfall från 1958, som refererats i en helt annan fråga, och ett fall från tidigt 70-tal där varken HovR eller HD yttrat sig i fråga om konkurrens anförs. Ger verkligen dessa fall mer än uppslag till tänkbara konkurrensproblem?
Gillis Erenius