Om de s. k. löntagarfondernas grundlagsenlighet — ett genmäle
Stig Strömholms artikel i SvJT 1976 s. 452 ff om grundlagsenligheten av de s. k. löntagarfonderna och en hans understreckare i Svenska Dagbladet (17.07.76) aktualiserar många intressanta frågor. När jag i det följande kritiserar hans åsikter beror detta inte på någon önskan att stödja de Meidnerska förslagen till löntagarfonder. Jag är tvärtom på delvis samma subjektiva och politiska grunder som Strömholm en avgjord motståndare till förslag av denna typ, särskilt som syftet med dem inte tycks vara att förbättra de "bolagsanställdas" ekonomi utan att förstärka fackföreningsbyråkratins makt och ekonomiska resurser.
    Ännu ett klargörande. Jag är inte motståndare till planhushållning och idéer om anställdas andel i företagsvinster. Tvärtom anser jag att vår tid kräver en långtgående planhushållning. Planhushållning är f. ö. en tanke som insiktsfulla konservativa tänkare och politiker alltid omhuldat. Samma år 1872, som Marx av skräck för Bakunin sprängde den första internationalen, förklarade hans konservative rasfrände Disraeli att "Gladstone & Co" var idioter, om de inte begrep att den sociala frågan måste lösas och att även arbetarna måste få del av luft, vatten och natur. 1874—75 års arbetsrättsformer blev hans svar på kritiken i Kapitalet. Vad beträffar arbetstagares rätt till del av företagarvinsterna framfördes den tanken långt före Marx av reformkonservativa tänkare såsom Sismondi och har återupplivats i dagens Västtyskland. Men dylika idéer får inte realiseras på vad sätt som helst.
    Kort sagt, jag är ense med Strömholm om att de Meidnerska förslagen inte uppfyller de minimikrav på rimlighet och anständighet som man i ett demokratiskt samhälle har rätt att ställa på samhällsingripanden. Men jag tror inte att Strömholm valt rätt metod att bekämpa förslagen. Att engagera våra domstolsjurister och vår rättsvetenskap i denna politiska strid kan enligt min mening bara göra ont värre. Det kan undergräva respekten förderas insatser och därmed också för den s. k. rättsordningen. I det utsatta läge som de befinner sig med en aldrig sinande flod av nya mer eller mindre väl genomtänkta lagar att bemästra och tillämpa, en ständigt ökad kriminalitet och en underbemannad ordningsmakt som i brist på ordentligt stöd uppifrån är färdig att kapitulera gäller det verkligen att hålla tungan rätt i munnen. Det är politikernas och inte juristernas sak att övertyga den på valdagen suveräne väljaren om meidnerförslagens orättfärdighet.
    Inledningsvis fastslår Strömholm i förevarande uppsats att det föreslagna fondsystemet innebär överföring av viss egendom i form av aktier från nuvarande ägare till enskilda organisationer utan ersättning.
    För en rättrogen marxist är denna karakteristik naturligtvis grovt missvisande. För honom är de i löntagarfonderna uppsamlade medlen en del av det mervärde som arbetstagaren berövats. Återställandet av dessa medel till "rörelsen" är därför en gärd av enkel rättvisa. Huruvida åtgärden skall betraktas som en "socialisering" i "syndikalistisk" stil eller inte är för honom likgiltigt. Detsamma gäller om detta syfte skall nås under hot om generalstrejk eller genom lagstiftning.
    Så brutalt och uppriktigt motiveras nu inte Meidnerförslagen. Enligt Meidnerrapporten (s. 87, s. 120 f, s. 123) är motiven till dem att fonderna skall göra det möjligt att i demokratisk ordning fatta de investeringsbeslut som gäller vad som skall produceras och var produktionen skall äga rum,

 

att vara ett stöd i den solidariska lönepolitiken och att motverka en ägandekoncentration som representerar rester av ett samhälle, där ägandet består och förstärks över generationer genom arv, framgångsrik företagsverksamhet och familjesammanhållning.
    Såsom Meidner och hans medarbetare utformat förslagen tycks de förutsätta lagstiftning. För Strömholm blir då nästa fråga om sådan lagstiftning står i strid med 1974 års RF. Det är ett mycket formellt sätt att se på saken. Om socialdemokratin återvinner den absoluta majoritetsställning som den under Per Albin Hanssons landsfaderliga ledning hade på 1940-talet blir det en lätt sak att genomföra eventuellt erforderliga grundlagsändringar, om nu sådana behövs, en sak till vilken det finns anledning att återkomma. Kritiken av löntagarfonderna borde därför adresseras mot demokratin som styrelseform och inte uppehålla sig vid dylika rättsliga petitesser.
    Explicit leder Strömholms fortsatta resonemang till slutsatsen att den svenska rättsordningen inte tillåter att egendom tvångsvis utan vederlag överförs från ett rättsubjekt till ett annat. Såväl grundlag som vanlig lag måste läsas och förstås mot denna rättsliga bakgrund. Ett frångående av där uttryckta grundprinciper om äganderättsskydd kräver uttryckligt grundlagsstöd. Implicit förutsätter resonemanget en domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas lagprövningsrätt, att Meidnerförslagen till löntagarfonder är uppenbart grundlagsstridiga och att domstolar och förvaltningsmyndigheter av detta skäl kommer att vägra att tillämpa dem.
    För Strömholm som inom immaterialrätten skrivit fascinerande böcker om rättighetsföreställningars framväxt och hypostasering i rättigheter nationellt och internationellt under en tid då den för västvärlden gemensamma rättskulturen utbildades på basis av traderad romersk och germansk rätt är det självklart att resonemanget skall föras med utgångspunkt från "erkända" rättigheter och "inskränkningar" i dem. Att dessa rättigheter rättsfilosofiskt saknar semantisk referens bortser han från i detta sammanhang. Marx' tydligen på Aristoteles grundade kritik av Hegel i Grundrisse därför att denne lagt besittning och inte familjebegreppet och förhållandet mellan herre och slav (läs arbetsgivare och arbetstagare) till grund för samhällsordningen bryr han sig inte om. Inte heller bekymrar han sig om det innerstatliga suveränitetsbegrepp ur vilket Hobbes i sofisternas efterföljd deducerade rättigheternas uppkomst, Benthams därur avledda åsikter om rättigheters egenskap av "legal rights" och inte "naturrätt", Undéns i Vaihingers och Kelsens efterföljd gjorda karakteristik av rättigheter som funktionsbegrepp eller Schmidts av dem som "kopplingscentraler".
    Strömholms rättighetsbegrepp har ett vördnadsvärdare förflutet. Det går tillbaka på urkristen samhällssyn — för Thomas av Aquino var beskattning ett av särskilda skäl ursäktat ingrepp i äganderätten — Bodins och Grotius' sekulariserade varianter på detta tema, Lockes härledning av äganderätten ur arbetet — en tankegång som fanns i bakhuvudet på Marx — och 1789 års ryktbara rättighetsförklaring.
    Implicit utgår han från att äganderätten har en av all västerländsk rättsordning accepterad grundkaraktär och att nationella avvikelser från denna grundkaraktär av "skyddad position" endast kan godtagas inom ramen för vad internationella av vårt land biträdda konventioner kan tillåta.
    Strömholm pretenderar på att hans resonemang är strikt juridiskt. Detta

 

innebär att han tar det juridiska normsystemet på fullt allvar. Han är främmande för sådant som Lassalles åsikt att författningsfrågor bara är maktfrågor, för den "moderna" tanken att rättsregler bara begränsar beslutsfattarnas möjlighet att träffa "riktiga" avgöranden och för de hinder av psykologisk och kreativt juridiskteknisk art som varje radikal samhällsomdaning, "revolutionär" eller inte, reser.
    Vilken natur juridiska slutledningar kunskapsteoretiskt har, en fråga som står i centrum för den s. k. deontiska logiken, saknar också relevans för Strömholms resonemang. Han litar helt på den persuasiva tyngden hos sina argument, förvissad som han är om att resonemanget bygger på rättsligt relevanta premisser och kan försvaras på inom juridiken hävdvunna skollogiska grunder. Med kännedom om Strömholms fantastiska beläsenhet och lätthet att tillägna sig kunskap är det ingen som misstänker att han inte skulle vara väl bevandrad i alla dessa frågor eller att han inte skulle vara i god tro när han driver sina teser.
    Som Aristotelesexpert vet naturligtvis Strömholm att denne gamle grek ehuru anhängare av majoritetsprincipen inte bara en utan två gånger i sina för allt västerländskt politiskt tänkande grundläggande böcker om etik och politik slår fast att demokrati av annat än det hierarkiska slag som han själv skisserar måste leda till ekonomiskt kaos, förmodligen ehuru det inte utsägs, därför att demagoger kan väntas vilja göda sina väljarmajoriteter med de rikas egendom och på den vägen successivt konsumera all egendom i samhället. Med Wigforss' underbara fras skulle nu detta inte innebära någon större olycka eftersom fattigdomen bättre fördras om den delas av alla. En annan Aristoteleskännare Sir Henry Maine, som i likhet med Marx också tagit starka intryck av Savigny och Hegel, tog inte saken lika lätt. Den "olycka" hos demokratin som Aristoteles sin tänkarnatur likmätigt preciserat i en eller två satser blev ett mångordigt men slagkraftigt tema i Maines nu bortglömda men alltjämt läsvärda bok "Popular government".
    Sedan den boken skrevs har mycket vatten runnit och vi har alla blivit demokrater, bortsett naturligtvis från nymarxisterna och andra extremister som menar att representativ demokrati skapar förhatliga eliter. Demokratin har som min oförgätlige lärare Herbert Tingsten uttryckte saken blivit en överideologi på basis av en värdegemenskap hos alla demokratiska partier. Men värdegemenskapens föremål är ingenting oföränderligt. Påden punkten har Hegel och Marx rätt. Historien upprepar sig aldrig, låtvara att döda generationer ligger som en mara över de levande.
    Frede Castberg, jämnårig med Tingsten och med samma klarsyn, ställer i sin senaste bok Ret och Revolusjon i Norge frågan hur han som demokrat bör reagera inför radikala socialiseringsförslag. Som gammal (social-)demokrat finner han sig motvilligt i dem men han säger sig begripa att andra kan sakna den rätta förståelsen för att vad de under ett arbetsfyllt liv hopbragt åt sina efterkommande nu skall tas ifrån dem och ges åt andra. Någon statsklok handling skulle en sådan socialisering inte vara, det kan man läsa mellan raderna. En självfallen förutsättning för dylika "reformer" är dock att de genomförs i en ur rättslig och demokratisk synpunkt oklanderlig ordning.
    I en understreckare i Svenska Dagbladet (17.07.76) med den målande rubriken Från demokratins begravning har Strömholm recenserat en bok om engelsk demokrati, där författaren efterlyser en skriven författning

 

med regler om medborgerliga fri- och rättigheter och med ett effektivt maskineri för att övervaka att dessa rättigheter respekteras. Den rule of law som Dicey med sådan kraft slog vakt om förslår inte längre. Den nya byråkratiska despotism som lord Hewart gisslade redan på 1930-talet har i hägnet av parlamentets överhöghet brett ut sig och blivit en landsplåga. Orsaken till det onda skulle vara den unika maktkoncentration till ett enda organ, parlamentet, som kännetecknar Englands oskrivna konstitution.
    I den klassiska engelska statsrättslitteraturen (Blackstone, de Lolme, Anson, Dicey m. fl.) finns många kärnord om det engelska parlamentets omnipotens. Det saftigaste säger ungefär att parlamentet kan besluta allt blott inte att en man skall vara kvinna, en begränsning som just i det berörda hänseendet inte längre torde vara fullt korrekt.
    I motsats till England har vårt land i vart fall sedan 1600-talet haft skrivna konstitutioner. Ger detta anledning till andra betraktelsesätt på vår demokrati?
    På 1600-talet var vår statsrättsdiskussion, åtminstone i akademiska kretsar, i hög grad påverkad av antikt tänkande. En central figur var Aristoteles.
    Aristoteles var en utpräglad voluntarist, beredd att i Solons och Lykurgos' efterföljd ställa sitt ofantliga empiriska och teoretiska vetande till samtida och efterföljande författningsmakares förfogande.
    Starkare än någon annan antik eller modern statsfilosof har han betonat lagstiftningens betydelse trots medvetande om att lagtext aldrig kunde täcka alla fall och alltid skulle vara i behov av förbättring. Men han genomförde ingen fullständig boskillnad mellan rätt och moral. Ett textställe som av den orsaken vållat mycket huvudbry för eftervärlden gällde självmordet. Enligt Aristoteles krävde en sådan mot samhällsmoralen stridande handling uttryckligt stöd i lag. Mot detta antiindividualistiska synsätt opponerade upplysningstiden, Locke och Montesquieu med sina teorier om lagbunden frihet, Beccaria och Anselm Feuerbach med sina läror om lag som förutsättning för brott och straff och andra reformivrare med paroller om att allt var tillåtet som inte var förbjudet. Denna sats drev bl. a. oppositionsledaren von Schwerin hos oss under grundlagstolkningsdebatter i början av 1800-talet, debatter som gällde riksdagens maktbefogenheter i konkurrens med kungamakten. Argumentationstekniken var effektiv när det gällde riksdagens finansmakt men inte i övrigt därför att 1809 års RF, trots att riksdagen ensam uppträtt som pouvoir constituant vid dess tillkomst, lagtekniskt utgick från att Konungen på samma sätt som enligt 1772 års RF innehade statsmakten och ständernas maktbefogenheter med nyss angivet undantag framställdes som begränsningar av kungamakten. Det fanns m. a. o. en juridisk presumtion till förmån för kungamakten.
    I 1974 års RF har maktfördelnings- och maktseparationstankarna övergetts. Riksdagen har blivit det allsmäktiga "folkets" främste företrädare. Därmed följer att presumtionsläget omkastats. Vid oklarhet hos 1974 års RF måste man utgå från en presumtion om att maktbefogenheten tillhör riksdagen och inte regeringen och ännu mindre domstolarna och förvaltningsmyndigheter. Detta gäller även vid bestämning av de grundläggande fri- och rättigheter som behandlas i 2 kap. och 8 kap. 1 § RF.
    Principiellt har den svenska riksdagen som främsta företrädare för folket samma ställning som det engelska parlamentet. Riksdagen beslutar sålunda ensam om antagande av och ändring i grundlag, låt vara att grundlag stiftas

 

genom två likalydande beslut av vilka det senare fattas efter riksdagsval av den nyvalda riksdagen. Riksdagens lagstiftningsmakt enligt 1974 års RF(1: 3 andra st.) är i övrigt praktiskt taget obegränsad. Det stadgande som förslaget om löntagarfonderna aktualiserar (8: 2) har i relevanta delar följande lydelse: "Föreskrifter om . . . enskildas . . . ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag. Sådana föreskrifter är bland andra . . . föreskrifter om rätt till fast och lös egendom, om avtal samt om bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser." Den rätt till fast och lös egendom varom här talas behöver inte uppfylla traditionella äganderättsrekvisit. Från studiet av Undéns sakrätt minns jag att Undén på något ställe på talom den på 1600- och 1700-talen aktuella dubbla äganderätten till mark framhöll att ett sådant system kanske på nytt kunde bli aktuellt. Tomträtten utgjorde exempel på den saken. Teoretiskt kan detta också bli fallet med vissa slag av lös egendom exempelvis just aktier. Av lagtexten att döma utgör detta lagrum intet hinder för legalisering av ett system med löntagarfonder, låt vara att gällande bolags- och föreningslagstiftning, bortsett från reglerna om verkställande direktör, inte reglerar förhållandet mellan särskilda rättssubjekts "ägare" och hos dem anställda. Detta tomrum fylls dock i väsentliga delar av med stöd av samma lagrum antagen arbetsrättslagstiftning och innehållet i mellan arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer med stöd av sådan lagstiftning träffade kollektivavtal. I vart fall skapar detta lagrum en stark presumtion för att en lagstiftning om löntagarfonder bör vara tillåten. Denna presumtion skulle visserligen brytas om förbehåll om äganderättsskydd gjorts i något annat grundlagsbud. Men så är ju inte fallet. Det enda grundlagsbud, som indirekt berör äganderätt, avser ersättning för egendom som tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande. Det skydd som där meddelas är minst sagt svagt och avser dessutom ersättning vid ianspråkstagande av egendom för ett allmänt intresse, låt vara att enskilt rättssubjekt i vissa fall kan företräda detta allmänna intresse eller att hans intressen i vissa fall kan antas sammanfalla med det allmännas.
    Det finns i själva verket ytterligare två skäl varför Strömholms slutsats måste avvisas. Den första är att rättighetsdebatten hos oss (jfr KU 1973: 26 s. 41 ff) just rört fundamentala principer i vårt rättssamhälle. När den frågan togs upp i motioner vid 1938 års riksdag inkluderades också grundlagsskydd för den personliga äganderätten. Det utredningsförslag som sedan framlades innehöll på denna punkt att enskild i grundlag skulle till försäkras skälig ersättning enligt samfälld lag vid tvångsvist förfogande över hans egendom. Man fasthöll alltså vid det synsätt på äganderättsskydd, som var aktuellt på den starka furstemaktens tid. Längre ville man inte gå.
    I RF:s motsvarighet till detta förslag har ordet skälig utgått. Något ytterligare grundlagsskydd för personlig äganderätt föreslås inte i det nu vilande förslaget till ändrade bestämmelser i grundlag om fri- och rättigheter. Förslag från moderat håll om utvidgat grundlagsskydd för enskild egendom och angående skydd för enskild mot enskild föll. Statsmakten har alltså tagit ställning mot grundlagsfästande av denna enligt Strömholms (och min) åsikt fundamentala grundprincip för den svenska rättsordningen. Och för detta måste domstolar och förvaltningsmyndigheter böja sig.
    Det andra är att äganderätten i klassisk mening successivt urholkats enligt kronärtskocksmetoden. Realvärdet av äganderätten till aktier är för att

 

taga ett exempel bland många inte detsamma efter de sista associationsrätts- och arbetsrättsreformerna för att nu inte tala om effekten av arbetsgivaravgifterna nu och på längre sikt, börsen må reagera hur som helst. Strömholm kan inte gärna mena att också denna lagstiftning skulle vara eller ha varit grundlagsstridig.
    Kronärtskocksmetoden har f. ö. kombinerats med en ny syn på retroaktivitetsproblemet beträffande civillag. I bästa fall är detta numera en fråga om ofta rigorösa kortfristiga övergångsbestämmelser. Förr var sådana sällsynta. De reserverades för mycket väsentliga ändringar och gavs normalt ett liberalt innehåll, när man inte såsom vid 1920 års äktenskapslagstiftning rent av lät "gamla äktenskap" bestå eller genom långa ikraftträdandetider gav parterna en frist att anpassa sina mellanhavanden till den nya ordningen. Skolexempel på det nya synsättet utgör övergångsbestämmelserna till arvsrätten för u.ä.-barn, andra exempel att förtiga.
    Så finns det till sist en invändning av skollogisk natur. Uttrycket "den svenska rättsordningen" är flertydigt. För Hägerström var det ett socialt maskineri med människor som kuggar, för Söderblom ett Guds verk och för T. Segerstedt d. ä. ett kulturens. Olivecrona har ägnat en hel bok åt att bestämma rättsordningens begrepp. För Strömholm betyder det troligen inbegreppet av alla hos oss gällande rättsregler möjligen inklusive alla legitima derivationer från detta regelbestånd.
    Vilken innebörd den svenska rättsordningen än ges kan konstateras att detta uttryck inte finns i RF. Där ges blott regler för hur vårt rättssystem kan och får omskapas med tydligt angivande av de villkor under vilka "bestående" rättigheter får ändras.
    Ett rättsregelsystem kan bestå av över- och underordnade regler eller också av jämställda regler. Hos oss har man åtminstone sedan 1600-talet, då vi liksom engelsmännen debatterade begreppet fundamentallagar (jfr Cromwells Instrument of Government), utgått från existensen av ett översta normskikt, materialiserat i RF ("samhällscontractet"), från vilket alla övriga rättsregler, skrivna eller oskrivna, ytterst kan härledas.
    Åsikterna om rättsreglernas beskaffenhet och regeringsformernas syfte har växlat. Först 1809 övervanns definitivt tanken på att grundlagen varo föränderlig. Men idén om att grundlagarna bildar ett högsta normskikt från vilket all rätt kan härledas har inte förlorat i aktualitet. Att 1974 års RF accepterar denna idé framgår bl. a. av övergångsbestämmelserna p. 6—9. För vår stats- och förvaltningsrätt är den en dogm. Även Strömholm tycks bekänna sig till den. Han utgår ju från att Meidnerförslagen skulle kunna "legaliseras" efter grundlagsändringar. Men när han hävdar deras grundlagsstridighet replierar han inte på grundlagstext utan på principer för vilka rättsordningen, inklusive RF och därpå grundad konstitutionell rättspraxis, skulle ge uttryck. Dessa principer skulle alltså vara överordnade RF och därmed representera ett högsta normskikt. En skollogiker skulle invända att ett sådant resonemang antingen bygger på cirkelslut eller på tankegångar från naturrättens och den historiska skolans tid. Lagstiftningskompetensens vidd in abstracto bestäms inte med ledning av lagstiftningsprodukternas tillfälliga innehåll.
    För Strömholm framstår förmodligen sådant som nonsens. Såsom lagtolkare står han över lagen och det är i den egenskapen han talar. Med sin tolkning har han endast fyllt en "lucka" i RF. På detta skulle väl skollogi-

 

kern invända att Strömholms resonemang påfallande erinrar om det som Aristoteles förde då han i "rättsordningen" inläste ett outtalat förbud mot självmord. Och en statsrättare skulle rycka till logikerns hjälp med påpekanden om att lagstiftningskompetens och begreppet lag är andra i 1974 års RF än i 1809 års RF, att konstitutionell praxis av betydelse för förevarande fråga ännu inte utbildats och att den begränsade lagprövningsrätt, som förutsätts i motiven till 1974 års RF, utgår från att riksdagen som grundlagstiftare och främsta företrädare för svenska folket, bäst förstår innebörden avstiftad grundlag. Lagprövningsrätten är till för "olycksfall i arbetet".
    Vid läsningen av Strömholms artikel har jag känt mig förflyttad fyrtio år tillbaka i tiden, till något av Herbert Tingstens festliga postseminarier, där mästaren efter att på det ordinarie seminariet ha förintat någon lärjungeprestation gripen av hybris gav sig till att på fullt allvar försvara någon alldeles orimlig ståndpunkt. Så småningom lärde sig alla, också vi i kretinklassen, hur man med anlitande av Tingstens egen argumentationsteknik skulle få honom på fall. Lustigt nog tappade Herbert vid sådana tillfällen alltid humöret. Hoppas att Stig Strömholm inte gör det denna gång.

Fritz Kaijser