Replik
SvJTrs redaktör har berett mig tillfälle att avge replik på professor Fritz Kaijsers och förbundsjuristen Joachim Nelhans' båda inlägg i frågan om de s. k. meidnerska fondförslagens förenlighet med rådande svensk rätt, som jag sökt bedöma i ett tidigare nummer av denna tidskrift (SvJT 1976 s. 452 ff).
Jag kan inte förneka, att jag efter läsningen av de båda artiklarna greps av nära nog en viss belåtenhet — och en viss lust att till de båda författarnas äga vad den romerske landshövdingen (och förmodligen juristen) Porcius Festus enligt Apostlagärningarna 26: 24 i äldre version tillropade Paulus: "Den myckna lärdomen gör dig rasande."
Tillropet riktas först, med all respekt och utan alla jämförelser i övrigt mellan den sålunda apostroferade och aposteln Paulus, till professor Kaijser. Syftet med min artikel var inte vare sig att belysa den idéhistoriska utvecklingen av synen på äganderätten eller att genom ett historiskt resonemang söka förstå den förhärskande synen på riksdagens maktbefogenheter enligt 1974 års grundlag. Mitt syfte var mycket enklare: att genomföra den praktiska, på bedömning av rättsliga handlingsmöjligheter inriktade analys av det rådande rättsläget i en viss fråga som en svensk jurist — med användning av de källor, de metoder och den argumentationsteknik som är bruklig och som enligt allmänt accepterad uppfattning är en del av "gällande rätt" — anses kunna och böra underkasta förslag såväl de lege latasom de lege ferenda. Mot detta förfaringssätt kan invändas, att det innefattar betydande moment av bokstavsträldom och kanske rentav vissa moment av begreppsjurisprudens. Det är möjligt. Men jag vågar påstå, att det faktiskt är så en rättslig bedömning går till i det helt övervägande antalet frågor som kommer under rättslig bedömning i någon form. Det är oundvikligt, att denna problemlösningsteknik är i betydande omfattning statisk, att den m. a. o. är underkastad avsevärda begränsningar när det gäller möjligheten
att anpassa resultatet efter sådana eventuella förändringar i samhällssyn och värderingar som icke kommit till uttryck i det auktoritativa materialjuristen i första hand arbetar med. Visserligen vet alla erfarna jurister, att det ofta eller oftast finns ganska vida områden, där den problemlösande juristen åtnjuter stor frihet i sina slutsatser och att denna frihet kan nyttjas och sannolikt också mycket ofta de facto nyttjas för att gradvis anpassa tolkning och principer till vad vederbörande uppfattar som varaktiga och allmängiltiga förändringar i allmän uppfattning och värdesyn. Men denna frihet är begränsad; den har sin plats inom den ram som entydiga lagregler och allmänt accepterade argumentationsmetoder uppdrager. Jag kan intemed bästa vilja i värden finna att professor Kaijser på någon punkt styrkt att jag i utövningen av denna juristhantering skulle ha begått några fel.
Sedan kan man självfallet fråga sig om det överhuvudtaget har någon mening att underkasta de meidnerska förslagen en normal juridisk analys — att behandla dem som ett "mål", ett vanligt lagstiftningsärende. Jag tycker mig förstå att ett nekande svar på denna fråga är en del av Kaijsers kritik. Jag vill påstå inte blott att det är meningsfullt utan även att det är både rättsvetenskapsmännens och de praktiskt verksamma juristernas plikt att göra det. Jag har det förtroendet till det svenska rättssamhället, förkroppsligat av riksdagen, regeringen och dessas juridiska experter och rådgivare, att jag föreställer mig att en normal juridisk analys utgör ett självklart moment i deras beslutsunderlag inför ett sådant förslag som det meidnerska, och jag har t. o. m. ännu den uppfattningen om flertalet av de jurister som biträder de högsta statsorganen att de skulle förfara på ungefär det sätt på vilket jag arbetat i min artikel och komma till ungefär samma resultat. Det vore förmätet att inbilla sig, att en kort tidskriftsartikel skulle beakta och i varje enskildhet tillräckligt skarpt och djupgående analysera alla relevanta argument, men bevisbördan för att analysen är felaktig enligt sina förutsättningar och att dessa förutsättningar är oriktiga måste ligga hos den som påstår att så skulle vara fallet. Jag kan inte finna att professor Kaijser fullgjort den bevisbördan.
Att en tillräckligt trosviss och om rättsliga överväganden obekymrad riksdagsmajoritet kan bestämma sig för att anse ett genomförande av fondförslagen förenligt med svensk rätt vore naivt att förneka. Vad jag velat påstå, och alltjämt vill påstå, är att ett sådant beslut inte kan komma till stånd utan att kompetenta juristers i god tro och efter bästa förmåga avgivna råd åsidosatts. Hur domstolar och myndigheter i praktiken skulle agera, om beslutet kom till stånd — d. v. s. hur den s. k. lagprövningsrätten skulle komma att utövas i en fråga av denna principiella betydelse — det vet jag inte, och jag kan heller inte finna att jag utlovat något besked på denna utomordentligt delikata punkt.
Att en grundlagändring i syfte att möjliggöra fondförslagens förverkligande inom rättsordningens ram skulle vara speciellt "svår" i arman mening är den rent politiska kan inte heller påstås. Skulle politiska makthavare med erforderlig majoritet å ena sidan böja sig för vad jag menar vara riktig grundlag- och lagtolkning, å andra sidan vara fast beslutna att genomföra en tvångsöverföring till fackföreningarna av den konstruktion förslagen innebär, kan givetvis ingenting hindra dem. I en rättsordning utan naturrättsliga bindningar kan, som erfarenheten från 30-talets Tyskland visar, allt bli "rätt" i fullt betryggande ordning.
Beträffande förbundsjuristen Nelhans' inlägg innehåller det liksom det kaijserska en rad uppgifter, påståenden och åsikter om vilka jag med mitt ovan angivna praktiska syfte saknar anledning säga annat än uttrycka min högaktning för författarens beläsenhet. Det är endast på två punkter jag finner skäl till genmäle.
Det gäller först påståendet att jag skulle ha gjort det lätt för mig genom att själv "konstruera" utgångspunkterna för min undersökning så att den skulle överensstämma med min egen samhällssyn, som säges vara konservativ och inriktad på att värna om det bestående. Detta är inte riktigt. Jag har inte "konstruerat" någonting, endast bedömt en frågeställning — för vars "konstruktion" dess egna upphovsmän ensamma bär ansvaret — med de metoder som en jurist använder när han löser praktiska problem. Uttalanden om en författares allmänna samhällssyn eller liknande kallas i sådana sammanhang, som den lärde debattören säkert vet, argumenta ad hominem; de för inte diskussionen ett enda tuppfjät framåt; jag skall hålla mig för god att att exempelvis antyda, att herr Nelhans förmodligen är anställd hos någon facklig organisation, förmodligen är troende socialist och därför lägger rättsfrågorna tillrätta så att de passar honom.
Den andra punkten rör resonemangets substans. Förutom vissa mycket allmänna uttalanden om förändrad samhällsuppfattning o. d. — uttalanden som i tillräcklig omfattning bemötts i det föregående — argumenterar Nelhans för tesen, att kapitalets avkastning (som enligt vad jag i min artikel påpekar omfattas av äganderätten till själva kapitalet) i alla tider varit föremål för fördelning mellan olika intressenter genom lag och avtal. En rad exempel anföres. De syftar alla till att styrka den principiella ståndpunkten, att en omfördelning av rätten till avkastningen är en fråga om två parters anspråk på grundval av ett avtalsförhållande, inte en äganderättsfråga. Exemplen är vart för sig oklanderliga, om ock något osorterade. Att det allmänna via skatter och avgift gör avkastningen till föremål för omfördelning är självklart och välbekant; jag berör uttryckligen detta i min artikel och påvisar också skillnaden mellan detta förfaringssätt och fondöverföring. Saken har givetvis inte något som helst argumentationsvärde i detta sammanhang; inte heller har den något samband vare sig med det triviala förhållandet, att arbetsgivare och arbetstagare på marknaden kämpar om de avtalsrelationer som bestämmer i vems ficka olika andelar av avkastningen slutligen skall hamna, eller med det förhållandet, att tidigare arbetsgivarna och i senare tid arbetstagarna utnyttjat sin politiska makt för att skaffa sig effektivare medel i denna kamp. Med Nelhans' resonemang kunde man hävda, att exempelvis den köpare som lyckas pruta ned priset på en vara har en andel i säljarens äganderätt, nämligen till den del av handelsvinsten som säljaren trott sig kunna förvärva men som till slut inte blir hans.
När Nelhans nyttjar dessa exempel till stöd för sin tes om de meidnerska förslagen, begår han helt enkelt ett elementärt juridiskt fel: han blandar samman anspråk på ekonomiska och andra förmåner i avtalsförhållanden med rätten till viss specificerad egendom, i det aktuella fallet aktier (eller, kanske fullständigare, rätten att kräva ett bestämt handlande, nämligen en emission, beträffande viss bestämd egendom). Att tillmäta denna distinktion avgörande betydelse är inte ett utslag av pedanteri eller begreppsjurisprudens. En lantbrukare, som tänker anställa en betplockare för
säsongen, behöver inte vara jurist för att inse skillnaden mellan ett avtal, som innebär att den anställde skall ersättas med åttahundra kronor i veckan, och ett som innebär att betplockaren efter en månad blivit ägare till en procent av bondens gård. Det är mycket möjligt att arbetsgivaren för att fullgöra sina åtaganden enligt det förra avtalet måste ta ett lån, som realekonomiskt innebär exakt detsamma: han belånar en procent av fastigheten. Men rättsligt är hans ställning en helt annan. Det förhållandet att bondens kreditgivare under ett visst år betingar sig en ränta, som är en procent högre än föregående år, innebär realekonomiskt en avtalsmässig omfördelning av gårdens avkastning. Kan man därur dra några som helst slutsatser om det civilrättsliga egendomsskyddets omfattning? Svaret är givet. Gränsen mellan rätten till bestämda nyttigheter å ena sidan och å andra sidan anspråk, som saknar sådan anknytning, förbises helt av Nelhans. Den är likväl fundamental. Den ligger till grund för en begreppsbildning, som inte är enbart rättsvetenskapens utan också lagstiftarens. Utan denna begreppsbildning är just det i förevarande sammanhang relevanta momentet i gällande svensk rätt, nämligen regeringsformens egendomsskydd, obegripligt nonsens. Att grundlagstiftama haft precisa och detaljerade föreställningar om vad som skyddas och inte skyddas och om vissa svåra gränsdragningar i detta sammanhang framgår med all önskvärd tydlighet av förarbetena.
Det kan i detta sammanhang vara anledning att beröra en tankegång, som visserligen inte uttryckligen framförts av Nelhans men som skymtat i fonddebatten och som ligger i linje med det nu kritiserade resonemanget. Det har sagts, att det står lagstiftaren fritt att införa fonder av meidnersk typ genom "vanlig lagstiftning", emedan det i 8 kap. 2 § RF stadgas, att föreskrifter om enskildas "personliga och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag"; i andra st. av samma paragraf heter det, att till den nämnda gruppen av normer hör "föreskrifter om rätt till fast och lös egendom, om avtal samt om bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser". Tankegången torde stödja sig på (den i synnerhet i fri- och rättighetsutredningens betänkande, SOU 1975: 75, kraftigt framhållna och i sitt sammanhang givetvis riktiga) principen, att de grundlagskyddade fri- och rättigheterna riktar sig endast mot den offentligrättslige (till skillnad från den civilrättslige) lagstiftaren och mot offentlig myndighet (a. a. s. 95 ff).
En sådan uppfattning innebär en bokstavstolkning, som helt bortser dels från reglernas syfte och sammanhang, dels från det i min tidigare artikel påpekade förhållandet, att en grundlag regelmässigt icke uttryckligen fastslår "basnormerna" i en rättsordning (t. ex. avtalsfriheten, den privata äganderätten) utan redigeras efter en helt annan teknik. Av förarbetena till 8: 2 RF liksom av bestämmelsens systematiska plats framgår tydligt, att den inte utgör annat än ett led i grundlagstiftarnas ambitiösa försök att dra gränsen mellan riksdagens och regeringens normgivningskompetens (se i synnerhet dep.chefen i prop. 1973: 90 s. 205 ff). Regeln utsäger m. a. o.vad som inte är möjligt för regeringen att förordna om; den kan inte isolerad utläggas som en positiv innehållsmässig bestämning av riksdagens lagstiftningskompetens. Här måste man till en del gripa tillbaka på de uttryckliga fri- och rättighetsstadgandena, men till en del också tolka statsskickets grunder, till vilka det principiella egendomsskyddet hör. Att lagstiftarenkan göra allehanda vittgående justeringar i enskilda parters inbördes rätts-
förhållanden kan självfallet inte förnekas (låt oss nämna regler om rätten till gemensam bostad vid äktenskapsskillnad). I Meidnerfallet gäller det emellertid något helt annat: en överföring av viss egendom en bloc. Vore den nu kritiserade uppfattningen riktig, skulle statsmakterna lätt kunna kringgå expropriationsskyddet exempelvis genom att lagstifta om ersättningsfri tvångsöverlåtelse av viss egendom, såsom vissa aktier — eller varför inte alla aktier i alla företag? — till ett statsägt eller fackföreningsägt aktiebolag, som ju är ett privaträttsligt subjekt och som därmed enligt denna uppfattning skulle falla helt utanför tillämpningsområdet för de regler som säkrar skyddet mot konfiskation. Att det i en sådan situation är bättre förenligt med förhärskande lagtolkningsprinciper att knyta an till den grundläggande norm som fått ett partiellt uttryck i RF:s expropriationsregel än att bygga upp ett mekaniskt bokstavstolkningsresonemang på 8: 2 RF torde inte gärna kunna bestridas.
Nelhans tycks anse att det skulle vara en självklar oskriven rättsprincip (för vilken jag skulle vara främmande) att arbetaren skall ha rätt till medbestämmande över sin egen arbetsinsats och sitt arbetsresultat. Beträffande insatsen vore det idag kanske möjligt att dra fram vissa sådana principer. Ifråga om resultatet får nog antagandet tas som en fri konstruktion. I en analys med de begränsningar och syften jag ovan deklarerat är det i varje fall omöjligt att finna stöd för idén. Den uttrycker ett program och en strävan. Mer är det inte. Och sådant kan man inte bereda någon plats för i en bedömning av gällande rätt. Det vore att öppna slussarna för godtycket. Att sedan därutöver driva denna tanke därhän att den får tjäna som stöd för att de fackliga organisationerna skulle ha något slags oskriven rätt till riktade fondemissioner, det är att låta visionerna glida mycket långt bortom gränsen för ett acceptabelt resonemang.
Stig Strömholm