HANS FORSSELL. Tredjemansskyddets gränser. En studie av principen "köp bryter legostämma" och indelning i sakrätter och obligatoriska rättigheter. Lund 1976. Norstedts. 265 s. Kr. 125,00

 

Att en rättighet åtnjuter sakrättsligt skydd innebär att ett mot en medkontrahent i sammanhanget odiskutabelt anspråk kan göras gällande även mot tredje man, det må vara medkontrahentens borgenärer eller den som har rätt att återfå saken från medkontrahenten (rätt ägare) eller den som förvärvat samma sak från medkontrahenten (singularsuccessor). Sakrättensom juridisk disciplin handlar framför allt om vilka anspråk som över huvud kan uppnå sakrättsligt skydd och under vilka närmare förutsättningar (t. ex. inskrivning eller besittningstagande) så sker. Anspråk som i ett eller annat avseende kan vinna sakrättsligt skydd brukar kallas sakrätter, såsom äganderätt och panträtt, medan anspråk som (nästan) aldrig är skyddade mot tredje man brukar kallas obligatoriska rättigheter; till den senare kategorien hänförs traditionellt bl. a. nyttjanderätt till lös egendom.

 

    I sin avhandling Tredjemansskydets gränser genomlyser uppsalaforskaren Hans Forssell indelningen i sakrätter och obligatoriska rättigheter. Avhandlingen har ovanligt omfattande rättshistoriska och komparativa inslag. Den inleds med en yttre laghistorisk introduktion som är en värdefull grund för den fortsatta framställningen men som även har ett betydande allmänbildningsvärde. Sedan följer en historisk och komparativ översikt över hur begreppen sakrätt och obligatorisk rättighet har uppfattats genom tiderna, vilket i sin tur följs av en analys av vilken roll teorin om sakrätternas numerus clausus (begränsade antal) har spelat och spelar i olika rättssystem. Följande fyra kapitel behandlar förvärv av äganderätt (vissa konkurrensfrågor vid köp: förvärv från annan än rätt ägare, dubbelförsäljning och köparens borgenärsskydd), förvärv av panträtt (pantförskrivnings verkan mot yngre borgenär och ny ägare), förvärv av nyttjanderätt (principen köp bryter lega men även nyttjanderättshavarens skydd mot upplåtarens borgenärer) samt verkan mot tredje man av vissa s.k. obligatoriska rättigheter (t. ex. återkrav, förköpsrätt, förbud mot överlåtelse och avtal om enkelt bolag). Även i dessa avsnitt redovisas ett omfattande rättshistoriskt och komparativt material. Framställningen avslutas med ett kapitel kallat tredjemansskyddets gränser — återblickar och reformförslag. Avhandlingen innehåller vidare en sammanfattning på tyska och har ett flertal register, bl. a. sakregister.

 

    Forssells avhandling vittnar om mycket stor lärdom och behärskning av rättshistoriskt och komparativt material. Den bör ha ett betydande värde för en svensk publik som vill skaffa sig grundläggande upplysningar om hur olika sakrättsliga konflikter löses i tysk, fransk, dansk eller norsk rätt eller som vill ha referenser till utländsk litteratur (engelsk rätt är tyvärr genomgående förbigången, fastän det hade varit intressant att få även denna

 

716 Torgny Håstadmed dess avvikande systematik redovisad som en mätare av hållbarheten i Forssells huvudtes om systematikens betydelse för de materiella lösningarna, se nedan). Boken är också intressant från rättshistorisk synpunkt genom att de olika frågorna belyses alltifrån romersk rätt (låt vara att framställningen grundar sig på tidigare tryckt material och är tämligen regelinriktad ehuru upplysningar om sociala och ekonomiska förhållanden som kunnat påverka rättsutvecklingen förekommer här och var).
    Avhandlingen innehåller emellertid inte bara rättshistoria och rättsjämförelser. Forssell använder också detta material som bakgrund för vissa egna teser. Han försöker i en mängd fall visa att olika, enligt hans mening olämpliga, positivrättsliga lösningar innebärande bristande tredjemansskydd blivit förhärskande på grund av inflytande från utländsk rätt och rent dogmatiskt tänkande; indelningen i sak- och obligationsrätter har enligt Forssell försvårat en rimlig avvägning mellan motstående intressen och lett till att sakligt ogrundade regler blivit gällande. Ett exempel på en sådan sakligt ogrundad lösning är enligt Forssell regeln att köp bryter lega av lös egendom. — Som alternativ till indelningen i sakrätter och obligatoriska rättigheter förordar Forssell en "direkt teleologisk metod", som skall ge ett nyanserat regelsystem, grundat på en klar redovisning av de ändamålssynpunkter som gör sig gällande i olika situationer. Den ur teorin om sakrätternas numerus clausus härledda metoden att tillerkänna en rättighetstyp (möjlighet till) tredjemansskydd endast i den mån ett behov av skydd kan påvisas i det praktiska rättslivet avvisas. I stället bör när det gäller lös egendom i princip varje rättighet till individuellt bestämd egendom tillerkännas skydd mot ny ägare, som ej kan åberopa godtrosförvärv, och, eventuellt under förutsättning av tradition eller denuntiation, mot borgenärer. Något utrymme för en systematisk indelning av rättigheter utifrån möjligheten till tredjemansskydd finns då inte, och termerna sakrätt och obligatorisk rättighet bör enligt Forssell slutligen rensas ut (s. 210 f. och 216 f.).
    När det gäller dessa centrala teser övertygar Forssell inte riktigt. Han förefaller ha överbetonat systematikens betydelse för äldre författare för att öka sitt eget alternativs slagkraft. I de fall där Forssell anser regler vara en följd av utländskt inflytande eller dogmatiskt tänkande har i allmänhet ingående reella överväganden gjorts eller ställningstagandet ansetts vara bundet av andra skäl, såsom existerande lagstiftning (se s. 68 f. ), låt vara att därjämte någon hänvisning kan ha givits till ett anspråks sak eller obligationsrättsliga natur.
    Ett exempel på Forssells systematiska överbetoning gäller principen köp bryter lega. Här gällde intill 1970 års jordabalk att ond tro hos fastighetsförvärvare om att nyttjanderätt till fastigheten var upplåten ej medförde att nyttjanderätten behövde respekteras av köparen (nyttjanderätten måste ha förbehållits), och beträffande lös egendom anses rättsläget fortfarande innebära att nyttjanderätten faller vid överlåtelse av det uthyrda föremålet om inte förbehåll gjorts. Enligt Forssell innehåller andra författares argumentering mot ett krav på god tro hos ny ägare rörande tidigare upplåten nyttjanderätt tre komponenter: den tyska abstraktionsprincipen, det romerskrättsliga äganderättsbegreppet och ett missförstånd av ett uttalande i tysk doktrin; man har visserligen trott sig argumentera med ändamålssynpunkter men dessa har inte varit hållbara och i själva verket har man varit bunden av tradition och doktrin; att nyttjanderätt till lös egendom inte är

 

Anm. av Hans Forssell: Tredjemansskyddets gränser 717skyddad mot upplåtarens borgenärer skulle bero på begreppsjurisprudens, nämligen så att frånvaron av borgenärsskydd ansetts vara en konsekvens av principen köp bryter lega utan att några godtagbara skäl för denna ståndpunkt anförts (s. 161, se även s. 210). — Denna våldsamma salva förefaller ordentligt överdriven. Reella synpunkter har hela tiden funnits med i bilden, såsom säkerhet i omsättningen och önskemålet att förebygga tvister genom att ställa upp ett krav på förbehåll i stället för blott ond tro om nyttjanderättens bestånd (jfr s. 107 f., 131, 137 och 149 ff.). Värdet av dessa synpunkter kan diskuteras, vilket Forssell gör på ett förtjänstfullt sätt, men det är inte begreppsjurisprudens om man anser synpunkterna bärande.
    Här må nämnas att Forssell argumenterar för att ond tro om en tidigare upplåtelse av panträtt eller nyttjanderätt genomgående bör medföra att en senare förvärvare av äganderätt måste respektera den tidigare upplåtelsen, även om denna ej fullbordats (s. 92 ff., 155 ff. och 218 f.). Enligt min mening medför dock ett krav på god tro större svårigheter i det praktiska rättslivet än en regel som kräver förbehåll eller direkt kollusion för att en tidigare ofullbordad pantupplåtelse eller en nyttjanderättsupplåtelse skall bestå, förutsatt att domstolarna avstår från att tolka in ett förbehåll på lösa boliner. Därmed skulle en godtrosregel också oftare kunna leda till tvister; jämför i sammanhanget att godtroskravet i stort sett mönstrats ut i återvinningsbestämmelserna genom ändringar 1975 för att göra dessa bestämmelser mer lättillämpade, bl. a. när juridiska personer är inblandade då det även kan vara svårt att avgöra vem godtroskravet skall appliceras på. Vad gäller tidigare upplåtelse av panträtt i fast egendomsom inte fullbordats genom överlämnande av pantbrev kan till förmån föratt god tro inte skall krävas av en senare äganderättsförvärvare för att slå ut panthavaren också anföras att den ofullgångna pantupplåtelsen underinga förhållanden står sig mot en senare fullgången pantupplåtelse (detta skulle kunna leda till en relativ förmånsrättsordning, se s. 80 med hänv.), varför ställningen för den som blott erhållit utfästelse om panträtt ändå är ytterst prekär. Det är alltså konsekvent att helt frånkänna pantupplåtelsen verkan mot tredje man (jfr Hessler, Allmän sakrätt, Sthlm 1973 s. 404. Ekelöf har anfört samma argument mot att en nyttjanderättshavare skulle vara skyddad mot upplåtarens successorer men ej mot dennes borgenärer, SvJT 1940 s. 683).
    Man kan även ställa sig tvivlande till att den av Forssell föreslagna nyautgångspunkten, att varje anspråk på individuellt bestämd egendom skall ha möjlighet att vinna skydd mot tredje man, skulle ge bättre utrymme för sakliga överväganden än indelningen av anspråk i sakrätter och obligatoriska rättigheter, där anspråk hänförs till sakrätter om de av olika skäl anses så betydelsefulla att de även bör kunna göras gällande mot tredje man. Rättighetsindelningen används numera med en sådan försiktighet (på sin höjd som en beteckning på de resultat man kommer fram till efter en förutsättningslös diskussion av olika anspråkstypers verkan mot tredje man, se t. ex. Hesslers uppläggning av Allmän sakrätt) att Forssells presumtion för skydd mot tredje man snarare skulle vara ett uttryck för en förutfattad mening, låt vara med nytt innehåll. Forssells presumtion beaktar inte heller — i motsats till den gamla teorin om sakrätternas numerus clausus — att det för tredje man har ett visst värde, vid förvärv eller kre-

 

718 Anm. av Hans Forssell: Tredjemansskyddets gränserditgivning, att han inte behöver närmare efterforska innebörden av varjehanda belastning av överlåtarens/gäldenärens egendom som han får kännedom om.
    Från Forssells avslutande avsnitt med konkreta reformförslag (s. 216 ff.) kan här nämnas följande: Forssell sällar sig till dem som under de senaste decennierna pläderat för att nyttjanderätt till lös egendom skall kunna vinna sakrättsligt skydd genom besittningstagande mot såväl ny ägare som upplåtarens borgenärer samt menar, som ovan nämnts, att redan utfästelse om nyttjanderätt skall respekteras av senare förvärvare som är i ond tro om utfästelsen. Nyttjanderätt bör enligt Forssell även kunna förvärvas genom god tro från annan än rätt ägare.
    Lagtexten i 4: 30 st. 1 JB om villkor vid gåva av fast egendom föreslås ändrad på följande sätt så att inte endast gåvotagaren utan även ny ägare av fastigheten under begränsad tid blir bunden av villkoret:

 

"Har i samband med gåva av fast egendom givare uppställt villkor om viss användning av fastigheten eller dess avkastning, må domstol, om det icke längre skäligen kan fordras att gåvotagaren iakttager villkoret, befria honom från detta. Befrias gåvotagaren från skyldighet att iakttaga villkor, må givaren tillerkännas ersättning för sin förlust."

 

Vad gäller nyttjanderätt till fast egendom föreslås följande lagtext vilken innehåller dels redaktionella förenklingar, dels den sakliga ändringen att företrädet för äganderättsförvärv framför nyttjanderättsförvärv vid samtidig ansökan om inskrivning tas bort:

 

"Har fast egendom belastats med nyttjanderätt och sedan överlåtits, är nye ägaren inte bunden av nyttjanderätten, där han var i god tro vid sitt förvärv och, då rättigheten kan inskrivas, sökt inskrivning före rättighetsinnehavaren. Upplåtelse av arrende och hyra skall dock alltid gälla mot ny ägare, om tillträde skett före överlåtelsen och antingen rättigheten grundas på skriftligt avtal eller nye ägaren underlåtit att inom tre månader från överlåtelsen uppsäga avtalet."

 

Fastän Forssell enligt min mening överdrivit systematikens och det utländska inflytandets betydelse för rättsutvecklingen och man kan ställa sig något skeptisk till värdet av den nya utgångspunkt och metod han lancerar liksom till deras inbördes förenlighet, så bör han dock avslutningsvis kraftigt lovordas för att han vågat ta så omfattande och djärva grepp samt för att han fullföljt sin välskrivna studie med åtskillig skicklig argumentation och med konkreta förslag både de lege lata och de lege ferenda. Avhandlingen har också givit Forssell en välförtjänt docentur i civilrätt.

Torgny Håstad