Om omedelbar verkställighet av anstaltsbehandling i samband med skyddstillsyn
För en tid sedan stod en 20-årig yngling, som jag här kallar Olle, åtalad för ett rätt banalt brott, vilket han i princip erkände. Något frihetsberövande hade inte ägt rum i målet och Olle hade också punktligt inställt sig på kallelse till polisen, skyddsassistenten, som skulle skriva yttrande, advokaten liksom även till domstolen på dagen för huvudförhandlingen.
    I målet upplyses bl. a., att han för en del år sedan överlämnats för vård enligt barnavårdslagen efter att ha befunnits skyldig till förmögenhetsbrott samt att han för ett par år sedan fått en skyddstillsyn kombinerad med böter för misshandel och trafikbrott. Frivården hade därefter tidvis lyckats hålla Olle i ordnat arbete, men nu gick han sedan ett par månader arbetslös. Han bodde hos sina föräldrar någon mil utanför stadens centrum och hade under sista tiden sökt arbete och drivit omkring. Han hade själv sagt, att han börjat finna de kretsar han umgicks med betänkliga till sin livsföring och att han ville komma bort ifrån staden. En socialassistent talade också om för rätten under huvudförhandlingen, att man förberedde hans

 

placering på någon lantgård och att ärendet inom kort skulle behandlas av socialnämnden.
    Såväl åklagare som försvarare yrkade i sina pläderingar på skyddstillsyn. Därefter frågade ordföranden, om parterna övervägt möjligheterna att kombinera en sådan med anstaltsbehandling. Åklagaren svarade för sin del, att detta inte ingick i hans yrkanden. Försvararen satte sig också emot tanken och framhöll framför allt, att detta rent geografiskt skulle försvåra arbetet med Olles arbetsplacering, som ju pågick.
    Medan Olle och hans offentlige försvarare väntade utanför under rättens enskilda överläggning såg de, att protokollföraren gick och telefonerade. De förstod senare, att han ringde efter polis.
    I domen förordnade sedan tingsrätten, att tidigare skyddstillsyn skulle avse också det nya brottet med förlängning av prövotiden ett år. Dessutom skulle anstaltsbehandling ingå i skyddstillsynen. Detta beslut skulle verkställas utan hinder av att det inte hade vunnit laga kraft. Tre nämndemän var skiljaktiga i påföljdsdelen och ansåg att någon anstaltsbehandling inte var erforderlig.
    Nä Olle lämnade rättssalen möttes han av två uniformerade polismän, som omedelbart grep honom.
    Det relaterade är ingen stor händelse, men den har berört mig illa. Sedan ordinära rättsmedel prövats utan framgång och Olle efter genomgången anstaltsbehandling givit sitt tillstånd därtill, vill jag ta upp saken i förhoppning att även någon annan skall finna den värd diskussion. Jag har naturligtvis klart för mig, att det finns situationer, där anstaltsbehandling av detta slag liksom närbesläktade påföljder av olika skäl måste verkställas omedelbart precis som jag också har förståelse för situationer, där det kan bli nödvändigt att häkta den tilltalade inför sittande rätt eller i omedelbar anslutning till förhandling. Till samma onda nödvändighet kan också räknas det ibland förekommande behovet av bevakning under brottmål eller införandet av tilltalade belagda med fängsel. Men alla dessa angrepp på människors frihet och integritet blir också enligt min mening angrepp på den föreställning om frid och människovärdighet, som man vill förknippa med skeendet i en domstol. Det måste därför enligt min mening föreligga starka och tvingande skäl för att sådana åtgärder skall tillgripas. I händelsen med Olle kom det som en fullkomlig överraskning för både honom, försvararen och den närvarande socialassistenten, när de två polismännen uppenbarade sig i rättssalens dörr. Den omedelbara associationen var som en kall fläkt från något ondskefullt, totalitärt system helt främmande för vårt eget. Sedan denna känsla lagt sig kvarstår intrycket av någonting mycket omotiverat och för den tilltalades uppfattning om rättsväsendet måhända skadligt. Olle borde ha fått tillfälle att samla sig och att hämta sina saker och förbereda anhöriga och vänner. Han borde också ha fått möjlighet att i lugn och ro överklaga ett domstolsförordnande, som gick emot båda parters yrkande och starkast tänkbara minoritet. Det sägs också, att de tilltalade allt oftare uteblir från huvudförhandlingarna och struntar i kallelserna. En sådan tendens kan knappast antas avtaga, om det kommer ut, att man riskerar frihetsberövande i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen.
    För att avsluta denna episod med ett lättare tonfall vill jag berätta, att Olle ändå tyckte, att anstaltsbehandlingen som sådan hade gjort honom gott.

Peter Nobel