GÖRAN LYSÉN. The Non-Contractual and Contractual Liability of the European Communities. Uppsala 1976 Akad. avh. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Iuridica Upsaliensia 7. 184 s.
För avläggande av doktorsexamen disputerade den 22 maj 1976 i Uppsala jur. kand. Göran Lysén med framgang på en avhandling om tillämpningen av reglerna rörande det skadeståndsansvar, som de tre europeiska gemenskaperna (kol- och stålgemenskapen, "CECA", atomenergigemenskapen, "Euratom", och ekonomiska gemenskapen, "EG") har för sitt handlande i utomobligatoriska och kontraktuella förhållanden.
Författaren behandlar — efter en kort (4 1/2 sida) introduktion om integrationen och forskningsuppgiften — i avsnitt I några grunddrag beträffande gemenskapsrättens väsen och tillämpning i allmänhet (22 sidor), i avsnitt II gemenskapernas utomobligatoriska ansvar (95 sidor), till stor del med utgångspunkt från avgöranden av gemenskapernas domstol ("GD"), och i avsnitt III (22 sidor) det kontraktuella ansvaret.
Det är ett vittomfattande och intressant forskningsområde som författa EG:s utomobligatoriska ansvar har en av ledamöterna i GD 1975 uttalat: "— — — in some respects the Community law reports dealing with this subject resemble an early nineteenth-century map of Africa. The coast is shown; we see the deltas of great rivers; but where they lead and where they have their sources are as yet uncharted." (Lord Mackenzie Stuart, The "non-contractual" liability of the European Economic Community, Common Market Law Review 1975.493—512, s. 512).
Åtskilliga företag har begärt ersättning av gemenskaperna för deras åtgärder eller brist på åtgärder i samband med tillämpning av olika regleringssystem (CECA: skrotutjämningsavgifter, EG:s marknadsordningar på jordbruksområdet). Företagen har bl. a. gjort gällande att de lidit direkta förluster t. ex. på grund av att de måst fullfölja ingångna kontrakt, att de har undandragits vinster som kunde förväntas på grund av de dispositioner de vidtagit eller att de hamnat i diskriminerande konkurrenssituation genom att skyddsåtgärder gjorts selektiva.
De regler som finns i CECA-fördraget (art. 40 och som lex specialis art. 34) samt, likalydande, art. 215 och art. 188 i EG- respektive Euratomfördraget medger ansvar för gemenskaperna för skada på grund av handlande i tjänsten. Reglerna är emellertid allmänt hållna. Inriktningen av och gränserna för gemenskapernas ansvar måste mot denna bakgrund framkomma huvudsakligen genom praxis.
Avhandlingen, som till övervägande del är deskriptiv, ger anledning till en mängd synpunkter, positiva och kritiska.
Författaren dokumenterar omfattande och djupa insikter i gemenskapsrätten (varmed här förstås de tre gemenskapernas rättsordningar tillsammans) och gemenskapernas sätt att fungera. Exempel härpå är hans flitiga och för diskussionen berikande utnyttjande av generaladvokaternas yttranden ("conclusions"), som ofta bör studeras som ett led i tolkningen av GD:s avgöranden. Det skulle dock ha varit värdefullt för värderingen av författarens egna resonemang kring rättsfallen om han redovisat vilket rättskällevärde han, i allmänhet eller i enskilda fall, har tillmätt dessa yttranden.
Avhandlingen lämnar intressanta bidrag till belysningen av väsentliga frågeställningar, särskilt på området för gemenskapernas utomobligatoriska
ansvar. Undersökningen av rättsfallsmaterialet är värdefull. Alldeles oavsett om man delar författarens uppfattning om hur enskilda avgöranden bör tolkas eller vilka trender en sekvens av dem kan anses tyda på är avgörandena redovisade och diskuterade på ett sätt som är ägnat att sätta läsarens fantasi i arbete. Avhandlingen är skriven på engelska vilket gör materialet tillgängligt för intresserade utom vår språkkrets, inte minst exempelvis inom gemenskaperna.
De specifikt gemenskapsrättsliga frågorna är, vid en samlad bedömning, väl täckta i avhandlingen. Man kan visserligen fråga sig om avsnitt I med kortfattad, tämligen allmänt hållen redogörelse för grunddrag i gemenskapsrätten är behövlig för avhandlingen som sådan. Materialet utnyttjas inte direkt i den följande framställningen. Det försvarar möjligen sin plats som allmän bakgrundsteckning.
Avsnittet om det utomobligatoriska ansvaret är avhandlingens centrala.
Författaren anger (s. 54) sin forskningsuppgift och forskningsmetod på följande sätt: "The starting point in determining the extent of and the conditions for the non-contractual liability of all three Communities are the notions of faute de service and faute de (sic!) personnelle as revealed by the case-laws pertaining to the Treaties — —".
När det gäller CECA-rätten synes författarens slutsats vara — framställningen är i denna del oklar och jag läser samman s. 64 och s. 132 — att uttrycken "faute de service" och "faute personnelle", som förekommer i art. 40, har proveniens i den franska rätten och att faute de service — ty beträffande faute personnelle finns inga avgöranden — inledningsvis tolkats med stark inspiration från detta rättsområde. Det har dock, menar författaren, efter hand givits ett särskilt CECA-rättsligt innehåll. Faute de service föreligger enligt författaren när skadan skulle ha kunnat undvikas genom ett annat handlande som med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kan anses stå i bättre överensstämmelse med god förvaltningsverksamhet. Faute de service är alltså en form av "maladministration", ett handlande med culpösa inslag.
Så värst klargörande är väl inte denna beskrivning. Mera handfast är slutsatsen att den franska rättens användning av fel av olika grader (faute lourde/grave, faute simple) undviks av GD. När det gäller praxis har dålig organisation av förvaltningsverksamheten inte ansetts vara faute de service. Däremot är detta fallet när felaktiga upplysningar lämnats inom ramen för tjänsteutövningen. Emellertid ställs också höga krav på att skada verkligen har uppkommit och på kausaliteten mellan tjänstehandlingen och den skada som påstås ha uppkommit. Detta förklarar varför oriktig uppgift från Höga myndigheten om att visst transportkostnadsstöd skulle utgå visserligen har ansetts vara faute de service men i vissa fall inte har lett till ersättning (Rec.CE 1961.559 — Fives Lille Cail) under det att ersättning (upp till drygt 39.000 FF) i andra fall har utdömts (Laminoires m. fl. Rec.CE 1965.1157, ansvarsdelen, och 1966.200, beloppsdelen).
Framställningen i denna del är intresseväckande och upplysande. Man kunde dock begära av författaren till en akademisk avhandling att slutsatserna framställdes med större stringens och precision. Jag syftar här särskilt på s. 63—66.
Jag övergår så till författarens behandling av det utomobligatoriska ansvaret i EG-rätten, art. 215 andra stycket ("215: 2") och lämnar därvid
Euratomrätten nästan helt åt sidan, så mycket mer som art. 215: 2 och 188 2 är likalydande och ingen skadeståndspraxis redovisas beträffande art. 188: 2.
Art. 215: 2 har följande lydelse i svensk översättning:
"Beträffande utomobligatoriskt ansvar skall gemenskapen i samklang med allmänna grundsatser som är gemensamma i medlemsstaternas rättsordningar ersätta skada som vållats av dess institutioner eller anställda vid utförande av sina tjänsteåligganden."
I art. 215: 2 nämns inte fel eller försummelse ("faute de service"). Mot denna bakgrund är det förvånande att författaren, utan egentlig problemanalys och i medvetenhet (s. 66) om att åsikterna divergerar beträffande CECA-rättens (faute de service) inflytande på EG-rätten (art. 215: 2), anser forskningsuppgiften i denna del vara att undersöka utvecklingen av just begreppet "faute de service" i GD:s praxis (s. 54). Undersökningen hade snarare bort avse om och i så fall på vad sätt CECA-rättens faute de service förts över till EG-rätten i samband med tillämpningen av art. 215: 2.
Författaren förbiser givetvis inte möjligheten av skadestånd utan fel eller försummelse. Detta behandlas med naturlig tonvikt på Euratom-rätten i kapitel 8. Framställningen rörande EG-rätten är dock i denna del tämligen ytlig. Jag menar att författaren allmänt sett i alltför hög grad låst sig vid tanken på att EG:s skadeståndsansvar, liksom CECA:s, skulle baseras på begreppet faute de service. Författaren är medveten om att GD inte under senare år (inte sedan Kampffmeyer-avgörandet 1967) har nämnt faute de service i sina domar och drar den naturliga slutsatsen att faute de service inte längre med säkerhet är utgångspunkten för GD:s bedömningar. Han menar dock — med hänvisning till ett antal fall — att "the appreciation in concreto of the prodence and diligence of an institution is implicitly retained." Det står enligt författaren inte klart att Kampffmeyer-avgörandet är överspelat.
Denna diskussion har sitt givna intresse. Men fler aspekter på frågan om skadestånd utan fel eller försummelse borde ha tagits upp till samlad analys.
Det allmännas ansvar för yttringar av sin förordningsmakt (det s. k. normativa handlandet) kan sålunda inte anses vara ett centralt problem i medlemsstaterna men är det i hög grad i EG på grund av gemenskapens juridiska struktur och, såsom t. ex. marknadsordningarna på jordbruksområdet har byggts upp, genom tvånget att fortlöpande producera ett stort antal författningar. Den skyldighet som GD i detta sammanhang har lagt på gemenskapen att ersätta uppkommen skada bygger knappast på ett "faute de service"-resonemang utan, så vitt jag kunnat utröna, mera på strävan att ge den enskilde ett rimligt skydd (jfr Mackenzie Stuart, op.cit. s. 507), inte minst mot bakgrund av att det inte finns en parlamentarisk kontroll i gemenskapen över lagstiftningsverksamheten.
I samband härmed kan en annan linje skönjas i GD:s praxis, nämligen utvecklandet av en subsidiaritetsprincip. Denna kan sägas innebära att det i första hand är de gemenskapsrättstillämpande nationella myndigheterna som bör svara för verkningarna av de beslut som de träffar på grundval av gemenskapsrätten. Dylika aspekter av EG:s utomobligatoriska ansvar har studerats av Gilsdorf i tidskriften Europarecht 1975. 73—112, "Die Haf-
tung der Gemeinschaft aus normativen Handeln auf dem Hintergrund der Rechtsprechung des Europäischen Gerichtshofs". Detta arbete finns inte citerat i avhandlingen liksom för övrigt inte heller Mackenzie Stuarts.
Frågor om gemenskapens ansvar för normativt handlande är inte förbisedda i avhandlingen men de kommer bort med den valda angreppsvinkeln. Avhandlingen ger på detta sätt enligt min uppfattning en alltför oklar bild av utvecklingen.
I art. 215: 2 görs, till skillnad från art. 40 i CECA-fördraget, hänvisning till "allmänna grundsatser som är gemensamma i medlemsstaternas rättsordningar", i det följande beskrivet med "hänvisningen i art. 215: 2". Innebörden av hänvisningen är oklar.
Författaren redovisar några olika synsätt på den: — en återklang av art. 38 (1) c i stadgan för internationella domstolen (Stein och Hay i AJCL 1960: 420, alltså ett beaktande av "general principles of law recognized by civilized nations"); — en (till intet förpliktande?) diplomatisk formulering (så generaladvokaten Lagrange i Common Market Law Review 65/66 s. 32); — ett slags lagvalsklausul (författarens tanke, s. 130) dvs. hänvisning inte till en eller två specifika rättsordningar utan till för flera rättsordningar gemensamma principer.
Tanken på samband med internationella domstolens stadga lämnas av författaren utan kommentar. Lagranges åsikt avfärdas helt kort med åberopande av fördragets "order, legal security and systematics".
Det är svårt att få grepp om författarens egen åsikt att hänvisningen i art. 215: 2 bör ses som en lagvalsklausul. Han tycks förutsätta att det i varje enskilt skadeståndsmål görs en reell komparativ undersökning men han preciserar inte hur resultatet av den skall användas. Det är dock inte fråga om att finna en nödvändig minsta gemensamma nämnare som grund för skadeståndsansvar, om jag har förstått framställningen.
Författaren har enligt min mening behandlat hela detta problemkomplex alltför oreflekterat. Det finns t. ex. åtskilligt som talar för att hänvisningen inte behöver anses ha sjävständig betydelse. I Sayag-målet där huvudfrågan gällde tillämpligheten av gemenskapsrätt på trafikolyckshändelse vari CECA-tjänsteman varit inblandad yttrade generaladvokaten Gand (Rec.CE 69.340) att om det nu rådde allmän enighet om att hänvisningen (i detta fall i art. 188: 2 i Euratomfördraget) naturligtvis inte kunde avse positivrättsliga (nationella) lösningar utan de tankegångar som ligger bakom dessa lösningar kunde man tveka om hänvisningens räckvidd och innebörd (efficacité). Mackenzie Stuart tycks också luta åt att hänvisningen inte har någon självständig betydelse (op. cit. s. 499).
GD brukar heller inte i sin dom peka på någon särskild, som gemensam betecknad, grundsats. Å andra sidan brukar generaladvokaterna redovisa en komparativ översikt. Författaren synes utgå från att de gör det därför att de — med mitt resonemang i motsats till GD — anser att det är nödvändigt. Vad är då sanning? Enligt vad jag förstår ingår kunskap om de internrättsliga lösningarna, helt oberoende av hänvisningen i art. 215: 2, i GD:s arbetsmetodik. Ledamoten av GD A. Donner har i samlingsverket Zehn Jahre Rechtsprechung des Gerichtshofs der Europäischen Gemeinschaften (Köln 1965) lämnat upplysande besked om GD:s vardag när det gäller tolkning och tillämpning av gemenskapsrätt (s. 4):
"In der Regel stimmen die Lösungen in den sechs Ländern bis auf kleine Unterschiede überein. Sind aber Juristen aus verschiedenen Ländern berufen, gemeinsame Iintscheidungen zu treffen, so treten diese kleinen Unterschiede früher oder später hervor. Es muss dann eine einheitliche Lösung gefunden werden, mit anderen Worten, die Vertragsbestimmungen erhalten ihren konkreten Inhalt und nähere Präzisierung aus dem Recht der Mitgliedsstaaten, das auf diese Weise als eine Art materielle Rechtsquelle fungiert. Wo aber dieses Recht nicht übereinstimmt, da muss der europäische Jurist eine Wahl treffen oder nach einer Synthese suchen."
Jag efterlyser alltså mera nyanserade bedömningar från författarens sida när det gäller hänvisningen i art. 215: 2.
Beträffande det kontraktuella ansvaret utanför anställningsförhållanden kan huvudregeln i gemenskapsrätten sägas vara att gemenskaperna svarar inför nationell domstol och att den på avtalet tillämpliga lagen skall läggas till grund för avgörandet. Gemenskaperna behandlas således i dessa fall, och detta medvetet, som ett enskilt rättssubjekt. Om man bortser från anställningsförhållanden, som författaren inte studerar särskilt, redovisas ingen rättspraxis på detta område. De resonemang som författaren för fram bär emellanåt spekulationens prägel. Han menar exempelvis att den praxis som utvecklats beträffande gemenskapernas utomobligatoriska ansvar bör ha betydelse också när det gäller fall av kontraktuellt ansvar, som GD(t. ex. på grund av prorogationsklausul) har att avgöra. Författaren framkastar i linje härmed (s. 164) att GD vid behandling av ett enskilt fall inte kommer att grunda sitt avgörande på "narrow concepts of a national law whatever law has been designated but will show features of an internationalisation".
Det resonemang som föregår detta uttalande anknyter dock närmast till GD som uttolkare av gemenskapsrätt och med "internationalisation" skulle väl då menas att gemenskapsrätten i någon mening övar inflytande på intern rätt. Jag kan inte finna att författaren bygger under sitt resonemang i någon större utsträckning. Spontant kan jag inte ansluta mig till det. Det är svårt att förstå att GD som civildomstol eller skiljedomstol i avtalsförhållanden som lokaliseras under t. ex. fransk rätt inte skulle kunna tillämpa den franska förmögenhetsrättens force majeure-begrepp utan att blanda in det force majeure-begrepp som kan finnas i gemenskapsrätten (t. ex. som det framträder i Rec.CE 1970.1139 — Internationale Handelsgesellschaft).
Enligt min mening hade det varit till fördel för avhandlingen som helhet om avsnittet om det kontraktuella ansvaret hade lämnats utanför.
Men diskussionen ovan skall inte leda till antagandet att avhandlingen inte är läsvärd. Det är den i hög grad. Det är min övertygelse att avhandlingen inte speglar författarens kunnighet på gemenskapsrättens område.
Hans Stenberg