De Meidnerska löntagarfonderna i Stig Strömholms rättsliga belysning
I SvJT 1976 s. 452 ff ger Stig Strömholm en rättslig belysning av det Meidnerska förslaget om löntagarfonder. Såsom jag uppfattar det tar Strömholm som utgångspunkt för sina undersökningar en rättssituation som är konstruerad för att kunna överensstämma med hans egen samhällssyn. Den är konservativ. Strömholm vill slå vakt om det bestående.
Från denna samhälleliga utgångspunkt är det relativt lätt för Strömholm att tillbakavisa krav på förändringar av vissa samhällsinstitutioner under hänvisning inte endast till lagens ordalydelse utan också till lagstiftarens avsikt och syfte vid lagens tillblivelse. Strömholm menar därför att analogisk tillämpning och slutledningar e contrario endast sparsamt får tillgripas. I överensstämmelse med sitt ideologiska synsätt formulerar således Strömholm tesen att "systemet" med löntagarfonderna måste karakteriseras som "(1) en överföring av viss egendom" i viss form "(2) till enskilda organisationer" "(3) utan ersättning" (s. 453). Strömholm uttalar inte ordet "konfiskation" i detta sammanhang, men detta torde vara innebörden av hans deklaration.
Som den ambitiöse och genomlärde jurist Strömholm är tvingas han att bevisa sin tes genom att genomlysa område för område av jurisprudentian. Han måste framlägga bevis för att genomförandet av förslaget om löntagarfonder inte kan ske inom den gällande rättsordningen. Löntagarfonder kan inte skapas i Sverige utan grundlagsändring, är Strömholms slutledning. "Det är ett utomordentligt långtgående ingripande", avslutar han sin rättsliga belysning. Han lämnar dock ingen förklaring till varför en grundlagsändring skulle vara så "utomordentligt" svår — om det nu skulle behövas en sådan. Detta bestrides dock och skall bevisas.
Vad Strömholm framlägger om den "civilrättsliga basen" (s. 454 ff), det "konstitutionella äganderättsskyddet" (s. 456 ff), "expropriationsinstitutet" (s. 461 ff), "beskattning" (s. 466 f) och "grundläggande rättsprinciper" (s. 467 f) är i och för sig välgrundade sammanfattningar av olika rättsområden och torde med all heder kunna ingå i en kortfattad överblick över den allmänna rättsläran. Men med sitt quod est demonstrandum i slutet av varje
avsnitt slår Strömholm in öppna dörrar.
Med förslaget om löntagarfonder avses nämligen inte att överföra egendom i form av arbetskapital från enskild till enskild utan kompensation, men att tillförsäkra arbetstagarna en större del av arbetskapitalets avkastning, vilken de själva åstadkommit genom sin arbetsinsats. Hur arbetstagarna skall kunna tillgodogöra sig en sådan förstärkt participation, enskilt eller kollektivt, därom har förts och förs alltjämt diskussioner. I Västtyskland har man i viss mån stannat för det förra alternativet. Landsorganisationen i Sverige har i och med det Meidnerska förslaget om löntagarfonder gett sitt förord åt det senare.
Strömholm utgår själv i sitt resonemang från att det här är fråga om överföring av kapitalets avkastning till annan hand och inte av det egentliga arbetskapitalet. Han menar emellertid att kapitalets avkastning såsom egendomens utflöde tillhör egendomens ägare. Denna uppfattning torde endast under vissa rättsliga förutsättningar kunna accepteras. Så t. ex. ifråga om förfalloränta. I många rättsförhållanden är det en fråga om avtal, särskilt när ägaren till arbetskapitalet inte genom egen arbetsinsats kan åstadkomma en avkastning.
Rättsfrågan om egendomens utflöde och ägarens rätt till det har sitt ursprung i gammal romersk rätt. Enligt denna gällde att pater familias är herre över och ägare till allt som tillhör hans domus. Därmed tillhör honom all avkastning, allt utflöde av egendomen. Så t. ex. är han ägare till filius familias. Sonen kan endast genom vissa formella handlingar lämna faderns potestas, bli en fri man och också bli pater familias och ägare till egendom och till dess utflöde. Det är då självklart att den romerska trälen, servus, är egendom liksom också trälens avkomma såsom utflödet av egendomen. Den romerska trälens arbetsresultat tillhör således också hans herre.
Samma rättsuppfattning återfinns ännu på 1600- och 1700-talen i fråga om negerslavarna. Den torde i en eller annan form ha varit rådande i alla samhällen där slavsystemet tillämpats. Den gäller ännu i dag i många rättsstater, där samhället i viss omfattning tillgodogör sig sina straffångars arbetsprestation.
Men redan i det romerska samhället då en kapitalägare anlitade en annan fri person för att bearbeta, förändra eller nyttja den förres egendom tillfaller avkastningen inte utan vidare egendomens ägare. En fördelning av avkastningen sker då genom avtal eller lag. Under seklens gång och från samhälle till samhälle har rättsuppfattningen skiftat ifråga om i vilken utsträckning egendomens, kapitalets avkastning skall tillfalla ägaren till kapitalet och hur stor andel den skall ha som åstadkommit avkastningen. Under medeltidens skråsystem fanns det bestämda stadgar enligt vilka en hantverkare fick betinga sig ersättning för utfört arbete. När i och med merkantilismen fabriksystemet introducerades, när det feodala marknadssystemet blev undanträngt av det kapitalistiska med löneslavar blev det kapitalägaren som ensam bestämde vilken andel av avkastningen som åstadkommits genom arbete som skulle tillfalla arbetaren som hans lön.
Det är överflödigt att här närmare ingå på hur och i vilken utsträckning arbetstagarna i de moderna industrisamhällena tillkämpat sig förhandlingsrätten om fördelningen av arbetskapitalets avkastning. Genom avtal, enskilda anställningsavtal och/eller kollektivavtal, tilldelas arbetaren en del
av kapitalets avkastning i form av lön. En annan del överförs till följd av sociallagars bestämmelse till samhälleliga institutioner och fonder som förarbetarens räkning förvaltar den delen av avkastningen för att enligt vissa i lagen föreskrivna regler senare utbetalas till honom.
Kapitalets, egendomens avkastning i ägarens hand begränsas dock inte endast genom avtal och lag. Samhället tillerkänner dessutom arbetstagarnarätten att genom fackliga stridsåtgärder (vilka visserligen också sanktionerats genom lag) tilltvinga sig större andel av kapitalets avkastning än vad kapitalägaren på annan rättslig grund vill medge. Detta är uttrycket för en förändrad maktfunktion i samhället som i Sverige kunnat lagfästas utan att det därför behövdes en grundlagsändring.
Den "yttersta rättsliga principfrågan" (se Strömholm s. 467) kan inte alltid avgöras genom grundlagsändring. Strömholm förklarar själv i avsnittet "Grundläggande rättsprinciper" (s. 467 f) att en grundlag "inte kan uttrycka alla de rättsprinciper som i det ifrågavarande samhället i själva verket anses lika självklara och förpliktande som de uttryckligen fastslagna". Men denna princip vill han endast applicera på "tvångsmässiga förmögenhetsöverföringar från enskild till enskild", vilka således skulle vara fredad egenom en i grundlagen nedlagd rättssyn. Däremot torde Strömholm vara främmande för att grundlagen också kan omsluta andra rättsprinciper som inte heller nedskrivits men icke desto mindre är självklara. Nämligen: arbetarens rätt till medbestämmande över sin egen arbetsinsats och sitt arbetsresultat.
Det är således självklart att i varje rättssamhälle den rådande samhällssynen finner sin förankring i tolkningen av lagar och författningar. Lika självklart är också att en förändrad samhällssyn måste åtföljas av en annan tolkning. Arbetsdomstolen har genom flera grundläggande domslut i anställningsavtal intolkat den liberalistiska uppfattningen om kapitalägarens beslutanderätt i fråga om kapitalets förvaltning och avkastning som dessförinnan inskrivits i SAF:s stadgars § 23, sedermera § 32. AD fastslog att innebörden av gällande rättsuppfattning är att arbetsgivaren har rätt att fritt anställa och avskeda arbetare och att leda och fördela arbetet. Denna rättsuppfattning ligger enligt AD alltid till grund för ett anställningsavtal oavsett om SAF:s stadgebestämmelse intagits i ett kollektivavtal eller ej.
Hela den arbetsrättsliga och socialrättsliga lagstiftning som håller på att förändra det svenska samhället bygger emellertid på en ändrad samhällssyn som står i bjärt kontrast till AD:s liberalistiska marknadstolkning. Också denna lagstiftning har kunnat genomföras utan att grundlagsändring ansetts vara erforderlig. Och ändå har redan den varit ingripande i fråga om inflytande över kapitalets avkastning. Det gäller såväl 1974 års lag om anställningsskydd som förtroendemannalagen och den nya arbetsskyddslagen. Lagen om medbestämmande i arbetslivet som träder i kraft den 1 januari 1977 kommer genom sin bestämmelse i 32 § att i ännu högre grad inskränka kapitalägarens rätt att ensam förfoga över avkastningen av hans egendom, arbetskapitalet. Det har inte heller vid denna lags tillkomst behövts en grundlagsändring för att legalisera en förändrad rättssyn.
Enligt vad jag kan se finns inte större anledning att tillgripa en grundlagändring den dagen förslaget om löntagarfonder skall bli lag. Här är endast fråga om en ytterligare omfördelning av arbetskapitalets avkastning.
Joachim Nelhans